Ulf Lundell, 60

"Jag är äldre nu, men jag är fortfarande ett barn"

Det är 27 år sedan Ulf Lundell skrev textraden ovan, i När jag kysser havet. Jag vet inte om han vid fyllda 60 - i dag, grattis! - fortfarande känner igen sig i beskrivningen. Men svenska folkets vurm för Lundell tycks inte minska med åren. Faktum är att Ulf Lundell har en mer blandad publik, både ålders- och könsmässigt, än vad till exempel Bob Dylan har. De 20-åringar som besöker Lundells konserter verkar inte ha blivit ditsläpade, trots att gubben på scenen kunde vara deras pappa eller farfar.

Nyckeln till den breda publiken är att Lundell själv är bred. Han har de publikfriande hitsen (Öppna landskap, (Oh la la) jag vill ha dig, Snön faller (och vi med den), Snart kommer änglarna att landa etc.), samtidigt som han genom åren har åstadkommit en så diger produktion att de allra mest inbitna fansen hittar kultfavoriter på varje platta. Tiden gör sitt också, givetvis, Lundell har rekryterat supportrar i varje decennium sedan 70-talet, och väldigt många har stannat kvar hela vägen.

Ulf Lundell är författare och konstnär också, men nog känns det som att författarrollen blivit mer och mer en bisak? Kanske ändras det om åldern tar ut sin rätt och turnerandet blir för jobbigt.

Musikaliskt har jag räknat ut Lundell flera gånger, men på något sätt har han alltid studsat tillbaka. Men hans 90- och 00-talsproduktion känns vattnigare än 70- och 80-talen. Inte minst eftersom han verkar ha slutat censurera låtidéer och hellre gör en dubbel-cd än dödar några darlings. Till exempel Lazarus från 2005 hade blivit en alldeles utmärkt enkel-cd, men tyngs nu ner av alltför många tröga bluesrocklåtar. Likadant med Club Zebra från 2002.

Karriärens höjdpunkt varade å andra sidan i många år, från debuten Vargmåne 1975 till Det goda livet 1987. Sedan är det lätt att säga att Lundell slutade supa och blev sämre. Parallellen är bestickande, men är nog bara en slump.

Alla vet att Ulf Lundell inte är någon musikalisk förnyare. Han snor hellre från Bruce Springsteen och Neil Young än omprövar gamla ideal. Mest folkkär har han blivit när han valt en form som liknar den svenska visan.

Om jag ska välja Lundells fem främsta album blir det dessa:

1. Kär och galen (1982)
Förmodligen den bästa svenska skivan som gjorts. Det genomgående temat är egentligen frihet från det svenska, dogmatiska, politiserade samhället. Herrarna, Laglös, I dina slutna rum och Vid din grind igen är rasande pamfletter mot ett samhälle där individen hela tiden fick stå tillbaka för kollektivet. Även Öppna landskap var en spark mot överheten ("Där bränner jag mitt brännvin själv" är fortfarande en obekväm textrad i vissa kretsar.)

2. Den vassa eggen (1985)
Skilsmässodubbeln från 80-talets mitt tyngs tyvärr av en alltför tidstypisk ljudbild. Vem kan till exempel lyssna på Nytt liv i dag utan att få rysningar av obehag? Men materialmässigt är det ingen tvekan om att Den vassa eggen håller toppklass. Allra bäst är kanske balladen Kyssar och smek.

3. Det goda livet (1987)
Toppar och dalar, men topparna är så höga att det kompenserar, till exempel klassiker som Klockan och korset, Danielas hus och Skyll på stjärnorna. Även här lite för mycket 80-talistisk ljudbild.

4. Vargmåne (1975)
Lundell låter spänd och återhållen när han sjunger, men debuten är ändå oerhört charmig. Bagateller som Sniglar och krut och Jesse James möter kärleken är kultfavoriter. Stockholms City är en perfekt inledningslåt.

5. Längre inåt landet (1980)
Den första dubbeln. Lite halvtorr och trist produktion (det räckte inte att åka till England för att få ett produktionsmässigt lyft). Men många mästerliga låtar, alltifrån Ryggen fri och Bara en fråga om när, till Under askan och Stackars Jack. Själv önskar jag alltid att Lundell ska återuppliva Posörerna i liverepertoaren.