Årets besvikelser

Snart är det dags att summera skivåret 2009 och ranka årets tio bästa skivor. Men först ska jag lista årets besvikelser, de framstår som uppenbara redan nu.

U2 No Line On The Horizon
U2 är fortfarande världens största arenarockband och de orsakar så mycket koldioxidutsläpp på sin senaste turné att jordens temperatur ökar med 2 grader. Men No Line On The Horizon är deras sämsta skiva hittills. Nästan lika dålig som soundtracket till Million Dollar Hotel. Eller den obegripliga skivan de gjorde under namnet Passengers.

Elvis Costello Secret, Profane and Sugarcane
Det fanns ändå en chans att det här skulle vara Elvis Costellos bästa skiva på den här sidan Blood & Chocolate. T-Bone Burnett producerade, precis som på King of America, det talades om countryinfluenser, precis som på King of America. Men icke. Så fort Elvis öppnar munnen så somnar jag av tristess. När tusan blev det så?

Bruce Springsteen Working On A Dream
Den här skivan har fått hyfsade recensioner, men jag begriper ingenting. Magic och den här skivan tillsammans har nog färre bra låtar än Human Touch och Lucky Town. Och de skivorna hade ändå "storverk" som Big Muddy och 57 Channels (And Nothin' On).

Bob Dylan Together Through Life
Okej, den här skivan är inte dålig, det är den inte. Men mina förväntningar var betydligt högre efter de första lyriska recensionerna. Mer i nivå med Knocked Out Loaded än Oh Mercy, om vi jämför kvalitetsnivåer.