Det måste vara något pubertalt som gör att jag har svårt att släppa Marillion. Bandets era med Fish som sångare (1982-1988) är mer än bara nostalgi. Det säger sig självt att 16-åringar blir fixerade vid textrader som:"So here I am once more, in the playground of the broken hearts..."
Kanske är det sant, att vuxna män stannar emotionellt i utvecklingen vid 16 år. Inte alls omöjligt. Ett faktum är att Marillion under 1982-1988 var musikaliskt betydligt mer spännande än den senare inkarnationen, med Steve Hogarth som sångare. Jag har försökt lyssna även på Hogarth-Marillion, men det funkar bara inte.
Nu har jag återigen hyllat Fish-eran genom att köpa boxen Singles 82-88, 45 spår från 12 singlar. Snart kommer säkert gamla demoversioner i en box för 500 spänn. Jag lär köpa den också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar