Det är en märklig upplevelse att se Ett hjärta är alltid rött - en film om Imperiet. 80-talets Sverige känns otroligt långt borta. Har vi verkligen levt i en tid då svenska musiker samlade in pengar till ANC och statsministern dök upp på konserten och skänkte ännu mer pengar?
En stor del av filmen ägnas åt Imperiets turné i Mexiko, Kuba och Nicaragua 1986. Turnén blir en berg- och dalbana mellan glädje och brustna illusioner, inte minst vad gäller Kuba. (Bandet åkte några år senare tillbaka till Nicaragua som en del i en större svensk delegation, när bandet redan hade splittrats! Joakim Thåström ville inte göra Mikael Wiehe besviken...)
Naturligtvis påminns vi om att 80-talet var ett estetiskt haveri. Frisyrerna! Alldeles för mycket smink, på både kvinnor och män! De fullständigt hopplösa kläderna, särskilt på bandet själva!
Regissören Balsam Hellström har intervjuat Imperiets samtliga medlemmar, avlidne Christian Falk medverkar i arkivintervjuer och Falks dåvarande fru Tove Falk Olsson intervjuas också. Det är snålt att Lennart "Fjodor" Eriksson, vars avhopp från Ebba Grön i praktiken ledde till Imperiet, knappt får säga någonting alls.
Thåström, Gurra Ljungstedt, Stry Terrarie, Per Hägglund och Fred Asp samt managern Arild Skrindo påminner om Killinggänget i deras motsvarande dokumentär. Något grånade män som konstaterar att det inte är så lätt att arbeta i grupp - speciellt inte när karriären snurrar fort och du är ung och relativt orutinerad, trots Ebba Grön och Garbochock och andra bravader.
Filmen är kronologiskt upplagd - så här började det, så här fortsatte det och så här slutade det. Jag har inget tydligt alternativ att föreslå, men redogörelsen där år läggs till år blir aningen långrandig.
Kanske hade filmen vunnit på några fler röster som tittade på Imperiet utifrån? Framför allt saknar jag ett försök att svara på frågan: Var Imperiet egentligen ett bra och viktigt rockband? Varför verkade de irra utan riktning, under större delen av sin karriär?
Thåström svarar indirekt på den senare frågan, genom att konstatera att Imperiet i princip startade i brist på bättre, för att Ebba Grön lade ner. Thåström:
"Första åren med Imperiet var ganska sladdriga. Jag tyckte inte vi fick ihop det överhuvudtaget musikaliskt. Inte live eller någonting."
"Första åren med Imperiet var ganska sladdriga. Jag tyckte inte vi fick ihop det överhuvudtaget musikaliskt. Inte live eller någonting."
Saker och ting verkar hända slumpartat. Imperiet spelar in Bellman och Taube och tror att singeln ska sälja 700 exemplar, men det blir en av deras största framgångar. De gör en halvhjärtad internationell satsning med ett album på engelska där producenten Craig Leon får en stroke under processen. Amerikanen Jeff Eyrich som producerar Blå himlen blues får en guldskiva skickad till sig, men får aldrig några pengar. Norske managern Arild Skrindo kommer in och styr upp saker under en period, men bandet sparkar honom under turnén i Mexiko. Oenighet verkar råda än i dag varför han sparkades. Kort sagt; ungefär så stökigt som du kan förvänta dig av rockbranschen på 80-talet.
Till slut har de flesta medlemmar hoppat av eller fått sparken. På slutet är Thåström, Asp och Falk kvar. Och konstaterar: Vi har inte kul längre.
Filmen distribueras av Folkets Bio och har premiär på fredag, 19 januari.
Fast jag gillar att folk vågar leva i nuet och inte nödvändigtvis måste bestämma sig över en riktning utan låter saker och ting bara följa på varandra. Det blir både bättre och sämre perioder, och så lär man sig något av det. Kanske är det vad filmen visar. Livet liksom.
SvaraRaderaJa, så är ju realiteten för många av oss, i flera sammanhang. Jag lägger egentligen ingen värdering när jag skriver det, det är bara ett konstaterande.
RaderaBra och intressant skrivet! Måste givetvis kolla på dokumentären och börja lyssna på Imperiet igen.
SvaraRadera