Så fort det blev offentligt att Lou Reed och Metallica spelat in en gemensam skiva, så började bägge parter snacka upp förväntningarna. Lou Reed påstod till och med att Lulu, som skivan kom att heta, var "det bästa någon gjort, någonsin".Nu är detta inte alls någon fantastisk skiva, snarare har den ganska många brister. Men samtidigt har den sin charm, inte olikt ett förfallet hus som råkar ligga i en vacker glänta i skogen.
Jag tillhör ju den sorten som gillar Lou Reeds ofta rätt knäppa infall, som när han 2003 spelade in ett svårgenomträngligt dubbelalbum, The Raven, baserat på inspiration från och texter av Edgar Allan Poe.
Lulu bygger på texter av dramatikern Frank Wedekind, så detta är lite i samma härad som The Raven. Jag tillhör inte dem som går i gång på sådant; rockmusik som bygger på litteratur eller skriven dramatik blir inte automatiskt mer högkulturell eller fin.
Däremot gillar jag Lou Reeds entoniga röst, hans gravallvar och hans - faktiskt hyfsat intakta - förmåga att skriva enkla melodier.
Bäst på hela skivan är 19.29 långa Junior Dad, med gitarriff och melodislinga som lika gärna skulle ha kunna skrivits 1968, till något Velvet Underground-album. Det är också den låt som låter allra minst Metallica. Jag har ingen nämnvärd relation till Metallica, utan ser dem här enbart som ett kompband till Reed.
Rykten säger att bandets fans är rasande över samarbetet med Reed. Må så vara. Det kanske är så att Metallica är helt på väg utför. Det är fullständigt ointressant för mig. Det som spelar roll är att 69-årige Lou Reed visar att han faktiskt har något kvar att ge efter åtta år då hans skivutgivning mest bestått av ambientmusik, liveskivor och nyinspelningar av gamla oljudsexperiment.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar