Pura Vida Conspiracy är arbetsnamnet på Gogol Bordellos nya

Gogol Bordello släpps preliminärt i maj 2013 och har arbetsnamnet Pura Vida Conspiracy.

Andrew Sheps producerar och sångaren Eugene Hütz har precis skickat ut demotejper till bandet, skriver Rolling Stone.

Bandets förra skiva Transcontinental Hustle producerades av Rick Rubin och nådde 62:a plats på USA-listan.

Kortlistan tar form

Tiden närmar sig november och en normal människa tänker väl på allhelgonahelgen eller den annalkande julen (varför är alltid julen "annalkande"?) och den obligatoriska Thailandsresan.

Eftersom jag är som jag är så tänker jag på årets bästa-listan. Av de skivor som återstår att släppa under 2012, så finner jag det osannolikt att någon är bland årets tio bästa. Kanske kan Tracey Thorn med sin Tinsel and Lights hamna där. Mikael Wiehe? Nej. Alicia Keys. Nej.

Sannolikt är dock att årets tio bästa skivor förmodligen redan har kommit ut.

Jag kan konstatera att ett antal artister tyvärr har diskvalificerat sig själva från tio-i-topplistan.

Ani DiFrancos Which Side Are You On är för trist. Craig Finns (The Hold Steady) soloskiva led av för dåligt material. Thåströms kritikerhyllningar är helt obegripliga för mig, alla låtar låter likadant! Paul Weller var lite för experimentell på Sonik Kicks och glömde att skriva bra låtar. The Proclaimers lyckades med Like Comedy tyvärr inte komma upp ur sin svacka som de landat i. Starlight av Joan Armatrading var blek och trist. Steve Forberts Over With You lät lovande till att börja med, men borde aldrig ha spelats in. Oceania av Smashing Pumpkins var en stor besvikelse med tanke på att gratismaterialet i Teargarden by Kaleidyscope var så fantastiskt bra.

Så då återstår en kortlista på kanske 16-17 skivor som kan ta sig in på tio-i-topp. Jag återkommer till dem.

Oksanens nya på svenska i april

I april 2013 släpps När duvorna försvann, Sofi Oksanens nya bok (som heter Kun Kyyhkyset Katosivat på originalspråk).

Pia Ingström recenserar den i Hufvudstadsbladet och är inte lika imponerad som av Utrensning, som vann alla möjliga priset, inklusive Nordiska rådets litteraturpris och Finlandiapriset.

Recensionen har dock en ganska ogin ton mot författaren, som beskrivs som en "historiemessias" som "låtit sy upp några snitsiga dräkter i uniformsstil för att komplettera ungdomens gotiska stuk, och bokat kalendern full".

Det är förvisso sant att Oksanen vet att marknadsföra sig, men recensenten verkar sur över att en författare plötsligt får riktigt mycket uppmärksamhet i stället för att vara en grå mus som sitter i kofta och ber om ursäkt för sin existens.

Boken är "tankspridd", menar Ingström slutligen.

AK von Malmborg fortsätter spela in

När singeln Hoppets stjärna kom i somras trodde jag felaktigt att ett album av AK von Malmborg var precis runt hörnet.

Så är det inte, förstår jag nu. I ett inlägg på artistens nya (?) hemsida akvonmalmborg.com så klargörs att skivinspelningar fortfarande äger rum och att de "tar stora kliv framåt".

Det innebär rimligtvis att en release sker tidigast Q1 2013.

Eels är tillbaka

Vi anade väl alla lite till mans att Eels hade någonting på gång, när twitterkontot plötsligt vaknade till liv här om dagen med ett stillsamt "Hi." i fredags (följt av "testing, testing" i lördags och "is this thing on?" i går).

Mark Oliver Everett, känd som E, har så klart gjort en ny Eels-skiva. Den heter Wonderful, Glorious och släpps 5 februari.

Om titeln är en vägledning så lär den bli lika uppåt som föregångaren, Tomorrow Morning. Låttitlar som Bombs Away, Kinda Fuzzy och Accident Prone låter kanske inte lika soliga.

Och ni som är bekanta med bloggen vet (läs texten högst upp), att jag gillar Mark Oliver Everett som bäst när han är dyster.

Livstecken från Golem!

Jag saknar verkligen Golem! (måste skrivas med utropstecken, för särskiljas från alla andra band som heter Golem), bandet som gett oss skivor som Fresh Off Boat och Citizen Boris.

Nu är det tre år sedan Citizen Boris, så man kan ju hoppas att bandet börjar förbereda en uppföljare.

Nu har de i alla fall spelat in Ja Zmeja (I'm A Snake), till ett hyllningsalbum för ryska bandet Aquarium. Lyssna här nere:

Nytt album av Mikael Wiehe

Senast vi fick ett album med nya låtar med Mikael Wiehe så skulle han se till att alliansen inte fick fyra år till. Den uppgifter misslyckades.

I fjol ägnade sig Wiehe åt TV4 (Så mycket bättre) och en samlingsskiva som skulle profitera på tv-serien.

Nu är det dags för nya grejor igen och då kommer En gammal man. Skivan släpps 28 november.

Vitala nyinspelningar av Patrick Wolf

Jag tjatar, men får inget svar; varför ägnar sig så många artister åt att spela in gamla låtar?
Skrivkramp? Enklaste vägen till pengar? Komma runt att skivbolaget äger rättigheterna till ursprungsinspelningarna? Nostalgitripp? Hoppas inte Ulf Lundell upptäcker trenden, då får vi väl fem dubbelalbum till.

Patrick Wolf gör precis som Tori Amos, Suzanne Vega, Jeff Lynne med flera; återanvänder gammalt material. Sålunda får vi exempelvis nya versioner av låtar som bara är ett år gamla; som Bermondsey Street, Together och House (från fjolårets Lupercalia). Men också saker från tidigare i Wolfs karriär, som fram till nu innefattar fem album med originalmaterial.

Sundark and Riverlight kanske har spelats in av alla de orsaker jag nämner ovan, men faktum är att skivan är bra, och kastar nytt ljus över materialet. Jag gillar också det nära, täta men ändå luftiga soundet - det låter som om Wolf spelar alla instrumenten själv, i ett litet rum, väldigt nära mikrofonen.

En av höstens bästa.

Bruce Foxton släpper nytt soloalbum

Det var 1984 när Bruce Foxton senast släppte en skiva under eget namn. Därefter har den gamle The Jam-basisten spelat med Stiff Little Fingers och From The Jam, tillsammans med The Jams trummis Rick Buckler.

Nu kommer Back In The Room, den nya Foxton-skivan, tillsammans med From The Jam-medlemmarna Russell Hastings och Mark Brzezicki (tidigare Big Country).

Skivan är alltså mer av ett bandprojekt än en soloskiva, särskilt eftersom From The Jam fortsätter att turnera. Förmodligen var det dock ett kommersiellt beslut att släppa skivan under Bruce Foxtons namn.

Åh, och Paul Weller gästar på tre spår.

Andy Partridge är tillbaka

Vi XTC-fans är ganska lättroade. Minsta tecken på att Andy Partridge kanske ska göra musikalisk comeback får oss ordentligt upphetsade.

Partridge fortsätter dock att hålla armlängds avstånd från en "riktig" comeback. Därför får vi nöja oss med hans bidrag till Gonwards, en skiva där Peter Blegvad spelar huvudrollen. Partridge har bidragit med sånger och (tror jag, informationen är knapphändig) visst musicerande.

Skivan släpps 22 oktober.

Meshell Ndegeocellos hyllning till Nina Simone

Jag har följt Meshell Ndegeocellos karriär sporadiskt. Därför kan jag inte avgöra om Pour Une Âme Souveraine - A Dedication To Nina Simone är hennes bästa album.

Men jag skulle inte bli förvånad om så var fallet. Vartenda ett av de 14 spåren på den här skivan - fem originalkompositioner av Nina Simone och nio sånger hon har sjungit, av andra kompositörer - låter och känns inspirerat.

Det är stor spännvidd, från jazz till funk till traditionella melodier som House of The Rising Sun och gamla 60-talsballader som Don't Let Me Be Misunderstood, som var skriven för Nina Simone, även om The Animals är mest kända för sin version. 

Ett vitalt, dynamiskt album som förtjänar att bli en succé, inte minst för att Nina Simone alltid förtjänar en revival.

Höstens skivflod hotar att dränka redaktören

September och början på oktober har varit intensiv vad gäller skivsläpp. Jag kan knappast tänka mig en skivmånad som varit så intensiv på flera år. En snabb genomgång visar att det är ömsom vin som vatten i höstens skivflod.

Gold Dust av Tori Amos är nyinspelade varianter av gamla sånger. Normalt är jag skeptisk, men Amos lyckas åtminstone övertyga om att flera av dessa sånger är diamanter som förtjänar att visas upp igen; Yes Anastasia, Cloud On My Tongue och Silent Years är bäst.

I Bet On Sky av Dinosaur Jr. är helt okej indierock i samma stil som J Mascis och hans bandkamrater alltid åstadkommer, men ingenting oväntat (som J Mascis akustiska soloalbum, Several Shades of Why, i fjol).

Bob Dylans Tempest tyckte jag lät väldigt bra till att börja med, men den tappade rätt snart stinget. Nu känns 14-minuterslåtar om Titanic bara sega. Fast man vet aldrig, Dylans skivor har en tendens att få ett nytt liv - ibland.
 
Life Is People är återkomsten för brittiske singer-songwritern Bill Fay som släppte två skivor i början av 70-talet och sedan i princip varit tyst, förutom en del budgetutgivningar. Det är en mäktig skiva som borde få varje ateist att undra om Gud kanske ändå inte finns. Kanske årets bästa.

Steve Forberts Over With You innebär att sångaren drar ned på tempot, spelar fler ballader och letar efter en mer intim stämning. Han lyckas, men några riktigt starka melodikrokar i sångerna har jag svårt att hitta.

Mystic Pinball är John Hiatts senaste verk. Skivan håller samma (höga) nivå som föregångaren Dirty Jeans and Mudslide Hymns. Glädjande, eftersom Hiatt dessförinnan gjorde två-tre skivor som verkligen var bleka.

Ian Hunter och The Rant Band släppte When I'm President i början av september och titellåten är en av årets bästa låtar och en av dem jag lyssnat mest på under hösten. Annat är mindre anmärkningsvärt, men ändå ett starkt album

Flera av årets utgivningar är antingen covers eller nyinspelningar av gamla låtar. Rickie Lee Jones väljer det förra och sjunger bland annat Rolling Stones, Neil Young och Donovan. Skivan heter The Devil You Know och min favorit är Catch The Wind (Donovan).
 
Reunion av Lucy Kaplansky är countryinfluerade singer-songwriterns första på fem år, men tyvärr är materialet svagt. Många av låtarna låter likadant. 

Monster är senaste hypade albumet av Kiss. Skivan ska vara en "blandning mellan Destroyer och Revenge", enligt Gene Simmons. Jag håller inte med honom, men skivan är full av habil hård rock (snarare än hårdrock).

Privateering av Mark Knopfler är ingen avvikelse från gitarristens senaste alster. Tempot är lugnt, miljöerna känns igen från brittiska småstäder och musiken skulle kunna vara ett soundtrack till någon småtrevlig BBC-serie.

Svag doft av skymning av Peter LeMarc har fått massiv förhandspublicitet, men jag tycker skivan känns ointressant. Kanske drunknar den i övriga skivfloden.

Rent förbannat av Ulf Lundell är en glad återkomst. Jag har varit så trött på Lundells musik, så många gånger, men jag lär mig aldrig; jag blir i regel lika glad varje gång han gör "comeback" (han är ju aldrig borta speciellt länge mellan gångerna). Balladen Naktvakten stjäl är min favorit, följt av nästan poppiga Moln utan minnen och rockaren Schabbelbabbel.

Jeff Lynnes andra soloskiva och den första på 22 år, Long Wave, består av gamla örhängen från Lynnes uppväxt. Jag kan förstå lockelsen att återvända till barndomens och ungdomens musik, men mig ger det inte mycket. Då är det faktiskt roligare när Lynne, under namnet Electric Light Orchestra, spelar in bandets gamla hits i nya versioner, vilket sker på Mr Blue Sky - The Very Best of Electric Light Orchestra. Lynne spelar ALLT själv, några kvinnliga bakgrundssångare hörs (tror jag, Lynne har själv förmåga att sjunga i falsett...) och stråkar, annars är allting Lynnes eget verk.

Matt & Kims Lightning har jag inte hunnit lyssna på mer än en gång, men första intrycket var en besvikelse. Kanske hade de bara två riktigt bra album i kroppen?

Kritikerna har varit ganska snälla mot Van Morrison som släppte Born To Sing: No Plan B. Själv tycker jag den låter ungefär lika slapp som hans två-tre närmast föregående skivor.

Cat Power gör comeback efter fyra år och har ett radiovänligare sound på Sun. Men jag är ändå tveksam till att hon får ett brett genombrott. Hon får nog tröska på i snäppet ovanför indie men under de riktigt storsäljande artisterna.

ZZ Tops La Futura är en besvikelse, eftersom det visade sig att vi redan fått de fyra bästa låtarna, på ep:n Texicali. Hur många fans lurades att köpa bägge releaserna?

Lovande skönlitterär debut

Per Naroskin är psykolog och psykoterapeut och känd från media, som det brukar heta.

Han har dock aldrig skrivit en roman förrän nu. Fuskaren som försvann (Norstedts) imponerar. Jag tycker att Naroskin lyckas få till en underhållande roman som ändå inte känns lättviktig.

På sätt och vis påminner Fuskaren som försvann om en Klas Östergren-roman. Protagonisten har kanske aningen mer självdistans och förvecklingarna är inte lika dramatiska och tablåerna är inte lika färgrika som när Östergren skriver Gentlemen eller Gangsters. Men det är lite samma atmosfär som i någon av Östergrens stockholmsromaner.

Ett annat skäl till att jag kommer att tänka på Östergren är att Naroskins huvudperson Martin hamnar i ett slags kärlekstriangel med två psykologkollegor, Sofia och Danny. Detta relationsdrama påminner om Henry och Leo Morgans relation till den famösa Maud.

Hur som helst så sträckläser jag Fuskaren som försvann med stor behållning och saknar boken när den är slut. Gott nog.

September månads mest spelade

I september månad har jag lyssnat mest på dessa låtar i min Ipod:

1. When I'm President, Ian Hunter
2. Charmer, Aimee Mann
3. Master of Disaster, John Hiatt
4. Redbud Tree, Mark Knopfler
5. There Is A Valley, Bill Fay
6. Cherokee, Cat Power
7. Duquesne Whistle, Bob Dylan
8. Ink Slinger, Brooke Waggoner
9. Hell or Hallelujah, Kiss
10. You Don't Know, The Mastersons