Elles Bailey släpper nytt album

Engelska Elles Bailey sjunger lagom trevlig bluesrock. Jag får alltid vibbar av halvkassa gig på någon krog eller Finlandsfärja när jag hör ordet bluesrock, men Bailey är faktiskt inte så dum.

Nya skivan heter Beneath The Neon Glow och redan nu finns fem spår släppta på till exempel Spotify.

Albumet i sin helhet släpps 9 augusti.

Jag blir oproportionerligt glad av Kim Deals nya singel

Kim Deal är "till vardags" sångerska och gitarrist i The Breeders. Nu har Deal släppt en ny singel, Coast. Det är hennes första för skivbolaget 4AD. Låten är producerad av Steve Albini, som gick bort nyligen.

Och jag vet inte vad det är, men jag blir oproportionerligt glad av Kim Deals nya singel. Det kan vara det slöa blåset, det faktum att Deal säger sig ha inspirerats av ett band, med dåligt självförtroende, på en väns bröllop eller att jag bara är trött på 99 procent av all musik som hörs i dag. 

Coast är lagom angelägen, lagom kul och precis så avslappnad som musik ska vara.

Det är oklart om singeln är en föregångare till ett album, eller om den är "lös".

Biografi om Fast Eddie Clarke

Motörheads gitarrist Fast Eddie Clarke avled i januari 2018, som siste man ur bandets legendariska lineup. (Phil "Philthy" Taylor avled i november 2015 och en dryg månad senare gick Lemmy Kilminister bort.)

Nu kommer en biografi om Fast Eddie, med titeln Make My Day - The Rock'n'roll Story of Fast Eddie Clarke.

Den drygt 300-sidiga biografin är skriven av journalisten Kris Needs och Mariko Fujiwara, Eddie Clarkes sambo. Boken kompletteras med fyra CD-skivor som innehåller en karriärsammanfattning, med en del tidigare outgivna spår.

Hela paketet släpps 6 september.

The Smashing Pumpkins släpper ny skiva

The Smashing Pumpkins släpper en ny skiva - en skiva som aviseras bara två veckor innan släppet. Aghori Mhori Mei är titeln.

Tydligen har bandet återvänt till några av de principer som gällde när de spelade in skivor som Siamese Dream. Jag vet inte exakt vad det innebär, men vi får en skiva med tio låtar på 45 minuter som ska ses som ett "body of work", enligt Billy Corgans meddelande i videon ovan.

Det verkar inte bli någon singel i förväg. Albumet släpps 2 augusti.

Ulf Dageby 1944-2024

Ulf Dageby avled på tisdagen, 16 juli. Han blev 80 år. Dageby höll liv i Nationalteatern (eller egentligen Nationalteaterns rockorkester) och skulle ha gjort ett antal spelningar i höst. De ställs nu in, har det meddelats. Jag trodde de möjligtvis skulle göras om till hyllningsspelningar eller liknande.

Nu är många av Nationalteaterns bärande medlemmar borta - förutom Dageby även Hans Mosesson, Totta Näslund, Med Reventberg och Inga Edwards, för att nämna några.

På sätt och vis är det märkligt att Nationalteaterns musik har levt vidare, det är i år 50 år sedan skivan Livet är en fest kom ut - texterna var svårt präglade av 70-talet. Samtidigt beskrevs relativt tidlösa problem - ungdomens våndor är ungefär desamma i dag; hitta ett jobb, hitta vänskap och kärlek, fly ångesten i vardagen.

Och musiken håller än i dag. Dageby lånade Bob Dylans Tomorrow Is A Long Time och gjorde Men bara om min älskade väntar till en klassiker i egen rätt, med Totta Näslunds oefterhärmliga sång. Den har sedan traderats vidare av bland andra Thåström.

Dageby skrev också Livet är en fest, Barn av vår tid, Ut i kylan och Hanna från Arlöv, för att nämna några av de mer klassiska spåren. Dageby och Anders Melander - som skrev bland andra Kolla kolla, Jack The Ripper och Bängen trålar - kompletterade varandra utmärkt. Dageby något mer kantig och socialrealistisk, Melander med en osviklig hitkänsla - han hittade inspiration bland annat i blues och glamrock, kan vi läsa i den här intervjun i DN.

Dageby gick vidare till en solokarriär och hamnade till och med i Så mycket bättre. Melander fortsatte att skriva musik, huvudsakligen för film och tv. Han skrev även hiten Burnin' som släpptes under namnet Cue, med Niklas Hjulström som sångare.

Nationalteaterns historia kan beskådas i denna SVT-dokumentär. Se den, om du inte redan har gjort det.

22-Pistepirkko tog sin psychrock till Grönan

Det här med genrer är alltid svårt. Är finska 22-Pistepirkko psychrock eller garagerock? 

Publiken på Gröna Lund fick möjlighet att fundera på det när bandet spelade ett set på en dryg timme på Lilla Scenen, på onsdagskvällen. Eftersom det är så sällan som finska band får visa upp sig på den här sidan viken så är det uppenbart att finnar i förskingringen utgjorde en stor del av publiken. 

Bandets blandning av naivistiska texter och bluesriff är ganska fascinerande. De lyckas också hitta en mix av vindlande ballader och upptemponummer. 

En timme som lovar mer - kanske en riktig bokning där bandet får spela uppemot två timmar?

The Linda Lindas släpper andra albumet

The Linda Lindas aviserades som "punkband" när de kom fram, men musikaliskt skulle jag väl vilja säga att de snarare är powerpop.

Deras debutalbum, Growing Up, kom ut 2022 och sedan dess har de bland annat varit förband till The Rolling Stones och kommer vara förband till Green Day.

I höst är det dags för album nummer två, No Obligation. Senaste singeln heter All In My Head.

Albumet släpps 11 oktober.

Hultsfreds kontrollslakteri släpper singel

Hultsfreds kontrollslakteri består av Karolina Stenström och Ville Pettersson. 

Nya singeln heter Har ni problem och släpptes häromsistens. Bandet har spelat två spelningar på Hotell Hulingen nu i juli.

Karolina Stenström känner vi som Steso Songs. Steso Songs släppte sitt senaste album 2018 och sin senaste singel 2022. På Instagram skriver Stenström: 

"jag kanske vill spela lite mer igen.
tänk om man kunde ha en egen dimension där tiden stod stilla medan man fick sova ut o skriva en liten rad o vara verkligt i fred. vi får se."

Singlar i veckan

Höstsäsongen för skivsläpp börjar väl numera redan i augusti. Inför hösten så ska artisterna hålla intresset uppe genom att släppa singlar.

Alla släpper inte fysiska singlar, men The Thes andra singel inför comebackalbumet Ensoulment släpps faktiskt som vinylsingel. Linoleum Smooth To The Stockinged Foot heter låten. Texten är skriven på sjukhus, där Matt Johnson hamnade mitt under covidpandemin. Dock inte på grund av covid utan någonting annat som krävde en "livräddande operation".

The The har redan nu aviserat att en tredje singel ska släppas 29 augusti - Some Days I Drink My Coffee By The Grave Of William Blake. Även denna släpps som vinyl.

Albumet kommer 6 september.

Blues Pills nya album heter Birthday och kommer 2 augusti. Piggyback Ride är faktiskt fjärde smakprovet vi får.

Joel Plaskett släpper One Real Reveal 13 september. Andra singeln från albumet heter High Summer.

Valerie June verkar inte ha något nytt album på gång, men hon släpper lite singlar då och då. Friendship är den andra singeln på kort tid tillsammans med Stax Music Academy. På denna gästar Carla Thomas.

Bob Dylan släpper jättelivebox

Bob Dylan har sin pågående The Bootleg Series. Jag antar att nya boxen The 1974 Live Recordings ingår i den, även om den inte har "The Bootleg Series" i titeln.

Den nya boxen är något för de verkliga komplettisterna. Du får 27 CD-skivor med alla liveinspelningar som Bob Dylan & The Band gjorde under sin turné 1974. Turnén har som bekant redan förevigats med livealbumet Before The Flood. Bob Dylan hade inte turnerat på åtta år, så efterfrågan var stor och de bokades in på stora arenor.

Det kommer dessutom en 3-LP-version med de låtar som inte kom med på just Before The Flood.

Boxen släpps 20 september.

Melissa Horn släpper sjunde albumet

Melissa Horn har sin stil (vuxen poprock) och sitt ämne (olycklig kärlek) och det är väl lätt att göra sig lustig över det. Det går också att säga att hon är konsekvent.

Senaste singeln från hennes nya album heter Varför slutar allt i tårar.

Albumet heter Den jag kunde blivit - den jag blev och släpps 6 september.

The Hives räddar kvällen

Hurulas indiepop korsad med stadiumrock har sina poänger, även om det är en otacksam roll att vara förband nummer två på Sthlm Fields, när The Hives står högst upp på affischen.

Viagra Boys är förband nummer tre, och jag blir faktiskt överrumplad av hur usla de är. Jag gissar att de har en egen idé om att de är "provocerande" och "edgy". Jag blir bara trött av hur otroligt meningslös och dålig deras musik är.

Så The Hives har, i mina ögon och öron, egentligen ganska öppet mål när de väl kliver på scenen, något lite försenade jämfört med aviserad starttid. Jag har aldrig sett dem live, men det räcker med att ha sett några Youtubeklipp och några tv-showframträdanden för att begripa att de vet vad de gör.

De jobbar egentligen med små medel och patenterade knep, men de gör det väldigt bra och charmigt, så publiken faller för det. Och de har tagit knep som funkade på mindre scener och fått dem att lyfta även inför 10 000 personer (som är kvällens publiksiffra enligt Howlin' Pelle).

Och det är väl live man ska se The Hives. I likhet med, säg, AC/DC, så har de två-tre olika låtidéer som de varierar med framgång, men på skiva så får du inte Howlin' Pelles viftande armar, publikkontakt och mellansnack.

Till och med regnet får känna sig besegrat, för även om det droppar relativt intensivt så öser det inte (haha) lika mycket som The Hives.

The Saints album finns nu tillgängliga via streaming

I höst släpps ett efterlämnat album av The Saints. Sångaren och låtskrivaren (och bandets enda permanenta medlem) Chris Bailey avled som bekant 2022.

Singeln Break Away finns nu tillgänglig via streaming. Först var det sagt att det nya albumet skulle få samma titel, men enligt Facebooksidan verkar nu titeln vara Long March Through The Jazz Age. Något releasedatum verkar ännu inte finnas.

En riktig kulturgärning är att samtliga (?) The Saints-album nu finns tillgängliga via streaming, exempelvis klassiker som All Fools Day och Prodigal Son.

Piggt värre av Thundermother

Jag blir ganska sällan positivt överraskad när jag går på konsert med ett band som jag inte har lyssnat på tidigare. Jag har hört enstaka låtar av Thundermother tidigare, men har inte på något sätt lyssnat in mig.

Därför var konserten på Gröna Lund en mycket positiv upplevelse. Inledningen med nya singeln Speaking of The Devil är oväntat tam, men det visar sig att ljudteknikern inte riktigt satt fart på grejorna än. Så småningom kalibreras ljudet bättre och bandet får möjlighet att trycka på ordentligt.

Vi får de allra bästa sidorna av melodiös hårdrock, samtidigt som de flirtar med Motörheadliknande ösiga låtar också. Vi får till och med en ballad, Sleep.

Gitarristen och bandets grundare Filippa Nässil är höggravid så hon ersätts av Edvin Öström. Lagom till extranumren så stormar Nässil dock ändå in på scenen, och visar var skåpet ska stå. Linnea Vikström Egg på sång, Majsan Lindberg på bas och Joan Massing på trummor är samtliga relativt nytillkomna (Lindberg kom med 2019 och Vikström och Massing anslöt så sent som i fjol.)

En på alla sätt uppfriskande upplevelse. Jag ser fram emot bandets nya album som kommer senare i år.

Bloggen möter Petter Alatalo: ”Vi ville ha den lite slamriga, levande känslan”

Foto: Linnea Henriksson

I februari släpptes årets hittills mest intressanta debutskiva, Petter Alatalos Dumskallarnas vind. – Jag märker att det får fäste, även folk jag inte känner hör av sig och säger att det är bra, säger Petter Alatalo.

Petter Alatalo är en artist som från början har hittat en egen röst. Visst kan associationer gå till andra både svenska och utländska artister, men sådana jämförelser kan också leda fel. Så mitt råd är att bara lyssna på Dumskallarnas vind utan förutfattade meningar. Det är Petters röst och piano som ger musiken dess prägel.

Hur kom du i kontakt med musiken, från början?

– Jag är uppvuxen i ett hem med musik. Min pappa (Hasse Alatalo, bland annat medlem i Norrlåtar, red:s anm.) är musiker. Det har jag haft med mig jämt.

– Jag började spela i rockband och punkband i högstadiet, som många gör. Men sedan fjärmade jag mig från musiken och ville syssla med konst i stället. Det gick jag all in för, tills jag inte kunde hålla fingrarna borta från musiken. Då tog det över.

Petter Alatalo har bland annat spelat i Evighetens orkester, med influenser från romsk musik, inte minst Django Reinhardt. Petter är fortfarande medlem i finska rautalankabandet Jani Kaunis & The Puukot.

Hur länge har du jobbat med ditt solomaterial?

– Skrivit egen musik har jag nog alltid gjort, även om jag inte har haft någon kontext att presentera den i. Några av låtarna har jag gjort i någon tidigare konstellation, men jag hittade inte rätt forum – vilket band jag skulle ha egentligen.

När låtarna fanns där så kontaktade Petter Alatalo utvecklingsbolaget BD Pop, som stöttar norrbottnisk musik. BD Pop bidrog med medel i en samproduktion för att skivan skulle kunna spelas in. 

– Jag snodde ihop de musiker jag ville ha och på vinst och förlust kontaktade jag Kalle Gustafsson Jerneholm (bland annat Soundtrack of Our Lives) och frågade om vi kunde spela in i hans studio, Svenska grammofonstudion i Göteborg. Att han producerade kom liksom som en bonus.

Markus Larsson, trummor, och Nikolai Äystö, klarinett, har spelat med Malmfältens rockklubb som kompar bland andra Ellen Sundberg och Johan Airijoki, en vän till Petter. Äystö har även spelat med Evighetens orkester. Kalle Nyman på bas har spelat med bland andra Mattias Alkberg. 

Bandet hade sin första spelning på Saltoluokta folkmusikfestival. 

– Då spelade Sara Parkman där. Hon är delägare i skivbolaget Supertraditional. Hon frågade om de fick ge ut skivan. Det är jättekul. Det är ett ganska litet bolag, men man får mycket hjälp.

Hade du en klar bild av vad du ville åstadkomma när ni skulle spela in?

– Det gick så fort när vi skulle spela in. Vi hade inte ens spelat alla låtar ihop. Jag hade låtarna som skisser, och så gjorde vi låtarna live i studion, allting är helt live. Det var en ganska jobbig process, faktiskt. Man vill ju ha kontroll samtidigt som man måste ”låta det hända” vilket inte går ihop riktigt. Det blir ju lätt lite knepigt. Kalle Gustafsson Jerneholm var väldigt bra att ha att göra med i det, tycker jag.

Foto: Linnea Henriksson

Varför ville du göra på det sättet?

– Vi ville ha den här lite slamriga levande känslan, att man spelar med varandra. Allting behöver inte vara superproducerat, vartenda ljud måste inte vara perfekt. Det var det vi var ute efter. Med de låtarna som jag hade, så såg jag inget annat sätt att göra det. 

Blev det som du hade tänkt dig, känner du dig nöjd?

– Jag märker att det får fäste. Folk hör av sig, även människor jag inte känner hör av sig och säger att det är bra. Det har jag inte varit med om tidigare.

– Det blev nog inte riktigt precis som jag hade tänkt mig... jag hade nog väntat mig att det skulle bli mer våldsamt... mera live, mera stök... 

"Det är ganska dystert, jag gillar sorglig musik..." sade du i pressmeddelandet. Men är det så dystert?

– Nej, det kanske inte är det? Jag vet inte. Men del grejor är nog rätt tunga att tugga i sig, men skivan kanske inte är så dyster. 

– Jag har alltid lyssnat på musik i moll. Jag kan gilla Howlin’ Wolf, som är tungt och rått. Billie Holiday... Väldigt sorgliga marscher. Det är mycket sånt som har snurrat hos mig. Men inte bara! 

I pressmeddelandet står det att du debuterar ”i mogen ålder” (44 år). Hur känner du inför det?

– Jag är glad att jag inte gjorde det tidigare. Hade jag gjort det tidigare, hade jag förmodligen gjort något helt annat. Jag hade nog bara inte hittat hem, rent musikaliskt, innan. Jag höll på med hundra olika grejor.

(Intervjun fortsätter nedanför videon.)

Sommarbarn, från en spelning på Slaktkyrkan i Stockholm i maj 2024.

Är det några låtar som du själv gillar extra mycket?

– På Sommarbarn tycker jag bandet lirar jäkligt fint. Det är väldigt fina musiker och jag är väldigt glad att få spela med dem.

– Jag gillar Brev hem från Sthlm (piano), där jag spelar själv. Den låten, där har du min rot, eller vad jag ska säga. Den är lite bluesig, det är lite norrbottnisk eller finsk folkmusik i den också.

– Jag har ju gjort låtarna själv, och sedan kommer det in ett band, och då måste man börja anpassa sig. Ta bort grejor man gör. Det kan ibland vara svårt, att inte trampa varandra på fötterna.

Det blir spelningar i juli och augusti - vad kan vi förvänta oss som publik?

– Det är samma band som på skivan, men en kille till – Tobias Wiklund på kornett. Han har ett band som heter Backlura. 

– Det blir skivan plus någon extra, ny låt.

Har du redan material till en ny, andra skiva?

– Ja, jag har en del. Det är väldigt långt ifrån klart vad det ska bli. Jag har väldigt lätt att hitta på saker, svårt att slutföra. Jag ska börja sålla i mängden av idéer.

Petter Alatalo har spelningar i juli och augusti och även i november. I höstvändan tillkommer fler spelningar. 

26 juli: Holmön visfestival
27 augusti: Fasching, Stockholm
28 augusti: Röda Kvarn, Ljusdal,
29 augusti: Uppsala konstmuseum
30 augusti: Oceanen, Göteborg
31 augusti: Arnemoen Gard, Ringebu
12 november: Norrbottensteatern, Luleå
27 november: Victoriateatern, Malmö
29 november: Kollektivet Livet, Stockholm

Följ Petter Alatalo på Spotify
Följ Petter Alatalo på Facebook
Följ Petter Alatalo på Instagram