söndag 15 oktober 2017

Kvartalsrapport


När tre kvartal gått så börjar vi närma oss en helårssummering, men saker kan hända under årets sista kvartal, som brukar vara hyfsat releaseintensivt.

Framför allt hinner jag lyssna igenom skivor som även kommit tidigare under året, och i många fall ändrar jag omdömen. Skivor som jag hyllade i början av året kan verka helt ointressanta när årets slut närmar sig. Och vice versa.

Utan rangordning är detta skivor som jag lyssnat mycket på, eller som är intressanta inför en årssummering.

Courtney Marie Andrews, Honest Life
Gedigen Americana av högsta klass. Har dock inte lyssnat på den på flera månader.

Benjamin Clementine, I Tell A Fly
Låter lika idésprudlande som debuten. Kanske ännu mer artistiskt utmanande.

Alejandro Escovedo, Burn Something Beautiful

Nytändning för den gamle veteranen, med hjälp av bland andra R.E.M.-gitarristen Peter Buck.

Gizmodrome, Gizmodrome
Musikermusik kanske någon säger, eftersom Adrian Belew, Stewart Copeland, Mark King och Vittorio Cosma är inblandade. Ovanligt kul, säger jag.

Hamell On Trial, Big Mouth Strikes Again
Ed Hamell har även släppt en ny studioskiva, Tackle Box, men jag tycker liveskivan är vassare. En av de bästa grejorna med Hamell är hans humor och mellansnack.

Lilly Hiatt, Trinity Lane
Den skiva jag lyssnat allra mest på i år. Känns som Lilly Hiatts mest genomarbetade, att hon tagit ett par steg framåt.

Valerie June, The Order of Time
Ingenting banbrytande, bara en väldigt trevlig popsoulskiva.

Scott Miller, Ladies Auxiliary
Svagare än föregångaren, men ändå klart lyssningsvärd.

Van Morrison, Roll With The Punches
Lite överraskande så har denna skiva tagit sig rejält. Tyckte den lät jättetrött först. Men när jag lyssnade närmare så upptäckte jag finesserna i den här blandningen av gamla standards och nya Van Morrison-låtar.

Randy Newman, Dark Matter
Kanske blir Newman lite väl plojig i sin satir, i alla fall i en låt som Putin. Men hantverket är alltid gediget och kärleksballaderna är fina.

Ossler, Evig himmelsk fullkomning
Årets bästa svenska skiva utan tvekan. Ossler har både skrammel och melodier denna gång.

Propagandhi, Victory Lap
Pigg återkomst från agiterande veteraner. Höstens skiva.

Roadcase Royale, Roadcase Royale
Heart-systern Nancy Wilsons nya band har gjort en gedigen debutskiva som inte på något sätt är banbrytande, utan bara bra.

Kamasi Washington, Harmony of Difference
Kamasi Washington är mer lättillgänglig än många kanske tror, baserat på att hans storbolagsdebut var en trippel-CD. Denna korta skiva, med speltid kring halvtimmen, är en lättare munsbit.

Roger Waters, Is This The Life We Really Want
Lite samma grej som med Van Morrison. Lät trött först, men vid en närmare anblick kommer guldkornen fram.

Steve Wickham, Beekeeper
Väldigt varierat - splittrat, kanske någon skulle säga - men fint album av The Waterboys-violinisten. Årets riktigt stora positiva överraskning.

lördag 14 oktober 2017

När 1+1 blir minus


Jag har nog tidigare på bloggen skrivit om mitt hat mot duoplattor. De tillför ytterst sällan någonting.

Du tar två respekterade artister och får en duo som inte vet vad de vill. Exempel: Mark Knopfler och Emmylou Harris - gjorde ingen glad. Steve Earle och Shawn Colvin - utan tvekan det tristaste albumet någon av dem varit inblandad i. Mikael Wiehe har gjort åtskilliga duoalbum, men det är väl bara hans duoskivor med Björn Afzelius som är riktigt bra.

Ett duoalbum som funkade var Jenny Lewis och Johnathan Rices album Jenny & Johnny. Där blev 1+1 faktiskt 3. Kan ha berott på att de var ett par, eller på att de faktiskt hade en tydlig idé om vad de ville göra och bra låtar!

Courtney Barnett och Kurt Vile ser bra ut tillsammans på bild, som syster och bror. Men musikaliskt är albumet Lotta Sea Lice, som släpptes i går, fredag, ingen rolig historia.

Det kan naturligtvis bero på att jag inte har några högre tankar om Vile, medan jag verkligen gillar Barnett. I det här fallet tycker jag Vile drar ner Barnett till sin nivå, där det mesta känns segt och släpigt. Barnetts berömda humor försvinner i seghetsträsket.

Nu har jag bara hunnit lyssna några gånger på skivan än så länge, jag kan inte utesluta att det vänder.

torsdag 12 oktober 2017

Halvfärdigt med Plura


Det finns glimtar av storhet i Pluras föreställning En man av hjärtat på Scalateatern, som hade premiär i lördags, 7 oktober, och körde sin andra föreställning i kväll.

För det första går det naturligtvis inte att bortse från att Plura har skrivit en bunt klassiska sånger i Eldkvarn. För det andra så bränner det till ordentligt i ett par av dem i kväll (mer om detta nedan).

Men när vi blir utlovade någonting mer än en konsert, så...

Det vi får är ett minimum av rekvisita (en kista, en ros, en väska och, ja, lite småpryttlar till) och ett manus som är mer än lovligt tunt. Ciceron på vägen är en inspelad Mauro Scocco, eftersom producenten - förmodligen korrekt - anade att Plura inte skulle kunna bära detta på egen hand.

Plura har några bra historier på lager, men vi får väldigt många repliker i stil med "Var är vi?", när Mauros röst leder Plura runt på den tämligen lilla scenen som helt utan scenografi ska föreställa både Norrköping, Madrid och Sollentuna...

Förutom oklanderligt framförande av bandet (med bland annat Pluras son Axel Jonsson-Stridbeck) av ett gäng gamla Eldkvarnklassiker, så är det egentligen bara vid två tillfällen det blir starkare än en vanlig konsert. Döden skänker alltid dramatik naturligtvis, men det känns äkta när Plura pratar om sin mors bortgång och sedan sjunger Huvudet högt. Likaledes dialogen med "Mauro" om Bodil Malmsten, och den efterföljande Blues för Bodil Malmsten.

Som konsert är det väl godkänt, som show i vidare bemärkelse är det tyvärr lite platt.

onsdag 11 oktober 2017

Billy Bragg släpper mini-LP



3 november släpper Billy Bragg mini-LP:n Bridges not Walls.

Skivan samlar de fyra "löslåtar" som Bragg släppt i år + två ytterligare nyskrivna saker.

Ovan hör du nya singeln Saffiyah Smiles, döpt efter den aktivist som blev världskänd när hon försvarade Saira Zafir som trakasserades av engelska nazister för att hon bar hijab.

söndag 8 oktober 2017

Lindeman lever - tio av de bästa


Jag har här på bloggen inte skrivit något om Hans Alfredsons bortgång. Men nu väcktes i alla fall en tanke som förtjänar en drapa.

Det är få personer i underhållningsvärlden som förtjänar epitetet geni, men Hans Alfredson (och Tage Danielsson) hör definitivt till dem. Det har skrivit miltals om hur Alfredson inte bara var en genial skådespelare, regissör och författare, utan kunde tusen andra konster också.

Hur väl står sig filmerna, böcker, revyerna i dag? Mycket är färgat av tiden, och svårt att fullt ut ta in i dag.

Men lindemännen, lustigt nog, är tämligen tidlösa. I alla fall de bästa. Där finns plötsligt bara mänsklighetens alltid återkommande brister, lustigheter och storhet. Det är, exempelvis, väldigt få referenser till dagspolitik.

Lite raskt sammanställt skulle jag vilja hävda att detta är tio av de allra mest briljanta lindemännen: (Länkarna går till Spotify)

Lärare i Skepparskolan, Valfrid Lindeman
Möjligtvis finns det finsmakare som tycker att de enda rätta lindemännen är de där Lasse O'Månsson snarare än Tage Danielsson frågar ut Lindeman. Läraren i Skepparskolan briljerar i allehanda sjöbuseuttryck ("tulla knajsing"), men verkar inte riktigt säker själv på vad allt betyder.

Akademiledamot Gunnar Lindeman
När Odysseus Elytis 1979 tilldelades Nobelpriset i litteratur, så passade Tage Danielsson på att fråga ut akademiledamot Gunnar Lindeman. Den senare är en "jävla bra poet" som mest skriver fågeldikter. "Truten truten", lyder en av dem.

Kioskägare Frippe Lindeman
Kioskägare Frippe Lindeman verkar ha det trevligt i sin kiosk, där han "sätter på hurran" och helst skulle vilja "läsa sönder" tidningar som Piff, Paff och Puff. Fast det verkar vara jobbigt att cykla till kiosken och sedan gå hem med cykeln för att den inte ska bli stulen.

Biodlare Humle Lindeman
En av de mest imponerande lindemännen där Alfredson bland annat utantill läser upp texten om honungens kvalitet från etiketten på honungsburken. Samt naturligtvis otaliga bi-vitsar. Allt avslutas med en halsbrytande jämförelse med den fula ankungen.

Fotbollstränare Bob Lindeman
Kanske lite uttjatad men den är ju briljant på många sätt. Alfredson fångar klockrent Roy Hodgsons engelsksvenska och drämmer till med några klassiker som än i dag citeras ("gröna sidan upp"). Bob Lindeman lanserar också sitt eget fotbollssystem, 5-4-3-8-9-6-8-1 (numret till Lisas massageinstitut).

Hundägare Barbro Lindeman
På rak arm kan jag komma på tre kvinnliga lindemän, nämligen hundägare Barbro Lindeman, folksångerska Malta Lindeman och syföreningsmedlem Agda Lindeman. Fast det är förstås lite oklart om Barbro Lindeman heter Barbro eller möjligtvis Barbror eller Burbra. En liten gul hund förekommer.

Parkföreståndare Gotthard Lindeman
"Bullermätta barn bergbanas bane" är onekligen en klassisk rubrik. Stackars folkparksföreståndaren i Åhus som har lite för få attraktioner i sin park. Man kan aldrig äta Akos mintkola igen utan att tänka på Gotthard och hans lojale medarbetare "Foten" Holmberg från Onslunda.

Säsongsarbetare Lucifer Lindeman
Att sälja Lucianålar är en kort säsong, men ändå. Kvart i nio väcks far i huset och Luciafirandet avslutas med att mor och far dansar tango. Det får vi lära oss i denna sedelärande berättelse. Mor är en okonventionell Lucia, skallig och klädd i overall.

Pingvinforskare Egon Lindeman
Här får vi bland annat lära oss pingvinernas sång, som är kort. Att pingpong är en förkortning för pingvinpongong visste i alla fall inte jag, innan jag hörde denna Lindeman. I armén hittar vi pangvinerna.

Förortsbo Albert Lindeman
Stackars Albert som tvingas sitta i husets bästa fåtölj ("det är en dålig fåtölj, men det är ändå husets bästa") och lyssna på grannens tv. Och att klättra upp via sopnedkastet låter inte heller så lockande. Vi kan i alla fall glädja oss åt att sandlådan ska vara klar 1980.

lördag 7 oktober 2017

Utrett om Kajsa Grytts nya album

Först meddelade TT i en genomgång av höstens nya skivor att Kajsa Grytt skulle släppa en skiva som hette Kniven 20 oktober. Det stämde inte riktigt.

Sant är att skivan heter Kniven i hjärtat och kommer först i vår, 13 april.

- Rösten skulle komma närmare, historierna skulle vara i fokus, det skulle bli elegant och rent. Musiken skulle förstärka bilden och historien. Sången skulle vara som en karaktär i en filmscen och musiken skulle bli miljön och scenografin, säger Kajsa Grytt om det kommande albumet, i ett pressmeddelande.

Redan nästa fredag, 13 oktober, får vi en försmak via singeln Bron.

Kniven i hjärtat är första skivan sedan 2013 års Jag ler, jag dör. 2014 släppte Grytt samlingen Vad har jag gjort - en samling.

fredag 6 oktober 2017

ELO släpper livealbum från Wembley


Jeff Lynne's ELO, som orkestern numera heter, släpper 17 november live-cd:n och dvd:n Wembley or Bust.

Sedan Lynne gjorde comeback, både live och i studio, så har bandet sålt ut konserter på löpande band.

Personligen tyckte jag comebackalbumet Alone In The Universe var tämligen blekt. Och det vore synd att säga att det är superspännande att höra ELO live. Liveversionerna är häpnadsväckande lika studioversionerna. Där är den moderna tekniken - där allting putsas hundra gånger - tyvärr till nackdel.

Jag skulle råda er att snarare lyssna på ELOs första liveskiva, The Night The Light Went On In Long Beach. Betydligt råare och inspelad före bandets verkliga storhetstid. Men med mer livekänsla, och en spänning som dagens polerade version inte kan erbjuda.

(Tyvärr finns The Night The Light Went On In Long Beach inte tillgänglig via moderna digitala kanaler, men här finns den via Amazon.)

torsdag 5 oktober 2017

Tjuvlyssna på Robert Plants nya


Robert Plants nya skiva Carry Fire släpps inte förrän nästa fredag, 13 oktober, men redan nu kan du höra den via NPR:s First Listen

Jag har lite fördomar mot Robert Plant, att han är livrädd för att framstå som "bara en vanlig rockare" och därför alltid vill väva in miljoner olika influenser i sin musik - bland annat härlig så kallad "världsmusik", en term jag aldrig greppat. Är inte all musik "världsmusik"? Eller "folkmusik"?

Men okej, jag ska inte vara dum eller framstå som alltför inskränkt. Jag förstår ju att detta betyder att influenserna kommer någon annanstans från än just vit rockmusik.

Hur låter nya skivan då? Jotack, produktionen låter både varm och stark, ingen av låtarna sätter sig kanske vid första lyssningen men det brukar ju inte betyda så mycket.

tisdag 3 oktober 2017

Tom Petty 1950-2017


Jag tror många känner att Tom Petty inte var den av alla rockartister som stod på tur att lämna den här världen. Han var trots allt bara 66 år gammal.

Men så blev det, på måndagen. Och då är tre av fem Traveling Wilburys borta, för att bara nämna en konsekvens av Pettys bortgång.

Petty hade den där kvaliteten som gjorde att han gick hem i princip i alla läger - hos den breda radiolyssnande allmänheten, hos rockkritikerna och hos kalenderbitarna. Han hade både bredd, djup och spets.

Själv upptäckte jag Petty som så många andra, när skivor som Long After Dark och Southern Accents började nå ut även i Sverige. Framför allt den senare skivan blev en riktig favorit i mina lurar, den som jag minns det ganska kalla våren 1985.

Den enda gången jag såg Petty live var när hans Heartbreakers kompade Bob Dylan på Isstadion, kan det ha varit 1986? Dylan var inte riktigt närvarande, men bandet var bra.

Vila i frid, Tom.

lördag 30 september 2017

Lilly Hiatt intervjuas och spelar på World Café

På sätt och vis är Lilly Hiatts Trinity Lane redan årets skiva. I den bemärkelsen att jag lyssnat överlägset mest på den, av alla nya skivor som kommit i år.

Det är också hennes starkaste skiva så här långt i karriären.

John Hiatts dotter berättar i detta avsnitt av NPR:s program World Café bland annat om sin karriär, sin pappa och hur det är att bo på Trinity Lane i Nashville.

Lyssna här!

fredag 29 september 2017

Ännu en intensiv skivdag - högre förväntningar i dag


Av dagens många skivsläpp hoppas jag mest på två.

Dels Benjamin Clementines I Tell A Fly. Clementine tog alla med storm med sitt debutalbum At Least for Now, som också vann Mercurypriset. Han är en unik talang som rör sig över genrer med lätthet.

Dels hoppas jag på Propagandhis nya skiva Victory Lap. Det är första skivan på fem år och vad jag har hört så här långt låter ovanligt piggt för att komma från veteraner. Och behöver vi medveten politisk popmusik någon gång, så är det nu.

Kanske borde jag även nämna jazzsaxofonisten Kamasi Washingtons nya EP (dock 30 minuter lång) Harmony of Difference. Förväntningarna är höga efter Washingtons debutskiva - trippel-CD:n The Epic.

I dag släpper också Benny Andersson sin instrumentala skiva Piano, med både Abbaklassiker och låtar från Chess, Kristina från Duvemåla m fl.

Thåström kommer med nya albumet Centralmassivet.

Slutligen kan nämnas Ronnie Montroses postuma album som han spelade in med Eric Singer på trummor och Ricky Phillips på bas. En mängd gästartister medverkar också, som Joe Bonamassa, Sammy Hagar och Glenn Hughes.

tisdag 26 september 2017

Manhattan Transfer överraskar med nytt album

Det är åtta år sedan Manhattan Transfer släppte sin senaste skiva, The Chick Corea Songbook.

Och i ärlighetens namn trodde jag inte att det skulle bli någon ny skiva efter Tim Hausers bortgång 2014. Med all respekt för Alan Paul, Janis Siegel och Cheryl Bentyne, men jag trodde Hauser var oersättlig, i alla fall i skivstudion. (På scenen är han ersatt av Trist Curless och Yaron Gershovsky verkar också vara ny medlem i gruppen.)

Men enligt en tweet från producenten Mervyn Warren är ett nytt album klart. Det kan heta The Junction, i alla fall om hashtaggen i Warrens tweet är någon ledtråd.

söndag 24 september 2017

Fortsatt intensiv skivhöst


September månad har varit relativt generös, vad gäller skivsläpp.

Kanske inte något riktigt mästerverk som kommit, men många intressanta eller halvintressanta släpp. I detta blogginlägg summerade jag de intressanta skivor som kom 8 september.

Under de efterföljande veckorna har vi bland annat begåvats med Gary Numans uppföljare till comebackskivan Splinter (Songs from a Broken Mind), den heter Savage (Songs from a Broken World). Nya skivan kanske inte är lika anmärkningsvärd som Splinter - som ju byggde på överraskningseffekten när Numan visade sig vara i samma form som i fornstora dagar - men låter helt okej.

Cat Stevens, eller Yusuf som han också kallar sig, har släppt The Laughing Apple, vilket är det närmaste han kommit sin gamla 70-talskarriär (många av låtarna är skrivna då).

Gizmodrome har jag redan kommenterat i detta inlägg - höstens överraskning så här långt.

Rebecka Törnqvists Home Secretary har fått lovord av kritikerna, men jag är skeptisk. Känns som pretto för prettos egen skull. Jag ska dock ge den några chanser till.

Van Morrisons Roll With The Punches känns lite både och - å ena sidan säkert ärligt menad, å andra sidan; har han inte kört de här gamla halvtrötta blueslåtarna en miljon gånger tidigare?

Heartgitarristen Nancy Wilson är för tillfället ovän med sin syster Ann, och därmed har Heart paus just nu. Läs här om den konflikten. Nancy ägnar sig nu åt bandet Roadcase Royale som i fredags släppte sin första skiva, First Things First. Småtrevligt, som en gammal kofta.

fredag 22 september 2017

Rebecca Pronsky släpper nytt



Jag har bara hört ett av Rebecca Pronskys album, nämligen det senaste - Known Objects från i fjol. Det var en av 2016 års bästa skivor.

8 november släpper Pronsky uppföljaren Witness: The Hillary Song Cycle. En skiva ur, naturligtvis, Hillary Clintons imaginära perspektiv.

Ovan kan du höra lite musik från skivan samt höra Rebecca Pronsky prata om projektet.

torsdag 21 september 2017

Riktigt god boxnyhet från Bob

Bob Dylans ambitiösa The Bootleg Series har innehållit både toppar och... lite lägre toppar.

Den klassiska första boxen med volymerna 1-3 var naturligtvis en riktig guldgruva med outgivna låtar från hela karriären. Det var där vi fick bekanta oss med klassiker som Blind Willie McTell och Foot of Pride. Men, säg, liveinspelningarna från 1964 eller genomgången av karriärbottennappet Self Portrait var väl lite mindre intressanta.

Nu närmar vi oss dock en oerhört intressant utgivning, i min mening, nämligen det som amerikanska rockmagasin kallar "gospelperioden". Vi andra brukar kalla det Dylans religiösa period.

Trouble No More: The Bootleg Series Vol. 13 1979-1981 innehåller inspelningar gjorda i samband med Slow Train Coming, Saved och Shot of Love. Tre skivor som hånades när de kom ut, men har omvärderats ganska rejält. Jag tycker de är fantastiska, alla tre.

Därför kan vi tänka oss att det finns guldkorn i materialet som samlas på 8 CD och 1 DVD. Det kommer även finnas ett alternativ med bara 2 CD.

Boxen släpps 3 november.

onsdag 20 september 2017

Morrisseys nya singel


Morrisseys nya album Low In High School kommer först 17 november.

Redan i går, 19 september, släpptes första singeln, Spent The Day In Bed.

Den känns som en bagatell, men jag vet inte - jag har bara lyssnat på den två gånger.

Lyssna på Spotify.

söndag 17 september 2017

Wiehe och Grytt släpper skivor


Skivhösten fortsätter fyllas på. Två av de senaste releaserna som jag inte upptäckt förrän nu är Mikael Wiehes skiva Portvakten som släpps 10 november och Kajsa Grytt som släpper skivan Kniven 20 oktober.

Wiehe spelade låten Portvakten i SVT här om dagen. Se klippet här. Det fick jag reda på genom att en Facebookvän hånade Wiehe och låten...

Att Kajsa Grytt släpper en skiva har jag bara hittat bekräftelse på via en sammanställning som TT gjort över kommande skivor. Tydligen är titeln Kniven, men jag hittar ingen ytterligare information via Grytts sociala medier. Hon verkar inte ha någon regelrätt hemsida längre, förhoppningsvis är den bara under upprustning lagom till skivsläppet.

lördag 16 september 2017

Oväntat charmigt debutalbum från supergrupp



Gizmodromes debutalbum kan mycket väl vara årets överraskning.

På papperet får jag nästan ångest över en grupp som består av Mark King (basist i Level 42), Adrian Belew (gitarrist i bland annat King Crimson), Vittorio Cosma (som beskrivs som multiinstrumentalist, vilket är det hemskaste man kan vara) samt Stewart Copeland (trummis i The Police).

Det skulle kunna bli hur pretto och tråkigt som helst.

Men det här är tokcharmigt. Inte minst på grund av att trummisen Copeland stegar fram och tar över sången. Eller sång och sång, han pratsjunger, på ett sätt som påminner mycket om Stan Ridgway, den gamle Wall of Voodoo-sångaren.

Så visst får vi instrumentalpartier som bara kan älskas av personer som läser Guitar Player och liknande tidningar. Men samtidigt är det knasigt, avslappnat och sprittande.

Kanske är den här skivan ett tuggummi som förlorar sin smak ganska fort, men just nu är det kul.

torsdag 14 september 2017

Ronnie Montrose sista skiva släpps


Gitarristen Ronnie Montrose gick bort 2012. Nu, fem år senare, släpps hans sista skiva, 10x10.

Montrose, basisten Ricky Phillips och trummisen Eric Singer bildar stommen på skivan, som också har mängder av gästartister, som tio olika gästsångare - däribland Eric Martin, Edgar Winter, Glenn Hughes och Sammy Hagar.

Hagar sjöng ju naturligtvis med Ronnie Montrose i bandet Montrose på 70-talet.

10x10 släpps 29 september.

tisdag 12 september 2017

The Thes comeback kanske inte är allt vi önskar oss


När det började talas om att Matt Johnson skulle göra comeback med The The så såg jag framför mig ett nytt album, med ny musik. Kanske till och med livespelningar eller en hel turné.

Nu verkar det bli något lite av detta, men inte allt vi hoppats på.

Spelningarna, till att börja med, är i dagsläget bara två.

1 juni på något som kallas Heartland Festival vid Egeskov slott på Fyn i Danmark och 5 juni på Royal Albert Hall i London.

Det nya albumet blir en box med något som kallas Radio Cineola Trilogy. Allt detta är material som på ett eller annat sätt funnits tillgängligt tidigare, om jag begriper rätt. Eller i alla fall det mesta av det. Informationen är knapphändig.

Den skiva som innehåller musik är mestadels fylld av gästartister, bland annat svenska Meja, som sjunger The The-låtar. En enda låt där Matt Johnson sjunger, nämligen den redan utgivna We Can't Stop What's Coming. Det är väl helt enkelt inspelningen av den webbradiosändningen där nya låten fick premiär.

Den andra skivan innehåller bland annat "soundscapes" och poesi. Detta kan vara tidigare outgivet men är naturligtvis totalt meningslöst att lyssna till. Lite som den filmmusik som getts ut.

Den tredje skivan innehåller intervjuer, med mera, från Johnsons radiosändningar under vinjetten Radio Cineola. Det kan väl finnas något litet intresse av detta, men vi som gillar The The vill ju ha musik, inte radioprat.

Nu behöver ju detta inte betyda att Matt Johnson lagt planerna på ett album med ny musik på hyllan, men jag börjar få en känsla av att hans sista riktiga album kom för länge sedan.

Det finns inget releasedatum för boxen, men förhandsbeställningar kan läggas via thethe.com från 6 oktober.

söndag 10 september 2017

Dhani Harrison släpper debutalbum



Ah, att vara ett Beatlesbarn. Det verkar vara lättare om man INTE spelar musik. Det är väl framför allt Lennonsönerna som fått några slängar av sleven för att de inte är lika bra som farsan.

Dhani Harrison verkar vara allmänt respekterad, men har inte verkat sugen att ta steget fullt ut i rampljuset. I stället har han varit bandmedlem och samarbetat med artister som Ben Harper.

Men 6 oktober släpps hans första soloskiva, In///Parallell. Smakprovet All About Waiting - se/hör ovan - låter kanske lite väl anonymt, men avskräcker i alla fall inte från albumet.

lördag 9 september 2017

Beundransvärda Tori Amos


Jag gillar de där motvallskäringarna (och gubbarna) inom musiken. Som karvar sin egen lilla nisch, i stället för att följa minsta motståndets lag.

Därför gillar jag Tori Amos. Som gått från popsnöre i bandet Y Kant Tori Read, till hitmakare (Cornflake Girl), till dagens artist som så uppenbart har mer med konstmusiken att göra än med rock eller pop.

Men hon tillåter sig att närma sig det radiovänliga ibland - t ex på albumet Abnormally Attracted to Sin som kom 2009. Sedan gjorde hon en julskiva samma år, Midwinter Graces, som är en av de få julskivor som har ett existensberättigande.

Night of Hunters från 2011 var väldigt långt från popen, mer påminnande om en sångsvit som uppförs i finare salonger än rockklubbar.

Gold Dust (2012) var nyinspelningar av gamla låtar. Unrepentant Geraldines (2014) och nya skivan Native Invader är ganska lika - som om hon hittat den slutliga kompromissen mellan popen och konstmusiken.

Jag ska erkänna att, om man inte är på humör, då kan Tori Amos vara påfrestande. Det krävs tålamod. Det krävs att du lyssnar, snarare än bara har på musiken i bakgrunden. Melodikrokarna kan vara diskreta. Finesserna kan vara små men är värda att lyssna noga efter.

fredag 8 september 2017

Intensiv skivdag



Känns som att skivhösten drar i gång på allvar i dag med flera intressanta releaser.

Mest intressant enligt mig är Mas Ysa, vars EP Untitled aviserades bara här om dagen. Och som dessutom kommer med en film - se den här ovan.

Tori Amos nya skiva Native Invader och Sparks nya Hippopotamus ser jag fram emot att höra även om förväntningarna inte är enorma. 

Sympatiske Ted Leo släpper sin The Hanged Man

The Dream Syndicate gör comeback på skiva efter 29 år (!) med How Did I Find Myself Here? 

Och slutligen The Waterboys, vars skiva Out of All This Blue jag redan hunnit lyssna på, i alla fall nästan hela skivan. Mina förväntningar var i botten eftersom de första spåren som släpptes ut lät som dåliga skämt. Helheten verkar inte vara riktigt lika illa, det finns också några spår som låter som klassiska Waterboysspår. 

onsdag 6 september 2017

Mas Ysa släpper ny EP



Mas Ysa, eller Thomas Arsenault som han egentligen heter, släpper EP:n Untitled på fredag 8 september.

Det är hans första skiva sedan albumet Seraph, 2015. En skiva som jag lyssnat oerhört mycket på.

Till nya EP:n hör också en film, som du kan se ett smakprov ur ovan.

måndag 4 september 2017

Walter Becker 1950-2017


Vi borde inte vara förvånade över att de artister vi älskar dör. De är ju trots allt människor. Men det slår mot oss därför att de skrev musiken vi växte upp med, som barn, som tonåringar, som unga vuxna. Och nu försvinner de som tonsatte 60-talet och 70-talet (och 80-talet, tyvärr, även om de dör för unga).

Steely Dan borde inte ha varit något för mig, egentligen. Den musik jag gillade bäst var aldrig perfekt. Den var snarare kantig, skramlig, osäker på vilka toner den skulle träffa.

Men Steely Dan hade mer än perfektion. Den första låten jag verkligen lade märke till var Hey Nineteen, när Kaj Kindvall spelade den i något av sina program. Den första skivan jag köpte var samlingsskivan Gold. Jag minns att jag lyssnade på den på väg till militärtjänsten i Boden. Babylon Sisters, Hey Nineteen, Deacon Blues...

Det finns sannolikt inte ett universum där Steely Dans musik åldras, eller blir någonting annat än perfekt, i meningen ett utmärkt hantverk, från första gitarrtonen till det sista cymbalslaget.

Walter Becker var den där andre, ett öde han delat med många duopartners. På många sätt stod han i skuggan av Donald Fagen, som sjöng och skrev det mesta av materialet och av omvärlden sågs som bandets ledare. Men man får en liten uppfattning om Beckers storhet när man lyssnar på hans två soloskivor, 11 Tracks of Whack och Circus Money.

När Steely Dan gjorde comeback i början av millenniet, med Two Against Nature och Everything Must Go, och faktiskt började turnera mer regelbundet än de gjorde under sin storhetstid, då verkade också Walter Becker ta större plats, på scenen och i intervjuer. Det fanns ingenting av nådig underhuggare i de situationerna, utan bandet var helt klart ett partnerskap som ägdes till lika delar av honom och Fagen.

Nu när Becker är borta, har Donald Fagen i ett uttalande lovat att "keep the music we created together alive, as long as I can with the Steely Dan Band".

Läs Donald Fagens hyllning till Walter Becker här.

Läs Rickie Lee Jones hyllning till Walter Becker här.


lördag 2 september 2017

Får vi se Randy den här gången?


Jag började inte följa Randy Newman förrän Ulf Lundell hade spelat in sin version av Guilty (Skyldig) på skivan Sweethearts, 1984. Och även då nöjde jag mig med att köpa Good Old Boys, just den skivan där Guilty är med. 

Först i slutet av 90-talet upptäckte jag Newman på allvar, när jag köpte boxen Guilty: 30 years of Randy Newman. Sedan dess är jag ett jättefan. 

Därför var det en stor besvikelse när han ställde in sitt aviserade besök på Cirkus för några år sedan (jag minns inte vilket år). 

Efter det var jag helt inställd på att han aldrig skulle komma hit. De få gånger han turnerade i Europa så verkade det bara vara Storbritannien, Tyskland och Frankrike som fick besök. Kanske Holland, Belgien, Österrike. 

När en Danmarkskonsert aviserades för ett par veckor sedan så fick jag en liten förhoppning om att Sverige kanske också skulle få besök. Men chansen var liten, tänkte jag. Det finns trots allt flera artister som ofta tar in Danmark när de ändå är i Tyskland, men struntar att hoppa över till Sverige.

Men så blir det; 12 februari på Cirkus. Men visst finns frågan där: Får vi verkligen se Randy den här gången?

fredag 1 september 2017

Första tonerna från Europes nya



Det är svår Kashmir-varning på Europes nya singel Walk The Earth, som också är titelspåret från bandets nya album.

Det är naturligtvis inte ett rakt plagiat, men rytmerna och feelingen är ett uppenbart lån från den gamla Led Zeppelin-favoriten. Samtidigt som utropet om "champions" naturligtvis leder tankarna till Queen...

Albumet släpps 20 oktober.

onsdag 30 augusti 2017

Courtney Barnett och Kurt Vile släpper sin skiva i oktober



13 oktober släpps Courtney Barnetts och Kurt Viles samarbetsskiva som fått titeln Lotta Sea Lice.

Första smakprovet hittar du ovan.

tisdag 29 augusti 2017

En fläkt av 90-tal

Ah, 90-tal. För många ett decennium som kännetecknades av grunge.

För mig var grungen obegriplig, jag tyckte det lät för jävligt, rent ut sagt. De enda band som var i närheten av grungevågen som jag gillade var Smashing Pumpkins och Hole. Men de var för poppiga för att vara riktig grunge. Belly och Breeders gjorde ibland schyssta saker, och även de fanns ju i utkanten av grungen.

För mig var 90-talet i stället en blandning av gamla 70- och 80-talsartister som gjorde mig besviken, samt en aldrig sinande ström av så kallade lovande band och artister, som också gjorde mig besviken. 90-talet, kort sagt, var egentligen inget bra årtionde för musik.

En av de där lovande artisterna var Tracy Bonham, vars debutalbum, The Burdens of Being Upright, kom ut 1996. Hon fick något av ett minigenombrott, inte minst genom hiten Mother Mother.

Nu har hon spelat in skivan igen, originellt nog i tagningar som är långsammare än originalet. Skivan heter då Modern Burdens och släpps 11 oktober.

Här kan du höra hur oerhört långsamma de nya versionerna är.

måndag 28 augusti 2017

Nytt album av Robert Plant


Robert Plant släpper vad som enligt expertisen är hans elfte soloalbum, 13 oktober.

Förutom soloalbum är ju mannen känd för samarbetsskivor med bland andra Jimmy Page och Alison Krauss. Och naturligtvis... Led Zeppelin.

Jag är ju udda i att jag inte håller Led Zeppelin så enormt högt som många andra. Utan tvekan har de gjort bra låtar, men jag blir liksom inte helt till mig när jag hör deras skivor.

Faktum är att min favoritskiva med Plant nog är just samarbetet med Alison Krauss, Raising Sand.

Nya skivan heter Carry Fire.