Van Morrison gör inga bra skivor längre. Därför är det lätt att glömma att han hade en fullständigt magisk period som inleddes med Into The Music 1979 och slutade med Enlightenment 1990. Därefter vattnades diskografin ut alltmer.Alla skivor under detta dryga decennium var inte perfekta, men det fanns en stämning, ett sound, en kristallklar vision. Om dagens Van Morrison är en butter blues- och soulgubbe, så var 80-talets motsvarighet en rytande, gläfsande, irländsk mystiker som kunde sjunga tills han hamnade i ett transliknande, övernaturligt tillstånd.
Bara albumtitlarna i sig är små mästerverk: A Sense of Wonder, från 1985. No Guru, No Method, No Teacher, från 1986. Poetic Champions Compose, från 1987. Avalon Sunset, från 1989.
Bara som en jämförelse hette Van Morrisons senaste studioskiva Keep It Simple. En inte lika poetisk och storslagen titel. Och ett astråkigt album.
Men vad var det som gjorde att Morrison gick från fantastisk till ointressant på några få år? Ett skäl var produktiviteten och det plötsliga utbrottet av stilblandningar. Van Morrison ägnade sig på 90-talet åt skiffle, jazz, hyllningsskivor till Mose Allison och samarbeten med Georgie Fame. Sedan blev det plötsligt rullande rockpiano med Linda Gail Lewis. Tror fan att fansen inte visste vilket ben de skulle stå på.
Under 1979-1990 gjorde Van Morrison inga avstickare utan höll en rak linje. Samarbetsskivan med The Chieftains, Irish Heartbeat, kan tyckas vara ett stilbrott men passade i själva verket perfekt in i sammanhanget.
Flera av de här skivorna verkar ha blivit mer svåråtkomliga. I Sverige finns till exempel vare sig Poetic Champions Compose eller Irish Heartbeat att köpa vare sig på cd eller via Itunes. Då blir det att vända sig till Amazon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar