På torsdag är det dags igen: Bruce Springsteen och The E Street Band spelar i Stockholm. Det blir elfte gången jag ser Springsteen.Två gånger har han spelat solo, akustiskt, 1996 på Cirkus efter The Ghost of Tom Joad, och 2005 på Hovet efter Devils & Dust.
Bara en gång har jag sett honom utanför Sveriges gränser, 2003 på Giants Stadium i New Jersey, under turnén efter The Rising.
När jag tänker efter har jag egentligen alltid varit kluven till Springsteen och hans konserter. Om man aldrig sett Springsteen får man lätt intrycket av att konserterna är ett enda rasande obrutet party. Kvällspressen späder på den bilden med sina fullständigt onyanserade hyllningar.
I själva verket har jag varit rätt rejält uttråkad på vissa konserter, till exempel Seeger Sessions-spelningen 2006. Andra gånger har det varit långa transportsträckor i spelningarna, till exempel 1999 på Stadion. Tretimmarskonserter är inte alltid en bra sak...
Men visst, topparna är fantastiska. Få om ens några artister når sådana höjder när Springsteen och bandet verkligen är på humör.
Bakom min kluvna inställning ligger också Bruce Springsteens ojämna material på senare år. Jag håller hans två senaste skivor, Magic från 2007 och årets Working On A Dream, som hans mest slätstrukna sedan de märkliga tvillingskivorna Human Touch och Lucky Town från 1992. Som tur är verkar Springsteen ha tagit bort nästan alla låtar från de nyaste skivorna ur spellistan, att döma av de sista konserterna på den nyligen avslutade USA-delen av turnén.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar