torsdag 16 februari 2017

Litet smakprov från Roger Waters första skiva på 25 år



Roger Waters första skiva på 25 år - om vi undantar operan Ca Ira - verkar inte vara något dramatiskt stilbrott jämfört med de senare Pink Floyd-skivorna eller Waters tidigare soloskivor i rockgenren.

Is This The Life We Really Want? heter skivan och släpps "snart" enligt ovan lilla videotrailer.

lördag 11 februari 2017

Intressant av Jesca Hoop


Jag hade inte hört talas om Jesca Hoop innan denna skiva, som jag snappade upp via Spotifys Release Radar (nyttig del av Spotify).

Tydligen har Hoop lovordats av bland andra Tom Waits. Tillsammans med Sam Beam (Iron & Wine) har hon gjort ett duettalbum, i fjol.

Nya skivan Memories Are Now, som är hennes femte album, om vi inte räknar in ovan nämnda duettskiva och en skiva med akustiska tolkningar av debuten, balanserar väl på den fina gränsen mellan experimentell och intressant.

En jämförelse är att Hoop liknar en mer melodiös, mer folkig Cat Power. (Uppenbara Power-likheter t ex i albumets avslutande sång, The Coming.)

fredag 10 februari 2017

Alltid värt att titta tillbaka


Skivåret 2017 har inletts oerhört ljumt. Courtney Marie Andrews skiva Honest Life är bra, liksom Alejander Escovedos skiva Burn Something Beautiful (som dock "egentligen" släpptes redan 2016, i USA).

Kanske är det skivårets svaga inledning som fått mig att titta tillbaka i decennierna. Det är både en tröst och en förbannelse att det finns så mycket gammal musik att upptäcka fortfarande.

Jag har till exempel aldrig lyssnat på Cockney Rebel tidigare, men anat att de påmint om andra artister jag gillar. Och deras debutskiva The Human Menagerie från 1973 är verkligen bra. 

Steve Harley är en uppenbar influens på t ex Adam Ant. (Lyssna på Ants comebackskiva från 2013, Adam Ant Is The Blueblack Hussar Marrying The Gunner's Daughter - låter som en variant på The Human Menagerie, 40 år senare).

måndag 6 februari 2017

Liveskiva med Freddie Wadling släpps i veckan


På fredag släpps Live 2016 med Freddie Wadling, inspelad 8 april i fjol på Slagthuset i Malmö. Några månader sedan gick Wadling som bekant bort.

Jag såg inte Slagthuset-spelningen, men däremot spelningen några dagar tidigare på Rival i Stockholm. Wadling verkade i relativt god form, åtminstone sångmässigt. Han satt ju som vanligt ned på scenen och behövde något lite hjälp för att komma på och av.

Denna liveskiva är kompletterad med tolkningarna från Så mycket bättre, där Wadling skulle ha medverkat.

söndag 5 februari 2017

The New Pornographers med Neko Case släpper nytt album



Neko Case uppföljare till The Worse Things Get, the Harder I Fight, the Harder I Fight, the More I Love You från 2013 verkar dröja.

Då kan vi glädja oss åt att hon gör skivor med Case/Lang/Veirs och The New Pornographers, som släpper sitt nya album i vår.

Skivan heter Whiteout Conditions och kommer 7 april.

Lyssna på en av låtarna från skivan ovan, High Ticket Attractions.

onsdag 1 februari 2017

Blondie släpper elfte albumet



Blondie börjar närma sig samma antal skivor efter comebacken, som under deras klassiska period. Nu när elfte skivan släpps så står det 6-5 till den klassiska perioden.

Det är väl ärligt talat få av skivorna under comebackåren som gjort någon glad, även om Maria blev en hit. Fortfarande vill de flesta ändå höra Hangin' On The Telephone, Heart of Glass och The Tide Is High.

5 maj släpper Blondie nya skivan Pollinator. Jag är mest road av att Johnny Marr tydligen bidragit i låtskrivandet.

Första singeln heter Fun och den kan du lyssna på här ovanför.

tisdag 31 januari 2017

Dylan släpper trippelalbum med covers



Jag tror vi officiellt kan betrakta Bob Dylans låtskrivarkarriär som avslutad.

Efter att ha släppt två skivor (Shadows In The Night, 2015, Fallen Angels, 2016) med standards som Frank Sinatra gjort kända, så släpper nu Dylan Triplicate - en trippelskiva med ännu fler Frank Sinatra-favoriter, plus en del andra standards.

Eget nyskrivet material verkar stå väldigt långt bak i kön när Dylan planerar sin skivutgivning. Jag tror Dylan helt enkelt har slutat att skriva låtar. Inte för att jag klandrar honom, han har trots allt varit artist i över 50 år.

Jag har inte varit förtjust i den här karriärvändningen. För det första tycker jag alla låtar låter likadant, för det andra är detta inte min bag. För svalt, för långsamt, för oengagerande.

Ovan hörs smakprovet I Could Have Told You. Triplicate släpps 31 mars.

måndag 30 januari 2017

Paul Weller släpper soundtrack

 

Paul Weller är på gång med nya skivan A Kind Revolution senare i vår.

Men redan 10 mars släpps soundtracket till filmen Jawbone, med sju låtar från Weller.

Det är oklart om några av låtarna från soundtracket dubbleras på A Kind Revolution, eller om soundtracket är helt exklusivt för filmen.

Hur som haver så åstadkommer Paul Weller med smakprovet The Ballad of Jimmy McCabe en av de skiraste, sötaste ballader han gjort sedan Wild Wood eller kanske till och med English Rose.

onsdag 25 januari 2017

Colin Hay släpper ny soloskiva


Men At Work-mannen Colin Hay släpper nya soloskivan Fierce Mercy 3 mars.

Chockerande nog är det hans 13:e soloalbum, jag trodde han släppt typ fem stycken sedan Men At Work upphörde 1986 (och återkom 1996-2002).

Nedan, via Billboard, hör du ett smakprov från skivan, I'm Walking Here, enligt uppgift inspirerad av dödsskjutningen av Trayvon Martin.

Lyssna här!

måndag 23 januari 2017

... och 10 bästa svenska skivor till

När jag utsåg de 20 bästa svenska skivorna kom genast en massa förslag på skivor jag glömt. Detta är de tio främsta som borde nämnas.


Allan Edwall, Vetahuteri (1984)
Allkonstnären Allan Edwall (författare, skådespelare, vissångare) gjorde fem skivor med egna visor. De är jämnstarka, men om jag får välja föredrar jag näst sista skivan Vetahuteri med sorgsna visor som Den lilla bäcken och bitsk satir som Familjeporträtt. Vetahuteri finns inte tillgänglig längre som sådan, men alla låtarna hittas i samlingar som finns på Spotify.


Dom dummaste, 4 känsler (1992)
Dom dummaste har aldrig varit dummare än på 4 känsler. Naivistiska texter till popklistriga melodier kan vara svårt att lyckas med,  men Lars Cleveman och Martin Rössel lyckades bättre än de flesta. "Du vaknar en morgon och inser att allt är jättebra" - indeed. Dom dummaste lyckades till och med skalda om talande kylskåp.


Docenterna, Honung (1995)
Nog för att det tidigare materialet när bandet hette Docent Död har sina poänger, men bästa skivan gjorde Docenterna när det stora strålkastarljuset redan hade slocknat. Implodera, Nikotin, I hennes ögon, Är det så här och Somnat vid ratten är svensk powerpop av bästa märke.



Elisabet Hermodsson, Vad gör vi med sommaren, kamrater? (1973)
Ja, vad gör vi med sommaren, kamrater? Den låttiteln och vädjan har hånats av många allt sedan 70-talets ideal begravdes någonstans under regeringen Fälldins första mandatperiod. Men Elisabet Hermodssons visor vårdade traditioner som tål att hedras snarare än skrattas åt. Finns tillgänglig på CD, men ej via Spotify eller iTunes.



Esbjörn Svensson Trio, Plays Monk (1996)
Jag vill alltid lyssna på mer jazz, och det har blivit mer med åren. Men det är klart att rocken dominerar. Esbjörn Svensson Trio lyckades dock pricka in en av mina favoriter när de spelade Thelonious Monk på den här skivan från 1996. I Mean You var lite softare och mer tillbakalutad än när Monk själv spelade den, men det var okej.



Fläskkvartetten har alltid lyckats gifta ihop populärmusik och konstmusik på ett sätt som få andra artister. Love Go är deras bästa verk med smärtsamt vackra sånger. Det finns de som säger att Fläskkvartetten/Flesh Quartet alltid är som bäst när någon sjunger deras sånger, t ex Freddie Wadling, men jag håller inte med. Det är instrumentala som de har en särskild magi.


Jakob Hellman, ... och stora havet (1989)
Ingen kunde sjunga på in- och utandning som Jakob Hellman, och ingen kunde göra ett så storstilat genombrott för att sedan dra sig tillbaka. Nu har ju Hellman gjort comeback vid ett flertal tillfällen, men fortfarande är det bara det där enda albumet som står där i skivhyllor över hela Sverige. Vara vänner var hiten, men Hon har ett sätt var låten som var albumets själ.



Mats Ronander, God bok (1982)
Mats Ronander var som bäst när han hade lämnat Lundells kompband och gjort sin sista turné med Abba och skulle starta egen solokarriär. Hård kärlek (1981), God bok (1982) och 50/50 (1984) är en trippel som innehåller avig, pigg poprock av bästa märke. På senare skivor blev det lite för mycket bluesgung och muskelrock, men här var Ronanders handlag fjäderlätt. Finns tyvärr inte tillgänglig längre, men vissa av låtarna finns på samlingsskivor.



Peter LeMarc, Peter LeMarc (1987)
När Peter LeMarc gjort fyra skivor så var hans karriär i praktiken i diket. Så han gjorde bära-eller-brista-albumet Peter LeMarc, där han totalt bytte stil. Från fjantig popkille som sjöng Kom klappa min kanin till seriös singer-songwriter. Sedan dess finns det inte en lista han inte toppat, inte ett pris han inte vunnit.


Stina Nordenstam, And She Closed Her Eyes (1994)
Nu är det 13 år sedan Stina Nordenstam gjorde en skiva. Tio år innan hennes senaste (sista?) skiva så var hon fortfarande nybakad som artist och släppte sin andra skiva, And She Closed Her Eyes. Därmed bekräftande så mycket mer än vad debuten lovat. Nordenstam tog egentligen sitt största utvecklingssteg mellan första och andra skivan. Därefter har hon förfinat sitt uttryckssätt. Little Star är höjdpunkten.

söndag 22 januari 2017

De 20 bästa svenska skivorna

På Facebook dristade jag mig att säga att Kajsa & Malenas Historier från en väg är en av de tio bästa svenska skivorna genom tiderna. Raskt fick jag frågan vilka de övriga nio är.

En sådan kastad handske kan jag ju inte bara låta ligga, utan tar upp den. Men att utse tio skivor... Redan när jag började trimma ned från 40 så kändes det som att jag killed lite väl många darlings.

Och hur undgå att framstå som en förstelnad mumie när du nästan bara väljer musik från 70- och 80-talen? Alltså måste jag blanda upp med lite relativt nytt.

Men tio skivor, nej det gick inte. Därför blev det de 20 bästa svenska skivorna någonsin. I bokstavsordning, för jag kan inte ranka dem sinsemellan. (Men varför så många artister på A? Ren slump, vill jag hävda.)

Länkarna går till Spotify - tyvärr finns inte alla skivor på Spotify.

Abba, The Album (1977)
Andra rankar Arrival som deras bästa, men jag tycker The Album är jämnare. Eagle och The Name of The Game är kompositioner du kan slå i huvudet på dem som hävdar att Benny Andersson och Björn Ulvaeus ägnar sig åt lättviktig pop.

Aina Myrstener Cello, Cellomusik (2014)
Med en cello som, i princip, enda instrument skapar Aina Myrstener Cello spänning och dramatik på ett sätt som betydligt mer instrumenterade skivor misslyckas med. Efter denna debut har hon även släppt Cellomusik II, i fjol, 2016. En av de mest intressanta nya musikerna på senare år.

AK von Malmborg, Vår tids rädsla för AK von Malmborg (2009)
Konstnären AK von Malmborg verkar tyvärr ha lagt musikkarriären på hyllan. Men hon åstadkom några av de bästa skivorna på den här sidan millennieskiftet med Vår tids rädsla för AK von Malmborg och efterföljaren Hens majestät AK von Malmborg. Lättlyssnat, men ändå eget och innehållsrikt.

Alina Devecerski, Maraton (2012)
Bortsett från gapiga genombrottshiten Flytta på dig, som jag inte är förtjust i, så är detta en storartad debutskiva. Kaxig, men också melankolisk, popmusik från en artist som skildrar tidlösa frågor i ett ungt liv (pengabrist, kärleksångest, festa för att glömma den gråa vardagen). Allra bäst är balladerna Det e dark nu och Krigar precis som du.


Anders F Rönnblom, Alternativ Rock'n'Roll Cirkus (1974)
Den kanske främste rocktrubaduren i Sverige, bakom de mer publika Lundell, Plura med flera. Rönnblom har fördelen av att alltid ha varit intressant, ända sedan debuten med Din barndom ska aldrig dö (1971) fram till fjolårets skiva Historien ligger framför oss. Alternativ Rock'n'Roll Cirkus är Rönnblom som piggast, fortfarande ung och mån om att bevisa vad han kan. Hans jämnaste skiva. Tyvärr ej tillgänglig längre, utan det blir att leta upp begagnade vinylexemplar.


Annika Blennerhed, Kvartett (1987)
En skiva som tyvärr inte finns tillgänglig längre, från en artist som inte verkar vara aktiv längre. (Vinylexemplar kan fortfarande spåras ibland via begagnataffärer eller auktionssajter.) Men under några år fick Annika Blennerhed uppmärksamhet inte minst för hennes tolkningar av Dorothy Parker (Light of Love hette den skivan). Jag tycker dock att Kvartett är bättre. Diskbänksrealism i singer-songwriter-tappning som borde fått mer uppmärksamhet.


Cornelis Vreeswijk, Poem, ballader och lite blues (1970)
Omöjligt gå förbi Cornelis Vreeswijk och lika omöjligt att inte välja den här. Björn J:son Lindh ser till att Cornelis är fokuserad och får ur sig vackra Cool Water - På Gyldene freden, men också melankoliska Fåglar, sången till sonen Jack (Hajaru de då Jack?) och Bellmanepisteln Märk hur vår skugga som Imperiet sedan knyckte för att bli melodiradiofavoriter.


Vi kan väl gissa att ett gäng proggiga gubbar som var förtjusta i reggae och gillade att göra covers på bland andra Anita Lindblom och Thore Skogman skulle ha hyfsat svårt att nå kommersiell framgång i dag. Men i skiftet 70-80-tal var Dag Vag rysligt populära och åkte runt i fulla folkparker. 7 lyckliga elefanter är en både glad och dyster skiva, uppsluppna danstoner men mörka texter om bland annat kärnkraftens risker. 


De flesta väljer väl föregångaren Kärlek och uppror som bästa Ebba Grön-skiva, men jag tycker det finns något speciellt med bandets sista skiva. Det hörs att det krånglar i bandkemin och att de inte riktigt vet vart de ska ta vägen (soundet är inte speciellt punkigt längre, de låter snarare som något slags budget-Rolling Stones). Jag gillar allting, från Flyktsoda till Tittar på tv.


Eldkvarn, Kungarna från Broadway (1987)
Med denna skiva och föregångaren Himmelska dagar gick Eldkvarn och Plura från sin energiska, fartfyllda popmusik till det mer mogna sound som allt sedan dess präglat bandet. Mer The Band än The Attractions. Kungarna från Broadway är bandets mest helgjutna album, även om en Springsteenpastisch som Min brud känns ostig. I skydd av mörket är en mäktig inledning. Mauro Scocco producerade.


Europe, Bag of Bones (2012)
Europes mest framgångsrika album genom tiderna är naturligtvis The Final Countdown, utan nämnvärd konkurrens. Men jag föredrar det Europe som gjorde comeback efter 15 års bortovaro - och då är Bag of Bones deras bästa skiva. Det mognare Europe har betydligt mer gemensamt med Led Zeppelin än Bon Jovi. Bag of Bones innehåller både hits och gungande blues.


Hoola Bandoola Band, På väg (1973)
Samtliga Hoola Bandoola Bands fyra skivor innan splittringen höll god kvalitet. Min favorit är På väg, med bland annat Jakten på Dalai Lama, Danslåt för yttrandefrihet och Ingenting förändras av sig själv. Det går att himla med ögonen åt vissa alltför tidstypiska texter, men musikaliskt är detta tidlös rockmusik som stått sig förvånansvärt väl.


Kajsa Grytt & Malena Jönsson, Historier från en väg (1986)
Den här skivan fick rejäl draghjälp av Jan Gradvalls klassiska recension, där han föll pladask och - för första gången - gav ett svenskt album fem stjärnor i Slitz (som på den tiden var en seriös musiktidning). Det roliga är att Gradvall inte gjorde en felbedömning, utan var helt rätt ute. Skivan är det bästa som Kajsa Grytt och Malena Jönsson varit inblandade i. En eklektisk blandning av visor, pop, jazz och kabaretmusik. Lysande!


Mattias Alkberg BD, Tunaskolan (2004)
Nutidspunk med den produktive Alkberg och hans band. En vitamininjektion när den kom, lika lyssningsvärd i dag. Allt är bra, både det egna materialet och covern på Liket Levers Levande begravd. Varje gång Mattias Alkberg kommer med något nytt hoppas jag att han ska ha hittat tillbaka till Tunaskolans energi, men tyvärr har det inte varit så hittills.


Mikael Wiehe och Kabaréorkestern, Sjömansvisor (1978)
Att plocka ut en av Mikael Wiehes skivor från en produktiv karriär är svårt. Många är högkvalitativa. Solodebuten, med Kabaréorkestern, innehåller bland andra Titanic (Andraklasspassagerarens sista sång) och Dylancoverlåtarna Sakta lägger båten ut från land (It's All Over Now, Baby Blue) och Mikael Wiehes 116:e dagdröm (Bob Dylan's 115th Dream).


Ossler, Krank (2005)
Att Pelle Ossler kände sig instängd i Wilmer X är inte konstigt när man följt hans solokarriär. Det är inte så mycket i hans egen musik som påminner om Wilmer. Krank är hans mest sammanhållna album, fortfarande melodiskt och inte lika skramligt som senare delen av hans solokarriär. Jag är fortfarande mest förtjust i lilla gitarrballaden Luften är fri.


Peps Persson, Peps Blodsband (1974)
Peps hade övergått från att sjunga på engelska till att sjunga på svenska, men det var fortfarande bluesen som gällde (senare kom ju reggaeinfluenser m.m. in i bilden). Det svänger fortfarande när Peps och Blodsband drar i gång Falsk matematik och är fortfarande blåare än blått när de sjunger Samma lea, snea blues.


Robert Broberg, Upp igen (1983)
Ordvitsandet ställer sig ofta i vägen för det faktum att Robert Broberg under sin karriär skrev både fina melodier och tänkvärda texter. Den till synes bagatellartade, plojiga Upp igen håller fortfarande, med klassiska popkrokar, vackra ballader och Broberg mer inspirerad än på länge. Hans bästa skiva. (Och ja, ordvitsandet är faktiskt roligt!)


Seinabo Sey, Pretend (2015)
Seinabo Sey har med rätta fått överväldigande lovord för sin debutskiva Pretend från 2015. En av de allra starkaste svenska debutskivorna genom tiderna. Inte bara har hon en mäktig röst som kan golva de flesta, utan också ett urstarkt låtmaterial - där de flesta låtarna känns som singelhits! Enda nackdelen är att Seinabo Sey nu byggt upp astronomiska förväntningar inför fortsättningen...


Ulf Lundell, Den vassa eggen (1985)
Och nej, det går inte att gå förbi Ulf Lundell. Den vassa eggen lider bitvis svårt av 80-talssynthar och trummaskiner, men på det stora hela är det ett imponerande helgjutet verk. Senare i sin karriär har Lundell åstadkommit dubbelskivor där minst 60 procent känns som utfyllnad. Även på Den vassa eggen finns så klart spår som inte är fem plus, men totalt sett - fantastiskt bra.

lördag 21 januari 2017

Världen behöver Kajsa & Malena


Det är en ynnest att få se Kajsa Grytt och Malena Jönsson hylla sin 30-åriga debutskiva, Historier från en väg, på Södra Teatern. 

Historier från en väg, som är en blandning av pop, jazz, visor och kabaret, är fortfarande en av de bästa svenska skivorna alla kategorier.

Inför en trogen publik på hemmaplan på Södra Teatern så blir det stående ovationer. Det är särskilt kul att de tar steget fullt ut och gör en föreställning, snarare än bara en konsert. Kajsa Grytt berättar historier om deras karriär, läser de små texter - utöver låttexterna - som återfanns i debutalbumets texthäfte och gestaltar, i klädsel och med gester, de karaktärer som befolkar låtarna.

Konserten inleds med På ditt fönster, en av de bästa Dylantolkningar som gjorts (Sign On The Window heter den när Dylan sjunger), vi får hela Historier från en väg och dessutom ytterligare några spår. Som sista låt får Malena sjunga lead, Kyss mig tyst.

Kajsa Grytt på egen hand är guld värd, men just nu känns det som att världen behöver Kajsa & Malena.

Passa på att se denna duo på de få återstående spelningarna!

3 februari Uppsala, Katalin
10 februari Lund, Mejeriet

(Fler datum tillkommer meddelade bokningsbolaget i november, men just nu verkar det vara dessa som gäller.)

torsdag 19 januari 2017

Diamanda Galas släpper två nya skivor



Det är verkligen helt sjukt vad fort tiden går. Betänk att det är nio år sedan Diamanda Galas släppte sin senaste skiva Guilty! Guilty! Guilty!

24 mars kommer hon tillbaka, med två nya skivor. Den ena - All The Way - innehåller tolkningar av jazz-, blues- och folkstandards. Den andra, At Saint Thomas the Apostle Harlem, innehåller sånger om döden. Naturligtvis.

Galas är inte bara en artist med ett eget uttryck, hon är också ett mycket underhållande intervjuobjekt, som denna artikel i Rolling Stone visar.

Lyssna på titellåten från All The Way ovan.

tisdag 17 januari 2017

Klart med Aimee Manns nya skiva


Det är fem år sedan Aimee Manns senaste skiva Charmer släpptes, och det är tre år sedan Mann och kompanjonen Ted Leo släppte sin duoskiva, som The Both.

31 mars kommer Aimee Manns nionde soloskiva, tionde om du räknar in soundtracket till Magnolia.

Titeln är, som bekant, Mental Illness. Något som Mann nu verkar helt skriva på självironikontot; att lyssnarna ser henne som någon som skriver depressiva sånger. Men någonstans anar jag en vilja att också hantera ämnet på allvar.

Aimee Manns hemsida går det att lyssna på ett spår från Mental Illness, nämligen Goose Snow Cone.

måndag 16 januari 2017

Escovedos nya släpps i nästa vecka


Alejandro Escovedos nya skiva Burn Something Beautiful släpps nästa fredag, 27 januari.

Skivan är producerad av R.E.M.-männen Peter Buck och Scott McCaughey. Buck och Escovedo har bland annat skrivit låten I Don't Want To Play Guitar Anymore tillsammans - en sång som bottnar i att de bägge "var mörka" under en period.

I Escovedos fall handlar det mycket om hans sjukdom - hepatit C - medan Buck bland annat var deppig för att R.E.M. lade ned.

Läs intressant artikel om ovanstående här.

söndag 15 januari 2017

Poppigt Battle Beast i nya videon



Finska metallbandet Battle Beast har slängt ut låtskrivaren och gitarristen Anton Kabanen. När nu nya skivan Bringer of Pain, bandets fjärde i ordningen, kommer ut 17 februari så verkar det vara ett poppigare Battle Beast än tidigare.

Bandet har förvisso inte skyggat för poprefränger tidigare heller, men Familiar Hell (se video ovan) är mer metallförstärkt pop än poppig metal, om ni förstår skillnaden.

Det här är en sång som lika gärna skulle kunna delta i ESC. Jag är inte helt säker på att jag gillar det...

lördag 14 januari 2017

Lindsey Buckingham och Christine McVie släpper duettalbum

Det får sägas vara en liten skräll att det planerade Fleetwood Mac-albumet, som det faktiskt talats om ända sedan 2013, i stället blir ett duettalbum med Lindsey Buckingham och Christine McVie.

Detta trots att Mick Fleetwood och John McVie är med på skivan. (Stevie Nicks är dock fortfarande upptagen med sin solokarriär, kanske därför Fleetwood Mac-namnet får vila.)

Till Los Angeles Times säger Christine McVie:

“We've always written well together, Lindsey and I, and this has just spiraled into something really amazing that we've done between us.”

Skivans namn ser ut att bli Buckingham McVie, en klar anspelning på Buckingham Nicks, skivan som Lindsey Buckingham och Stevie Nicks gav ut 1973, innan de gick med i Fleetwood Mac.

Något exakt releasedatum finns ännu inte, men preliminärt är maj utgivningsmånad.

torsdag 12 januari 2017

Alison Krauss sjunger gamla favoriter


17 februari släpper Alison Krauss vad som faktiskt är hennes första soloskiva på 17 år.

Det låter otroligt, men efter 1999 har hon faktiskt bara släppt skivor med sitt band Union Station eller tillsammans med andra artister som Robert Plant.

Nya skivan heter Windy City och samlar tio bluegrass- och countrylåtar - många traditionella, en del riktiga rariteter, tydligen, om man ska få tro denna Rolling Stone-artikel som är väldigt läsvärd.

"On this album, I wanted to sing songs that are older than I am", säger Krauss i intervjun. Ja men då så.

måndag 9 januari 2017

Releasedatum klart för Osslers nya


Osslers nya skiva heter som bekant Evig himmelsk fullkomning.

Nu är releasedatum spikat, 24 mars. Omslaget ser du ovan.

Evig himmelsk fullkomning är Osslers sjunde soloalbum.

torsdag 5 januari 2017

Flitige Hackett släpper ny soloskiva


Förre Genesisgitarristen Steve Hackett är en av de där superproduktiva människorna som konstant släpper skivor och turnerar.

Vi vet således att Hackett spelar på Nalen 8 april, och att han släpper nya skivan The Night Siren 24 mars.

Jag gillade hans album med Chris Squire, Squackett, från 2012, och hans soloskiva Wolflight från 2015. Liksom naturligtvis Genesis Revisited II från 2012.

fredag 30 december 2016

Heavy Tiger släpper andra albumet


Svenska Heavy Tigers debutalbum Saigon Kiss (2014) hade någonting intressant, även om det kändes lite lättviktigt. Därför ska det bli kul att höra andra albumet, Glitter, som släpps 24 mars.

Heavy Tiger har redan släppt en singel, Devil May Care, skriven av Ola Salo, från albumet. Och dessutom bidrar bandet med musik till TUI:s (f.d. Fritidsresor) nya reklamfilm, en cover på den gamla Hair-dängan Let The Sunshine In.

Även om bandet lovar mer "tryck och tyngd" i soundet så tycker jag inte riktigt vare sig Devil May Care eller Let The Sunshine In (som inte är med på albumet) bekräftar detta. Men det återstår att höra om bandet håller vad de lovar.

torsdag 29 december 2016

Battle Beast släpper fjärde albumet


På heavy metal-himlen tenderar det att vara de gamla vanliga stjärnorna som lyser - Metallica, Megadeth, Iron Maiden, Judas Priest, Anthrax, Slayer... Band som debuterade på 80-talet, eller till och med på 70-talet...

Nu är jag långtifrån någon expert på alla subgenrer som finns inom heavy metal, men i den breda mittfåran i genren så dyker det ganska sällan upp nykomlingar som känns pigga. Finska Battle Beast hör till undantagen, ett band vars tre första skivor består av tung men ändå melodiös heavy metal.

17 februari släpper Battle Beast sitt fjärde album, Bringer of Pain. Det brukar väl vara någonstans kring tredje, fjärde albumet som det bekräftas om artisterna har sådan artistisk livskraft som kan bygga en lång karriär. Låt oss hoppas att Battle Beast blir kvar länge än.

tisdag 27 december 2016

Nytt album av Lisa Ekdahl


I detta inlägg uppmärksammade jag Lisa Ekdahls nya EP, Famna jorden.

Nu har hon samlat ihop sig till ett helt album, som fått titeln När alla vägar leder hem.

Det är hennes första album på svenska på elva år, vilket är glädjande för jag tycker hennes engelskspråkiga skivor - oavsett genre - tenderar att kännas opersonliga.

Skivan släpps 17 februari.

måndag 26 december 2016

Craig Finn släpper nytt soloalbum


Sångaren i The Hold Steady, Craig Finn, släpper sitt tredje soloalbum 2017. 

We All Want The Same Things kommer ut 24 mars.

Tyvärr har Finns soloalbum inte kompenserat för de likaledes svaga album som The Hold Steady släppt sedan 2010.

The Hold Steadys album har blivit allt lugnare, men tyvärr också allt sämre, sedan 2008 års utlevande Stay Positive.

fredag 23 december 2016

Första smakprovet från Deep Purples nya skiva


Det dröjer mer än tre månader innan Deep Purples nya skiva InFinite släpps men nu har vi fått se omslaget - se ovan - och dessutom höra ett smakprov. 

Time for Bedlam, som nu finns t ex på Spotify, låter som rimligt vital muskelrock. Precis i samma anda som låtarna från föregångaren Now What?!

Noterbart är att Steve Morse kör ett tjusigt gitarrsolo, kanske det bästa med hela låten. 

InFinite släpps 7 april.

onsdag 21 december 2016

Jake Clemons albumdebuterar



Jake Clemons släpper sin första soloskiva Fear & Love 13 januari. Han har tidigare släppt två EP-skivor, Embracing The Light och It's On.

Fullängdsdebuten innehåller bland annat sången ovan, A Little Bit Sweet.

Kan inte säga att det låter superlovande - jag har en gnagande oro som säger att killen får skivkontrakt rätt mycket på sitt namn och sitt bandmedlemskap.

I The E Street Band är Clemons känd som saxofonist men han är tydligen något av en multiinstrumentalist. Som bekant ersatte han sin farbror Clarence i E Street Band.

Farbror Clarence hade ju också en solokarriär, ibland med olika bandnamnstillägg, som Red Bank Rockers, där framför allt första albumet Rescue från 1983 var riktigt vasst.

tisdag 20 december 2016

Nine Inch Nails släpper EP på fredag

Det var något år då jag på allvar tyckte att Nine Inch Nails var bland det bästa som fanns.

En och annan trevlig bit åstadkommer NIN fortfarande. Men det är inte så att jag tycker Trent Reznor och hans trudelutter är särskilt VIKTIGA längre.

En av Reznors stora inspirationskällor, Gary Numan, är avsevärt mer relevant nu för tiden.

Hur som haver, NIN återkommer lagom till jul, 23 december, med en ny EP, Not The Actual Events. Det är första släppet sedan albumet Hesitation Marks, som kom 2013.

söndag 18 december 2016

Årets bästa skivor: 1. Give A Glimpse of What Yer Not, Dinosaur Jr.


Skivåret 2016 - som sagt inget märkesår, och avsevärt svagare än fjolåret. Det säger lite om kvalitetsnivån när ett normalbra album av Dinosaur Jr. med lätthet intar förstaplatsen.

Som tur är så betyder normalbra att kvaliteten är hög, i fallet Dinosaur Jr.

J Mascis och Lou Barlow verkar ha hittat en fungerande symbios mellan bandet och deras soloaktiviteter. Bandet verkar snarare ha stärkts av att både Mascis och Barlow släppt soloskivor sedan I Bet On Sky som släpptes 2012. 

Give A Glimpse of What Yer Not är en prickfri uppvisning i normalt Dino-beteende, gitarrmangel likväl som melankoliska ballader. Det kan inte finnas någon collegeradiostation som inte går i spinn över Tiny eller Lost All Day.

Detta är den av årets skivor som jag spelat överlägset mest, vilket bara det är ett gott betyg.

Tyvärr lyckades jag missa Dinosaur Jr.s Sverigebesök, det är bara att hoppas att de kommer tillbaka 2017. 

Årets bästa skivor: 2. Let Them Eat Chaos, Kate Tempest
Årets bästa skivor: 3. Case/Lang/Veirs, Case/Lang/Veirs
Årets bästa skivor: 4. Abbath, Abbath
Årets bästa skivor: 5. Fingers Crossed, Ian Hunter
Årets bästa skivor: 6. Mercedes, Iiris Viljanen
Årets bästa skivor: 7. Rose and Thorn, Wendy Bevan
Årets bästa skivor: 8. Cellomusik II, Aina Myrstener Cello
Årets bästa skivor: 9. Så unga, Alice B
Årets bästa skivor: 10. 57th & 9th, Sting

fredag 16 december 2016

Årets bästa skivor: 2. Let Them Eat Chaos, Kate Tempest


Årets bästa samhällsskildring inom populärmusiken kommer från en poet, pjäs- och nu också romanförfattare som gillar hiphop.

Kate Tempest är alltså en mångsidig talang, med poesisamlingar, pjäser, en roman och två album under bältet.

Let Them Eat Chaos är hennes andra album och det behövs inga plakattexter för att förstå att detta är svidande samhällskritik och socialrealism.

Jag tänker lika mycket på Ken Loach som på andra musiker när jag lyssnar på Let Them Eat Chaos. Eller kanske Mike Leigh, som har förmågan att skildra det brittiska samhället utan att nödvändigtvis skriva publiken på näsan med sina filmer.

Vi får möta många olika människor, på samhällets botten och samhällets topp. Ständigt är Kate Tempest och hennes musiker där för att driva historien framåt.

Bitvis skapas en nästan klaustrofobisk stämning för huvudpersonerna, fast i ett liv de inte kan ta sig ur - oavsett om de är välavlönade PR-konsulter eller arbetslösa ungdomar.

Det skulle kunna vara pretentiöst och okänsligt, men Tempest håller en lagom, observerande distans till historierna, utan att för den skull bli iskall. Precis rätt kalibrering för en sångare, men också poet.

Årets bästa skivor: 3. Case/Lang/Veirs, Case/Lang/Veirs
Årets bästa skivor: 4. Abbath, Abbath
Årets bästa skivor: 5. Fingers Crossed, Ian Hunter
Årets bästa skivor: 6. Mercedes, Iiris Viljanen
Årets bästa skivor: 7. Rose and Thorn, Wendy Bevan  
Årets bästa skivor: 8. Cellomusik II, Aina Myrstener Cello  
Årets bästa skivor: 9. Så unga, Alice B 
Årets bästa skivor: 10. 57th & 9th, Sting

torsdag 15 december 2016

Årets bästa skivor: 3. Case/Lang/Veirs, Case/Lang/Veirs


Det finns supergrupper och så finns det Case/Lang/Veirs. Supergruppernas supergrupp.

Neko Case, K.D. Lang och Laura Veirs är Americanaveteranerna som inte hade samarbetat tidigare men nu har gjort en skiva tillsammans.

Trion beskrivs på deras egen webbsida som "a one-of-a-kind event from three  phenomenal, self-driven artists: avant-rock icon Neko Case, legendary musical nomad K.D. Lang, and indie folk star Laura Veirs."

Det går också att beskriva det som en superstjärna (K.D. Lang, som har haft överlägset störst kommersiella framgångar) och en respekterad nischartist med måttliga framgångar (Neko Case) samt en artist som är ännu mindre känd bland den breda allmänheten (Laura Veirs).

I min bok dock statusen omvänd; Laura Veirs, med sina finurliga små sånger (ibland med pophakar, som Best Kept Secret), vinner klart kampen på det här albumet. Neko Case är god tvåa, inte minst på grund av hennes starka, kristallklara röst. K.D. Lang har jag helt enkelt aldrig begripit. Jag har rentav tråkigt under de låtar där hon tar mest plats.

Som helhet är Case/Lang/Veirs ett mycket starkt album, och det vore synd och skam om det inte blir en uppföljare med denna trio.

Årets bästa skivor: 4. Abbath, Abbath
Årets bästa skivor: 5. Fingers Crossed, Ian Hunter
Årets bästa skivor: 6. Mercedes, Iiris Viljanen
Årets bästa skivor: 7. Rose and Thorn, Wendy Bevan  
Årets bästa skivor: 8. Cellomusik II, Aina Myrstener Cello  
Årets bästa skivor: 9. Så unga, Alice B 
Årets bästa skivor: 10. 57th & 9th, Sting