De senaste dryga 40 åren har Ry Cooder släppt ungefär lika många skivor, som soloartist eller i samarbete med andra. Eftersom han är både hyperproduktiv och hypermusikalisk drar han sig inte för att experimentera med genrer och samarbetspartners.Till och från gör han ganska raka, enkla rockalbum - dock givetvis med influenser från många olika stilar, men med en hyfsat bred populärmusikalisk ansats. Årets Pull Up Some Dust And Sit Down är ett album av den karaktären.
Dessutom har Ry Cooder ett ärende den här gången; att peka på ett USA där bankirerna får statsstöd medan vanligt folk lämnas därhän eller används som kanonmat i USAs krig runt om i världen. Jag tror det är detta ärende som gör att Cooder låter mer inspirerad än på länge.
Cooder har en förmåga att få till en bred palett. Här blandar han överjordiskt vackra ballader (Dirty Chateau, No Hard Feelings) med bluesrockiga röjare (I Want My Crown) och poppiga nummer (Quick Sand). Woody Guthrie-inspirerade No Banker Left Behind och texmex-nummer som El Corrido de Jesse James och Dreamer fyller ut bilden.
Årets bästa skivor: 2. So Beautiful Or So What, Paul Simon
Årets bästa skivor: 3. Beauty Queen Sister, Indigo Girls
Årets bästa skivor: 4. Several Shades of Why, J Mascis
Årets bästa skivor: 5. En kvinna under påverkan, Kajsa Grytt
Årets bästa skivor: 6. Lupercalia, Patrick Wolf
Årets bästa skivor: 7. Collapse Into Now, R.E.M.
Årets bästa skivor: 8. Dirty Jeans And Mudslide Hymns, John Hiatt
Årets bästa skivor: 9. Night of Hunters, Tori Amos
Årets bästa skivor: 10. Lulu, Lou Reed & Metallica
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar