Anaïs Mitchell släpper självbetitlat album

Jag har tidigare skrivit om det gamla knepet att döpa ett album till artistens eller bandets namn. Det allra vanligaste är fortfarande - antar jag - att det allra första albumet heter som artisten eller bandet. Som en introduktion.

När den självbetitlade skivan kommer en bit in i karriären är det ofta för att signalera en nystart av något slag. Där har vi Peter LeMarcs femte skiva som gott exempel. Han bytte helt stil och tonläge till Peter LeMarc.

Amerikanska singer-songwritern Anaïs Mitchell gör nu samma sak. Och för henne handlar det om att det är första soloskivan med nytt material sedan 2012. (Hon har dock däremellan släppt en bandskiva, med Bonny Light Horseman, en duoskiva, med Jefferson Hamer, samt en skiva med nyinspelningar av gammalt material.)

Senaste singeln från nya skivan heter Bright Star och låter riktigt bra.

Albumet släpps 28 januari.

Marillion släpper 20:e albumet

Marillion borde ha bytt namn när sångaren Fish slutade, efter de fyra första albumen. Det är min åsikt.

Fishs röst, texter och utstrålning på scenen satte så mycket av bilden av bandet. När Steve Hogarth kom in så tappade jag intresset - i princip helt.

Jag har ändå lyssnat till och från under de dryga tre decennier (!) sedan Hogarth tillträdde, men kan nog inte nynna en enda av låtarna. Jag minns ett fåtal albumtitlar.

Men trots allt... så låter singeln inför kommande albumet ganska bra. (Och jag vet att jag sagt det ibland även tidigare år.) Be Hard On Yourself är släppet inför albumet An Hour Before It's Dark som kommer ut 4 mars. Och Marillion vore inte Marillion om inte låten var någon slags tredelad svit.

Kanske till och med jag svänger och blir en Hogarth-fan.

Hur har 2020 års tio bästa skivor stått sig?

Snart är det dags att utse 2021 års bästa skivor. I år kommer listan lite senare än den brukar. Jag brukar börja med nedräkningen i början av december, men i år sker det först efter Lucia. Jag tänkte att det var bra att informera om fördröjningen, så att det inte blir FOLKSTORM! (Jag får kanske tre läsarreaktioner per år...)

Ibland tittar jag tillbaka på årsbästalistorna och blir genuint förbryllad. Hur kunde jag ranka den skivan så högt? Och var tog skivan X vägen?

Hur har 2020 års tio bästa skivor stått sig?

Det var Iiris Viljanen som hamnade på plats 1 i fjol, med två album - Den lilla havsfrun och En finsk jul. Otvivelaktigt rätt val, och julskivan får jag lyssna på även i år, tänker jag.

Alice Bags Sister Dynamite är nog den skiva jag har fortsatt att lyssna på allra mest. Den är alltid en humörhöjare.

Reins debutalbum Reincarnated håller hög klass, även om jag kanske har lyssnat på den högst två gånger i år. Den borde nog ha varit lägre på listan.

Under ett rabarberblad med Anja Bigrell har också gått flitigt i lurarna, även 2021. Något av pandemins soundtrack för min del. Under ett rabarberblad är rent tekniskt en "barnskiva" - den bygger på Lena Sjöbergs barnbok med samma namn - men den bryter sig ur genrebeteckningen och fungerar för alla åldrar.

Fleshquartets Unepidemic Sound är en gnistrande juvel som kommer att hålla i decennier. Kanske skulle den ha snott tredjeplatsen på listan från Rein.

500 mils EP USA Sovjet har jag nog inte lyssnat på alls i år, om jag ska vara ärlig. EP-formatet har alltid varit knepigt, tycker jag. Jag gillar albumlängden... 

De sista placeringarna faller in i samma kategori - skivor jag knappt lyssnat på alls under 2021 och där jag egentligen undrar varför jag listade dem. Wreckless Abandon av The Dirty Knobs, Är det konstigt? av Franska Trion, Marie Davidsons senaste projekt samt Blues Pills album.

Men så är det vissa år; för att få ihop en tio-i-topp så får du knöka in fyrkantiga bitar i runda hål. Och andra år är det en utmaning att behöva välja bort riktigt fina skivor, som hamnar utanför listan.

Missade jag då någon skiva i fjol, som borde ha tagit sig in på topp tio? Har jag i efterhand upptäckt någon diamant?

Bob Dylans Rough and Rowdy Ways var enormt kritikerhyllad, och ja - den borde väl ha knipit någon av platserna på listan. Jag hade av någon anledning svårt att ta den till mig i början.

Mauro Scoccos Den stora glömskan likaså - kändes trögt i början, men nu har jag en känsla av att den kommer att växa till en mindre klassiker.

Julianna Barwicks Healing Is A Miracle borde också knött sig in i stället för något av de blekare numren på plats 6-10.

Walking Proof med Lilly Hiatt har jag lyssnat på tämligen mycket under 2021 - klart bättre än mitt första intryck.

Åttonde albumet från Dashboard Confessional

Jag minns Floridarockbandet Dashboard Confessional som väldigt rätt i tiden under millenniets första år. Jag hängde dock aldrig med efter att den första vågen lagt sig.

Därför är det lite kul att nya singeln Here's To Moving On låter väldigt bra, och som ett soundtrack till valfri tv-serie eller film från just de där åren efter millennieskiftet.

Nya albumet är Dashboard Confessionals åttonde och släpps 25 februari.

15:e studioalbumet från The Waterboys

 

I vår släpper The Waterboys sitt 15:e studioalbum, All Souls Hill.

Första singeln heter The Liar, vars video kan ses ovan. Lögnaren i låten är tydligen förre presidenten i USA... 

Albumet innehåller nio låtar och är, enligt Mike Scott, "mysterious, otherworldly, tune-banging and emotional". Så pass.

All Souls Hill släpps 6 maj.

Tillbakablicken: Joan Armatrading, To The Limit

Artister som har hållit på länge har ofta dolda juveler i sin diskografi. Skivor som blivit lite förbisedda när de kom ut, men som håller hög kvalitet.

Joan Armatrading har, exempelvis, To The Limit. Skivan kom ut 1978 och blev kommersiellt inte lika framgångsrik som de två föregångarna, Joan Armatrading (1976) och Show Some Emotion (1977).

Och efteråt skulle Armatrading släppa Me Myself I (1980) och Walk Under Ladders (1981), som också skulle överträffa To The Limit vad gäller försäljning och listplaceringar.

To The Limit kom alltså som en liten doldis mitt i de år då Armatrading var som populärast, men gjorde inte alls samma avtryck. Den var inte helt misslyckad, utan landade på plats 13 på brittiska albumlistan, ett fall jämfört med föregångaren som tog sig in på plats 6.

Det kan bero på att To The Limit inte hade någon självklar hitsingel. I stället är det ett utpräglat album, där helheten är styrkan. Armatrading och musikerna får till ett fint sväng av närmast jazzrockig typ. Soundet är 70-talstorrt men med en fin, jordnära känsla.

En juvel att upptäcka, om du inte redan har gjort det.

Henning släpper ny singel

Henning släppte tidigt i år sitt tredje album, Under träden. Det är en av de skivor som snurrat flitigast för mig i år.

Nu kommer en ny singel, Good Good Lovin'. Trots titeln sjunger Henning, mestadels, på svenska.

Något nytt album har inte aviserats än så länge, men jag skulle bli förvånad om vi inte får ett nytt sådant under 2022.

Osslers spelning är för kort

Det brukar vara ett bra tecken om du tycker att en konsert är för kort. Och så är det med Ossler.

På Debaser Strand får vi ungefär en timme och tjugo minuter med Ossler och hans band, med dottern Sole på kör och Per "Ruskträsk" Johansson som kvällens gästartist på barytonsaxofon. Mikael Nilzén på keyboard och Henrik Meierkord på cello är numera de mest trogna Ossler-ackompanjatörerna. Örjan Högberg (stråkar, från Fläskkvartetten), Hux Nettermalm (trummis) och Ulf Ivarsson, bas, är de övriga av den, för Ossler, ovanligt stora lineupen.

Eftersom Ossler poppar upp på livescenen med några års mellanrum så blir spelningarna nästan alltid showcase för ett aktuellt album. Det är inget fel i det, nya skivan Regn av glas är mycket bra. Som jag skrev här. Men någon gång så vore det fantastiskt med en Osslerspelning där han hade tid och möjlighet att spela låtar från hela karriären.

Bäst i kväll: Regn av glas, Han den han, Rotterdam och (en av två låtar som inte kom från nya skivan) Slaget om Verdun. Tyvärr får vi inte sången om valen Jonas.

18 november spelar Ossler på Babel i Malmö och 19 november på Pustervik i Göteborg.

ZZ Top-gitarrist släpper julsingel

Billy F. Gibbons har haft ett händelserikt år. I juni släpptes hans tredje soloalbum, Hardware. I juli dog vännen och basisten i ZZ Top, Dusty Hill. Gibbons valde att fortsätta med bandet, nu med Elwood Francis på bas.

För att avsluta året kommer han nu med en julsingel, Jingle Bells Blues. "It dawned on us that everybody loves Christmas music", säger Gibbons i en kommentar. Nja...

Men kanske sällar sig denna till de mer uthärdliga jullåtarna.

Stunder av briljans, stunder av skämskudde

Gud och hela världen har recenserat ABBAs nya skiva Voyage. Från vår snäva svenska (stockholmska) horisont så gav Dagens Nyheters Martin Nyström skivan en rejäl hyllning och 5 i betyg. Andres Lokko i Svenska Dagbladet tyckte det mesta av skivan var utfyllnad och gav 2/6. Aftonbladet och Expressen landade någonstans mitt emellan.

Jag kan ju inte vara sämre, så efter tre lyssningar - här kommer mina reflektioner.

Vi svenskar är sprickfärdigt stolta över ABBA, så det är inte konstigt att jag har en viss oro i magen inför vad gruppen ska presentera för världen. Lite samma känsla som när man guidar utländska vänner i Stockholm och är orolig för att de ska tycka att Skansen är fult och tråkigt och att Söders höjder inte imponerar.

Mina tre lyssningar, under fredagen, är som olika faser.

Första fasen: Jaha, jaha, jag är bekant med de tre låtarna som släppts som singlar; balladen I Still Have Faith In You, midtemporökaren Don't Shut Me Down och dansbandstrudelutten Just A Notion. Resten av låtarna drar förbi i ett töcken utan att fästa särskilt mycket. Produktionen låter exakt som ABBA gjorde förr, inga överraskningar alls. Lite mer musikalkänsla, lite mindre pop.

Andra fasen: Nu kommer skämskudden fram. Jullåten Little Things med textrader som "Little things, like your naughty eyes. You'd consider bringing me a breakfast tray, but there's a price."

I Can Be That Woman med hunden Tammy i en huvudroll. En sång om en humla, "a tiny, fuzzy ball" i Bumblebee. Omåttligt svulstiga Ode to Freedom som avslutning.

Här kommer minnena tillbaka, till hur det verkligen var under ABBAs storhetstid. ABBA har 10-12 benhårda klassiker, poplåtar som är monument som inga orkaner kan välta. Men på skivorna fanns också en jäkla massa halvkokt utfyllnad. 

Tredje lyssningen: Okej, nu börjar det sätta sig. Jag hör hur snygg When You Danced With Me är. Just A Notion-refrängen har totalt fastnat i huvudet. Keep An Eye On Dan har en synthslinga som också fastnar. No Doubt About It är den poppigaste låten på skivan, där Agnethas och Fridas röster låter mest som på 70-talet. (Dock ska Just A Notion vara den enda låten där deras röster de facto är plockade från 70-talsinspelningen, om jag begripit rätt.)

Slutsummering efter tre lyssningar: Benny Andersson har inte tappat sin förmåga att skriva låtar som fäster. Arrangemangen är otroligt snygga ibland, ibland med en viss mossig känsla. Björn Ulvaeus texter låter svengelska ibland, men de är alltid personliga, oftast på ett bra sätt.

ABBA är kort sagt ABBA, en blandning av briljans och skämskudde. Vilket väl är extremt svenskt, även det.

Inte oävet av Scorpions

Jag har haft en Wind of Change-fördom om Scorpions. Att det tyska hårdrocksbandet endast gör såsiga ballader om världsfred, där någon visslar. Intellektuellt har jag naturligtvis vetat att det inte stämmer, men sådant där kan sätta sig i huvudet. Framför allt om man inte bryr sig om att gå djupare in i ett bands katalog.

Nu kommer Scorpions med singeln Peacemaker, vars titel leder tankarna åt samma håll. Men som tur är, så är det en rockrökare. Inget extraordinärt, men en stabil hårdrockslåt.

Jag inbillar mig att Mikkey Dee, Motörheads förre trummis som numera är medlem i Scorpions, har haft ett gott inflytande över sina bandkamrater.

Albumet, Rock Believer, släpps 25 februari.

Ny singel från Jenny Lewis

Jenny Lewis senaste album är On The Line som kom ut 2019. Sedan dess har hon, bland annat, turnerat som förband till Harry Styles och släppt de fyra singlarna GLTR, Idiot, Vroom Vroom och Unblu tillsammans med rapparen Serengeti.

Serengeti är inte med när nya singeln Puppy and a Truck kommer, en småtrevlig liten dänga, där Lewis funderar över livet och åldrandet, men gläds åt att hon ändå har "a puppy and a truck".

Det är oklart om nya singeln är en försmak till ett kommande album.

Ambitiöst från Ossler

Jag har ännu bara hunnit lyssna en gång på Osslers nya album, Regn av glas, men är redan fascinerad och imponerad. Jag gillar variationen och att ljudbilden känns tämligen luftig och lätt - även om det också finns spår där Ossler och bandet drar på för fullt.

Vi får 15 spår över 1 timme och 6 minuter, gammaldags dubbelalbumsformat.

Tidiga favoriter: balladen Jonas (om en val) och rockiga Han den han. De singlar som släppts sedan tidigare visste vi var riktigt bra: Svarta svan, Jesus absolut, Keltiska havet, Rotterdam och 16.45 i smittans år.

När Gare du Nord klingar ut så känns det snopet. Och det är en bra känsla, tyder på att skivan är värd att lyssna på många gånger till.

Läs gärna min intervju med Ossler: "Nya skivan vill jag klä i fler färger och göra mer hoppfull"