Gripande historia

Hade boken om Noice blivit så gripande om inte historien slutat i tragedi? Förmodligen inte, även om det känns cyniskt att medge det.

Historien om Noice har allting. Bandet bildas 1977, när frontfiguren Hasse Carlsson är tolv år. När Hasse är 14 så släpps det klassiska debutalbumet Tonårsdrömmar.

Nu följer tre år av hysteri med tv-framträdanden, turnéer över hela landet och de första drogexperimenten. Tjejer förföljer bandet, svimmar vid konserter och tas om hand av bandmedlemmarnas mammor när de förirrat sig ut till Gustavsberg utan att ha pengar till någon returbiljett hem.

Bandet splittras redan efter andra skivan, när trummisen Robban Klasen hoppar av. Hasse lämnar efter tredje skivan och den efterföljande turnén.

Tidigt i boken framgår att dessa tonåringar slängdes in i någonting de inte kunde hantera. Den andra halvan av boken är nästan helt koncentrerad på drogmissbruket som slutade i Freddie Hanssons och Hasse Carlssons död 2001 respektive 2002.

Noice musik finns kvar och uttrycker i sina bästa stunder en äkta, nervig tonårsfrustration. Framför allt de två första skivorna borde vara obligatoriska om man över huvud taget bryr sig om svensk rock- och popmusik.