Hur har 2020 års tio bästa skivor stått sig?

Snart är det dags att utse 2021 års bästa skivor. I år kommer listan lite senare än den brukar. Jag brukar börja med nedräkningen i början av december, men i år sker det först efter Lucia. Jag tänkte att det var bra att informera om fördröjningen, så att det inte blir FOLKSTORM! (Jag får kanske tre läsarreaktioner per år...)

Ibland tittar jag tillbaka på årsbästalistorna och blir genuint förbryllad. Hur kunde jag ranka den skivan så högt? Och var tog skivan X vägen?

Hur har 2020 års tio bästa skivor stått sig?

Det var Iiris Viljanen som hamnade på plats 1 i fjol, med två album - Den lilla havsfrun och En finsk jul. Otvivelaktigt rätt val, och julskivan får jag lyssna på även i år, tänker jag.

Alice Bags Sister Dynamite är nog den skiva jag har fortsatt att lyssna på allra mest. Den är alltid en humörhöjare.

Reins debutalbum Reincarnated håller hög klass, även om jag kanske har lyssnat på den högst två gånger i år. Den borde nog ha varit lägre på listan.

Under ett rabarberblad med Anja Bigrell har också gått flitigt i lurarna, även 2021. Något av pandemins soundtrack för min del. Under ett rabarberblad är rent tekniskt en "barnskiva" - den bygger på Lena Sjöbergs barnbok med samma namn - men den bryter sig ur genrebeteckningen och fungerar för alla åldrar.

Fleshquartets Unepidemic Sound är en gnistrande juvel som kommer att hålla i decennier. Kanske skulle den ha snott tredjeplatsen på listan från Rein.

500 mils EP USA Sovjet har jag nog inte lyssnat på alls i år, om jag ska vara ärlig. EP-formatet har alltid varit knepigt, tycker jag. Jag gillar albumlängden... 

De sista placeringarna faller in i samma kategori - skivor jag knappt lyssnat på alls under 2021 och där jag egentligen undrar varför jag listade dem. Wreckless Abandon av The Dirty Knobs, Är det konstigt? av Franska Trion, Marie Davidsons senaste projekt samt Blues Pills album.

Men så är det vissa år; för att få ihop en tio-i-topp så får du knöka in fyrkantiga bitar i runda hål. Och andra år är det en utmaning att behöva välja bort riktigt fina skivor, som hamnar utanför listan.

Missade jag då någon skiva i fjol, som borde ha tagit sig in på topp tio? Har jag i efterhand upptäckt någon diamant?

Bob Dylans Rough and Rowdy Ways var enormt kritikerhyllad, och ja - den borde väl ha knipit någon av platserna på listan. Jag hade av någon anledning svårt att ta den till mig i början.

Mauro Scoccos Den stora glömskan likaså - kändes trögt i början, men nu har jag en känsla av att den kommer att växa till en mindre klassiker.

Julianna Barwicks Healing Is A Miracle borde också knött sig in i stället för något av de blekare numren på plats 6-10.

Walking Proof med Lilly Hiatt har jag lyssnat på tämligen mycket under 2021 - klart bättre än mitt första intryck.