Tiden närmar sig november och en normal människa tänker väl på allhelgonahelgen eller den annalkande julen (varför är alltid julen "annalkande"?) och den obligatoriska Thailandsresan.
Eftersom jag är som jag är så tänker jag på årets bästa-listan. Av de skivor som återstår att släppa under 2012, så finner jag det osannolikt att någon är bland årets tio bästa. Kanske kan Tracey Thorn med sin Tinsel and Lights hamna där. Mikael Wiehe? Nej. Alicia Keys. Nej.
Sannolikt är dock att årets tio bästa skivor förmodligen redan har kommit ut.
Jag kan konstatera att ett antal artister tyvärr har diskvalificerat sig själva från tio-i-topplistan.
Ani DiFrancos Which Side Are You On är för trist. Craig Finns (The Hold Steady) soloskiva led av för dåligt material. Thåströms kritikerhyllningar är helt obegripliga för mig, alla låtar låter likadant! Paul Weller var lite för experimentell på Sonik Kicks och glömde att skriva bra låtar. The Proclaimers lyckades med Like Comedy tyvärr inte komma upp ur sin svacka som de landat i. Starlight av Joan Armatrading var blek och trist. Steve Forberts Over With You lät lovande till att börja med, men borde aldrig ha spelats in. Oceania av Smashing Pumpkins var en stor besvikelse med tanke på att gratismaterialet i Teargarden by Kaleidyscope var så fantastiskt bra.
Så då återstår en kortlista på kanske 16-17 skivor som kan ta sig in på tio-i-topp. Jag återkommer till dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar