En av de saker jag ville göra när jag började intervjua svenska artister på bloggen, var att intervjua alla fyra kärnmedlemmarna i Tant Strul. Det går inte att underskatta bandets betydelse i svensk rockhistoria, plus att musiken fortfarande håller. Jag lyssnar med stor behållning på bandets samtliga tre studioskivor.
Och alla fyra har gjort solomusik som likaledes håller än i dag. Och vi hoppas på mer, så klart.
Jag gav mer utrymme åt Malena Jönsson och Liten Falkeholm eftersom deras historier inte berättats lika ofta. De har till exempel inte skrivit några böcker om sina karriärer, så som Kajsa Grytt och Nike Markelius har gjort.
Roffe Wikström har givetvis aldrig varit borta, men det är ändå lite comebackkänsla över Klass Klass Klass, nya singeln.
Och det är faktiskt tio år sedan Wikströms senaste studioalbum, Istället för tystnad.
Som så många musiker har dock Wikström drabbats av att inte kunna spela live. Det är väl inte osannolikt att det är den situationen som fått honom att gå in i studion.
Textinnehållet på singeln kan inte förvåna någon som följt Wikström genom åren, ända sedan Solidaritet... Om du följer honom på Facebook finner du bland annat ett väl argumenterat inlägg mot marknadshyror.
Nya albumet heter Ballader och bröl och släpps 16 april. Nedan musikvideon till Klass Klass Klass.
Förra sommaren släppte Paul Weller albumet On Sunset, en småtrevlig soulig samling (som jag dock i ärlighetens namn inte lyssnat på mer än en handfull gånger).
Nu har Weller passat på att spela in ännu ett album medan England befunnit sig i lockdown på grund av pandemin.
Nya skivan heter Fat Pop (Volume 1) och första singeln Cosmic Fringes kan höras ovan. Tyvärr låter det inte som om Weller återfunnit sin hitkänsla från The Jam eller de bästa stunderna med The Style Council, snarare som en fortsättning på de experimentella tongångar han jobbat med till och från det senaste decenniet.
Dinosaur Jr. har haft oförskämt hög standard på sina skivor sedan de återförenades. Återföreningar brukar ju normalt sett leda till en kvalitetssänkning jämfört med bandets gyllene era. Icke så i Dinosaur Jr.s fall.
2016 års Give A Glimpse of What Yer Not var rentav det årets bästa skiva, enligt mig. Med viss marginal till och med, vill jag minnas.
Efter den skivan har bandmedlemmarna hunnit göra soloskivor, andra bandprojekt m.m. och hastigt och lustigt hann det gå fem år. Men nu kommer nya skivan Sweep It Into Space.
Liten Falkeholm vid Tant Struls återförening 2012. Foto: Carina Hedlund
Legendarisk basist i Tant Strul, men också soloartist och medlem i Dom orena och duon Svart smultron. Det räcker inte för att beskriva Liten Falkeholm. Hon är också konstnär med en färsk utställning i bagaget som snart kommer i filmversion. Bloggen fick en pratstund med Liten, om allt detta.
Hur kom du in på musiken, från allra första början?
- Det har jag ju alltid varit. Mamma var världens bästa keyboardist, så man kunde ju inte bli annat. Hon spelade piano så himla bra. Jag spelade också piano från början. Jag gick den där typiska tjejvägen – musikklass, kör...
- Sedan flyttade jag till Stockholm för att jag ville ägna mig åt måleri, konstskola, så jag drog så fort som jag kunde.
- Jag kände Tony Thorén (basist i Eldkvarn och Litens ex-man) innan, så han såg till att jag kunde flytta in i deras kollektiv, när Plura (Jonsson) flyttade ut.
- Då satt vi med där varje gång när de repade. Jag var redan då väldigt sugen på bas, men jag var ju tillsammans med basisten... och han var dessutom jävligt begåvad.
I stället för bas så spelade Liten xylofon i Eldkvarn, som gradvis byggde en karriär. Efter tre-fyra år, när Eldkvarns satsning skulle växla upp så blev det utan Liten, som fick utrymme att starta eget. Och resten är som bekant historia i form av Tant Strul, ett band som snabbt växte fram ur ett gäng vänner och grannar.
- Jag hade en längtan efter att vara i botten. När man spelar xylofon så... ”jag hör inte, du finns inte!”. Den var väldigt svår att micka upp på den tiden, tekniken har gått framåt. Jag längtade efter att vara i botten, där man var viktig.
Jag har alltid slagits av att Tant Strul verkar ha haft en speciell kemi?
- Vi har en kemi som är högljudd. Vi älskar varandra och är vansinnigt högljudda allihopa och har egna viljor. Ibland fick man luras... med Amason så lurades jag. ”Vi ska byta basgång, den där kan vi inte ha.” Och då gick jag runt och låtsades med lite andra basgångar, sedan gick jag tillbaka till den jag hade bestämt mig för. ”Jaaa, vad bra.” Så ibland fick man luras lite.
- Vi alla var alltid överens när vi nådde målet. Vi tyckte alltid samma om slutresultatet.
- Vi utvecklades parallellt, vi var alla nybörjare på våra instrument. Det gjorde också att det blev eget och tryggt. Innan var det alltid killar som skulle visa...
(Intervjun fortsätter nedanför videon)
Hade ni distinkta roller i bandet?
- När Kärsti (Stiege) var med, så skrev hon och Kajsa (Grytt) texter till de första singlarna. Första plattan så skrev Kajsa och jag en del ihop och Micke (Westerlund) skrev också en låt, men sedan tog Kajsa över. Hon hade en så otrolig både drivkraft och talang vad gällde låtskrivande. Hon kom med ett skal och en text och sedan kunde vi tillsammans möblera om i det där. Hon hade en tydlig ackordsföljd och en tydlig text. Det kom ganska tidigt, hennes skapandekraft. Hon var så himla ung när hon kom med. Kärsti hade träffat henne på en ungdomsgård. ”Jag känner en tjej, hon spelar gitarr, hon kan vara med.”
- En viktig sak med Tant Strul som kanske är lite annorlunda mot andra band, det var att vi spelade till texten. Jag gjorde mina basgångar utifrån vad Kajsa hade för berättelser. Inte utifrån att ”nu ska vi ha ett sånt här sväng”, eller ”nu ska vi ha en sån här sorts låt”, utan utifrån låtens konstruktion och innebörd. Vi var så präglade av vad vi ville säga, vartenda ord var så viktigt, och varje ton.
Favoritlåt eller favoritalbum?
- Jag tycker om alla tre, men Amason är väl den som kanske är mer lättsmält och lite mer avancerad i sitt upplägg, medan första plattan (Tant Strul - finns inte på Spotify men hela skivan finns med på samlingsskivan Klassiker) är enklare och lite sorgsnare. Men jag tycker väldigt mycket om den första också, med Micke (Westerlund) på trummor. Den är så tassande...
- Den sista (Jag önskar dig) är lite mer synthbaserad än de andra. Den är lite annorlunda.
- Jag tycker väldigt mycket om Svarta diamant, den är så organisk på något sätt. Sedan tycker jag Amason är unik som låt, den har ett sådant drag.
Vad har du för minnen av livekonserterna med Tant Strul?
- Jag var ju mamma, de andra var partybrudar på vift. Eller, vi var två som var partybrudar och två som inte var det...
- Men konserterna var speciella. Närheten, framför allt om man har en riktigt stor publik. Ju större publik man har, desto mer blir man buren. Jag kommer ihåg när jag sjöng min lilla låt, Om du stänger dörrn (cover på Velvet Undergrounds After Hours) på Roskilde – det var som om hela publiken höll mig på sina händer.
- I Norrland kunde det vara tvärtom, snubbar som klättrade... jag nitade en med klacken en gång. Han höll sig borta sedan.
Du hade en kort solokarriär efter Tant Strul, berätta om den?
- Jag var krossad efter skilsmässan från Tant Strul. Då gjorde jag ett par singlar, men jag fattade inte att jag skulle få göra en LP. Jag träffade Lizzie Jörgensen som var skivbolagsdirre, för några år sedan – ”Vad synd att du aldrig gjorde någon LP”, sade hon. Jag trodde inte det fanns någon efterfrågan, jag hade ingen koll på det.
- Då var jag inte så säker, som jag tycker är nu. Jag hade dålig självkänsla med min röst. Nu tycker jag det är skitkul att både tala och sjunga själv. Då var jag lite mer rädd, ovan. Nu kan jag njuta av den möjligheten att kommunicera.
Tant Strul återförenades 2012, för en framgångsrik halvårslång turné. Kajsa Grytt, Liten Falkeholm och Nike Markelius spelade också som Aunt Fuzz, bland annat i New York sommaren 2009.
- 2012 körde vi ett halvår, det var den dealen vi hade med varandra. Det var aldrig meningen att det skulle vara längre. Vi har aldrig låtit så bra som vi gjorde då. Satt ju som en smäck, när alla var vuxna och vi hade lirat hela livet.
- Aunt Fuzz var en annan grej, utan Malena (Jönsson). Det var lite komplicerat när hon inte var med. Vi var så vana att vara vi fyra. Att vara tre och åka till New York var betydligt svårare. Vi tre utan Malena, rent själsligt, var lite svårt. Hon behövdes.
(Intervjun fortsätter nedanför videon.)
Hur är det med Dom orena, finns bandet fortfarande?
- Vi tror nog inte det... vi har kvar vår replokal och ses ibland. En i bandet har haft familjerelaterade problem som gjorde att han inte kunde repa under jättelång tid. Sedan slutade Knivderby, Oscars (Svensson) andra band, och han var låtskrivare och sångare där, och då har han startat ett annat band som heter Rysk roulett. I Dom orena så gjorde vi låtarna tillsammans och Danne (Pamnert) sjöng allting. Bandet är pausat i alla fall.
- Vi fick aldrig riktigt det där att folk skrek efter oss live, vi hade nog behövt en sån kick.
(Intervjun fortsätter nedanför videon.)
Tillsammans med gitarristen Birgitta Linder har Liten också duon Svart smultron som finns med några fina låtar på Youtube.
- Nu spelar jag de låtarna med Malena, vi håller på att repa lite lätt. Tanken är att spela i maj, det har ju varit flyttat på grund av corona. Vi får se om det går.
- Sedan spelar vi in dem utan sång, för att ha som bakgrund till min utställning, jag har filmat min utställning.
Ja, du målar också och har ganska nyligen haft en utställning? Jag visste inte att du målade?
- Ja, det var därför jag flyttade till Stockholm från början, men sedan tog musiken över. Nu i coronatider har jag kunnat måla hela tiden. Den tiden har jag inte haft förut.
- Utställningen jag hade, alla de verken var från 2020. Den trygga handen hette utställningen och beskrev en viss tid i mitt liv, före tio års ålder. Den här gången har titlarna varit viktiga, att de styr tanken lite grann. Fruktansvärt kul att ha utställning, att se hur folk reagerar. Folk öppnar sig så mycket om sina egna liv.
- Det är olja, akvareller och tuschteckningar – ganska många tuschteckningar, många olja och en del akvareller.
- Nu håller jag på att förbereda nästa utställning, som ska handla om tioårsåldern. Den är svårare, den där mellanperioden, innan man blir tonåring.
12 mars är en stor dag för alla som gillar melodisk hårdrock, då släpper både norska Issa och brittiska Chez Kane sina nya skivor, bägge på bolaget Frontiers.
Henning fortsätter att göra nattradioentusiaster från fordom lyckliga med sin musik. Jag transporteras alltid tillbaka till 1979-1984, typ, när jag hör på Hennings musik.
Och om det låter negativt, så är det absolut inte så - Henning är naturligtvis väldigt mycket 2021 också. Jag menar bara att den typen av melodiska rock som Henning spelar hade en guldålder under slutet av 70-talet och början av 80-talet.
Första gången Var jag än lägger min hatt (och så vidare) (Möt mig) under träden Sången som ingen får höra Djupa dalar Lycklig idiot Vancouver Rock ´n´ Roll Allting faller Vissa dagar Låt tågen gå
När Martin Hederos och Mattias Hellberg bildade duo så slog de omedelbart igenom, inte minst hos kritikerna, med sitt första album som kom ut 2000, med covers av artister som Bob Dylan, Velvet Underground och Tom Waits. Året efter kom uppföljaren Together In The Darkness, med en blandning av originallåtar och covers.
I dag kommer tredje albumet - logiskt nog betitlad Tillsammans mot ljuset. Och här kommer rykande färska frågor till Martin och Mattias.
Hederos Hellbergs tredje album kommer ut i dag, 12 februari - varför nytt album just nu?
Mattias: - Det finns egentligen ingen annan anledning än att det var i somras som vi fick en möjlighet att samla oss och göra färdigt material som vi skickat mellan oss de senaste åren. Det blev några luckor i kalendrarna där vi tog en tur till Silence-studion i Värmlandsskogarna. Först några dagar bara vi två, som en slags pre-produktion innan vi kom tillbaka nån månad senare och spelade in plattan under en vecka tillsammans med vår vän och kollega Mikael Herrström. Micke var även med när vi spelade in Together in the darkness-albumet 2001, även då i Silence-studion.
Martin: - Ja, tiden var inne helt enkelt. Hur våra liv ser ut, våra karriärer, vår vänskap, det hade inte kunnat gjorts tidigare utan nu var vi redo.
Berätta lite om materialet - egna låtar, covers?
Mattias: - Det som är den stora nyheten sedan sist är att texterna är på svenska. Något som jag känner är väldigt kul och intressant. Det har tagit lång tid till att ”våga” sig på det. Men nu så bara kom det av sig själv. Har ingen aning om varför. Men det känns verkligen skitkul att det blev så. Jag vill verkligen försöka odla det och fortsätta med det i framtiden. Materialet är sju egna låtar och en tolkning av vår så tragiskt bortgångne vän Robert Strängen Dahlquists låt Din hand. Den passade fint ihop med de andra sångerna.
Martin: - Tror också att Mattias spelat otroligt mycket gitarr de senaste två decennierna påverkat materialet, flera låtar är sprungna ur gitarriff som vi sen bearbetat tillsammans, förr i världen var det nästan uteslutande mitt piano som satte an tonen, tror denna grej gör musiken mer varierad.
Vad är ambitionen med nya skivan, vad vill ni åstadkomma?
Mattias: - Vi har ju en stark lust att spela tillsammans, gå in i våran lilla värld som är någon sorts själslig fristad som nästan kan jämföras med en nåt slags rogivande mindfulness-tillstånd i de bästa stunder. Men också att bara hänga tillsammans å laga god mat, snacka å skratta lite, ofta åt våra egna tillkortakommanden & ticks.
Martin: - Word på ovanstående. Det är mycket självhjälp över vårt projekt, våra toner frigör något inom oss, hoppas det funkar på andra också… Upplever också texterna som någon sorts världsliga gospelhymner i flera fall.
Hur ser ni på de två första skivorna i dag? Nöjda? Eller hade ni velat göra något annorlunda?
Mattias: - Jag blir stolt och glad när jag hör dem. Jag blir lugn. Det är väl just det som är grejen med att spela ihop, vi skapar en sorts ro för vår egen skull, som förhoppningsvis även kan ge ro till andra. Å det är ju fint och bra.
Martin: - Nä där är vi nog ganska eniga, i värsta fall distansbefriade men tycker också att de håller fint och är väldigt tydliga tidsdokument från vilka vi var då, bättre än något fotografi kan bli....
Hur har pandemin påverkat ert artisteri?
Mattias: - Rent ekonomiskt är det ju en katastrof, i alla fall för min del, en två års framtidsplanering/ekonomi bara försvann. Men att vi fick tid och möjlighet att spela in denna platta är ju positivt, även om jag tror vi hade fått gjort det oavsett pandemin. Tänker inte ge Covid-pandemin äran för det.
Martin: - Jag har ju sedan tidigare medvetet svängt om till att mer och mer komponera och arrangera och ibland producera musik, dessa verksamheter har kunnat fortgå ganska bra under pandemin, kanske i vissa fall till och med gynnas av den, men min parallella karriär som livemusiker har ju såklart dykt rejält, cirka 80-90 jobb sen i mars som är flyttade eller borta...
Kan vi räkna med turné under 2021, om pandemin vill?
Mattias: - Allt detta med att spela live/turnéra känns för mig otroligt svårt att förhålla sig till. Jag önskar inget hellre än att det ska vara möjligt då det är typ 95% av min inkomst. Men att planera å boka, bara för att sen få ställa in eller flytta fram är jäkligt slitsamt psykiskt. Men visst, när tiden tillåter så ska vi såklart spela live.
Martin: - Verkligen! Tror människors längtan efter att stå eller sitta tillsammans och lyssna på livemusik är så enormt stark att man kommer hitta lösningar mycket snart, vaccinationspass, varningsarmband när man kommer för nära, plexiglas emellan, nånting kommer hittas på för att få det hända och då kommer Hederos Hellberg spela.
Till sist: Nämn någon svensk artist/något svenskt band som ni lyssnar på flitigt just nu!
Mattias: - Johan Airijokiär väl en av de ”senaste” upptäckterna som jag gjort. Såg honom live på Pustervik i Göteborg precis innan pandemin tog sitt grepp. Mycket bra konsert, han har en skön mix av influenser som jag diggar väldigt mycket.
Martin: - Också mycket förtjust i Airijoki! Okonstlat men ändå spännande och eget. Tycker Skators senaste skiva var helt fantastisk också, vackert, dissonant, allmänt sinnesutvidgande. Blir alltid glad när jag hör Daniel Norgren också.
I filmen Streets of Fire (1984) fanns ett påhittat band som hette The Sorels, som bland annat sjöng låten I Can Dream About You (i verkligheten var det Dan Hartman som sjöng).
Nu finns ett riktigt The Sorels - en trio från Winnipeg som så här långt har släppt två EP-skivor, med totalt fyra låtar. Och det är riktigt uppiggande.
Jo Jo Rodriguez, Jennifer Alexander och Jill Lynott blandar punkig energi med popkänsla.
Legendariske producenten/talangscouten/omslagsformgivaren (m.m.) Kjell Andersson släpper i dagarna sina memoarer, Ingen går hel ur det här. Intervjuerna inför släppet har allra mest handlat om Anderssons konflikt med Ulf Lundell. Hur som helst ska boken bli intressant att läsa, det är få andra personer som haft så stor påverkan på svensk (och svenskspråkig!) populärmusik, under 70-/80-/90-talen.
Utan förvarning kommer en hyllningsskiva till Kjell Andersson, parallellt, Ingen går hel ur det här - sånger från Kjell Anderssons liv i den svenska musiken. (Länken går till Spotify, där märkligt nog bara två låtar går att lyssna på, Ingen går hel ur det här (med Plura och Mauro Scocco) samt Jag saknar oss med Magnus Lindberg. Fulla albumet fanns via Itunes, men har uppenbarligen dragits tillbaka därifrån. Tydligen hade bokförlaget inte alla rättigheter säkrade. Mycket märklig historia.)
Konceptet för hyllningsskivan är inte helt solklart, vissa artister sjunger egna låtar (t ex Lisa Ekdahl och Plura), medan andra sjunger andras (t ex Dan Hylander som sjunger Marie Fredriksson och Per Gessle som sjunger Ulf Lundell).
Hur som helst en ganska fin, anspråkslös samling som antyder Kjell Anderssons storhet i att hitta både låtar och artister.
Alla som är fans av Tant Strul och Kajsa & Malena har pianoslingor av Malena Jönsson intatuerade i hjärnbarken. Mindre känt är att Malena Jönsson släppte en soloskiva 1995. Bloggen har ställt frågor till Malena om alla delar i hennes karriär.
Tyvärr finns Malena Jönssons soloskiva, Still, inte tillgänglig via Spotify eller Itunes, men om du har tur kan du hitta CD-skivan via Tradera eller liknande sajter. (Jag köpte mitt ex på Tradera.)
Det här var några år efter Kajsa & Malena – hur kommer det sig att du gjorde en soloskiva?
- Vi startade ett skivbolag, ett gäng tjejer, kvinnor – Diva – 1994. Det var mycket tack vare skivbolaget som det blev en platta.
Skivbolaget Diva startade Malena Jönsson tillsammans med Maria Blom, Eva Hillered, Nike Markelius, Karin Rehnberg, Elsie Petrén, Karin Rudfeldt och Ebba Forsberg.
- Om man var med i skivbolaget så skulle man göra en platta. De andra som var med var singer-songwriters, men jag ville göra något annorlunda, så jag gjorde främst instrumental musik.
- Jag är ingen textmänniska, har aldrig varit det. Jag har inget tålamod att skriva, jag är mer en spelmänniska, musikant.
- Jag har jobbat så mycket med Kajsa (Grytt) och Nike (Markelius), som skriver. Framför allt med Kajsa har det känts som om hon skriver det jag känner.
Hur ser du på soloskivan i dag, är du nöjd?
- Jag känner mig väldigt nöjd med skivan. Jag hade en tanke om att man skulle färdas igenom den. Man kommer upp ur havet, upp på land och rider in i staden och ner i källaren, ut i regnet... Olika bilder.
- Ulf Adåker är med och spelar trumpet på en låt, som det är två versioner av. Det var härligt att få jamma loss. Det var härligt att få lite jazzjam.
- Och David Wilczewski är med och spelar sopransax på en låt. Han var med och spelade på min och Kajsas andra platta, sedan dog han (2009), skitsorgligt.
Första Kajsa & Malena-skivan, Historier från en väg, är klassisk. Det känns som en så stark helhet, hur gjorde ni?
- När Kajsa och jag slutade med Tant Strul så spelade vi jättemycket, bara vi två. Vi spelade hela dagarna och blev så tajta. Och skrev låtar och gjorde covers.
- Det var meningen att vi skulle göra skivan på MNW, som hade gett ut Tant Struls plattor, men de var inte intresserade. Då hörde Kjell Andersson från EMI av sig och han ville göra någonting med oss.
- Det var ett väldigt bra samarbete som inte var krångligt på något sätt. Hans bild stämde så väl överens med vad vi ville. Vilken typ av stämning, vilka instrument, vilka bilder - var vi ska befinna oss. Vi ville vara lite tyskt, kabaretaktigt och sedan lite romantiskt. Det kan vara knökigt i samarbeten, men vi hade så himla mycket samma inställning.
- Det är nog det som gör att Historier från en väg har levt kvar så länge. Den betyder jättemycket för jättemånga, fortfarande.
(Intervjun fortsätter nedanför videon.)
Andra Kajsa & Malena-skivan, Den andra världen, har bra låtar, men soundet är väldigt 80-talistiskt... vad hände?
- Kajsa och jag hade en idé om att vi ville göra Van Morrison-sväng med akustisk gitarr, lite mer liv. Det var vår tanke.
- Sedan föreslog Kjell att vi skulle jobba med Backa Hans Eriksson och Anders Herrlin som producenter. Vi ville inte göra en upprepning av Historier från en väg. Vi ville göra någonting annat.
- Då blev det väldigt konstigt. De hade aldrig producerat en platta tidigare och de ville jobba med datorer, musikprogram, som var ganska nytt då. Kajsa och jag var helt ointresserade av det, så det blev deras grej. De satt och pillade och flyttade grejor i Cubase. Det blev väldigt digitalt – digitala trummor, 80-talssound...
- Det blev inget bra samarbete.
- Vi tog inte tag i det. Vi borde ha sagt att ”Det här känns inte bra, vi vill inte göra det här”. Men vi åkte med och mådde dåligt och var osäkra.
Kan du se tillbaka på Den andra världen och se att det fanns bra låtar?
- Ja, absolut. Det finns jättemycket fint. Det som var tråkigt var att producenterna inte var intresserade av akustiskt piano, som var mitt instrument, och de gillade inte Kajsas sång, som var Kajsas instrument. Och då undrar man; jaha, vad blir det kvar då?
Det är svårt att gå förbi Tant Strul – hur ser du på den tiden i dag?
- Jag var så himla ung, jag var bara 16 när jag började med Tant Strul. Hela min uppväxt som tonåring var jag med i bandet. Det färgade jättemycket av mitt liv.
- Och jag blir påmind om det hela tiden, till exempel i samband med Swedish Music Hall of Fame (Tant Strul valdes in 2020).
- Samtidigt är det skitlänge sen, jag var jätteliten och det har hänt så mycket.
- När jag tänker tillbaka så är det bara positivt. Bra skivor, roliga turnéer, det var så fantastiskt att få vara med om det.
Kändes det naturligt när ni lade ned Tant Strul?
- Det var inte helt smärtfritt, för det var mest Kajsa som ville. Liten (Falkeholm) ville inte alls. Nike var väl i och för sig på väg.
- Sedan fortsatte Kajsa och jag. Hade inte vi fortsatt så vet jag inte vad som hade hänt med mig.
- Vi hade börjat lite redan under Tant Strul, att vi ville undersöka det där andra, lilla formatet. Kajsas sång drunknade ibland i Tant Struls bombastiska musik. Kajsas röst passar, tycker jag, i det lite mindre formatet.
Du behövde inte känna den stora separationsångesten, eftersom du och Kajsa fortsatte...
- Ja men precis. Historier från en väg är nästan mer känd än någon Tant Strul-skiva. Den har satt spår mycket mer, som skiva, som musik betraktat, än Tant Strul-plattorna. Den var bredare.
Har du planer på några nya musikprojekt, kanske till och med en ny skiva?
- Nja, ingen ny skiva. Det känns jättefrämmande att göra skivor nu för tiden. Det är låtar, mer, kanske. Jag tänker inte på något skivprojekt.
- Men det ligger och puttrar...
Under de senaste åren har Malena Jönsson, tillsammans med Systrarna Lockwall (Gabriella, Sofia) turnerat landet runt och spelat shower baserade på kvinnliga artister som Anita Lindblom, Ulla Billquist, Judy Garland/Liza Minnelli m fl.
- Det är som ett slags krogshower, de har varit väldigt uppskattade när vi turnerat runt. Det är superkul.
Ni funderar inte på att återuppliva Kajsa & Malena som duo igen?
- Jo, men... vi har olika drömprojekt. Vi älskar varandra innerligt och älskar att spela med varandra. Just nu håller Kajsa på och skriver och går en manusutbildning och spelar inte så mycket, för tillfället.
- Men vi längtar efter att få spela tillsammans igen och göra låtar. Det finns där.
Vad lyssnar du själv på? Har du några svenska artister eller något svenskt band att tipsa om?
- Jag har funderat mycket på det, men jag har inte det.
- Jag lyssnar mest på klassisk musik. Jag lyssnar på poddar – jag lyssnar på Klassiska podden och Mästerverken, på P1. Då pratar de om olika kompositörer och sedan kan man gå in och lyssna på musiken. Allan Pettersson, till exempel, han är svensk...
Jag gillar ju när svenska artister sjunger på svenska. Jag tycker att jag som lyssnare kommer närmare artisten, när modersmålet är språket. Oavsett modersmål. Sedan finns det så klart vissa genrer där engelska är så etablerat, att det skulle kännas konstigt om språket var svenska. Hårdrocksband, till exempel, som sjunger på svenska... nej, då anar jag en massa vikingaskit eller värre bakom motivet.
Frida Hyvönens förra skiva Kvinnor och barn var hennes första album på svenska. Ett försök (?) som uppenbarligen inte föll väl ut, för nu byter hon tillbaka till engelska på nya skivan Dream of Independence som släpps 5 mars.
Jag blir inte överöst med tips om vad jag bör skriva om. En liten musikblogg med cirka 3 000 sidvisningar per månad är inte högsta prioritet för skivbolagen. Men till och från genom åren (bloggen since 2009) har jag fått tips av en eller annan PR-konsult som vill visa upp åtminstone NÅGONTING för sin uppdragsgivare. (Och till och från har PR-konsulterna hört av sig och tyckt att jag skrivit fel eller för tidigt eller för sent... ja, ni förstår. Då ökar inte direkt entusiasmen att nappa på den typen av tips.)
Till och från hör artister och band själva av sig. Det är jättekul. Jag har dock hittills egentligen aldrig skrivit något på ett sådant tips. Ibland av ren barmhärtighet, eftersom det jag hört låtit... inte tillräckligt bra. Och ibland för att jag inte haft tid att lyssna ordentligt. Jag vill försöka ge en någorlunda rättvis bedömning, om en i princip helt okänd artist hör av sig. Även om mitt inflytande som sagt är obefintligt, med mina fåtal besökare.
Sedan jag började göra intervjuer med artister, så har jag fått in ett gäng tips. Så nu tänkte jag starta en ny avdelning kallad Tipshörnan, där jag recenserar de tips jag fått in. Kanske blir detta enda avsnittet i den serien... kanske blir det flera, om det fortsätter att komma in tips... Vill ni tipsa kan ni antingen lägga en kommentar på denna artikel eller mejla mig på jannepettersson96 och sedan den där gmailen.
Band of Pockets, Trust This Feeling Denna EP är ett riktigt pandemiprojekt, lett av Johan Nilsson som är låtskrivare och gitarrist på de fyra låtarna. Musiker i Sverige, USA, Spanien och Brasilien har skickat ljudfiler till varandra och hemma i Sverige har Johan satt ihop allt. Sångerskan Yona Marie (egentligen Rachel Marie Moore) är amerikanska och fungerar bra i detta material som leder tankarna till, vad ska vi säga, Chaka Khan eller Anita Baker (även om jag naturligtvis inte kan påstå att Yona Marie håller den kalibern). Inte alls oävet, väcker en del nostalgi till disco- och souleran kring skiftet 70-/80-tal. "Målet har varit att få till en bra analog varm feeling, med mycket livekänsla", skriver Johan.
Honks, Malmerikana del 1 Honks från Malmö har ett album bakom sig, Singelgatan, som kom ut 2013. I fjol släpptes denna EP med fyra låtar. "Malmerikana" är naturligtvis också en bra beskrivning av musiken, Americana från Malmö. Honks levererar habila låtar, texterna innehåller möjligtvis ett och annat nödrim för mycket, men påminner i sina bästa stunder om de små vardagsnoveller som Alf Robertson brukade leverera, t ex Lång dags färd mot natt om spritsmugglarresor till kontinenten. Och för mig är det alltid plus i kanten när svenska artister väljer att sjunga på svenska.
Pud Alone and The Congregation, D.E.A.T.H. Pud Alone and The Congregation har mottot "Music that could save your soul" på sin hemsida. Och det är ju att spänna bågen. Tidigare sångaren i The Wayward Souls, Per Ahlén, skriver låtarna och sjunger och har med sig gitarristen Ulf Berlin och multiinstrumentalisterna Kim Stensland och Göran Westling. Precis som Honks doftar det mycket Americana, men en låt som Hollow Moon (ovan) för också tankarna till stilen som, ska vi säga, R.E.M. eller Green On Red vårdade under tidigt 90-tal. Litet minus i kanten är att Ahlén inte låter helt hemma i sitt engelska uttal alla gånger.
The Then & There, Marathon Det är kul att gå igenom fyra olika svenska band och konstatera att samtliga har sin egenart även om influenser från andra artister och stilar så klart förekommer. The Then & There sticker ut mest i den delen - Jakob Moström (f.d. Isolation Years) och Karl Ågerup låter som om de lyssnat på allt från ryska folkvisor till gamla instrumentallåtar med The Shadows. Detta är bandets andra album, men klockar in på EP-längd, drygt 20 minuter. Moströms sång är vad man brukar kalla "känslig", men skulle också kunna kallas "inte helt tonsäker".
