I höst släpps ett efterlämnat album av The Saints. Sångaren och låtskrivaren (och bandets enda permanenta medlem) Chris Baileyavled som bekant 2022.
Singeln Break Away finns nu tillgänglig via streaming. Först var det sagt att det nya albumet skulle få samma titel, men enligt Facebooksidan verkar nu titeln vara Long March Through The Jazz Age. Något releasedatum verkar ännu inte finnas.
En riktig kulturgärning är att samtliga (?) The Saints-album nu finns tillgängliga via streaming, exempelvis klassiker som All Fools Day och Prodigal Son.
Jag blir ganska sällan positivt överraskad när jag går på konsert med ett band som jag inte har lyssnat på tidigare. Jag har hört enstaka låtar av Thundermother tidigare, men har inte på något sätt lyssnat in mig.
Därför var konserten på Gröna Lund en mycket positiv upplevelse. Inledningen med nya singeln Speaking of The Devil är oväntat tam, men det visar sig att ljudteknikern inte riktigt satt fart på grejorna än. Så småningom kalibreras ljudet bättre och bandet får möjlighet att trycka på ordentligt.
Vi får de allra bästa sidorna av melodiös hårdrock, samtidigt som de flirtar med Motörheadliknande ösiga låtar också. Vi får till och med en ballad, Sleep.
Gitarristen och bandets grundare Filippa Nässil är höggravid så hon ersätts av Edvin Öström. Lagom till extranumren så stormar Nässil dock ändå in på scenen, och visar var skåpet ska stå. Linnea Vikström Egg på sång, Majsan Lindberg på bas och Joan Massing på trummor är samtliga relativt nytillkomna (Lindberg kom med 2019 och Vikström och Massing anslöt så sent som i fjol.)
En på alla sätt uppfriskande upplevelse. Jag ser fram emot bandets nya album som kommer senare i år.
I februari släpptes årets hittills mest intressanta debutskiva, Petter Alatalos Dumskallarnas vind. – Jag märker att det får fäste, även folk jag inte känner hör av sig och säger att det är bra, säger Petter Alatalo.
Petter Alatalo är en artist som från början har hittat en egen röst. Visst kan associationer gå till andra både svenska och utländska artister, men sådana jämförelser kan också leda fel. Så mitt råd är att bara lyssna på Dumskallarnas vind utan förutfattade meningar. Det är Petters röst och piano som ger musiken dess prägel.
Hur kom du i kontakt med musiken, från början?
– Jag är uppvuxen i ett hem med musik. Min pappa (Hasse Alatalo, bland annat medlem i Norrlåtar, red:s anm.) är musiker. Det har jag haft med mig jämt.
– Jag började spela i rockband och punkband i högstadiet, som många gör. Men sedan fjärmade jag mig från musiken och ville syssla med konst i stället. Det gick jag all in för, tills jag inte kunde hålla fingrarna borta från musiken. Då tog det över.
Petter Alatalo har bland annat spelat i Evighetens orkester, med influenser från romsk musik, inte minst Django Reinhardt. Petter är fortfarande medlem i finska rautalankabandet Jani Kaunis & The Puukot.
Hur länge har du jobbat med ditt solomaterial?
– Skrivit egen musik har jag nog alltid gjort, även om jag inte har haft någon kontext att presentera den i. Några av låtarna har jag gjort i någon tidigare konstellation, men jag hittade inte rätt forum – vilket band jag skulle ha egentligen.
När låtarna fanns där så kontaktade Petter Alatalo utvecklingsbolaget BD Pop, som stöttar norrbottnisk musik. BD Pop bidrog med medel i en samproduktion för att skivan skulle kunna spelas in.
– Jag snodde ihop de musiker jag ville ha och på vinst och förlust kontaktade jag Kalle Gustafsson Jerneholm (bland annat Soundtrack of Our Lives) och frågade om vi kunde spela in i hans studio, Svenska grammofonstudion i Göteborg. Att han producerade kom liksom som en bonus.
Markus Larsson, trummor, och Nikolai Äystö, klarinett, har spelat med Malmfältens rockklubb som kompar bland andra Ellen Sundberg och Johan Airijoki, en vän till Petter. Äystö har även spelat med Evighetens orkester. Kalle Nyman på bas har spelat med bland andra Mattias Alkberg.
Bandet hade sin första spelning på Saltoluokta folkmusikfestival.
– Då spelade Sara Parkman där. Hon är delägare i skivbolaget Supertraditional. Hon frågade om de fick ge ut skivan. Det är jättekul. Det är ett ganska litet bolag, men man får mycket hjälp.
Hade du en klar bild av vad du ville åstadkomma när ni skulle spela in?
– Det gick så fort när vi skulle spela in. Vi hade inte ens spelat alla låtar ihop. Jag hade låtarna som skisser, och så gjorde vi låtarna live i studion, allting är helt live. Det var en ganska jobbig process, faktiskt. Man vill ju ha kontroll samtidigt som man måste ”låta det hända” vilket inte går ihop riktigt. Det blir ju lätt lite knepigt. Kalle Gustafsson Jerneholm var väldigt bra att ha att göra med i det, tycker jag.
Foto: Linnea Henriksson
Varför ville du göra på det sättet?
– Vi ville ha den här lite slamriga levande känslan, att man spelar med varandra. Allting behöver inte vara superproducerat, vartenda ljud måste inte vara perfekt. Det var det vi var ute efter. Med de låtarna som jag hade, så såg jag inget annat sätt att göra det.
Blev det som du hade tänkt dig, känner du dig nöjd?
– Jag märker att det får fäste. Folk hör av sig, även människor jag inte känner hör av sig och säger att det är bra. Det har jag inte varit med om tidigare.
– Det blev nog inte riktigt precis som jag hade tänkt mig... jag hade nog väntat mig att det skulle bli mer våldsamt... mera live, mera stök...
"Det är ganska dystert, jag gillar sorglig musik..." sade du i pressmeddelandet. Men är det så dystert?
– Nej, det kanske inte är det? Jag vet inte. Men del grejor är nog rätt tunga att tugga i sig, men skivan kanske inte är så dyster.
– Jag har alltid lyssnat på musik i moll. Jag kan gilla Howlin’ Wolf, som är tungt och rått. Billie Holiday... Väldigt sorgliga marscher. Det är mycket sånt som har snurrat hos mig. Men inte bara!
I pressmeddelandet står det att du debuterar ”i mogen ålder” (44 år). Hur känner du inför det?
– Jag är glad att jag inte gjorde det tidigare. Hade jag gjort det tidigare, hade jag förmodligen gjort något helt annat. Jag hade nog bara inte hittat hem, rent musikaliskt, innan. Jag höll på med hundra olika grejor.
(Intervjun fortsätter nedanför videon.)
Sommarbarn, från en spelning på Slaktkyrkan i Stockholm i maj 2024.
Är det några låtar som du själv gillar extra mycket?
– På Sommarbarn tycker jag bandet lirar jäkligt fint. Det är väldigt fina musiker och jag är väldigt glad att få spela med dem.
– Jag gillar Brev hem från Sthlm (piano), där jag spelar själv. Den låten, där har du min rot, eller vad jag ska säga. Den är lite bluesig, det är lite norrbottnisk eller finsk folkmusik i den också.
– Jag har ju gjort låtarna själv, och sedan kommer det in ett band, och då måste man börja anpassa sig. Ta bort grejor man gör. Det kan ibland vara svårt, att inte trampa varandra på fötterna.
Det blir spelningar i juli och augusti - vad kan vi förvänta oss som publik?
– Det är samma band som på skivan, men en kille till – Tobias Wiklund på kornett. Han har ett band som heter Backlura.
– Det blir skivan plus någon extra, ny låt.
Har du redan material till en ny, andra skiva?
– Ja, jag har en del. Det är väldigt långt ifrån klart vad det ska bli. Jag har väldigt lätt att hitta på saker, svårt att slutföra. Jag ska börja sålla i mängden av idéer.
Petter Alatalo har spelningar i juli och augusti och även i november. I höstvändan tillkommer fler spelningar.
26 juli: Holmön visfestival 27 augusti: Fasching, Stockholm 28 augusti: Röda Kvarn, Ljusdal, 29 augusti: Uppsala konstmuseum 30 augusti: Oceanen, Göteborg 31 augusti: Arnemoen Gard, Ringebu 12 november: Norrbottensteatern, Luleå 27 november: Victoriateatern, Malmö 29 november: Kollektivet Livet, Stockholm
