Femte soloalbumet av Jenny Lewis

Jenny Lewis har släppt skivor med Rilo Kiley, Nice As Fuck och Jenny and Johnny. Nu är det dock solokarriären som gäller igen, för nu kommer snart hennes femte soloalbum, Joy'all.

Skivan är åtminstone delvis ett resultat av en låtskrivarworkshop (!) med Beck. Beck utmanade deltagarna att, exempelvis, skriva en låt "med bara klichéer" eller en låt "i free form-stil".

Ovan kan du höra singeln Psychos. Sedan tidigare har även Puppy and A Truck släppts.

Albumet släpps 9 juni.

Bloggen möter Ola Fredholm: ”Jag ville visa solidariteten”

Eldsjäl. Möjliggörare. Unikum. Tommy ”Tompa Eken” Ekengren har fått en film gjord om sig, för sitt arbete med musik i Ultrahuset och Kafé 44. Bloggen fick en pratstund med regissören Ola Fredholm.

Efter 38 år och tusentals konserter skulle musikarrangören Tommy ”Tompa Eken” Ekengren gå i pension, 2019. Tony Johansson (Fas3, KSM3), med flera, bestämde sig för att ordna en konsert där intäkterna skulle gå till att förstärka Tompa Ekens pension.

Det blev två kvällar på Kägelbanan i Stockholm, under rubriken Vikken ära Tompa Eken. Band och artister som Refused, Moneybrother, Stefan Sundström, Teddybears, Nomads, Weeping Willows, Kajsa Grytt och många fler ställde upp och spelade.

Hyllningskvällarna blev startskottet för dokumentären Tompa Eken – ett liv i punkens tjänst som kan ses på SVT Play.

Bloggen fick en pratstund med filmens regissör, Ola Fredholm (bilden här intill).

Du är lite för ung för att ha hängt på Ultrahuset?

– Ja, jag är född 1975, så jag kunde möjligtvis ha varit med 1988, på slutet, om jag varit ungpunkare, men det var jag inte. Jag växte upp i bibelbältet i Småland. Det var jävligt lite punk, även om det så klart fanns.

–  Jag kom till Stockholm 1995. Kafé 44 har jag varit på några gånger, men inte överdrivet mycket.

– Jag är en indie kid, så jag har hängt på Debaser och med den scenen.

Var hörde du namnet Tompa Eken första gången?

–  Jag hörde om honom på 90-talet, för jag var manager för några kompisars rockband. De fick en spelning ute på Rudan, på Mera hitlåtar (musikfestival, red:s anm.).

–  Då berättade de om Tompa, att han gick omkring med en plastkasse med pengar i. Jag tyckte han verkade vara en skön lirare. Men jag tror faktiskt inte att jag hade träffat honom, innan jag började göra dokumentären.

När dök tanken om en film om Tompa Eken upp?

– Den tanken dök upp i januari 2019, när de lade upp ett event på Facebook, om Vikken ära Tompa Eken.

– Då tänkte jag att, det här borde man ju följa, den här solidaritetshandlingen.

– Jag skickade ett kort mejl till Tony (Johansson) och han svarade snabbt att ”Du verkar vara seriösast.” Det var tydligen många som hade hört av sig...

Anders Wendin (Moneybrother) var med och hyllade Tompa Eken på galan Vikken ära Tompa Eken.

Filmen breddades från gigskildring till historien om Tompa Eken

SVT beviljade Ola Fredholm utvecklingsstöd för att påbörja filmen. Hyllningskvällarna till Tompa Eken filmades, men SVT:s intresse svalnade eftersom filmen i det skedet fokuserade nästan enbart på just dessa konserter.

– Under pandemin satte jag mig och började gå igenom intervjuerna med Tompa, och med artisterna, och började dela upp dem i ämnen och började leta arkivmaterial. Då förstod jag att det är en väldigt intressant historia.

Din ursprungstanke var egentligen att fokusera på hyllningskonserterna?

– Ja, men jag förstod att man måste begripa varför artisterna ville hylla Tompa Eken. Men då tänkte jag att ”tio minuter räcker för att berätta historien om hans gärning”. Men när jag väl började, så hittade jag mer och mer. Nu är 40 minuter i filmen om hans gärning, så det är merparten.

Vad var din ambition med filmen, vad var det viktigaste du ville visa?

– Initialt var det att visa den här otroliga solidaritetshandlingen som Tony styrde upp, med konserterna. Men också Tompas solidaritetshandling mot andra människor.

– Det är solidariteten, som vi inte längre har i vårt samhälle, som jag ville visa att den ändå finns, i liten skala. Det kanske uppmuntrar någon jävel att börja tänka om.

– Jag visade filmen för en kompis och hon blev alldeles tyst efteråt. Hon sade: ”Jag känner att jag måste tänka på livet.” Hon hörde av sig sedan och sade att hon tänkt mycket på filmen och budskapet.

Det är uppenbart att Tompa Eken inte är jättebekväm med att stå i centrum – krävdes det mycket övertalning för att kunna göra filmen?

– Nej, Tony hade redan pratat med honom när vi träffades för en fika första gången. Men Tompa visste inte att filmen skulle handla om honom i slutändan... Inte så mycket som det blev. Och det trodde ju inte jag heller – då!

– Han sade när vi tittade på filmen: ”Det är ju inte mycket från spelningen, det är ju väldigt mycket om mig...” Ja, den var intressantare, den historien.

Vad tror du en sådan eldsjäl som Tompa Eken skulle pyssla med, om han kom fram i dag? Musiklivet är så himla annorlunda i dag?

– Kafé 44/Scen 44 hade kanske inte funnits i dag, om inte Tompa hade funnits. Många andra musikscener har också haft sina eldsjälar, men de har ofta lagt ner för att de inte har orkat. Tompa har inte lagt av, han har inte tjänat mycket pengar men han har ändå bara fortsatt. Jag tror att en sådan person hade gjort samma sak i dag. Men det är svårt att sia om, så klart.

– Jag har hört folk som säger om filmen, att den borde gå i skolorna – inspirera unga människor. Tompa säger det själv i filmen, ”Om jag kunde göra det här, så kan de göra det.”

Kommer du göra någonting mer med filmen? Hur länge kommer den att ligga på SVT Play?

– Filmen kommer att ligga ett år på SVT Play, först. SVT har rättigheterna i tio år, tillsammans med mig. Under de tio åren så kan SVT lägga upp den när de vill.

– Jag funderar på att göra en festivalversion som är längre och testa att få ut den på festivaler.

– Och kanske ska jag försöka få ut den här versionen på skolor.

– Jag ska nog göra en engelsk översättning också. Man kan tycka att det är en smal film om en svensk eldsjäl, men på ett sätt är den universell.

Thomas Holst släpper platta

Thomas Holst, känd från Wilmer X, Torsson och Kommissarie Roy, har släppt ett nytt album under namnet Holst och planeterna. (Möjligtvis döpt med tanke på att kompositören Gustav Holsts mest kända verk heter Planeterna?)

Även om albumet är krediterat till ett bandnamn så går det att sortera in bland Thomas Holsts soloutgivningar. Epatraktorland (1994), Härmapa (2002) och Thomas från Klippan (2015) har varit krediterade till olika varianter av hans eget namn... Spotify sorterar dessa tre album tillsammans medan om du ska hitta Holst och planeterna så ligger de separat.

Nya albumet heter Långt där uppe ser de himlen och är tillgängligt nu.

En första lyssning ger ett otroligt lovande intryck. Vitaminpiller mitt i snöbakslagen i mars.

Dagens mest intressanta release: Caroline Rose

Babymetal, Lana Del Rey, Depeche Mode och Saxon - och alla andra artister som släpper album i dag - får ursäkta. Dagens mest intressanta release kommer från Caroline Rose.

Caroline Rose slog igenom bredare med albumet Loner från 2018, med finurliga, mestadels gitarrdrivna, låtar. Uppföljaren Superstar råkade komma precis samtidigt som pandemin, våren 2020, och blev aldrig nästa kliv i karriären, som det var tänkt.

Fem år senare kommer nu hennes femte album, The Art of Forgetting, som att döma av de tre släppta singlarna är en återkomst till storformen från Loner. Inte för att låtarna stilmässigt påminner särskilt mycket om det albumet, jag tänker mer på en generell kvalitetsnivå.

Svart smultron (Liten Falkeholm, Malena Jönsson) släpper album

Svart smultron, med Liten Falkeholm och Malena Jönsson - bägge mest kända från Tant Strul - släpper sitt debutalbum onsdag 12 april. 

Svart smultron var till en början Liten Falkeholm och Birgitta Linder, men nu är alltså Malena Jönsson den andra halvan av bandet.

Inför albumet har tre låtar släppts - Vinter, Vi for till New York och Memory Lane.

Svart smultron spelar på Twang 7 april och på Galleri Bellman 12 april.

Läs mina intervjuer med Malena Jönsson och Liten Falkeholm.

Eldkvarn gör sin sista konsert

Det ryktades i fjol att Eldkvarn hade ett nytt album på gång, trots att de egentligen hade lagt bandet på hyllan.

Albumet syns fortfarande inte till och det nämns inte heller något om en skiva i pressmeddelandet om att Eldkvarn ska göra en sista konsert, i hemstaden Norrköping, 26 juli.

Plura och Carla gjorde tydligen en spelning på Broadway café i Norrköping i höstas. Där och då väcktes tanken om ett sista Eldkvarngig, som nu blir av på Götaplatsen i samma stad.

Läs pressmeddelandet.

Första popskivan från Belinda Carlisle på 25 år

Belinda Carlisle kommer alltid vara en ikonisk artist, främst för att hon är sångerska i The Go-Go's. Men det är lätt att glömma att hon hade en internationell megakarriär även som soloartist. (Det räcker att nämna Heaven Is A Place On Earth för att påminna oss alla.)

Men nu är det 25 år sedan hon släppte en popskiva. 1997 släppte hon I Won't Say (I'm In Love) till ett soundtrack och året dessförinnan släppte hon sitt senaste popalbum, A Woman & A Man. Därefter har hon släppt ett album på franska och ett album med "sikh chants", hur man nu översätter det till svenska.

Nu har Carlisle slagit sina påsar ihop med låtskrivaren Diane Warren. Resultatet har blivit en EP, Kismet, som kommer ut 12 maj. Första singeln heter Big Big Love.

Cat Stevens gör "comeback"

1978 kom Cat Stevens med albumet Back To Earth. Det är senaste gången som namnet Cat Stevens syntes på ett album med ny musik.

För när Steven Demetre Georgiou gjorde comeback 2006 inom populärmusiken, med albumet An Other Cup, så hette han Yusuf Islam och uppträdde under artistnamnet Yusuf.

Nu har han bestämt sig för att världen behöver möta bägge namnen, således är nya albumet King of a Land krediterat till Yusuf/Cat Stevens.

Första singeln från nya skivan heter Take The World Apart. 

Tillsammans med producenten Paul Samwell-Smith har Yusuf tydligen arbetat med albumet till och från ända sedan 2011 (han har släppt tre album sedan dess, med både nya låtar och nyinspelningar av gamla sånger).

King of a Land släpps 16 juni.

Everything But The Girl släpper tredje singeln inför nya albumet

Tredje singeln inför Everything But The Girls nya album heter Run A Red Light.

Tidigare har Nothing Left To Lose och Caution To The Wind släppts. 

Och ja, jag är nog inte den enda som anar ett tema här - Nothing Left To Lose, Run A Red Light och Caution To The Wind... risktagning?

Albumet heter Fuse och är Everything But The Girls första på 24 år. Skivan släpps 21 april.

Bang bang i Lisa Ekdahls hjärta

Lisa Ekdahl har släppt titelspåret från sitt kommande album Bang bang i mitt hjärta.

– Jag fick iden till låten då jag var på väg till min vän och musas cocktailparty. Medan jag tog på mig skorna hörde jag hela refrängen i huvudet. Refrängen är ungefär så lång som den tid det tar att ta på ett par skor så det gick väldigt snabbt att skriva. Dagen efter skrev jag verserna. Jag tycker låten andas vår, kärlek, hoppfullhet och längtan, säger Lisa Ekdahl i ett pressmeddelande.

Bang bang i mitt hjärta är Lisa Ekdahls första album på svenska sedan 2017 års När alla vägar leder hem. Albumet släpps 14 april.

De bästa tv-seriesignaturerna genom tiderna

Okej, bästa och bästa, men mina favorit-tv-seriesignaturer är definitivt dessa fem. Baretta's Theme (Keep Your Eye On The Sparrow) med Sammy Davis Jr. blev högaktuell här om dagen när skådisen Robert Blake avled. Ett avsnitt av Baretta kunde vara hur fånigt som helst, hela upplevelsen lyfte ändå tack vare signaturen.

Suicide Is Painless av Johnny Mandel - ovan i en mer sällan hörd version, med sång - var signaturmelodi till tv-serien M.A.S.H. Tv-serien slog alla tiders tittarrekord i USA med seriens avslutningsavsnitt. Jag tycker inte riktigt tv-serien har stått emot tidens tand. Nu när man ser avsnitten där Hawkeye och Pierce raggar upp sjuksköterskor och dricker gin och tonic, så känns den snarare lite nattstånden.

Sitcomen Spin City med Michael J. Fox var enormt rolig i några säsonger, sedan förstörde de alltihop genom att ersätta Fox med Charlie Sheen. Signaturmelodin, av The Spin Doctors, var kort och snärtig och satte tempot. (Detta var faktiskt inte den ursprungliga signaturmelodin, den första säsongen hade någon grunka med akustisk gitarr som inte gjorde någon glad.)

Det kanske är två separata genrer - specifika tv-signaturer och tv-serier som helt enkelt bara har bra låtar som signaturer. Gigolo Aunts skrev inte Where I Find My Heaven till vare sig tv-serien Game On (se ovan) eller till filmen Dum och dummare, men den gjorde succé på bägge ställena. Game On, med Samantha Janus, Ben Chaplin och Matthew Cottle, hade en otroligt kul första säsong. (Sedan ersattes Chaplin med Neil Stuke och serien blev tristare.)

Här pratar vi tv-historia och en "riktig" signaturmelodi, som samspelar perfekt med bilderna i introt. Jerrold Immel skrev inte bara signaturmelodin till Dallas, utan även till Familjen Macahan, Walker Texas Ranger, Hawaii 5-0, Logan's Run och Knots Landing. Rent musikaliskt handlar väl detta mer om nostalgi än att det är en fantastisk sång som man lyssnar på hela dagarna.

Fever Ray, Sleaford Mods, Van Morrison - några intressanta album i veckan

Det har blivit lättare att hålla koll på musiksläpp nu när - nästan alla - koncentreras till fredagar. En smart idé av branschen, får man säga.

Gårdagen bjöd på några intressanta släpp, och tack vare promenadväder (snarare än cykelväder) hann jag lyssna igenom tre av dem.

Karin Dreijers projekt Fever Ray har släppt sitt första album på sex år, Radical Romantics. Jag ska ärligt erkänna att vare sig The Knife eller Fever Ray har lockat mig speciellt mycket förut. Det har känts utstuderat för sakens egen skull. Men Radical Romantics landar bättre i mina öron av någon anledning. Det känns som att det finns melodier som fäster och arrangemang som jobbar för låten.

Om jag är överkritisk mot Fever Ray så är jag kanske för lättflirtad vad gäller Sleaford Mods. De har kört same-same i dussinet album nu, men jag tycker det är lika bra varje gång.

Det kanske inte är deras ambition, men för mig är de som en välbekant brittisk tv-serie man tittar på, för de diskbänksrealistiska miljöerna. UK Grim heter senaste albumet.

Van Morrison gjorde The Skiffle Sessions med Chris Barber och Lonnie Donegan redan 2000, och nu återkommer han med Moving On Skiffle, ett led i mannens extrema produktivitet de senaste åren. Detta  är Morrisons tionde album på åtta år, varav flera har varit dubbelalbum.

Likaså Moving On Skiffle, som innehåller 23 låtar, och allihopa är gamla "skiffleklassiker", ingen är nyskriven.

Det hela görs med förvånansvärt lätt hand, men jag känner mig ändå lite övermätt på Morrison just nu.

Småtrevligt från Ben Folds

Jag följde Ben Folds under en extremt kort period under 90-talet, när han slog igenom med Ben Folds Five. Albumet Whatever And Ever Amen var det som "alla" hade.

Ben Folds Five har inte gett ut någon skiva sedan 2012, men Folds solokarriär förefaller tämligen blomstrande.

Jag råkade höra Winslow Gardens och slogs av att den lät riktigt trevlig. Lite som en blandning av Marshall Crenshaw och Bruce Hornsby.

Albumet heter What Matters Most och släpps, faktiskt, inte förrän 2 juni.

Bloggen möter Marit Bergman: ”Jag känner en oerhörd tacksamhet över musiken”

(Foto ovan och nedan: Linda Bjärenstam)

Sju år efter senaste albumet har Marit Bergman gjort en lovordad comeback med albumet Här kommer vargen. – Det handlar om mitt liv där jag står och jag är en medelålders förälder som tänker väldigt mycket på världens tillstånd, säger Marit Bergman.

– Jag blir stoppad på stan av folk som tackar för musiken. Då har det landat. Det är många som hör av sig och berättar om sina upplevelser kring låtarna. Albumet har hittat sina lyssnare, säger Marit Bergman.

Det måste vara både lätt och svårt, att det har gått sju år sedan förra skivan? Svårt eftersom du kanske undrar ”kan jag det här än?”, lätt för att förväntningarna kanske inte är lika höga?

– Jag tror jag kände mer så inför förra skivan (Molnfabriken, 2016). Det var min första långa paus från att släppa musik i eget namn.

–  Då hade jag fortfarande någon slags bild av att jag behövde upprätthålla någonting – oklart vad… Att jag behövde upprätthålla mitt namn och min persona och hoppas på att jag har kvar min publik, och att det skulle bli stort.

– De senaste åren har det hänt så otroligt mycket, både i mitt eget liv och i världen. Jag känner en oerhörd tacksamhet över att kunna göra musiken, överhuvudtaget, och att jag har kunnat göra den på det här sättet.

–  Det är inte någon liten laptopskiva, som jag har gjort på en kväll med MIDI-filer, utan det är en ganska orkestrerad skiva med mycket folk inblandade.

Brottades du med frågan om hur du skulle ta dig vidare i ditt musikaliska liv?

– Ja, det var mest rent praktiskt. Efter förra skivan, var jag så här: ”Nu är jag uppe i sadeln igen, nu ska jag köra hårt”. Men då gick jag igenom en separation, och eftersom jag skriver om mitt liv, så skrev jag mycket om det. Men sedan började jag känna att ”det här är inte riktigt för andra att höra, det här är för min skrivbordslåda och min terapisoffa”.

– Sedan träffade jag en ny man, blev gravid och det blev en stor grej att bara få styr på livet. När du har två barn att försörja så blir det lite andra prioriteringar. Om du får 50 000:- efter en spelning, så kanske du inte lägger in det i albumet, utan det går till blöjor och kolloläger.

– Och jag tog jobb som tog mycket tid – mitt radiojobb och teatermusikjobbet. Den här skivan jag skulle göra hamnade sist i turordningen hela tiden. Och sedan kom en pandemi. Tiden bara gled iväg…

Hade du en klar vision av vad du ville åstadkomma med Här kommer vargen?

– Nej, det hade jag väl inte. Men jag märkte efter ett tag vartåt det barkade textmässigt. Första inspelningen gjordes 2019, det som blev den sista låten på albumet, Allt finns kvar till dig. Då hade jag skrivit det där arret och det fick bli startpunkten för hur instrumenteringen skulle vara och hur attityden skulle vara. Sedan har det mer handlat om att vänta in låtar som på något vis passar ihop hyfsat med de andra.

(Intervjun fortsätter nedanför videon)

Marit Bergman sjunger Plötsligt och långsamt från nya skivan.

Det låter som en väldigt vuxen skiva?

– Jag tänker också att den är det - därför att jag är vuxen. Det handlar om mitt liv där jag står och jag är en medelålders förälder som tänker väldigt mycket på världens tillstånd, och då återspeglas det i albumet.

– Jag gillar att skriva på annat sätt också, när jag skriver på uppdrag för någon annan. Då kan jag gå in i en persona eller hitta på, men när det gäller mitt eget, så har det alltid känts mest rätt att skriva utifrån där jag står. Det är oftast de låtarna som blir bäst.

– Inte alltid! Jag tycker till exempel att Out On The Piers, som är från fjärde albumet (The Tear Collector), är en av mina bästa låtar. Den hade ingenting med mig att göra överhuvudtaget, den hade jag tänkt att jag skulle skicka till Kylie Minogue.

Har du några egna favoriter på nya skivan?

– Nej, inte än. Hej lilla Marit var den sista låten som kom till, och man gillar ju nästan alltid det man gjorde senast mest. Så kanske den då. Men annars vet jag inte… nej, jag kommer inte att veta förrän om några år, vilka jag tycker är bäst.

Du skrev på Facebook att Hej lilla Marit kom till, för att du ville ha en låt som man vaknade till av…?

– Ibland tröttnar jag lite på det här uttrycket av… sorg… sorg är inte rätt ord, för det finns ändå en livskänsla… men det finns ett uttryck som ofta finns i min musik. Lite ”åååh”… (halvsjunger lite vemodigt).

– Det är likadant när jag spelar live, ibland behöver jag slänga in en fartig bit. Det blir som en slags ”palate cleanser” mellan rätter.

– Både textmässigt och musikaliskt så driver Hej lilla Marit framåt, lite mer än vad de flesta andra låtarna gjorde.

Du sade någonstans att du hade behållit allt det som producenter brukar ta bort?

– Jag vet inte vad jag menade med det riktigt. Den där presstexten skrev jag i september… Nu när jag hör skivan så är det inte så mycket lager på lager.

– Men ofta när jag sitter med andra producenter, så brukar det vara jag som vill mosa in allting, och sedan vill den andra producenten skala bort. Jag tycker inte att det finns så mycket onödigt i arrangemangen.

Du har gjort två skivor på svenska, när bestämde du att det är svenska som gäller?

– Det var aldrig något aktivt beslut. Det började komma låtar på svenska, som jag tyckte om. Det enda beslutet var att jag valde att behålla det, och gå vidare med det. De första låtarna som kom var mest bara roliga, men sedan kom den här Ibland gråter jag bara för att tiden går (från Molnfabriken) och det var en sådan låt som bara flödade fram, utan att man behövde göra så många åthävor.

Det är ett väldigt fint omslag på Här kommer vargen, vem har gjort det?

– Ja, visst är det? Henrietta Nyvang heter hon som har designat det. Jag upptäckte henne för att hon gjorde ett porträtt av mig när jag var krönikör i Damernas Värld. Hon gjorde ett stiliserat porträtt, där man direkt såg att det var jag.

– Förutom att allt hon gör är snyggt och iögonfallande, så har hon en ganska naivistisk, lite barnslig stil. Det är lite barnskiveomslag från 70-talet, men ändå samtida.

Hur väl tycker du Här kommer vargen står sig jämfört med det du har gjort tidigare?

– Åh, det vet jag inte. Jag har gjort bra låtar på alla skivor, tycker jag. Den första skivan hade jag gått och burit på ett tag. Men sedan efter det så drämmer man ut några skivor i ganska rask takt. Allt kanske jag inte känner 100 för i dag, om man säger så.

– Men i och med att det har börjat gå lite längre tid mellan skivorna… jag känner mig fortfarande väldigt nöjd med förra albumet, till exempel, fast det har gått sju år.

– Jag tror att jag kommer vara lite nöjd med det här albumet också.

Du har spelningar i april, är du peppad inför att spela live?

– Ja, det har fortsatt vara roligt hela tiden. Det har ju inte varit på paus på samma sätt som den inspelade musiken. Det blir bara roligare och roligare, för jag blir bättre och bättre på det.

Marit Bergman kommer turnera även i sommar, med samma triosättning som i april – och det finns en förhoppning om ännu fler spelningar.

– Det vore underbart att ha budget och kunna åka ut på en konserthusturné med band.

Lyssna på Marit Bergman på Spotify

Följ Marit Bergman på Facebook

Följ Marit Bergman på Instagram

Nabihah Iqbal släpper andra albumet

Nabihah Iqbal släppte sitt första album under eget namn, Weighing of The Heart, 2017. Hon har också släppt musik under namnet Throwing Shade.

Hennes andra album har av olika skäl dröjt, men i vår kommer Dreamer. Första singeln heter This World Couldn't See Us och känns som något som New Order hade kunnat släppa 1983.

Albumet släpps 28 april.

Ny EP av Kae Tempest

Lagom till Record Store Day, 22 april, släpper poeten och artisten Kae Tempest en ny EP.

EP:n heter Nice Idea och innehåller fyra spår som tydligen spelades in under en femdagarspaus i turnerandet i fjol.

Tempest ska också släppa en ny poesisamling, Divisible by Itself and One, 27 april.

Sparks släpper titellåten från nya albumet

Sparks släpper sitt 26:e album träffande nog 26 maj. Albumet heter The Girl Is Crying In Her Latte och i dag släpps titelspåret som första singel.

Även vi stora fans kan medge att Sparks ibland är lite för översmarta i sina låtar. Det här kan vara ett sådant tillfälle...

Videon har inte premiär förrän i morgon, 3 mars - du kan se den ovan, när det är dags.

The Long Ryders släpper femte albumet

The Long Ryders är ett band jag egentligen bara har hört talas om i Mats Olssons krönikor i Expressen. Nu i söndags skrev han om dem igen, att det kommer en ny skiva. 

Och eftersom det känns som att han har skrivit om dem i fyrtio år så tänkte jag kolla upp om detta var skiva 25 eller 30 i ordningen - och det visar sig att det är album nummer fem... 

The Long Ryders hade nämligen ett uppehåll på 22 år i skivutgivningen, mellan 1987 och 2019. För livekonserter återförenades bandet redan 2004.

Deras femte album heter September November och släpps 10 mars. Smakprov hittills är Seasons Change, Elmer Gantry Is Alive and Well och September November Sometime.