Höstens skivflod hotar att dränka redaktören

September och början på oktober har varit intensiv vad gäller skivsläpp. Jag kan knappast tänka mig en skivmånad som varit så intensiv på flera år. En snabb genomgång visar att det är ömsom vin som vatten i höstens skivflod.

Gold Dust av Tori Amos är nyinspelade varianter av gamla sånger. Normalt är jag skeptisk, men Amos lyckas åtminstone övertyga om att flera av dessa sånger är diamanter som förtjänar att visas upp igen; Yes Anastasia, Cloud On My Tongue och Silent Years är bäst.

I Bet On Sky av Dinosaur Jr. är helt okej indierock i samma stil som J Mascis och hans bandkamrater alltid åstadkommer, men ingenting oväntat (som J Mascis akustiska soloalbum, Several Shades of Why, i fjol).

Bob Dylans Tempest tyckte jag lät väldigt bra till att börja med, men den tappade rätt snart stinget. Nu känns 14-minuterslåtar om Titanic bara sega. Fast man vet aldrig, Dylans skivor har en tendens att få ett nytt liv - ibland.
 
Life Is People är återkomsten för brittiske singer-songwritern Bill Fay som släppte två skivor i början av 70-talet och sedan i princip varit tyst, förutom en del budgetutgivningar. Det är en mäktig skiva som borde få varje ateist att undra om Gud kanske ändå inte finns. Kanske årets bästa.

Steve Forberts Over With You innebär att sångaren drar ned på tempot, spelar fler ballader och letar efter en mer intim stämning. Han lyckas, men några riktigt starka melodikrokar i sångerna har jag svårt att hitta.

Mystic Pinball är John Hiatts senaste verk. Skivan håller samma (höga) nivå som föregångaren Dirty Jeans and Mudslide Hymns. Glädjande, eftersom Hiatt dessförinnan gjorde två-tre skivor som verkligen var bleka.

Ian Hunter och The Rant Band släppte When I'm President i början av september och titellåten är en av årets bästa låtar och en av dem jag lyssnat mest på under hösten. Annat är mindre anmärkningsvärt, men ändå ett starkt album

Flera av årets utgivningar är antingen covers eller nyinspelningar av gamla låtar. Rickie Lee Jones väljer det förra och sjunger bland annat Rolling Stones, Neil Young och Donovan. Skivan heter The Devil You Know och min favorit är Catch The Wind (Donovan).
 
Reunion av Lucy Kaplansky är countryinfluerade singer-songwriterns första på fem år, men tyvärr är materialet svagt. Många av låtarna låter likadant. 

Monster är senaste hypade albumet av Kiss. Skivan ska vara en "blandning mellan Destroyer och Revenge", enligt Gene Simmons. Jag håller inte med honom, men skivan är full av habil hård rock (snarare än hårdrock).

Privateering av Mark Knopfler är ingen avvikelse från gitarristens senaste alster. Tempot är lugnt, miljöerna känns igen från brittiska småstäder och musiken skulle kunna vara ett soundtrack till någon småtrevlig BBC-serie.

Svag doft av skymning av Peter LeMarc har fått massiv förhandspublicitet, men jag tycker skivan känns ointressant. Kanske drunknar den i övriga skivfloden.

Rent förbannat av Ulf Lundell är en glad återkomst. Jag har varit så trött på Lundells musik, så många gånger, men jag lär mig aldrig; jag blir i regel lika glad varje gång han gör "comeback" (han är ju aldrig borta speciellt länge mellan gångerna). Balladen Naktvakten stjäl är min favorit, följt av nästan poppiga Moln utan minnen och rockaren Schabbelbabbel.

Jeff Lynnes andra soloskiva och den första på 22 år, Long Wave, består av gamla örhängen från Lynnes uppväxt. Jag kan förstå lockelsen att återvända till barndomens och ungdomens musik, men mig ger det inte mycket. Då är det faktiskt roligare när Lynne, under namnet Electric Light Orchestra, spelar in bandets gamla hits i nya versioner, vilket sker på Mr Blue Sky - The Very Best of Electric Light Orchestra. Lynne spelar ALLT själv, några kvinnliga bakgrundssångare hörs (tror jag, Lynne har själv förmåga att sjunga i falsett...) och stråkar, annars är allting Lynnes eget verk.

Matt & Kims Lightning har jag inte hunnit lyssna på mer än en gång, men första intrycket var en besvikelse. Kanske hade de bara två riktigt bra album i kroppen?

Kritikerna har varit ganska snälla mot Van Morrison som släppte Born To Sing: No Plan B. Själv tycker jag den låter ungefär lika slapp som hans två-tre närmast föregående skivor.

Cat Power gör comeback efter fyra år och har ett radiovänligare sound på Sun. Men jag är ändå tveksam till att hon får ett brett genombrott. Hon får nog tröska på i snäppet ovanför indie men under de riktigt storsäljande artisterna.

ZZ Tops La Futura är en besvikelse, eftersom det visade sig att vi redan fått de fyra bästa låtarna, på ep:n Texicali. Hur många fans lurades att köpa bägge releaserna?