Mitt Sommarprogram

Erkänn, visst har vi alla fantiserat om att få göra ett Sommarprogram? Det har jag också, men inte för att få prata - det har jag inget intresse av. Men för att få välja tolv låtar som HELA SVENSKA FOLKET får höra. (Jag förutsätter att HELA SVENSKA FOLKET lyssnar, när jag får chansen.)

Nu kommer jag aldrig att få (eller ta) chansen att göra ett Sommarprogram, men det hindrar inte att jag väljer tolv låtar jag skulle spela. Med diverse korta motiveringar.

Till saken hör att den här listan varierar från dag till dag, så i morgon skulle den se helt annorlunda ut. Men just i dag skulle jag valt.

Are You My Baby, Wendy & Lisa (från Fruit At The Bottom, 1989)
Ingen gjorde Prince-funk som Wendy Melvoin och Lisa Coleman.

Army Dreamers, Kate Bush (från Never For Ever, 1980)
Den här lustiga lilla anti-krigsvisan visar vilken exceptionellt intelligent låtskrivare och musiker Kate Bush är.

Paranoia Blues, Paul Simon (från Paul Simon, 1972)
"There's only one thing I need to know, whose side are you on?". En bluesbagatell med ekvilibristisk lätthet från Paul Simons första soloskiva.

License To Kill, Bob Dylan (från Infidels, 1983)
Infidels var ett till synes lättviktigt Dylan-album med Mark Knopfler och Mick Taylor på gitarr och Sly Dunbar och Robbie Shakespeare på trummor och bas. Men även Dylans allra enklaste sånger kan ha lång livslängd och fortsätta betyda någonting. Som den här till exempel.

Man You Never Saw, Tom Robinson Band (från Power In The Darkness, 1978)
Tom Robinson Band är i Sverige mest känt som one-hit-wonder med 2-4-6-8 Motorway, men albumet Power In The Darkness är sanslöst bra. (Och där var 2-4-6-8 Motorway inte ens med - fast nu inkluderas låten naturligtvis på cd- och digitala versioner av albumet.)

Talk of The Town, The Pretenders (från Pretenders II, 1981)
En riktig sommarlåt. Och sommarlåtar man hör när man är 14 fastnar i huvudet. Chrissie Hynde kommer alltid vara en hjälte.

Please Call Me Baby, Tom Waits (från The Heart of Saturday Night, 1974)
Underbart slö kärleksballad, med tjockt med stråkar, ståbas och Toms eget piano. Från den tiden när Tom ännu ville vara Frank Sinatra. (Nu vill han vara Captain Beefheart.) "If I exorcise my devils, my angels may leave too", sjunger Waits. Så sant, så sant.

Second Time Around, The Indigo Girls (från Poseidon and The Bitter Bug, 2009)
Få album på 2000-talet har berört mig mer än Indigo Girls fjolårsskiva. En modern klassiker. Second Time Around är finast. "I'm just a little bit off these days. Like I've had hard knocks all my life, like I'm a bible belt wife."

This Place, Joni Mitchell (från Shine, 2007)
Apropå skivor som kommit de senaste åren, så är Shine av Joni Mitchell en gudagåva. Hon hade ju egentligen lagt av. This Place är bara ett exempel på att hon är lika vass som någonsin tidigare.

Dear Prudence, The Beatles (från The Beatles, 1968)
Beatles måste man ju bara ha med. Den här har varit en favorit ända sedan Siouxsie & The Banshees gjorde en cover på den...

I Think It's Going To Rain Today, Randy Newman (från Randy Newman, 1968)
Randy Newman måste jag också ha med. En av hans allra bästa låtar kommer från första skivan, och passar sällsynt väl in i en normal svensk sommar. (Synd att vi numera inte har några normala svenska somrar, nu är det alltid 35 grader varmt och sol.)

Musik, Dag Vag (från Palsternacka, 1980)
Det blev väldigt mycket ballader, så då avslutar vi med en riktigt struttig svensk poplåt från ett mycket underskattat band.

Det förlorade Bob Dylan-albumet

Enligt rapporter från Isis, ett fanzine på nätet, släpper Bob Dylan Bootleg Series Vol. 9 i oktober. Albumet innehåller demoinspelningar från 1962-1964, de så kallade Witmark- och Leeds-inspelningarna, döpta efter respektive studio där låtarna spelades in.

Även om allt "nytt" från Dylan naturligtvis välkomnas, så låter detta inte särdeles fascinerande. Inte heller det faktum att Dylans åtta första skivor samtidigt släpps som mono-cd.

Isis rapporterar också om en planerad 40-cd-box, med allt som Dylan gett ut, minus ett album. Troligtvis är det 1973 års Dylan som saknas. Då börjar vi plötsligt närma oss något intressant.

Dylan är den enda officiella skiva som Bob Dylan släppt som i dag inte finns tillgänglig kommersiellt, som cd eller digital nedladdning. (På Amazons brittiska sajt finns en vinylversion.) Enligt Wikipedia finns skivan som nedladdning i Itunes amerikanska butik, jag hittar den dock inte. Detta är naturligtvis enormt konstigt, och beror sannolikt på Bob Dylans personliga antipati mot skivan. Även om det är en halvtaskig skiva, så borde skivbolaget göra det enda rätta: Släpp Dylan!

Sarah Waters hade rätt - jag hade fel

Det är tur att jag inte är professionell bokrecensent, utan bara amatörtyckare. När jag skrev ett tidigare blogginlägg hade jag läst tre femtedelar av Sarah Waters bok The Night Watch.

Surt förklarade jag att boken var trist. Men givetvis framstod allt som i ett förklarat ljus när jag väl läst hela boken. Bland annat förstod jag precis varför Sarah Waters ägnat så stor del av boken åt att bygga upp karaktärerna.

Jag gillar också att hon inte berättar allt. Vi läsare får faktiskt själva fundera över vissa saker. Varför gör hon så? Vad är det han inte säger?

Därför gör jag en helomvändning och deklarerar frankt att jag troligen kommer att läsa allting som Sarah Waters skrivit. Till att börja med hennes senaste, The Little Stranger, som kom ut i fjol.

(Möjligen) favorit i repris

Minnet är som det är - fullt av hål. Därför är jag inte säker på om jag hyllat Iodine Jupiters hittills enda skiva Lilla flickan Zombie här tidigare. Jag hittar ingenting om jag söker på min egen blogg i alla fall... Det är säkrast att hylla nu, innan jag glömmer det igen.

Skivan, som kom ut 1995, borde egentligen inte vara bra. Texterna är högtravande, Iodine Jupiter sjunger manierat, musiken är tung hårdrock, ibland med inslag av svensk folkmusik á la Nordman (Stäm blod).

Men lustigt nog fungerar allting perfekt. Iodine Jupiter lyckas åstadkomma en av de bästa svenska skivorna någonsin, trots svårt utgångsläge. De allra bästa enskilda låtarna är de uppenbart bowieska balladerna, Eldkvinnan och Lilla flickan Zombie. Men det är helheten med skivan som är poängen.

Skivan finns fortfarande i begränsad upplaga och kan beställas för det hutlösa priset 250 kronor, från Iodine Jupiters hemsida.

Höjdpunkten i Van Morrisons karriär

Van Morrison gör inga bra skivor längre. Därför är det lätt att glömma att han hade en fullständigt magisk period som inleddes med Into The Music 1979 och slutade med Enlightenment 1990. Därefter vattnades diskografin ut alltmer.

Alla skivor under detta dryga decennium var inte perfekta, men det fanns en stämning, ett sound, en kristallklar vision. Om dagens Van Morrison är en butter blues- och soulgubbe, så var 80-talets motsvarighet en rytande, gläfsande, irländsk mystiker som kunde sjunga tills han hamnade i ett transliknande, övernaturligt tillstånd.

Bara albumtitlarna i sig är små mästerverk: A Sense of Wonder, från 1985. No Guru, No Method, No Teacher, från 1986. Poetic Champions Compose, från 1987. Avalon Sunset, från 1989.

Bara som en jämförelse hette Van Morrisons senaste studioskiva Keep It Simple. En inte lika poetisk och storslagen titel. Och ett astråkigt album.

Men vad var det som gjorde att Morrison gick från fantastisk till ointressant på några få år? Ett skäl var produktiviteten och det plötsliga utbrottet av stilblandningar. Van Morrison ägnade sig på 90-talet åt skiffle, jazz, hyllningsskivor till Mose Allison och samarbeten med Georgie Fame. Sedan blev det plötsligt rullande rockpiano med Linda Gail Lewis. Tror fan att fansen inte visste vilket ben de skulle stå på.

Under 1979-1990 gjorde Van Morrison inga avstickare utan höll en rak linje. Samarbetsskivan med The Chieftains, Irish Heartbeat, kan tyckas vara ett stilbrott men passade i själva verket perfekt in i sammanhanget.

Flera av de här skivorna verkar ha blivit mer svåråtkomliga. I Sverige finns till exempel vare sig Poetic Champions Compose eller Irish Heartbeat att köpa vare sig på cd eller via Itunes. Då blir det att vända sig till Amazon.

Jag begriper inte Sarah Waters storhet

Det är säkert väldigt heteromaskulint av mig, men jag begriper inte Sarah Waters storhet. Jag vet att hon är hyllad som få, bland annat för hennes skildringar av homosexuellas liv. Till exempel i andravärldskrigsmiljöer, som i boken The Night Watch, som jag just nu läser.

Det är bitvis fina, känsliga skildringar av fyra personers liv, Kay, Helen, Viv och Duncan. Och visst: nog är det oplöjd mark att reda ut vilket liv man hade som homosexuell under andra världskriget, en period då män skulle vara män och kvinnor i än högre utsträckning skulle sköta markservicen.

Men nu, när jag kommit tre femtedelar in i boken så undrar jag bara: Blir det inte mer än så här? Jag har inget behov av "action" i de böcker jag läser, men Night Watch är så himla... stillsam. Kanske till och med tråkig.

Night Watch blir nog enda boken jag läser av Sarah Waters.

Paul Simons musikal får ny chans

Musikalen The Capeman, av Paul Simon och Derek Walcott, blev ett fiasko när den sattes upp 1998 och gick på Broadway i mindre än tre månader.

Men nu får The Capeman en ny chans, i konsertversion, skriver New York Times.

Skivan med musiken, Songs from The Capeman, blev ingen kommersiell succé, men nådde 42:a plats på Billboardlistan.

Jag har redan tidigare plussat för skivan här på bloggen och står fast; den innehåller mycket riktigt bra musik, inspirerad av bland annat doo-wop och puertoricanska tongångar. Lyssna till exempel på utmärkta The Vampires eller Adios Hermanos. Struttiga Bernadette är en annan favorit.

PS: The Capeman handlar om Salvador Agron. DS

Britta Perssons tredje

Den 8 september återvänder Britta Persson med sin tredje skiva, Current Affair Medium Rare. Hennes två första fullängdsskivor, Top Quality Bones and A Little Terrorist från 2006 och Kill Hollywood Me från 2008, visade potential.

Det sägs att album nummer tre är svårt att göra, kanske är det tvärtom för Britta Persson. Det kanske är då det lossnar på det allvar. På hennes hemsida går det att smyglyssna lite.

Det finns flera unga lovande svenska artister - varför vågar så få sjunga på svenska? Det är kanske därför svenska ungdomar är hänvisade till de gamla stötarna Kent, Lars Winnerbäck och Håkan Hellström?

Nellie McKay släpper ny skiva

Den 28 september släpper Nellie McKay sin femte skiva, Home Sweet Mobile Home. Det är hennes första skiva med originalmaterial sedan 2007 års Obligatory Villagers. I fjol tog hon ju en avstickare med hyllningsskivan till Doris Day, Normal As Blueberry Pie.

Normal As Blueberry Pie var en av fjolårets allra bäst skivor, men det känns ändå skönt att Nellie McKay återvänder till att skriva egna låtar.

Bland de nya låtarna på Home Sweet Mobile Home återfinns bland andra Bodega och Caribbean Time. Totalt har den nya skivan 13 spår.

Albumet är producerat av Nellie McKay och hennes mor och manager, Robin Pappas. Skivan spelades in i Los Angeles, New York, Jamaica och Pocono Mountains.

Visafton på Gröna Lund

Det är svårt att tänka sig något mindre rockigt än en artist som avslutar sin konsert med det präktiga lärarutropet "tack för idag, slut för i dag". Mikael Wiehe bekymrar sig inte över sin o-rockiga framtoning, han bottnar lika mycket i den vistradition som kom före rocken.

På måndagen hade Wiehe lockat folk till Lilla scenen på Gröna Lund för att sjunga många av sångerna från senaste albumet Ta det tillbaka!

Skivan är Wiehes bidrag till kampen mot alliansen, men innebär också en musikalisk nytändning. När man är så produktiv som Wiehe så får inte alla skivor högsta poäng.

Under konserten blir det mest nytt material, men Mikael Wiehe slänger in Allt vad jag begär från 1982 års Kråksånger och vi Wiehe-nostalgiker får även Sakta lägger båten ut från land och Keops pyramid. Nostalgi och nostalgi, de gamla låtarna är helt enkelt bättre...

Dubbelsvindlarna äntligen på dvd

Eftersom Dubbelstötarna funnits på vhs och dvd i många år, så är det underligt att Dubbelsvindlarna inte dykt upp på dvd förrän nu.

Bägge tv-serierna bygger på Tomas Arvidssons böcker - Dubbelstötarna bygger på böckerna Enkelstöten och Dubbelstöten, medan Dubbelsvindlarna bygger på böckerna Utanförskapet och Bakstöten.

Bägge serierna är regisserade av Per Berglund och mästerligt castade, med fina skådespelare som Björn Gustafson, Frej Lindqvist, Helena Brodin, Lasse Strömstedt, Gunilla Olsson, Birgitta Valberg, Dan Ekborg, med flera, i rollerna.

Ärligt talat, är dock böckerna strået vassare än tv-serierna. En hel del av Tomas Arvidssons böcker finns på Antikvariat.net

Ångvälten E Street Band

Sångaren är 60 år och orkar spela 27 låtar under tre timmar. (Även om han skojar: "Give me a fucking elevator. I'm fucking 60", när han stapplar upp för scentrappan efter en utflykt till ramperna närmast publiken.) Mot slutet av konserten är han dränkt i svett, såväl skjortan som jeansen är dyblöta.

Dvd:n Live In Hyde Park är ett öronbedövande bevis för storheten hos Bruce Springsteen & The E Street Band. Bandet är en formidabel ångvält som kör över publiken, från inledande London Calling till avslutande Dancing In The Dark. Det är imponerande och storslaget.

Men storslaget är inte alltid... kul. E Street Band är oöverträffade på fullt blås, men ganska dåliga på finlir. Ibland längtar man efter lite mindre bombastiska tongångar. Lite mer variation i stället för en Max Weinberg som dunkar så frenetiskt på trummorna att man förvånas över att de inte går sönder.

På det sättet är Working On A Dream bra, ett under av nyansrikedom jämfört med många andra låtar i Springsteens set.

Till slut är det ändå bara att kapitulera, totalt överkörd av en avslutning som bland annat innehåller Born To Run, Rosalita (Come Out Tonight), Jungleland, Glory Days och Dancing In The Dark.

Samlingsboxen med Wiehe

Mikael Wiehes samlingsbox med 16 skivor, med titeln Aldrig bli som ni - sånger och synvinklar, dyker upp 22 september.

Det har talats om att alltihop ska vara tidigare outgivet, jag har inte riktigt lyckats hitta någon 100-procentig bekräftelse på att det stämmer. Men det är klart, om man slänger in mycket livematerial och demoinspelningar så är det ju ingen konst att få ihop 16 cd.

Boxen går att förbeställa hos Bengans. Då får du den signerad av Mikael Wiehe och hemskickad på releasedagen.

Nytt album från R.E.M. i vår

R.E.M.s 15:e studioalbum verkar släppas våren 2011. Bandet har precis avslutat inspelningarna i Hansastudion i Berlin, rapporterar Billboard.

R.E.M. fick en nytändning med förra skivan Accelerate, som kom 2008. Det är oklart vilken riktning nya skivan kommer att ta bandet, men valet av Berlin som inspelningsplats ska ha haft inflytande över inspelningarna.

Harvey Pekar 1939-2010

Surkarten Harvey Pekar, mannen bakom serien American Splendor, har avlidit vid 70 års ålder. Dödsorsaken är hittills okänd. Pekar hittades i sitt hem i Cleveland Heights av sin fru, Joyce Brabner.

Pekar var otvivelaktigt en misantrop, men han skildrade också sitt eget usla liv i Cleveland med stor, svartsynt humor och knivskarp iakttagelseförmåga.

Harvey Pekar blev på 60-talet vän med serietecknaren Robert Crumb. Själv kunde han inte rita, utan gjorde grovmanus till serierna genom att rita streckgubbar. Sedan fick tecknare som Crumb, Dean Haspiel och Gary Dumm illustrera historierna.

Harvey Pekar jobbade som sjukhuskontorist i Cleveland - och blev kvar där tills han pensionerades - samtidigt som hans seriekarriär tog fart. Men serierna var annorlunda - de handlade inte om superhjältar, tonåringar eller talande djur, utan om - Harvey Pekar själv. Han kunde ägna fyra, fem sidor åt ett besök i matbutiken. Eller någon annan, totalt vardaglig händelse.

Robert Crumb har mycket träffande beskrivit Pekars verk:

"... so staggeringly mundane it verges on the exotic."

Själv sade Harvey Pekar att han skrev om:

"... de 99 procent av livet som ingen annan skriver om".

Harvey Pekar och Joyce Brabner blev också filmstjärnor, när American Splendor filmatiserades med Paul Giamatti och Hope Davis i huvudrollerna. (Men Pekar och Brabner medverkade också i filmen, som sig själva.)

Böckerna kan köpas här

Jag läser ikapp

Det är 13 år sedan jag köpte American Pastoral av Philip Roth. Det dröjde 13 år innan jag läste den. Vilket är märkligt eftersom jag läst flera böcker av Philip Roth efter 1997.

Men böcker är konstiga. Ibland vill de inte bli lästa förrän vid ett specifikt tillfälle. De står där i bokhyllan och hånskrattar åt dig, när du bläddrar förbi dem. "Haha, jag visste väl det - du kommer aldrig att läsa mig!"

På senare år har jag blivit både en både mindre och mer kräsen läsare. Mindre på så sätt att jag läser lite allt möjligt. Mer kräsen på så sätt att jag fortare slutar läsa om jag inte blir gripen av boken. Jag har tidigare i detta forum skrivit att jag tre gånger försökt börja läsa Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Varje gång har jag slutat efter en handfull sidor, för hela tonträffen är fel. Det är som om du skulle ringa i kyrkklockan och det i stället för en mäktig klang kom ett ynkligt, felstämt pling.

Senast var det Bret Easton Ellis nya roman Imperial Bedrooms som gjorde mig totalt ointresserad efter bara tre sidor. Jag visste redan där att boken var skit.

Men American Pastoral öppnade sig till slut. Philip Roth är en mästerlig författare, så det är inget märkligt med det. Till och från höll jag på att få nervsammanbrott över hur han ältar vissa saker i den här boken. Jag förstår att det är ett grepp för att beskriva huvudpersonen Seymour "Swede" Levovs dilemman, men ändå - jag tror Roth kunde ha kapat 150 sidor utan problem.

Budskapet i boken? Att livet inte blir som man tror. Eller kanske snarare att det på ingen punkt blir som man tror. Och det är inga positiva överraskningar som väntar.

Nytt album av Liz Phair

En gång i tiden var Liz Phair "the next big thing" i musikvärlden. Phair sågs som fräck och framåt, en självständig kvinna som svor och stod längst fram på scenen.

1993 års debut Exile In Guyville och uppföljaren Whip-Smart, som kom året efter, blev båda guldskivor i USA. De följande tio åren kom ytterligare tre skivor, som aldrig sålde särskilt bra.

Nu har det gått fem år sedan Somebody's Miracle. Därför är det lite otippat att Liz Phair i lördags släppte en ny skiva, Funstyle, via sin egen webbsajt. Något skivbolag verkar över huvud taget inte inblandat.

Faktum är att skivan till stor del verkar handla just om Liz Phairs svårigheter att överleva ekonomiskt som artist. Kanske tjänar Liz Phair mer på att sälja skivan själv för 5,99 dollar, i stället för att sälja den via ett skivbolag?

Musiken känns lite desperat och knäpp, men är just därför en frisk fläkt. (Pitchfork kallar skivan "batshit weird".) Dessutom får jag en anledning att bli lite 90-talsnostalgisk genom att plocka fram de tre första skivorna igen.

Nytt smakprov från Eels nya

Mark Oliver Everett låter oss förhandslyssna på ytterligare ett spår från Eels kommande skiva Tomorrow Morning. Spectacular Girl finns här.

Sedan tidigare har Everett bjudit oss på Looking Up från samma skiva. Tomorrow Morning, som släpps 24 augusti, är Eels tredje skiva på ett och ett halvt år. Hombre Lobo släpptes i juni 2009, End Times i januari 2010.

Peter Criss förbereder ny skiva och bok

I en e-postintervju med Kissfaq.com bekräftar förre Kisstrummisen Peter Criss att han spelat in nya låtar för ett "rockorienterat" album. På frågan om när skivan ska släppas svarar han "Very soon?". Frågan är hur frågetecknet ska tolkas...

I intervjun nämner Criss flera gånger en kommande bok, dock inget datum för publicering. Förre Kissgitarristen Ace Frehley har redan aviserat sina memoarer, med titeln No Regrets. Boken släpps nästa sommar.

En historisk dag

För första gången har Allsång på Skansen bjudit in vettiga artister som det faktiskt finns skäl att titta på. Mikael Wiehe och Marie Bergman deltar i kvällens allsång.

PS: Okej, Skansentramsarna bjöd ju faktiskt in Lordi, det var bra gjort. DS

Smakprov från Sundströms nya

Den 1 september släpper Stefan Sundström sitt elfte studioalbum, Fem dagar i augusti. Sundström har lagt ut smakprovet Korintierbrevet på Youtube (se ovan). Förvirrande nog är det en reggae om kärleken.

Jag vet inte, men det känns som om Sundström mer än någonsin behöver en demonproducent som lyfter fram hans starka sidor och sorterar bort alla disparata idéer. Det funkade ju utmärkt när legendaren Anders Burman styrde och ställde på Hjärtats melodi.

Genial remix

Brooke Waggoner släppte i veckan den tredje B-sidan av de planerade fyra. Denna gång var det en remix av I Am Mine, en låt som ursprungligen släpptes på debut-ep:n Fresh Pair of Eyes 2007.

Waggoner är den mest lovande unga musiker som dykt upp under de senaste åren. Till och med ett sådant lökigt projekt som att släppa fyra tidigare outgivna låtar förvandlas till en uppvisning i självsäkerhet och genialitet.

Originalversionen av I Am Mine är briljant, men den nya remixen bygger helt om låten. Resultatet = lika briljant.

De två tidigare B-sidorna som släppts är Red-Robin Hood och Baby Shake-Em. På tisdag 6 juli släpps den fjärde och sista.

Skräcken som politikerna borde känna

Jag vet inte om det beror på musiken eller mig, men det är ytterst sällan som någon musik drabbar mig på samma sätt som kunde ske för tio-tjugo år sedan. Jag tittar snabbt igenom 2010 års utgivning hittills och konstaterar att det finns några hyggliga skivor, några riktigt bra. Men det mesta är helt intetsägande.

Om jag får musikaliska kickar nu för tiden så är det nästan uteslutande gammal musik som åstadkommer dessa, från 60- eller 70-talen.

Annat är det med böcker. De senaste åren har det kommit ett antal böcker som jag bara vill jubla över när jag läser. Martina Lowdens Allt, Åsa Linderborgs Mig äger ingen, Sara Stridsbergs Drömfakulteten, allt av Pär Thörn, Elise Karlssons bägge böcker, Johan Jönsons två senaste, Karl Johan Nilssons Död åt Karl Johan Nilsson - och då pratar vi bara om den svenska utgivningen.

Flera av böckerna ovan är utgivna av Modernista, som bör ha mycket kredd för att de hittar nya, spännande svenska författare.

Av utländska författare är det Sofi Oksanen som gett mig de största wow-upplevelserna under de senaste åren.

Den allra senaste wow-upplevelsen i min bokhylla är Kristian Lundbergs Yarden. Lundberg skriver om sig själv och andra arbetare som tvingas ta tillfälliga påhugg - osäkra anställningar, dåligt betalt, dåliga villkor. Skammen att ses som de lägsta i näringskedjan. Eller näst lägsta; arbetslösa, sjukskrivna, papperslösa flyktingar står fortfarande längre ned på den stege som alliansen har gjort det ännu svårare att klättra upp för.

Det är en speciellt sorts skräck, att inte veta varifrån pengarna ska komma till mat, husrum, kläder till barnen. Hur betalar jag nästa hyra? Den skräcken hugger till rakt i reptilhjärnan, och får människor att agera irrationellt. Varför låter sig folk utnyttjas? Om man på något sätt kan få in pengar för att dämpa skräcken, så kan det vara ett bättre alternativ att låta sig förnedras.

Det är inte många politiker som visar att de förstår den här skräcken. Vad känner egentligen den person som får arbetslöshetsersättningen sänkt? Som blir utförsäkrad? Som tvingas ta ett av de jobb som alliansen vurmar för: riktiga låglönejobb utan rimliga villkor.

Sedan pratas det om att folk ska "få mer pengar i plånboken". Visst, för de som har jobb med anständiga löner, så blir det sänkt skatt. Men de lågavlönade drabbas i andra änden - mindre sänkt skatt, högre avgifter på det mesta, mindre trygghet när vård och omsorg säljs ut.

När den här skräcken drabbar allt fler i samhället, så påverkas alla. Vi får klyftor, vi får vi-och-dom-uppdelning, vi får allt mindre gemensamt. Det här vet politikerna, det är det här de vill åstadkomma. Det finns inget som helst intresse från politikernas sida att hålla ihop samhället. De vill riva ned, sälja ut gemensamma tillgångar till riskkapitalister och privata "entreprenörer". Lönerna för de lågavlönade ska pressas ned. Skatterna ska sänkas för de rika. Mer till de som redan har, mindre till dem som har minst. Det är så rättvisan ser ut i alliansens Sverige.

Juni månads mest spelade

Dessa låtar har jag lyssnat oftast på i min Ipod under juni månad:

1. Lump, The Presidents of The United States of America
2. Three Is A Magic Number (for Henry Green), Molly Lewis
3. Red-Robin Hood, Brooke Waggoner
4. Hot And Cold, Kiss
5. Man's Gotta Do, Hamell On Trial
6. The Sweet Part of The City, The Hold Steady
7. The Usual, Bob Dylan
8. Dixie Flyer, Randy Newman
9. Gjort det för din skull, Docenterna
10. Roulettenburg, Hansson de Wolfe United