Första albumet på sju år för El Perro del Mar

El Perro del Mar, som heter Sarah Assbring i passet, har inte släppt ett album sedan 2016, men nu är det snart dags igen.

16 februari kommer albumet Big Anonymous som har föregåtts av singlarna Between You And Me Nothing samt Kiss of Death. 

Officiella videor (videos? videofilmer?) har gjorts för bägge singlarna, en av dem kan ses ovan.

Grace Petrie släpper tionde albumet

Engelska folkrockaren Grace Petrie gjorde 2021 års bästa album med Connectivity. Det var en skiva fylld av humoristiska betraktelser, politisk ilska och allsångsrefränger.

Som Grace Petrie konstaterade i något inlägg någonstans: "Jag kan fortfarande samma tre ackord." Och det duger bra för att tre år efter förra albumet komma ut med Build Something Better, som nya skivan heter.

Första singeln heter passande nog Start Again, och är i precis samma härad som tidigare material.

Albumet släpps 8 mars.

Ale Möller släpper coveralbum

Folkmusikveteranen Ale Möller överraskar, åtminstone på mig, genom att göra ett coveralbum, kallat Andras.

Möller säger, enligt skivbolagets Facebooksida:

– Jag trodde väl aldrig att jag skulle göra en cover-platta, men det här känns både nödvändigt och väldigt roligt! Av alla de tusentals låtar som jag spelat genom åren är det nämligen vissa som envist kommit tillbaka och pockat på att spelas. Efterhängsna stalkare som attackerar bakifrån, och som jag nu bestämt mig för att gå i närkamp med.

Vi får till exempel höra Möller, med medmusikanter Mats Öberg och Olle Linder, tolka ett par Beatleslåtar i oväntade arrangemang, Here Comes The Sun och Daytripper (singelomslaget ovan) samt en St. James Infirmary som är klart funkig. 

Albumet släpps 16 februari.

Tionde soloalbumet från Mark Knopfler

Mark Knopfler har alltid varit en produktiv herre.

Han har släppt nio soundtrackalbum, fyra album tillsammans med andra (till exempel Emmylou Harris), sex album med Dire Straits...

Och nu kommer tionde soloalbumet. Det heter One Deep River och släpps 12 april. 

Första singeln heter Ahead of the Game och kan höras via allehanda musiktjänster redan nu.

Andersson Wij och metatexterna

När en artist sjunger om en annan artist, eller en annan låt eller skiva, då känns det som metamusik. Musik om musik.

Tomas Andersson Wij gör musik om musik - på ett väldigt fint sätt - på albumet Sorgsna sånger gör mig glad.

I titelspåret sjunger han bland annat om Ett bloss för moster Lillie (Bodil Malmsten-dikten som tonsattes av Staffan Hellstrand och sjöngs av Lena Nyman), Rialto (Ulf Lundells sång) och Blott en dag (psalmen av Lina Sandell).

I Still Got The Blues från Sverige gör han på något sätt dubbel metamusik, eftersom han dessutom sjunger om sin egen låt, Blues från Sverige.

Albumet släpps på fredag, 26 januari.

Nya kulor för Franska trion

Franska trion håller en jämn produktionstakt och släpper i regel ett album per år. 15 mars kommer nya albumet, Nya kulor.

I fredags släpptes singeln Se dig omkring, som en försmak.

Samma dag som albumet, så släpps sångaren och pianisten Matti Ollikainens roman Silverkulor i svart natt.

Iiris Viljanen släpper femte albumet

Själsligt uppvaknande vid Slussen - så heter Iiris Viljanens kommande, femte, album, tillika första singeln från samma album.

Sången är en ballad med blås och akustiskt gitarrplock. Såväl instrumenteringen som sångmelodin för tankarna till någon Frälsningsarméballad från fordom, vilket i det här fallet är menat som beröm.

Albumet släpps 26 april och i vår ska Viljanen dessutom turnera med skådespelerskan Stina Ekblad i föreställningen Ingen vet alls hur jag har det, en titel som är lånad från sången Sordin, en duett med just Ekblad.

Dire Straits släpper livesamling

Det är sällan jag uppmärksammar nyutgåvor eller gamla arkivinspelningar här. Men nu har Dire Straits släppt en livesamling, Live 1978-1992.

Det är intressant av två skäl. Dels för att vi fått väldigt få livstecken från Dire Straits sedan de lade av. Mark Knopfler, John Illsley och kollegorna gick vidare i livet, inga återföreningar har varit aktuella och spekulationerna få.

Och dels tycker jag att Dire Straits på sätt och vis var underskattade. De efterlämnade en stark skivkatalog, inklusive det ganska nedskrivna sista albumet, On Every Street.

Nu har jag inte hunnit höra liveboxen än - den släpptes i dag - men det ska bli intressant att höra framför allt Dire Straits originaluppsättning (då trummisen Pick Withers och kompgitarristen David Knopfler fortfarande var med) i spelningen från The Rainbow 1979.

Ny singel av Roger Rönning

Roger Rönning fortsätter att vara produktiv. Denna gång släpper han dock en återvunnen låt som singel.

Fotspår i snön är helt enkelt en svensk version av Footprints In The Snow som Rönning gav ut med duoprojektet Up The Road. Låten fanns också med på albumet Ted's Dream.

Låten är hur som helst en småtrevlig ballad, som förhoppningsvis hintar om ett bra album under året.

Läs gärna min intervju med Roger Rönning.

Filmen om Imperiet: Bilder från ett Sverige som inte längre finns

Det är en märklig upplevelse att se Ett hjärta är alltid rött - en film om Imperiet. 80-talets Sverige känns otroligt långt borta. Har vi verkligen levt i en tid då svenska musiker samlade in pengar till ANC och statsministern dök upp på konserten och skänkte ännu mer pengar?

En stor del av filmen ägnas åt Imperiets turné i Mexiko, Kuba och Nicaragua 1986. Turnén blir en berg- och dalbana mellan glädje och brustna illusioner, inte minst vad gäller Kuba. (Bandet åkte några år senare tillbaka till Nicaragua som en del i en större svensk delegation, när bandet redan hade splittrats! Joakim Thåström ville inte göra Mikael Wiehe besviken...) 

Naturligtvis påminns vi om att 80-talet var ett estetiskt haveri. Frisyrerna! Alldeles för mycket smink, på både kvinnor och män! De fullständigt hopplösa kläderna, särskilt på bandet själva!

Regissören Balsam Hellström har intervjuat Imperiets samtliga medlemmar, avlidne Christian Falk medverkar i arkivintervjuer och Falks dåvarande fru Tove Falk Olsson intervjuas också. Det är snålt att Lennart "Fjodor" Eriksson, vars avhopp från Ebba Grön i praktiken ledde till Imperiet, knappt får säga någonting alls.

Thåström, Gurra Ljungstedt, Stry Terrarie, Per Hägglund och Fred Asp samt managern Arild Skrindo påminner om Killinggänget i deras motsvarande dokumentär. Något grånade män som konstaterar att det inte är så lätt att arbeta i grupp - speciellt inte när karriären snurrar fort och du är ung och relativt orutinerad, trots Ebba Grön och Garbochock och andra bravader.

Filmen är kronologiskt upplagd - så här började det, så här fortsatte det och så här slutade det. Jag har inget tydligt alternativ att föreslå, men redogörelsen där år läggs till år blir aningen långrandig.

Kanske hade filmen vunnit på några fler röster som tittade på Imperiet utifrån? Framför allt saknar jag ett försök att svara på frågan: Var Imperiet egentligen ett bra och viktigt rockband? Varför verkade de irra utan riktning, under större delen av sin karriär?

Thåström svarar indirekt på den senare frågan, genom att konstatera att Imperiet i princip startade i brist på bättre, för att Ebba Grön lade ner. Thåström:

"Första åren med Imperiet var ganska sladdriga. Jag tyckte inte vi fick ihop det överhuvudtaget musikaliskt. Inte live eller någonting."

Saker och ting verkar hända slumpartat. Imperiet spelar in Bellman och Taube och tror att singeln ska sälja 700 exemplar, men det blir en av deras största framgångar. De gör en halvhjärtad internationell satsning med ett album på engelska där producenten Craig Leon får en stroke under processen. Amerikanen Jeff Eyrich som producerar Blå himlen blues får en guldskiva skickad till sig, men får aldrig några pengar. Norske managern Arild Skrindo kommer in och styr upp saker under en period, men bandet sparkar honom under turnén i Mexiko. Oenighet verkar råda än i dag varför han sparkades. Kort sagt; ungefär så stökigt som du kan förvänta dig av rockbranschen på 80-talet.

Till slut har de flesta medlemmar hoppat av eller fått sparken. På slutet är Thåström, Asp och Falk kvar. Och konstaterar: Vi har inte kul längre.

Filmen distribueras av Folkets Bio och har premiär på fredag, 19 januari.

Petter Alatalo ett namn att hålla ögonen på

Det är inte ofta du hittar en skivdebutant som passerat 40. Men Petter Alatalo har "efter medelålderns inträde samlat livets skärvor och prismor till ett album om förlust, sorg, skilsmässa och - som han själv uttrycker det - rent jävla svammel", som hans skivbolag själv skriver.

Vad får vi veta mer? Att Alatalo är en spelmansson, bördig från Norrbotten. 

– Det är ganska dystert, jag gillar som sorglig musik och sån som inte håller tillbaka på känslorna. Ibland kanske man skjuter över målet när man försöker göra sånt men jag tror man ibland behöver ta risken, säger Petter Alatalo själv i pressreleasen.

Så 28 februari släpps albumet Dumskallarnas vind, så här långt har vi fått titelspåret som singel. Jag får associationer till både Bill Fay, Freddie Wadling och Kjell Höglund. Kanske för stora skor att sätta någon i, men det är tankarna som väcks.

Albumet är producerat av Kalle Gustafsson Jerneholm.

Big Brave släpper album i april

Kanadensiska Big Brave släppte i fjol albumet Nature Morte, ett spännande men för mig inte helt lättillgängligt album. Jag kan inte säga att det blev någon favorit men jag upptäckte nya saker nästan varje gång jag lyssnade.

Nu har Big Brave släppt singeln I Felt A Funeral, en sex minuter lång låt som byggs upp från nästan bara försiktig sång till fullödigt ös.

Albumet, A Chaos of Flowers, släpps 19 april. Det är bandets sjunde album.

Waxahatchee släpper album

Katie Crutchfield, alias Waxahatchee, släpper ett nytt album i vår. Albumet heter Tigers Blood och är Waxahatchees sjunde.

Första singeln från skivan heter Right Back To It. En tillbakalutad sak som nästan leder tankarna till någon The Band-ballad.

Albumet släpps 22 mars.

Vilka skivor släpps 2024?

Hela 2024 års albumutgivning är inte klar, men man kan säga att första kvartalet ändå börjar utkristallisera sig någorlunda. När jag letar bland kommande skivor så är jag naturligtvis inte intresserad av allt. Men jag noterar det som kan vara intressant, och listar det i högerspalt på bloggen (syns när du går in via dator eller surfplatta, dock ej via mobil. Om du går in via mobil så får du scrolla längst ned och välja "Visa webbversion".)

I januari kommer bland andra Tomas Andersson Wij, Sarah Jarosz och Ulf Stureson med nya skivor (samtliga 26/1).

I februari släpper Dina ögon (2/2) sin tredje platta, samma dag som Brittany Howard och J Mascis släpper skivor. Rosie Frater-Taylor (9/2) och Ace Frehley (23/2) är andra intressanta releaser i februari.

I mars kommer exempelvis Mattias Alkberg (15/3), Sheryl Crow (29/3) och Sarah Shook & The Disarmers (29/3) med skivor. Dee C. Lee (22/3) släpper sin första soloskiva (se omslag ovan) sedan 1986 års Shrine.

(Listan nedan uppdaterad 4 april 2024)

12 januari: Marika Hackman, Big Sigh
12 januari: Linnea Hjertén, Nio systrar
12 januari: Magnum, Here Comes The Rain

19 januari: Dire Straits, Dire Straits: Live 1978-1992 (samlingsbox)
19 januari: Green Day, Saviors
19 januari: Loney Dear, All Things Go
19 januari: Saxon, Hell, Fire & Damnation
19 januari: Sleater-Kinney, Little Rope

26 januari: Tomas Andersson Wij, Sorgsna sånger gör mig glad
26 januari: Sarah Jarosz, Polaroid Lovers
26 januari: New Model Army, Unbroken
26 januari: Gruff Rhys, Sadness Sets Me Free
26 januari: Ty Segall, Three Bells
26 januari: Lina Selleby, Lyckan
26 januari: Ulf Stureson, VI
26 januari: Monica Zetterlund, Here's To Life (postumt, tidigare outgivet, album)

2 februari: Dina ögon, Orion
2 februari: J Mascis, What Do We Do Now


9 februari: Rosie Frater-Taylor, Featherweight
9 februari: Dhani Harrison, Innerstanding
9 februari: Brittany Howard, What Now

16 februari: Dolce, Ett liv
16 februari: Maja Gödicke, En värld att ligga vaken i
16 februari: Steve Hackett, The Circus and the Nighwhale
16 februari: Ale Möller, Andras
16 februari: El Perro del Mar, Big Anonymous

23 februari: Ace Frehley, 10,000 Volts
23 februari: Mick Mars, The Other Side of Mars
23 februari: Motörhead, The Löst Tapes (livebox)
23 februari: The Waterboys, 1985 (samlingsbox från This Is The Sea-perioden)

28 februari: Petter Alatalo, Dumskallarnas vind

1 mars: BryhM (Bruce Hornsby i samarbete med yMusic), Deep Sea Vents
1 mars: Liam Gallagher & John Squire, Liam Gallagher & John Squire
1 mars: Les Big Byrd, Diamonds, Rhinestones and Hard Rain
1 mars: Jesper Lindell, Before The Sun
1 mars: Daniel Romano's Outfit, Too Hot To Sleep

8 mars: Kim Gordon, The Collective
8 mars: Judas Priest, Invincible Shield
8 mars: Ministry, Hopiumforthemasses
8 mars: Grace Petrie, Build Something Better

15 mars: Mattias Alkberg, Drake
15 mars: The Black Crowes, Happiness Bastards
15 mars: Franska trion, Nya kulor
15 mars: Peter Garrett, The True North

22 mars: Julia Holter, Something In The Room She Moves
22 mars: The Jesus and Mary Chain, Glasgow Eyes
22 mars: Dee C. Lee, Just Something
22 mars: Adrianne Lenker, Bright Future
22 mars: Waxahatchee, Tigers Blood

29 mars: Sheryl Crow, Evolution
29 mars: Alejandro Escovedo, Echo Dancing
29 mars: Ed Harcourt, El Magnifico
29 mars: Sarah Shook & The Disarmers, Revelations

5 april: Cock Sparrer, Hand In Heart
5 april: Jane Weaver, Love In Constant Spectacle

12 april: Blue Öyster Cult, Ghost Stories
12 april: Mark Knopfler, One Deep River
12 april: Meshell Ndegeocello (m fl), Red Hot + Ra: The Magic City
12 april: Laura Veirs, Live In Brooklyn (livealbum)

19 april: A Certain Ratio, It All Comes Down To This
19 april: Big Brave, A Chaos of Flowers
19 april: T-Bone Burnett, The Other Side
19 april: The Melvins, Tarantula Hearr
19 april: Annika Norlin & Jonas Teglund, En tid att riva sönder
19 april: Lucy Rose, This Ain't The Way You Go Out

26 april: Accept, Humanoid
26 april: Blitz Vega (med Andy Rourke från The Smiths), Northern Gentleman
26 april: Pet Shop Boys, Nonetheless
26 april: Iiris Viljanen, Själsligt uppvaknande vid Slussen

3 maj: MaidaVale, Sun Dog
3 maj: Kamasi Washington, Fearless Movement

10 maj: Anja Bigrell, Åren och såren

17 maj: Ani DiFranco, Unprecedented Sh!t

17 maj: Kerry King, From Hell I Rise
17 maj: Pain, I Am

24 maj: Paul Weller, 66

31 maj: Crowded House, Gravity Stairs
31 maj: Richard Hawley, In This City They Call You Love
31 maj: Richard Thompson, Ship To Shore

7 juni: Bon Jovi, Forever!
7 juni: Eels, Eels Time!

7 juni: Issa, Another World
7 juni: Seasick Steve, A Trip A Stumble A Fall Down On Your Knees

14 juni: The Decemberists, As It Ever Was, So It Will Be Again

2 augusti: Blues Pills, Birthday

30 augusti: Nick Cave and the Bad Seeds, Wild God

6 september: Henning, Cowboy från rymden

Ekvilibrism från Rosie Frater-Taylor

Det är sant att jag har svårt för musiker-musiker, sådana som sägs vara så skickliga att även andra musiker blir imponerade.

Jag oroar mig i regel för att ekvilibrismen ställer sig framför sångerna och texterna. Men det är givetvis också en blind fläck för mig, att jag själv inte kan se bortom det faktum att en musiker är skicklig.

Därför måste jag till exempel verkligen lyssna på Rosie Frater-Taylor som fått mycket beröm, av bland andra Jimmy Page, för sitt gitarrspel, i första hand, och sin sång, i andra hand.

Frater-Taylor släpper sitt tredje album, Featherweight, inom kort. Releasedatum verkar lite oklart. Jag hittar både 3 januari och 9 februari. Det kan vara så att om du köper albumet digitalt via hennes sida på Bandcamp så får du spåren redan 3 januari, medan den mer "officiella" releasen är 9 februari.

Några singlar har släppts redan, de hittar du, till exempel, här.