Okej, bästa och bästa, men mina favorit-tv-seriesignaturer är definitivt dessa fem. Baretta's Theme (Keep Your Eye On The Sparrow) med Sammy Davis Jr. blev högaktuell här om dagen när skådisen Robert Blake avled. Ett avsnitt av Baretta kunde vara hur fånigt som helst, hela upplevelsen lyfte ändå tack vare signaturen.
Suicide Is Painless av Johnny Mandel - ovan i en mer sällan hörd version, med sång - var signaturmelodi till tv-serien M.A.S.H. Tv-serien slog alla tiders tittarrekord i USA med seriens avslutningsavsnitt. Jag tycker inte riktigt tv-serien har stått emot tidens tand. Nu när man ser avsnitten där Hawkeye och Pierce raggar upp sjuksköterskor och dricker gin och tonic, så känns den snarare lite nattstånden.
Sitcomen Spin City med Michael J. Fox var enormt rolig i några säsonger, sedan förstörde de alltihop genom att ersätta Fox med Charlie Sheen. Signaturmelodin, av The Spin Doctors, var kort och snärtig och satte tempot. (Detta var faktiskt inte den ursprungliga signaturmelodin, den första säsongen hade någon grunka med akustisk gitarr som inte gjorde någon glad.)
Det kanske är två separata genrer - specifika tv-signaturer och tv-serier som helt enkelt bara har bra låtar som signaturer. Gigolo Aunts skrev inte Where I Find My Heaven till vare sig tv-serien Game On (se ovan) eller till filmen Dum och dummare, men den gjorde succé på bägge ställena. Game On, med Samantha Janus, Ben Chaplin och Matthew Cottle, hade en otroligt kul första säsong. (Sedan ersattes Chaplin med Neil Stuke och serien blev tristare.)
Här pratar vi tv-historia och en "riktig" signaturmelodi, som samspelar perfekt med bilderna i introt. Jerrold Immel skrev inte bara signaturmelodin till Dallas, utan även till Familjen Macahan, Walker Texas Ranger, Hawaii 5-0, Logan's Run och Knots Landing. Rent musikaliskt handlar väl detta mer om nostalgi än att det är en fantastisk sång som man lyssnar på hela dagarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar