Levande och varmt

Som jag skrev i det här inlägget har jag varit åtminstone bitvis uttråkad på flera konserter med Bruce Springsteen. I går kväll kände jag inte ett spår av uttråkning.

Söndagskvällen på Stadion bjöd inte bara på god underhållning utan också en väldigt varm stämning. Sannolikt är Bruce Springsteen & The E Street Band ensamma i världen om att kunna få 33 000 människor att känna sig som om var och en i publiken är i centrum för bandets uppmärksamhet.

Bandet bjöd i går på varm, mogen rockmusik när den är som allra bäst. Springsteen var på mycket gott humör, men drog sig inte för att sjunga allvarsord. Allra bäst i går var förmodligen en bitterljuv sång som Thunder Road. Denna sång om jakten på omöjliga drömmar som flytt passar bättre för en 59-åring än för en 26-åring (som Springsteen var när sången kom ut). Badlands, No Surrender och The Promised Land är i samma genre. Det finns något bättre runt hörnet, även om vardagen är grå och hopplös just nu. Stora delar av repertoaren har känts stel i några år, men i går blåste Springsteen liv i sångerna igen.

Vi nostalgiker - som föredrar 70- och 80-talsspringsteen - fick oss en rejäl portion sånger i går. Spirit In The Night, Fade Away, The Night, Jungleland, Ramrod, The River, Born To Run, för att nämna några.

Om - OM - The E Street Band aldrig mer kommer till Sverige så var detta en värdig sistaspelning. (Springsteen själv lär komma hit igen, hur som helst, även om The E Street Band skulle ta paus efter denna turné).