Juni månads mest spelade

Dessa låtar har snurrat flitigast i min Ipod under juni månad:

1. The Calculation, Regina Spektor
2. Not As We, Alanis Morissette
3. Downbound Train, Bruce Springsteen
4. I Am Mine, Brooke Waggoner
5. Underlying Lies, Scott Matthews
6. We Are London, Madness
7. Like A Flame, The Proclaimers
8. Fredens man, Allan Edwall
9. Constructive Summer, The Hold Steady
10. Anchorage, Michelle Shocked

En händelserik dag

I dag hände två dramatiska saker:

1) Jag upptäckte att jag åkt på ett utgånget busskort i två dagar. SL:s personal är inte så alert.
2) Min digital-tv-box gick sönder.

Nytt busskort (700:-) och ny digitalbox (2 999:-). Det kostar att ligga på topp.

Passande musik

Varje år under Almedalsveckan så får jag av någon anledning lust att lyssna på Tunaskolan med Mattias Alkberg BD.

En av de 20 bästa svenska skivor som gjorts.

Dagens radiotips

I går fyllde Hans Alfredson 78 år och i dag sommarpratar han i P1.

Radiorock

Nina Gordon har övergått till rollen som mamma och har nyligen fött sitt andra barn. Hennes två soloalbum Tonight and The Rest of My Life (2000) och Bleeding Heart Graffiti (2006) är helt okej rockmusik som låter mer radiovänlig än alternativrockbandet Veruca Salt, som Gordon lämnade efter att ha blivit ovän med bandkamraten Louise Post.

Det verkar ofrånkomligt att alla som kommit från grungen hamnar i melodiradioträsket, men Gordon lyckas behålla en viss sälta i materialet.

Nina Gordon färdigställde också en skiva 2004, Even The Sunbeams, som dock förblev outgiven. Veruca Salt har fortsatt utan Gordon och släppte sin senaste skiva, IV, 2006.

Nationalklenod som borde dras fram i ljuset

Marie Bergman är en av de där nationalklenoderna som numera får åtnjuta beundran och berömmelse i skuggan av yngre förmågor.

Hon är flerfaldigt prisbelönt (bland annat Karamelodiktstipendiet, Bellmanpriset, Evert Taubes minnesstipendium och Rockbjörnen) och har av Dagens Nyheter kallats "svenska sing- and songwriters (sic!) urmoder".

Nya skivan är den 20:e i ordningen, inräknat samlingsskivor, men oräknat Family Four-skivorna.

Det liv du får förtjänar en stor publik inte minst på grund av Marie Bergmans eget låtmaterial. Hon slänger in några pliktskyldiga gubbcovers (Eldkvarns Kärlekens tunga och Toni Holgerssons Blå andetag) som känns lite onödiga.

Musiken är vuxen rockmusik som ibland gränsar till P4-skval och ibland gungar ut mot blågul blues. När musiken hotas av skvalvarning räddas den av Marie Bergmans röst, förmodligen Sveriges bästa kvinnliga rockröst.

Halvårsrapport

När den tropiska värmen som vanligt når Stockholm så är det dags att summera första halvan av skivåret 2009. Hur kan det summeras i stort? So-so, skulle jag vilja säga. Ömsom vin, ömsom vatten.

Men de här skivorna har övertygat:

1. Indigo Girls, Poseidon and The Bitter Bug
2. J.J. Cale, Roll On
3. Magnus Lindberg, Ett eget liv
4. Madness, The Liberty of Norton Folgate
5. Antony and The Johnsons, The Crying Light
6. Steve Forbert, The Place and The Time
7. Scott Matthews, Elsewhere
8. Tori Amos, Abnormally Attracted To Sin
9. Lily Allen, It's Not Me, It's You
10. Regina Spektor, Far

Bubblare: Golem, Citizen Boris, Marissa Nadler, Little Hells och Heaven & Hell, The Devil You Know.

Besvikelser: Bob Dylan, Together Through Life, Bruce Springsteen, Working On A Dream och U2, No Line On The Horizon.

Återförena The Smiths eller sluta totalt

Vi fick Ask, This Charming Man, You Just Haven't Earned It Yet Baby, Girlfriend In A Coma och How Soon Is Now. Det räckte för mig. I övrigt var Morrissey samma "crashing bore" som han sjunger om i en av sina alltför bleka sololåtar. Det var något av en lättnad att konserten var över redan efter en timme och en kvart.

Ett steg tillbaka

Den allmänna meningen är att Far, som släpps i morgon, ska bli Regina Spektors genombrott hos en bred publik. Så tror jag inte alls att det blir.

Förra skivan Begin To Hope hade en räcka riktigt klistriga hitlåtar (Fidelity, Better, On The Radio, That Time), det har inte Far. Den här skivan är egentligen ett steg tillbaka, till den mer introverta, funderande Regina Spektor som hördes på till exempel Songs. Inte alls publikfriande. (Det är ingen slump att fönstret på skivomslaget är igenmurat.)

Att Regina Spektor nu jobbat med fyra (!) producenter - däribland Jeff Lynne och Mike Elizondo - har tolkats som höga ambitioner. Min tolkning är snarare att skivbolaget blivit lätt desperat, när de tänkbara hitsinglarna inte visat sig.

Spektors hardcore-fans är nog nöjda med Far. Själv gillar jag Human of The Year och Laughing With, men tycker att resten av skivan är utfyllnad.

Borde ha slutat på topp

Om man förtränger de fyra-fem sista säsongerna av Vänner så var det en fantastisk sitcom. Framför allt de tre första säsongerna är fullständigt omistliga. (Kanal 5 kör en reprisrunda som just nu befinner sig i säsong 2.)

Var annars hittar man repliker som denna:

Monica: I can't decide between lamb or duck.
Chandler: Well, of course, lambs are scarier. Otherwise the movie would've been called Silence of the Ducks.

Den naturliga utvecklingen för en sitcom är att intresset falnar efter ett fåtal säsonger. Det är alltså inte konstigt att Vänner började köra på tomgång ganska fort. Om serien hade slutat efter tre säsonger så hade vi skrivit hyllningsskrifter i stället för att bry oss om Jennifer Aniston hittar någon ny pojkvän efter Brad Pitt.

Gripande historia

Hade boken om Noice blivit så gripande om inte historien slutat i tragedi? Förmodligen inte, även om det känns cyniskt att medge det.

Historien om Noice har allting. Bandet bildas 1977, när frontfiguren Hasse Carlsson är tolv år. När Hasse är 14 så släpps det klassiska debutalbumet Tonårsdrömmar.

Nu följer tre år av hysteri med tv-framträdanden, turnéer över hela landet och de första drogexperimenten. Tjejer förföljer bandet, svimmar vid konserter och tas om hand av bandmedlemmarnas mammor när de förirrat sig ut till Gustavsberg utan att ha pengar till någon returbiljett hem.

Bandet splittras redan efter andra skivan, när trummisen Robban Klasen hoppar av. Hasse lämnar efter tredje skivan och den efterföljande turnén.

Tidigt i boken framgår att dessa tonåringar slängdes in i någonting de inte kunde hantera. Den andra halvan av boken är nästan helt koncentrerad på drogmissbruket som slutade i Freddie Hanssons och Hasse Carlssons död 2001 respektive 2002.

Noice musik finns kvar och uttrycker i sina bästa stunder en äkta, nervig tonårsfrustration. Framför allt de två första skivorna borde vara obligatoriska om man över huvud taget bryr sig om svensk rock- och popmusik.

Can't curb my enthusiasm

Jag struntar i att New York Times ger Whatever Works ljummet betyg. Jag ser ändå fram emot Woody Allens senaste film med Larry David i huvudrollen.

The The gör ny musik

Matt Johnsons enmansband The The gör sina fans galna. Inte sedan 2000 års Naked Self har The The släppt en skiva med originalmaterial. 2007 kom singeln Mrs. Mac, vilket gav lite hopp om en kommande fullängdsskiva, men icke...

Nu meddelas att The The gjort musiken till filmen Tony av Gerard Johnson (oklart om han är släkt med Matt Johnson).

Filmen kommer att visas vid Edinburghs internationella filmfestival som pågår från i går fram till och med 28 juni.

Soundtracket ska släppas separat, "vid ett senare datum"...

För mycket S & M

"Det är för mycket S & M i politiken". Den gamla slogan använde folkpartiet i valet 1994 (har jag för mig). På affischen syntes två läderklädda personer i färd med att... ja, ni förstår.

Påståendet gäller tydligen fortfarande. Vi är oerhört många som är trötta på de etablerade partierna, inte minst Socialdemokraterna och Moderaterna. Det visar responsen på SCB:s senaste partisympatiundersökning.

De två stora partierna drar gärna växlar på när de ökar i opinionsmätningarna - ofta på bekostnad av det andra stora partiet. Men mer än någonsin verkar det finnas utrymme för ett alternativ inom politiken. Jag skulle uppskatta ett parti som talar till oss väljare som om vi faktiskt är vuxna människor.

Shame on you

Världen går bakåt ibland.

Frehleys skiva färdig

Ace Frehley meddelar att nya albumet Anomaly är färdigt. Något releasedatum finns dock ännu inte, vare sig för den fysiska skivan eller den digitala versionen, som kommer att säljas med en bonuslåt via Itunes.

Låtlistan ser ut så här:

1. Foxy & Free
2. Outer Space
3. Pain In The Neck
4. Fox On The Run
5. Genghis Khan
6. Too Many Faces
7. Change The World
8. Space Bear
9. A Little Below The Angels
10. Sister
11. It's A Great Life
12. Fractured Quantum
13. The Return of Space Bear (Dedicated to Tom Snyder) (Bonusspår på Itunes)

Mitt sommarprogram

Jag tänker inte spela in ett eget sommarprogram på Sveriges Radios hemsida, som man kan göra här, men jag kan lista de låtar jag skulle ha med om jag fick erbjudandet att sommarprata.

Stupid Thing, Aimee Mann
Ingen ska få se mig när jag går, Magnus Lindberg
Fredens man, Allan Edwall
Shine A Little Love, Electric Light Orchestra
Not As We, Alanis Morissette
Evening Gown, Alejandro Escovedo
Dikiy Muzhchina, Leningrad
New York, Cat Power
Leva mig ett liv, Mats Ronander
I Am Mine, Brooke Waggoner
Anchorage, Michelle Shocked
Rock'n'Roll, Led Zeppelin

Powerpopveteraner kommer tillbaka

Cheap Trick släpper nya skivan The Latest den 23 juni. Det är första skivan med originalmaterial sedan 2006 års Rockford, en samling låtar som mycket väl kunde mäta sig med bandets starkaste skivor från glansperioden på 70-talet.

Rick Nielsen, Bun E Carlos, Robin Zander och Tom Petersson (två fula och två snygga, som tidningen Okej skrev på 70-talet) ska lustigt nog - i stället för att åka ut och pusha för nya skivan - spela hela Sgt. Pepper (ja, Beatlesskivan) under nio spelningar i Las Vegas med start 13 september.

Läs mer om nya skivan och turnén på bandets webbplats.

Ett oöverträffat spektakel

Bästa konsert jag sett? Förmodligen Maria McKee på Daily News Café i Kungsträdgården 1993. Wilmer X i Luleå 1987, Ulf Lundell på Johanneshovs isstadion hösten 1985 och Bruce Springsteen på Ullevi i juni 1985 finns också med på listan. Little Steven på Ritz 1984. Matthew Sweet på Vattenfestivalen 1997. The The på Irving Plaza i New York 2000. Victoria Williams på Södra Teatern, vilket år det nu var? Aimee Mann på Annexet 2003.

Det oöverträffat bästa stadionspektakel jag någonsin sett var U2 på deras Zoo TV-turné 1993. En total attack på alla sinnen. Det underliggande temat var tv och det totala mediasamhälle vi först nu går in i. Hela turnén andades internet utan att ordet nämndes en enda gång.

Bono gick från flaggviftande välgörenhetsfrälsare till slipprig rockdjävul med flugsolglasögon, en fullständigt lysande transformation. Från Stockholms stadions scen ringde Bono, som sitt alter ego MacPhisto, upp Ian Wachtmeister som inte fick något vettigt sagt i sin ända av luren.

Som effektiv kontrast till allt det bombastiska avslutades konserten anspråkslöst med Bono sjungandes Elvisstandarden Can't Help Falling In Love, endast kompad av The Edge på gitarr.

Zoo TV-turnén finns dokumenterad på dvd, från Sydney. Finns nu för ynka 99 spänn på CDON.se

Bättre än vad kritikerna säger

Jag blev så fascinerad av tidningarnas förutsägbart ljumma inställning till Tomas Ledins senaste skiva 500 dagar om året att jag var tvungen att köpa den.

Jag ska tillägga att jag aldrig någonsin tidigare vare sig ägt eller lyssnat på en Tomas Ledin-skiva. Mina intryck av honom kommer helt från låtar som spelats på tv eller radio.

Tomas Ledin älskas av fansen, men hatas av kritikerna. Kritikerhatet är ett så känt faktum att Dagens Nyheter för några år sedan gjorde en stor intervju med Ledin om hur han upplevde situationen. Jag minns inte riktigt vad han svarade. Förmodligen någonting om att han egentligen inte bryr sig, utan mest lyssnar på vad fansen säger.

Hur låter då skivan? Jo, överraskande mycket som Peter LeMarc, det hade jag inte förstått. Atlantkustens kyliga smekning (vilken titel!) är otroligt mycket LeMarc. Liksom Vår egen sång. Skillnaden mellan LeMarc och Ledin är ungefär som mellan SVT och TV4. SVT och LeMarc tar sig själva på lite större allvar än vad Ledin och TV4 gör.

Musiken är överlag väldigt behaglig, när det rockas så görs det kontrollerat. När det balladas så görs det med ackuratess. En popdänga som Ut på vägarna igen är riktigt catchy. Det är trevligt, och det menar jag utan några som helst negativa undertoner.

Mitt stora problem är texterna. Textrader som "dina bröst var som havets vågor" skär i öronen, liksom sångtitlar som ovan nämnda Atlantkustens kyliga smekning och Medelklassens okrönta kungar.

Men sammantaget är jag positivt överraskad av Tomas Ledin. Vem kunde ana det?

Ny skiva från Brooke Waggoner i höst

Brooke Waggoner, som gjorde 2008 års bästa skiva, Heal for The Honey, ska avsluta sin nya skiva under sommaren, meddelar hon på sin hemsida.

Därmed får vi någonting nytt från henne i höst.

Ni som inte redan köpt Heal for The Honey eller ep:n Fresh Pair of Eyes eller singeln Christmas Moon bör givetvis göra det omedelbart.

Min värsta mardröm...

... är att tvingas jobba på Expressen och skriva rubriker och artiklar som innehåller ordet "supervärme". Jag superhatar det ordet.

Levande och varmt

Som jag skrev i det här inlägget har jag varit åtminstone bitvis uttråkad på flera konserter med Bruce Springsteen. I går kväll kände jag inte ett spår av uttråkning.

Söndagskvällen på Stadion bjöd inte bara på god underhållning utan också en väldigt varm stämning. Sannolikt är Bruce Springsteen & The E Street Band ensamma i världen om att kunna få 33 000 människor att känna sig som om var och en i publiken är i centrum för bandets uppmärksamhet.

Bandet bjöd i går på varm, mogen rockmusik när den är som allra bäst. Springsteen var på mycket gott humör, men drog sig inte för att sjunga allvarsord. Allra bäst i går var förmodligen en bitterljuv sång som Thunder Road. Denna sång om jakten på omöjliga drömmar som flytt passar bättre för en 59-åring än för en 26-åring (som Springsteen var när sången kom ut). Badlands, No Surrender och The Promised Land är i samma genre. Det finns något bättre runt hörnet, även om vardagen är grå och hopplös just nu. Stora delar av repertoaren har känts stel i några år, men i går blåste Springsteen liv i sångerna igen.

Vi nostalgiker - som föredrar 70- och 80-talsspringsteen - fick oss en rejäl portion sånger i går. Spirit In The Night, Fade Away, The Night, Jungleland, Ramrod, The River, Born To Run, för att nämna några.

Om - OM - The E Street Band aldrig mer kommer till Sverige så var detta en värdig sistaspelning. (Springsteen själv lär komma hit igen, hur som helst, även om The E Street Band skulle ta paus efter denna turné).

Kan man inte rösta på Rachel Mohlin?

Efter att ha lyssnat på dagens EU-valsdebatt i Public Service så undrar jag om man inte kan rösta på Rachel Mohlin. Jag har nog större förtroende för henne än politikerna hon härmar.

Det fina i kråksången

Några av Mikael Wiehes bästa sånger finns på Kråksånger som han gjorde 1981 tillsammans med Håkan Nyberg, Arne Franck och Jan-Eric "Fjellis" Fjellström.

Flickan och kråkan var obligatoriskt material på den tiden det ännu fanns trubadurer som spelade direkt ur Vispopböckerna. Kom hem till mig är så skamlöst insmickrande att till och med Lars Winnerbäck gjort en cover på den.

Längst upp i högsta tornet (All Along The Watchtower) förebådade De ensligas allé, skivan med enbart Dylancovers, som släpptes året efter.

Min personliga favorit är Som om ingenting har hänt, en påminnelse om att Wiehe en gång hade riktigt vassa huggtänder.

Ett slags Tårtan om en bokhandel

Irländske komikern Dylan Moran besökte Sverige i veckan. (DN intervjuade honom i helgen.)

För er som missade föreställningarna är det fint att veta att hans sitcom Black Books numera finns samlad på dvd.

Black Books var ett slags motsvarighet till Tårtan fast i bokhandel. Dylan Morans motspelare var Bill Bailey och Tamsin Greig. Bokhandelsägaren Bernard var mest intresserad av att röka, dricka vin och förolämpa sin anställde (Bailey), sin vän (Greig) och sina kunder.

Whitney Houston gör comeback

Nu skulle jag varit på Springsteen, i stället sitter jag och jobbar. Och surfar lite på Billboard som meddelar att Whitney Houstons comebackskiva släpps den 1 september. Skivan har ännu ingen titel, men ett titelrykte som cirkulerar, bland annat på Wikipedia, är Undefeated. (Fast dagen efter offentliggörandet av releasedatumet så kallas skivan bara "New Album" på Wikipedia.)

Skivan blir Whitney Houstons sjunde studioalbum sedan den självbetitlade debuten 1985.

Programmet jag ändå aldrig hör på

Jag lusläser alltid listan över Sommarpratare, men jag lyssnar ytterst sällan på något program. Det blir ett eller två om året, om ens det. I fjol undrar jag om det inte bara var programmet med Martina Lowden jag hörde.

Hans Alfredson den 29 juni, Cecilia Frode den 3 juli, Jörn Donner den 7 augusti och Bodil Malmsten den 8 augusti har jag på min måste-eventuellt-lyssna-på-lista.

Vilka hade jag VELAT höra som Sommarpratare? Jo, Pugh Rogefeldt, Anders F Rönnblom, Monica Törnell, John Holm, Stig Vig, Eva Dahlgren, Magnus Lindberg, Marie Bergman, Mats Ronander och Fjodor. Ja, det finns en gemensam nämnare - alla är musiker som inlett sin karriär under 70-talet eller tidigare.

Om den här mannen ringer mig...

... så lägger jag på. Jag lovar.

Dylan, McCartney och... Starr?

Kan det verkligen stämma att Bob Dylan och Paul McCartney i sommar ska börja spela in nytt material tillsammans? Och att Ringo Starr ansluter för att bidra med trummor på några spår?

Det kan bli både fantastiskt och hemskt. Jag hoppas så klart på det förra.

Shawn Colvin släpper nytt

Det är en händelse som ser ut som en tanke att Shawn Colvin aviserar en ny skiva, precis när jag meddelat att I'll Say I'm Sorry Now var den låt jag lyssnade allra mest på i maj.

Colvins nya skiva är en liveplatta inspelad solo i fjol i San Francisco. Releasedatum är 24 juni.

Den enda invändningen jag har mot låtlistan, som finns här, är att titelspåret från senaste studioskivan, These Four Walls, inte finns med.

Jag såg Shawn Colvin live för första gången 2007, på Debaser Medis. Det var en fullständigt trollbindande upplevelse.