Det är likadant varje år, jag gör en lista med årets tio bästa skivor. När listan satts ihop ser den helt irrationell ut.Efteråt inser jag att jag minst tre eller fyra av valen var heltokiga.
Att lista ut vilka skivor som inte borde varit på årets lista är ganska lätt. De som i stället borde varit där är:
Seeds We Sow, Lindsey Buckingham
Så få artister är genuint originella. Buckingham lyckas hålla sig inom rock- och pop-parametrarna men utvecklar ständigt sitt uttryck. Dessutom bryr han sig inte ett dugg om att popmusik måste vara glad och käck. Tvärtom gör han ganska buttra sånger - dock fortfarande pop. En musikers musiker. (Jag är inte musiker, men jag bryr mig inte.)
Long Player, Late Bloomer, Ron Sexsmith
En mycket välgjord skiva, i allt från låtskrivarhantverket till produktionen (Bob Rock). Sexsmith borde fått några radiohits också (Get In Line, The Reason Why).
Let England Shake, PJ Harvey
Jag har svårt för kulten kring PJ Harvey. Gillar alla henne för att hon är bra eller för att det är "rätt"? (Ja, jag vet, fånigt att bry sig, men ändå.) Det var väl därför jag utelämnade den här skivan från årsbästalistan från början, den kändes för trendängslig. Men samtidigt går det inte att värja sig, Let England Shake är förmodligen hennes bästa skiva någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar