Det bästa som du missade under 2013

Jag har redan utsett årets tio bästa skivor, läs mer här.

Men i den nya musikvärlden så finns det otroligt mycket att upptäcka. För 30 år sedan hade alla samma skivor på sin årets tio bästa-lista. 2013 är variationen betydligt mycket större, även om så klart vissa namn återkommer oftare än andra.

Till denna årssummering hör att jag alltid i efterhand brukar upptäcka skivor som borde ha varit med på tio i topp.

The Double EP: A Sea of Split Peas av australiensiskan Courtney Barnett är årets upptäckt, så här på årets näst sista dag.

Debutalbumet är, som namnet indikerar, egentligen en sammanslagning av två EP-skivor, I've Got A Friend Called Emily Ferris och How To Carve A Carrot Into A Rose.

Videon till sången Avant Gardener (ovan) indikerar vad det handlar om; släpig sång, smarta ordvändningar, indiegitarrer. Om Bob Dylan hade debuterat 2013 så hade han låtit så här. Fantastiskt!

Ny skiva av Suzanne Vega

De senaste åren har Suzanne Vega ägnat sig åt att spela in gamla låtar på nytt i den så kallade Close Up-serien, som kommit ut i fyra volymer uppdelade på teman (Love Songs, People & Places, States of Being, Songs of Family). Tyvärr skulle jag vilja hävda att de nyinspelningarna var fullkomligt poänglösa för lyssnaren.

2014 återkommer Suzanne Vega med helt nytt material, för första gången sedan 2007 års Beauty & Crime, som var en mycket bra skiva.

Nya skivan har den oroväckande långa titeln Tales from The Realm of The Queen of Pentacles. Enligt Vegas egen webbsajt så innehåller skivan tio nya låtar som var och en berättar en historia om den materiella världen, andevärlden och hur de hänger samman.

Flera intressanta musiker medverkar på skivan, som basisterna Gail Ann Dorsey (David Bowies band) och Tony Levin (Peter Gabriels band) samt gitarristen Larry Campbell (Bob Dylans band).

Tales from The Realm of The Queen of Pentacles släpps 5 februari.

Årets bästa skivor: 1. Nepenthe, Julianna Barwick

Ingen annan av årets skivor har fastnat hos mig som Nepenthe av Julianna Barwick.

På papperet kan upplägget låta pretentiöst och tråkigt. Julianna Barwick använder nästan alltid samma metod för sina låtar - hon sjunger en melodislinga och loopar den sedan igen och igen, med allehanda effekter och synthkomp till. Inga trummor eller rytminstrument. Melodierna svävar fram, inget dunkande.

"Som Enya, fast för folk med god smak", beskrev jag Julianna Barwick för en kompis. Det är naturligtvis oerhört ytligt, men lite sant också.

Jag upptäckte Julianna Barwick på en tågresa genom de småländska skogarna. Då blev den svävande, mystiska, magiska musiken fullständigt kongenial med tågets framfart genom skogslandskapet. Solen bröt fram mellan träden - efter Nässjö började det regna och det stämde ännu bättre till just den låten som kom då.

Enskilda låtar, för övrigt, är egentligen ganska poänglösa i sammanhanget.

Du måste lyssna på hela Nepenthe för att få rätt effekt av Julianna Barwick. När skivans samtliga 41 minuter och 39 sekunder är till ända så är du någon annanstans än du var när skivan började.

Årets bästa skivor: 2. The Worse Things Get, The Harder I Fight, The Harder I Fight, The More I Love You, Neko Case
Årets bästa skivor: 3. Shulamith, Polica
Årets bästa skivor: 4. Warp and Weft, Laura Veirs
Årets bästa skivor: 5. Big Big World, Scott Miller
Årets bästa skivor: 6. Aftershock, Motörhead
Årets bästa skivor: 7. Echoes, Creep
Årets bästa skivor: 8. Originator, Brooke Waggoner
Årets bästa skivor: 9. Adam Ant Is The Blueblack Hussar in Marrying The Gunner's Daughter, Adam Ant
Årets bästa skivor: 10. Stas, Ossler

Årets bästa skivor: 2. The Worse Things Get, The Harder I Fight, The Harder I Fight, The More I Love You, Neko Case

Jag har alltid haft ett halvt öra till vad Neko Case pysslar med, men har egentligen aldrig blivit riktigt indragen i en skiva förrän The Worse Things Get, The Harder I Fight, The Harder I Fight, The More I Love You.

Det här albumet är ett minutiöst konstruerat litet mästerverk i den mer poppiga delen av Americanaland. Från de eftertänksamma balladerna med de finurliga texterna till en poprökare som Man ("I'm a man, that's what you raised me to be." Indeed.)

Jag förstår varför Elvis Costello bjöd in Neko Case till sin tv-show, de har lite samma, lätt perfektionistiska drag när de konstruerar sina album. Det är nästan på gränsen till att bli för perfekt.

Jag tycker dock att Neko Cases perfektionism för det mesta är ganska charmerande. Den känns kongenial med den torra humor hon uppvisar i sitt Twitterflöde.

Och det finns en hel del svärta i texterna, som kretsar en del kring brustna relationer, könsroller och Neko Cases egen plats i världen. I'm From Nowhere är kanske mest personlig:

"You say I'm lucky to be here
Then you can maybe take this over
And I'll gladly wear the pants into the next century
Past the scanners with ease"

Årets bästa skivor: 3. Shulamith, Polica
Årets bästa skivor: 4. Warp and Weft, Laura Veirs
Årets bästa skivor: 5. Big Big World, Scott Miller
Årets bästa skivor: 6. Aftershock, Motörhead
Årets bästa skivor: 7. Echoes, Creep
Årets bästa skivor: 8. Originator, Brooke Waggoner
Årets bästa skivor: 9. Adam Ant Is The Blueblack Hussar in Marrying The Gunner's Daughter, Adam Ant
Årets bästa skivor: 10. Stas, Ossler

Årets bästa skivor: 3. Shulamith, Polica

Channy Leaneaghs autotunade (vocodrade?) röst var extremt irriterande första gången jag hörde Policas debutalbum Give You The Ghost.

Men efter några lyssningar så fattar man grejen, på något sätt. Förmodligen är det när melodierna sätter sig och du dras in i den ganska melankoliska stämning som Leaneagh, Ryan Olson och deras kompisar skapar.

Jag tycker nämligen att melankolin är grejen med Polica. Lyssna till exempel på So Leave från årets skiva, Shulamith. Eller Warrior Lord. Perfekt soundtrack till ett mörkt men tyvärr inte så kallt Stockholm (hej, växthuseffekten).

Albumet är döpt efter Shulamith Firestone, feministen som avled i fjol. Jag ska erkänna att jag har svårt att direkt höra influenserna från Firestone, kanske för att texterna inte är så explicita.

Polica kan mycket väl vara flavor of the year, men för just 2013 är de perfekta.

Årets bästa skivor: 4. Warp and Weft, Laura Veirs
Årets bästa skivor: 5. Big Big World, Scott Miller
Årets bästa skivor: 6. Aftershock, Motörhead
Årets bästa skivor: 7. Echoes, Creep
Årets bästa skivor: 8. Originator, Brooke Waggoner
Årets bästa skivor: 9. Adam Ant Is The Blueblack Hussar in Marrying The Gunner's Daughter, Adam Ant
Årets bästa skivor: 10. Stas, Ossler

Årets bästa skivor: 4. Warp and Weft, Laura Veirs

July Flame var albumet som gjorde att jag fick upp ögonen för Laura Veirs på allvar. Då föll bitarna på plats och Veirs fick ihop det här pusslet med countryinfluenser, indieestetik och poprefränger.

Laura Veirs är utan tvekan Americana - dvs. country för folk som gillar The Smiths, enligt Billy Braggs definition. På årets album, Warp and Weft, lyckas hon blanda in allt från gungande friformsjazz (White Cherry) till riktiga poprökare (That Alice, om Alice Coltrane).

Jag är ju också förtjust i hennes ganska oskolade röst som jag inser kan vara en påfrestning om man är musikalisk purist.

Nästan varje spår på den här skivan har en tendens att bita sig fast, enligt ungefär samma mönster - en envist upprepad melodislinga (ofta på gitarr), Veirs röst som slingrar sig över den musikaliska bakgrunden och ett lugnt, sällan påträngande komp i bakgrunden.

Warp and Weft har ytterligare cementerat Laura Veirs position som en högst pålitlig leverantör av kvalitets-Americana.

Årets bästa skivor: 5. Big Big World, Scott Miller
Årets bästa skivor: 6. Aftershock, Motörhead
Årets bästa skivor: 7. Echoes, Creep
Årets bästa skivor: 8. Originator, Brooke Waggoner
Årets bästa skivor: 9. Adam Ant Is The Blueblack Hussar in Marrying The Gunner's Daughter, Adam Ant
Årets bästa skivor: 10. Stas, Ossler

Årets bästa skivor: 5. Big Big World, Scott Miller

Scott Miller gör trevlig countryrock, tidvis med poprefränger. Han är inte altcountry och inte outlawcountry, utan håller sig till sin egen lilla täppa - fint illustrerad på skivomslaget ovan.

Även om det är en Big Big World så sjunger Scott Miller om den lilla huset, den lilla bygden.

Millers allmänna trevlighet betyder inte att hans musik är menlös. Tvärtom är det en distinkt samling sånger som han fått till på denna uppföljare till fjolårets ep Co-Dependents, som han gjorde tillsammans med Rayna Gellert på fiol (hon finns med här också, på ett hörn).

Big Big World håller en imponerande kvalitet rakt igenom, det är inte ett svagt spår, från inledande How Am I Gonna Be Me till avslutande Goin' Home. Mellan dessa två ballader ryms rockigare spår (I Gave You The Power) till rena poplåtar (Heavy On My Mind).

Lovar gott inför fortsättningen.

Årets bästa skivor: 6. Aftershock, Motörhead
Årets bästa skivor: 7. Echoes, Creep
Årets bästa skivor: 8. Originator, Brooke Waggoner
Årets bästa skivor: 9. Adam Ant Is The Blueblack Hussar in Marrying The Gunner's Daughter, Adam Ant
Årets bästa skivor: 10. Stas, Ossler

Årets bästa skivor: 6. Aftershock, Motörhead

Aftershock är Motörheads 21:a studioalbum och på ytan har ingenting alls hänt sedan debuten 1977. Lemmy Kilmister gapar fortfarande fram texterna bakom ett dånande komp som rusar fram som ett ostoppbart tåg.

Eller, ja, på den här skivan så får vi faktiskt ett par ballader, Lost Woman Blues och Dust and Glass, som visar att Motörhead kan spela blues med de bästa.

Men annars är det fullt blås, som vanligt. Och det är väl det som är så imponerande. Vi kan tro att Lemmy redan skrivit alla möjliga variationer på Ace of Spades, men på det här albumet känns låtarna pigga, vassa, vitala, med spännande knyckar, riff och refränger.

De ovan nämnda balladerna är bland de bästa låtarna, men även röjare som Keep Your Powder Dry, Coup de Grace och Silence When You Speak To Me (motsägelsefull titel?) är riktigt bra.

Produktionen, av Cameron Webb, är ett annat litet underverk. Trots nämnda fulla blås så är instrumenten separerade, ljudet andas och du hör nyanserna. Ta Mikkey Dees trummor - de dånar inte, men är ändå distinkta. Phil Campbells gitarrspel, slutligen, är briljant rakt igenom. Varierat, tufft, snyggt.

Årets bästa skivor: 7. Echoes, Creep
Årets bästa skivor: 8. Originator, Brooke Waggoner
Årets bästa skivor: 9. Adam Ant Is The Blueblack Hussar in Marrying The Gunner's Daughter, Adam Ant
Årets bästa skivor: 10. Stas, Ossler

Årets bästa skivor: 7. Echoes, Creep

Lauren Flax och Lauren Dillard i Creep kom fram på den så kallade Witch House-scenen för några år sedan och började släppa singlar med gästsångare som Tricky, Holly Miranda och Romy xx.

Samtliga fem singlar som Creep gjort finns också med på debutalbumet Echoes, vilket naturligtvis är lite synd eftersom vi då bara får fem nya låtar.

Men samtidigt tillför albumformatet i sig någonting till Creeps svävande, drömska musik. Den nästan hypnotiska stämning som infinner sig när man lyssnar på Echoes har Creep inte varit i närheten av tidigare, på skiva. Det är svårt att komma i stämning i singelformat.

De starkaste sångerna är fortfarande singelspåren och bäst av alla är nog faktiskt den första singeln, Days, som släpptes redan för tre år sedan.

Creep är en välkommen albumdebutant och vi får hoppas att det inte dröjer tre år till album nummer två.

Årets bästa skivor: 8. Originator, Brooke Waggoner
Årets bästa skivor: 9. Adam Ant Is The Blueblack Hussar in Marrying The Gunner's Daughter, Adam Ant
Årets bästa skivor: 10. Stas, Ossler

Röjkväll med Gogol Bordello

Gogol Bordello kan formeln för att få i gång en publik. På Debaser Medis på onsdagskvällen är det inget snack, från start. Det är nävarna i luften, handklapp, publik som hoppar, vrålar och jublar.

Det som på skiva kan upplevas som lite manierat, blir bara naturligt och självklart i en konsertmiljö med Eugene Hütz och hans anhang på scenen.

Vid några få tillfällen får man känslan av att bandet går på autopilot, annars är det full närvaro från början till slut. Mellansnacket är näst intill obefintligt (några "tack, tack, tack" och "Stockholm!"), men det gör inget - publikkontakten finns ändå där hela tiden, med bandet samtliga medlemmar som driver på åskådarna.

Bäst är Start Wearing Purple och Wanderlust King, men även senare spår som Pala Tute och Malandrino är redan publikfavoriter.

Årets bästa skivor: 8. Originator, Brooke Waggoner

Brooke Waggoners tredje fullängdsalbum Originator kommer med höga förväntningar. Hon har också nått viss hippfaktor i och med att hon turnerat med Jack White.

Trots detta verkar hon fortfarande i hög grad vara en kultartist med en minimal publik i Europa och Sverige. Ett skäl kan vara att senaste skivan varken finns att köpa via Itunes eller att lyssna på via Spotify! Du får gå till Bandcamp om du vill köpa Originator.

Jag har ju allt sedan Waggoners första ep tyckt att hon är en av de mer lovande artisterna i - om vi använder begreppet brett - singer-songwriter-facket. För Brooke Waggoner är ju så mycket mer än en singer-songwriter. Hennes breda musikaliska anslag går från de enkla popmelodierna till episka storslagna kompositioner som lika gärna skulle kunna återfinnas i musikaler eller klassisk musik.

Mitt i all den här musikaliteten har hon någon slags indieattityd som håller det alltför pompösa (säg, Tori Amos negativa sidor) borta.

I detta sexistiska samhälle blir det lätt att jämföra Brooke Waggoner med andra artister av samma kön, som spelar samma instrument (ja, just Tori Amos, Kate Bush, Fiona Apple). Jämförelserna är inte nödvändigtvis relevanta. Hon kan lika gärna vara en Benny Andersson, Todd Rundgren eller Stevie Wonder.

Originator lyckas vara ett kvalitetskliv uppåt jämfört med hennes andra album, Go Easy Little Doves, som led av bitvis svaga, otydliga melodier.

Förhoppningsvis innebär detta att Brooke Waggoner etablerar sig ordentligt och har många storverk framför sig.

Årets bästa skivor: 9. Adam Ant Is The Blueblack Hussar in Marrying The Gunner's Daughter, Adam Ant
Årets bästa skivor: 10. Stas, Ossler

Årets bästa skivor: 9. Adam Ant Is The Blueblack Hussar in Marrying The Gunner's Daughter, Adam Ant

Det tog tolv år för Adam Ant att följa upp skivan Wonderful. Däremellan hände massor av de där sakerna som brukar ge uppmärksamhet i tabloidtidningar.

Adam Ant Is The Blueblack Hussar in Marrying The Gunner's Daughter är titeln på comebackalbumet och titeln är ungefär lika spretig som albumet. Skivan kan sägas vara Adam Ants motsvarighet till The Clashs Sandinista - allt ska med och det spelar ingen roll hur ofärdigt eller utanför ramarna det låter. Eller hur lång skivan blir. 

17 spår som varierar mellan de strama, precisa rocklåtarna och mer fladdriga saker som mer låter som demotejper (Who's A Goofy Bunny?, Vivienne's Tears).

Men det här är naturligtvis en del av charmen också, den gammaldags punketiken (och -estetiken) att det inte behöver låta perfekt, det är viktigare att det du för fram betyder någonting. Det gör att du ungefär varannan gång blir tokig på den här skivan och varannan gång tycker att den är genial. Eller, okej, jag är positiv oftare än jag är negativ. Annars skulle skivan inte vara årets nionde bästa.

Det hörs att Morrisseys gamle vapendragare Boz Boorer varit involverad. En låt som Dirty Beast skulle lika gärna kunna sjungas av Moz.

Årets bästa skivor: 10. Stas, Ossler

Årets bästa skivor: 10. Stas, Ossler

I mina öron var 2013 ett osedvanligt svagt år för svensk musik.

Pelle Ossler kanske inte heller riktigt motsvarade förväntningarna med sin första skiva på fem år, Stas. Men det beror på att mina förväntningar är väldigt höga på Ossler, som jag tycker har gjort några av de mest intressanta skivorna de senaste två decennierna.

När Stas är bra, så är den tidvis magisk, som spåret Tysk höst eller Fåglar faller. Huset vid sjön är också intensiv och bygger upp en spänning i samma stil som många av Osslers sånger på Krank, hans mest helgjutna album. Å andra sidan kan jag tycka att Partisanens sång är ett klyschigt coverval och att ett par andra spår går ganska omärkt förbi. 

Som helhet borde jag inte klaga. Stas parkerar sig väl i samma härad som Krank, Ett brus, Desillusionerad och de andra Osslerskivorna. Ett eget uttryckssätt och en beundransvärd samling sånger som förtjänar större uppmärksamhet.

Mest spelade i november

I november har jag lyssnat oftast på dessa låtar i min Ipod:

1. Vertigo, Creep
2. 79%, Ulf Lundell
3. I'm From Nowhere, Neko Case
4. Chain My Name, Polica
5. Heartbreaker, Motörhead
6. Heavy On My Mind, Scott Miller
7. There Is Power In A Union, Billy Bragg
8. Offing, Julianna Barwick
9. Lo Siento Spanishburg West Wirginia, Scott Miller & Rayna Gellert
10. Cool Zombie, Adam Ant