2010 års böcker

Något av 2010 års bokutgivning börjar klarna. Jag har inte orkat skaffa hela vårkatalogen och granska alla titlar, så jag har bara tagit del av vad medierna rapporterat hittills.

Maja Lundgren utkommer med Mäktig tussilago, hennes första bok sedan den omdebatterade Myggor och tigrar. Den nya boken är dock inte en uppföljare, skriver Lundgren på sin blogg. Enligt förlagstexten handlar boken om "en middag som urartar - fel rätter, fel gäster, fel saker sägs". Mäktig tussilago släpps 16 mars.

Sara Stridsbergs nya bok Darling River är "ett antal våldsamma variationer över det manliga begärets groteska lilla skugga", enligt förlaget. Stridsbergs förra bok Drömfakulteten är kanske den bästa svenska bok jag läst. Definitivt en av de mest fascinerande. Darling River släpps den 26 mars.

Men högst förväntningar har jag på Sofi Oksanens Utrensning som äntligen kommer på svenska, två år efter originalet. Boken släpps redan den 29 januari.

Alla har fel

Visst är det fascinerande när debatterna böljar fram och tillbaka? Åsikter bryts mot varandra. Ingen blir klokare. Ingen får rätt. Ingen bryr sig. I värsta fall. I bästa fall lär vi läsare oss någonting. Till exempel att intresset aldrig ljuger.

Gellert Tamas, författare till De apatiska, och DN:s ledarskribent Hanne Kjöller har brakat samman under hösten. Kjöller skrev en negativ artikel direkt när boken om de apatiska barnen kom ut. Hon verkade inte ens intresserad av att diskutera barnens öde, utan koncentrerade sig helt och hållet på Gellert Tamas arbetsmetoder. I den senaste vändan har det framkommit att Hanne Kjöller känner en av de inblandade, åklagaren Lise Tamm.

Oavsett hur många ordväxlingar som utbyts så närmar sig Kjöller och Gellert Tamas inte varandra en tum. Kjöller anklagar Tamas för att klippa ihop citat lite som han vill, och Tamas anklagar Kjöller för att felcitera honom samt att strunta i de apatiska barnens öde.

Kjöllers linje är inte DN:s. Det bör nämnas att Maciej Zaremba var den som recenserade boken och skrev en större, närmast hyllande artikel om De apatiska i samma tidning.

Jag vet naturligtvis inte vad som är rätt, men jag har definitivt bestämt mig för att läsa boken.

Sades första album på tio år

Sade återvänder 8 februari med första albumet med nytt material sedan 2000 års Lover's Rock.

Den nya skivan heter Soldier of Love. Sångerskan Sade Adu, Stuart Matthewman och övriga bandmedlemmar började spela in skivan redan i juni i år, rapporterar Billboard. Producent är Mike Pela.

Enligt pressreleasen har Sade sålt över 50 miljoner album sedan debuten Diamond Life, 1985.

Kiss till Sverige 2010

Nu är det klart att Kiss besöker Sverige på sin Sonic Boom-turné. Den 12 juni får Stockholms stadion besök och dagen efter är det dags för Malmö stadion.

Biljetterna släpps fredag 27 november kl 10.00. Läs pressmeddelandet här.

Redan på måndag 30 november är det dags för förre Kissgitarristen Ace Frehley att spela i Stockholm, på Debaser Medis.

Ny låda

Vi Hasse & Tage-älskare får se till att ha välfyllda plånböcker när det börjar närma sig jul. I fjol kom Lindemans låda, i år är det dags för Hasse & Tages revylåda. Revylådan samlar nio revyer, en dvd med Fröken Fleggmans mustasch och en dubbel-cd med några av de mest kända sångerna.

Tyvärr säger Hasse Alfredson, i en intervju med TT Spektra, att han avskrivit planerna på att skriva memoarer.

– Nej, jag vill inte det. Jag har glömt för mycket.

Frågan är hur väl revyerna har åldrats. Om jag minns rätt var en hel del av materialet ganska tidsbundet. Lindemännen har levt kvar just tack vare att de är väldigt tidlösa och huvudsakligen inriktade på mänsklighetens eviga dilemman.

Ulf Lundell, 60

"Jag är äldre nu, men jag är fortfarande ett barn"

Det är 27 år sedan Ulf Lundell skrev textraden ovan, i När jag kysser havet. Jag vet inte om han vid fyllda 60 - i dag, grattis! - fortfarande känner igen sig i beskrivningen. Men svenska folkets vurm för Lundell tycks inte minska med åren. Faktum är att Ulf Lundell har en mer blandad publik, både ålders- och könsmässigt, än vad till exempel Bob Dylan har. De 20-åringar som besöker Lundells konserter verkar inte ha blivit ditsläpade, trots att gubben på scenen kunde vara deras pappa eller farfar.

Nyckeln till den breda publiken är att Lundell själv är bred. Han har de publikfriande hitsen (Öppna landskap, (Oh la la) jag vill ha dig, Snön faller (och vi med den), Snart kommer änglarna att landa etc.), samtidigt som han genom åren har åstadkommit en så diger produktion att de allra mest inbitna fansen hittar kultfavoriter på varje platta. Tiden gör sitt också, givetvis, Lundell har rekryterat supportrar i varje decennium sedan 70-talet, och väldigt många har stannat kvar hela vägen.

Ulf Lundell är författare och konstnär också, men nog känns det som att författarrollen blivit mer och mer en bisak? Kanske ändras det om åldern tar ut sin rätt och turnerandet blir för jobbigt.

Musikaliskt har jag räknat ut Lundell flera gånger, men på något sätt har han alltid studsat tillbaka. Men hans 90- och 00-talsproduktion känns vattnigare än 70- och 80-talen. Inte minst eftersom han verkar ha slutat censurera låtidéer och hellre gör en dubbel-cd än dödar några darlings. Till exempel Lazarus från 2005 hade blivit en alldeles utmärkt enkel-cd, men tyngs nu ner av alltför många tröga bluesrocklåtar. Likadant med Club Zebra från 2002.

Karriärens höjdpunkt varade å andra sidan i många år, från debuten Vargmåne 1975 till Det goda livet 1987. Sedan är det lätt att säga att Lundell slutade supa och blev sämre. Parallellen är bestickande, men är nog bara en slump.

Alla vet att Ulf Lundell inte är någon musikalisk förnyare. Han snor hellre från Bruce Springsteen och Neil Young än omprövar gamla ideal. Mest folkkär har han blivit när han valt en form som liknar den svenska visan.

Om jag ska välja Lundells fem främsta album blir det dessa:

1. Kär och galen (1982)
Förmodligen den bästa svenska skivan som gjorts. Det genomgående temat är egentligen frihet från det svenska, dogmatiska, politiserade samhället. Herrarna, Laglös, I dina slutna rum och Vid din grind igen är rasande pamfletter mot ett samhälle där individen hela tiden fick stå tillbaka för kollektivet. Även Öppna landskap var en spark mot överheten ("Där bränner jag mitt brännvin själv" är fortfarande en obekväm textrad i vissa kretsar.)

2. Den vassa eggen (1985)
Skilsmässodubbeln från 80-talets mitt tyngs tyvärr av en alltför tidstypisk ljudbild. Vem kan till exempel lyssna på Nytt liv i dag utan att få rysningar av obehag? Men materialmässigt är det ingen tvekan om att Den vassa eggen håller toppklass. Allra bäst är kanske balladen Kyssar och smek.

3. Det goda livet (1987)
Toppar och dalar, men topparna är så höga att det kompenserar, till exempel klassiker som Klockan och korset, Danielas hus och Skyll på stjärnorna. Även här lite för mycket 80-talistisk ljudbild.

4. Vargmåne (1975)
Lundell låter spänd och återhållen när han sjunger, men debuten är ändå oerhört charmig. Bagateller som Sniglar och krut och Jesse James möter kärleken är kultfavoriter. Stockholms City är en perfekt inledningslåt.

5. Längre inåt landet (1980)
Den första dubbeln. Lite halvtorr och trist produktion (det räckte inte att åka till England för att få ett produktionsmässigt lyft). Men många mästerliga låtar, alltifrån Ryggen fri och Bara en fråga om när, till Under askan och Stackars Jack. Själv önskar jag alltid att Lundell ska återuppliva Posörerna i liverepertoaren.

PiL gör comeback

Snart är det dags för John Lydon att dra ut på turné med återuppväckta Public Image Ltd. Det är inte uteslutet att en ny skiva spelas in.

Utan John Lydons reklamkampanj för Dairy Crests smör hade det inte blivit någon turné för PiL. Lydon har aldrig mörkat att Sex Pistols-återföreningarna till största delen handlat om pengar.

Det vore skoj om Lydon kunde återförena det minst sagt udda gänget som spelade in PiL:s skiva Album, eller Compact Disc som den hette i cd-format. Gitarristen Steve Vai, basisten Jonas Hellborg och trummisen Ginger Baker lär knappast ha delat studio tidigare. Åtminstone inte när Bill Laswell producerade.

600 sidor "oredigerade anteckningar"

Ända sedan Martina Lowden debuterade med Allt så har jag en förkärlek för böcker som kommer ut på förlaget Modernista. Även Elise Karlsson, Pär Thörn med flera har kommit ut med intressanta böcker på Modernista.

Sanningen är att jag nog inte hade brytt mig om Kristina Hultmans bok Undersökningen eller When I Woke Up This Morning I Felt So Gay, om den inte hade haft Modernista-layout.

Fast i och för sig är det alltid frestande med 600-sidiga böcker som fått lite blandade recensioner.

Hittills har jag bara hunnit cirka 50 sidor in i boken, men jag förstår varför många recensenter talat om "oredigerade anteckningar". Det betyder inte att boken saknar värde. Tvärtom kan "oredigerade anteckningar" vara ett mycket medvetet stilgrepp, som har effekt. Återstår att se om jag tycker likadant efter 600 sidor.

Pubertala drömmar

Det måste vara något pubertalt som gör att jag har svårt att släppa Marillion. Bandets era med Fish som sångare (1982-1988) är mer än bara nostalgi. Det säger sig självt att 16-åringar blir fixerade vid textrader som:

"So here I am once more, in the playground of the broken hearts..."

Kanske är det sant, att vuxna män stannar emotionellt i utvecklingen vid 16 år. Inte alls omöjligt. Ett faktum är att Marillion under 1982-1988 var musikaliskt betydligt mer spännande än den senare inkarnationen, med Steve Hogarth som sångare. Jag har försökt lyssna även på Hogarth-Marillion, men det funkar bara inte.

Nu har jag återigen hyllat Fish-eran genom att köpa boxen Singles 82-88, 45 spår från 12 singlar. Snart kommer säkert gamla demoversioner i en box för 500 spänn. Jag lär köpa den också.

Auster är briljant igen

I det här inlägget spådde jag att Philip Roths nya bok skulle vara lysande och Paul Austers en besvikelse. När jag läst bägge konstaterade jag att det var tvärtom.

Nu ger New York Times mig rätt när tidningar sågar Roths bok och hyllar Austers. "It is the finest novel Auster has ever written", skriver recensenten Clancy Martin. Jag vet inte om jag håller med, men visst är Auster briljant igen.

Tom Waits for no one

Nästa fredag släpps Glitter and Doom Live, Tom Waits senaste liveskiva hämtad från turnén med samma namn. Tom Waits bjuder på ett smakprov på åtta låtar på sin sajt. Jag hade inte orkat provlyssna, men min kompis Björn tipsade om att låtarna var riktigt bra.

Han har rätt. Tom Waits och bandet är i sällsynt vass form. Jag hatar ordet träskblues, men jag vet inte annars hur man ska beskriva Lucinda/Ain't Goin' Down och Goin' Out West. Singapore och Get Behind The Mule är musik som bara Tom Waits (och Captain Beefheart, om denne skrivit bättre melodier) skulle kunna göra.

Årets besvikelser

Snart är det dags att summera skivåret 2009 och ranka årets tio bästa skivor. Men först ska jag lista årets besvikelser, de framstår som uppenbara redan nu.

U2 No Line On The Horizon
U2 är fortfarande världens största arenarockband och de orsakar så mycket koldioxidutsläpp på sin senaste turné att jordens temperatur ökar med 2 grader. Men No Line On The Horizon är deras sämsta skiva hittills. Nästan lika dålig som soundtracket till Million Dollar Hotel. Eller den obegripliga skivan de gjorde under namnet Passengers.

Elvis Costello Secret, Profane and Sugarcane
Det fanns ändå en chans att det här skulle vara Elvis Costellos bästa skiva på den här sidan Blood & Chocolate. T-Bone Burnett producerade, precis som på King of America, det talades om countryinfluenser, precis som på King of America. Men icke. Så fort Elvis öppnar munnen så somnar jag av tristess. När tusan blev det så?

Bruce Springsteen Working On A Dream
Den här skivan har fått hyfsade recensioner, men jag begriper ingenting. Magic och den här skivan tillsammans har nog färre bra låtar än Human Touch och Lucky Town. Och de skivorna hade ändå "storverk" som Big Muddy och 57 Channels (And Nothin' On).

Bob Dylan Together Through Life
Okej, den här skivan är inte dålig, det är den inte. Men mina förväntningar var betydligt högre efter de första lyriska recensionerna. Mer i nivå med Knocked Out Loaded än Oh Mercy, om vi jämför kvalitetsnivåer.

Have a holly jolly

Omslaget är hemskt, det ser ut som något Nightwish kasserade för fem år sedan. I övrigt är Tori Amos julskiva ovanligt lyckad. Midwinter Graces sällar sig till de fåtal julskivor som faktiskt är lyssningsbara (Aimee Manns One More Drifter In The Snow och Shawn Colvins Holiday Songs and Lullabies är de två andra.)

Midwinter Graces hade naturligvis inte varit så lyckad om inte Tori Amos fått en kreativ nytändning med Abnormally Attracted To Sin som kom tidigare i år. Plötsligt har hon hittat en riktning som saknats i många år. I tio år letade hon efter formen, men den kreativa torkan var svår. Den obligatoriska coverskivan (Strange Little Girls) för artister som fått slut på idéer var bara ett tecken. Den knäppa temaplattan (American Doll Posse) dök också upp.

Midwinter Graces vinner också på att Tori Amos inte bara tolkar traditionella sånger, utan också bidrar med egna tolkningar av julstämning, så som Snow Angel, Pink Glitter och Silent Night With You.

Tori Amos kreativa explosion fortsätter redan nästa år, då med scenproduktionen The Light Princess.

Bästa jag sett

Den förmodligen bästa konsert jag sett var Maria McKee på Daily News Café i Kungsträdgården sommaren 1993. McKee och bandet kom ut och körde över publiken i Lone Justices gamla showöppnare East of Eden. Här är en version som bandet gjorde på Ritz i New York, min gissning är att året är 1986.

Kompromissprodukt

Rickie Lee Jones förra skiva, Sermon on Exposition Boulevard, var en svårgenomtränglig, motsträvig historia om Jesu liv och lidande. Det säger sig självt att den kommersiella framgången blev blygsam. Jag gillade skivan, tyckte den rent av var 2007 års bästa.

På Balm In Gilead verkar det som om Rickie Lee Jones är fullt medveten om att hon måste återknyta till sitt gamla jag för att sälja fler skivor.

Faktum är att hon inte ens hade haft råd att spela in skivan om hon inte bett fansen om pengar. Jag skänkte själv 50 dollar och får, som alla andra som gav pengar, ett omnämnande i cd-häftet.

Balm In Gilead känns som en kompromissprodukt. Rickie Lee Jones är lite för angelägen att vara till lags, för att det ska bli riktigt bra. Skivan är ändå småtrevlig, allra bäst är inledande Wild Girl, The Moon is Made of Gold (skriven av Jones pappa) och, framför allt, Bonfires.

Docenternas nya skiva försenad

Det blir ingen höstrelease för Docenterna. I ett inlägg i gästboken på bandets hemsida skriver Joppe Pihlgren att man spelat in åtta låtar. Fyra-fem till ska spelas in i november och december. Med mixning och övrigt så blir releasen inte förrän efter jul.

"Vi jobbar på och det är ett väldigt bra material tycker vi", skriver Joppe.

Hägglund påhittad av Killinggänget?

Malin Ullgren har en tänkvärd krönika i Dagens Nyheter i dag. Hon noterar att det är svårt att skilja verklighetens höger från satirens, och exemplifierar med påhittade rektor Leif Waldemark på lika påhittade Mullbergaskolan.

Fantasimannen Waldemark lyckades få ett inlägg publicerat på den politiskt blåsvarta debattsajten Newsmill. Waldemarks artikel Revolutionen mot evolutionen är numera bara en död länk på Newsmills sajt.

Frågan är om inte kd-ledaren Göran Hägglund själv är "ett avancerat humoristiskt allkonstverk", skriver Malin Ullgren. Själv har jag länge misstänkt att Göran Hägglund egentligen är en av Killinggängets rollfigurer.

Sevärda mord

Jag tittar nästan aldrig på SVT längre. Undantaget är när SVT får fram en riktigt bra tv-serie, som Mäklarna eller Graven. Av en slump (?) var Kjell Bergqvist med i bägge dessa serier.

I morgon, onsdag, har en fristående fortsättning på Graven - kallad Morden - premiär på SVT1 kl 21.00.

Castingen i sig är skäl nog att se serien - bara goda skådespelare som Bergqvist, Göran Ragnerstam, Cecilia Nilsson, Annika Hallin och Jens Hultén. Det ska bli intressant att se om regissören Anders Engström kan axla Mikael Marcimains mantel från Graven.

Så många böcker, så lite tid

Det är ju för sjutton att ens favoritförfattare ska komma ut med böcker samtidigt.

Nu är det Jonathan Lethem som släppt nya Chronic City. Lethems förra roman You Don't Love Me Yet var tämligen usel, med några av de pinsammaste sexskildringar jag läst. Inte pinsamma för att de var explicita, utan för att de helt enkelt inte var trovärdiga.

Jonathan Lethem lever fortfarande högt på de två mästerliga böckerna Motherless Brooklyn och Fortress of Solitude. Framför allt den senare var ett storverk om en barndom med hiphop, superhjältar och droger.

Chronic City utspelar sig på Upper East Side på Manhattan, vilket är något av en chock för alla som lärt känna Jonathan Lethem som Brooklynskildrare. Boken har beskrivits som "long and strange" av författaren själv. Det låter oerhört lovande, tycker jag.

Oktober månads mest spelade

Dessa låtar har jag lyssnat flitigast på i min Ipod under oktober månad:

1. Chromates Soft Love, Brooke Waggoner
2. Border Reiver, Mark Knopfler
3. Never Dead, Emily Jane White
4. Crazy Rhythm, Nellie McKay
5. Pancho and Lefty, Steve Earle
6. You Learn, Alanis Morissette
7. Lilla Sofie, Eldkvarn
8. Slips and Tangles, John K Samson
9. Foxy and Free, Ace Frehley
10. Stupid Thing, Aimee Mann