Det är 13 år sedan jag köpte American Pastoral av Philip Roth. Det dröjde 13 år innan jag läste den. Vilket är märkligt eftersom jag läst flera böcker av Philip Roth efter 1997.Men böcker är konstiga. Ibland vill de inte bli lästa förrän vid ett specifikt tillfälle. De står där i bokhyllan och hånskrattar åt dig, när du bläddrar förbi dem. "Haha, jag visste väl det - du kommer aldrig att läsa mig!"
På senare år har jag blivit både en både mindre och mer kräsen läsare. Mindre på så sätt att jag läser lite allt möjligt. Mer kräsen på så sätt att jag fortare slutar läsa om jag inte blir gripen av boken. Jag har tidigare i detta forum skrivit att jag tre gånger försökt börja läsa Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Varje gång har jag slutat efter en handfull sidor, för hela tonträffen är fel. Det är som om du skulle ringa i kyrkklockan och det i stället för en mäktig klang kom ett ynkligt, felstämt pling.
Senast var det Bret Easton Ellis nya roman Imperial Bedrooms som gjorde mig totalt ointresserad efter bara tre sidor. Jag visste redan där att boken var skit.
Men American Pastoral öppnade sig till slut. Philip Roth är en mästerlig författare, så det är inget märkligt med det. Till och från höll jag på att få nervsammanbrott över hur han ältar vissa saker i den här boken. Jag förstår att det är ett grepp för att beskriva huvudpersonen Seymour "Swede" Levovs dilemman, men ändå - jag tror Roth kunde ha kapat 150 sidor utan problem.
Budskapet i boken? Att livet inte blir som man tror. Eller kanske snarare att det på ingen punkt blir som man tror. Och det är inga positiva överraskningar som väntar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar