tisdag 22 augusti 2017

Morrissey släpper nytt album

17 november släpper Morrissey sitt nya studioalbum Low in High School.

Morrisseys nya skivbolag BMG har bara lovord för honom och kallar Low in High School "a landmark record".

Det återstår naturligtvis att se, jag kan personligen tycka att hans skivor under det senaste decenniet varit rätt mycket hit and miss.

Nya skivan är producerad av Joe Chiccarelli och är Morrisseys första album sedan 2014 års World Peace Is None of Your Business.

söndag 20 augusti 2017

Benny Anderssons pianoskiva släpps i september



Vandringen från populärkultur, som ibland ses över axeln, till aktad högkultur kan ske på många sätt. Således ges Benny Anderssons skiva Piano nu ut av Deutsche Grammophon, etiketten som nästan uteslutande ger ut klassisk musik.

Benny Andersson har genom alla år lyckats gå hem både i stugorna och de fina salongerna. Inte minst, naturligtvis, när han visat att det kommersiella genomslaget finns oavsett om han spelar popmusik, musikal eller folkmusik.

I ovan Youtubeklipp hörs några smakprov, samt Bennys egna reflektioner kring skivprojektet.

Skivan släpps 29 september.

lördag 19 augusti 2017

Smakprov från Tori Amos nya skiva


Via Pledge Music kan vi se textvideon till singeln Up The Creek from Tori Amos nya skiva Native Invader.

Som albumtiteln antyder påminner musiken en hel del om vad som på engelska får kallas Native American-musik. Up The Creek är inte helt olikt något som Buffy Sainte-Marie kunde ha gjort. Låter med andra ord bra.

Skivan släpps 8 september.

torsdag 17 augusti 2017

Årets bästa skiva så här långt


Det har varit några lugna veckor här på bloggen, och det beror naturligtvis på stiltjen bland skivnyheterna. Men nu kanske det börjar ticka i gång så smått när vi närmar oss mer releaseintensiva veckor.

I dag är jag glad för att NPR låter oss lyssna på Lilly Hiatts Trinity Lane. Tre låtar har, successivt, släppts ut på kanaler som Spotify, men på NPR kan vi nu lyssna på hela albumet.

Redan de tre första låtarna lät lovande, men nu när jag hört hela skivan är jag rätt säker på att det är årets hittills bästa, och kanske en kandidat till förstaplatsen även när året är slut.

Lilly Hiatts tidigare skivor har varit lovande, men det känns som att hon växer ett nummer med detta album. Kul!

Skivan släpps nästa fredag, 25 augusti.

Lyssna på skivan här!

lördag 12 augusti 2017

Årets magplask?


Mike Scott i The Waterboys har gett oss mängder av magisk musik genom åren.

Först åren med "The Big Music" - skivor som A Pagan Place och This Is The Sea, låtar som Don't Bang The Drum, The Whole of The Moon och Church Not Made With Hands.

Sedan folkmusikåren och skivor som Fisherman's Blues och Room To Roam.

Och i en tredje, rockigare våg - skivor som Dream Harder och A Rock In The Weary Land.

Men tyvärr verkar magin svika Mike Scott nu i senare delen av hans karriär. 2015 års Modern Blues var ett enda långt argument för att gitarrocken är stel och död.

Och nu väntar ett dubbelalbum, Out of All This Blue, 8 september. Hittills har vi fått två låtar från albumet - If The Answer Is Yeah och Payo Payo Chin.

If The Answer Is Yeah låter som en artist som försöker göra sin tradiga rock lite mer hipp med svängiga hiphoprytmer. Payo Payo Chin låter som en artist som försöker göra sin tradiga rock lite mer hipp med japanska popinslag (Scott har nyligen gift sig med japanska konstnären Megumi Igarashi.)

Det är så erbarmligt uselt att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

söndag 6 augusti 2017

Jen Cloher startar om



Jen Cloher har en något spretig karriär så här långt. Hon har gett ut soloskivor, men även skivor tillsammans med flera andra artister, däribland sin partner Courtney Barnett.

Nu verkar hon vilja starta om. Åtminstone tolkar jag jag alltid se varje gång en artist döper ett album till sitt eget namn. Således släpps Jen Cloher på fredag, 11 augusti.

Smakprovet Forgot Myself låter väldigt mycket som Barnett, vilket naturligtvis inte är någon slump.

fredag 4 augusti 2017

Niels Jensen ser tillbaka



Många minns Niels Jensen mer för några filmroller, i filmen G och i Mannen från Mallorca, än för hans musikkarriär.

Jag gillade honom från början, skivorna Mobbingbarn och Rum, men det som kom efter de två första skivorna gick mig förbi.

Nu släpper Jensen en singel, med titeln Fan vad tiden går, som också är titeln på en greatest hits-show som landar på Victoriateatern i Malmö 15 september och 14 oktober. Jag söker på nätet för att hitta fler datum, men just nu verkar det vara de två tillfällena som gäller.

Föreställningen är en blandning av Jensens låtar och personliga tillbakablickar där han berättar om sin karriär.

onsdag 2 augusti 2017

The Pogues - viktiga eller oviktiga?


Sommarmånaderna har blivit bättre, vad gäller skivreleaser. Nu fortsätter det att komma nya skivor även i juli och augusti, även om takten naturligtvis är lägre än under våren och hösten. 

Det lägre tempot under sommaren gör att jag hinner lyssna på annat än nysläppta skivor. Så fick jag här om dagen för mig att lyssna på The Pogues, och blev på sätt och vis positivt överraskad. 

The Pogues är inget band jag lyssnar på regelbundet, utan det kan gå flera år mellan gångerna. (Förutom att du varje jul naturligtvis inte kan undvika att höra Fairytale of New York). 

Irländska folkmusikpurister rynkar gärna på näsan åt The Pogues. Om du följer debatter på nätet så heter det ofta att bandet inte haft någon påtaglig betydelse för folkmusiktraditionen. Läs till exempel diskussionen här, med rubriken How important are The Pogues?

Det är inget underligt i den negativa inställningen. De som värnar en genre ser nästan alltid med skepsis på gränsöverskridare eller artister som "populariserar" en musikstil.

Vad som torde stå utom allt tvivel är att The Pogues fick många utanför Irland att för första gången lyssna på irländsk folkmusik eller musik influerad av densamma. Inte ens relativt populära band som The Dubliners eller The Chieftains kom i närheten av genomslaget som The Pogues har haft. Ur den aspekten tror jag inte bandets betydelse kan överskattas.

Jag hittade också en annan intressant artikel som påpekar att Shane McGowan i sina texter bottnade i irländsk litteratur. Pádraic Grant visar i artikeln The Pogues and Irish Cultural Continuity kopplingen mellan McGowans texter och mängder av irländska författares verk. Läs! Och lyssna på The Pogues!

måndag 31 juli 2017

The Dream Syndicate gör comeback



Det finns album som verkligen lyfter dig tillbaka i tiden. Du minns var du var, hur du kände dig och vad du tänkte när du lyssnade på skivan.

The Dream Syndicates skiva Ghost Stories från 1988 är en sådan skiva. Som osnuten 21-åring tyckte jag Steve Wynns nasala stämma förmedlade en högre visdom när han sjöng Weathered and Torn eller See That My Grave Is Kept Clean (Blind Lemon Jeffersons låt).

Bandet splittrades redan efter Ghost Stories, bandets fjärde skiva.

The Dream Syndicate återbildades 2012, men har inte gjort någon ny skiva förrän nu, fem år senare (och 29 år efter den förra skivan). Den nya skivan heter How Did I Find Myself Here och släpps 8 september.

Lyssna på det 11 minuter (!) långa titelspåret ovan!

söndag 30 juli 2017

Mick Jagger släpper två nya låtar





Rolling Stones sägs vara på gång med ett nytt album. Lite oväntat kommer dock Mick Jagger innan dess med två nya sololåtar.

Jag trodde nog att han i princip hade lagt sin solokarriär på hyllan, eftersom den aldrig rönt tillnärmelsevis samma intresse som Stones.

Det verkar inte som att England Lost och Gotta Get A Grip tillhör något kommande soloalbum, utan är singlar. Sångerna är inspirerade av Brexit och det politiska klimatet i England och världen.

Läs mer om Mick Jaggers nya låtar via The Guardian.

fredag 28 juli 2017

Scott Millers nya skiva släpps i dag

En av de skivor jag har störst förväntningar på i år har släppts i dag, Scott Millers Ladies Auxiliary.

Jag har bara hunnit lyssna på den en gång (på väg till jobbet), så jag får återkomma med en mer seriös recension.

Värt att notera, ur negativ aspekt, är att Miller återvinner två låtar från ep:n Co-Dependents som han spelade in tillsammans med Rayna Gellert och släppte 2012, nämligen Someday, Sometime och Lo Siento Spanishburg, West Virginia.

Kanske har Scott Miller ett rimligt skäl till detta, till exempel att låtarna inte fick tillräcklig uppmärksamhet tidigare.

Men jag tycker ändå det känns surt att vi då "bara" får åtta nya låtar. (Du får tio nya låtar om du har stött projektet via PledgeMusic, då ingår nämligen två bonuslåtar.)

torsdag 27 juli 2017

Europe släpper elfte albumet


20 oktober släpps Walk The Earth, Europes elfte studioalbum.

Det är uppföljaren till 2015 års War of Kings som kändes som en svagare historia än 2012 års Bag of Bones, som å andra sidan var utmärkt.

Walk The Earth är producerad av Dave Cobb och innehåller tio spår:

1. Walk The Earth
2. The Siege
3. Kingdom United
4. Pictures
5. Election Day
6. Wolves
7. GTO
8. Haze
9. Whenever You're Ready
10. Turn To Dust

tisdag 25 juli 2017

Quiet Riot gör ett nytt försök med album


21 april var det meningen att det gamla metalbandet Quiet Riots nya skiva Road Rage skulle ha släppts.

Men nu kommer skivan 4 augusti i stället.

Skälet är något ovanligt, jag kan i alla fall inte påminna mig att något känt band gjort något liknande. Road Rage var inspelad och klar med sång från Seann Nichols.

Men sedan dök James Durbin upp som sångare, ett alternativ som bandledaren Frankie Banali, trummis, kände sig mycket mer bekväm med.

Seann Nichols har i intervjuer vittnat om att han inte kunde samarbeta med Banali, och anklagar honom för "allt utom fysiskt våld". Nu är advokater inblandade...

Sagt och gjort, Road Rage sköts upp, James Durbin spelade in sången på nytt och därmed får vi aldrig höra versionen med Seann Nichols. Även om Nichols hävdar att skivan redan är läckt på nätet...

lördag 22 juli 2017

Motörhead släpper coveralbum



Motörheads management har varit försiktiga med att "casha in" på Lemmys död. Liveskivan Clean Your Clock var, om jag förstår det hela rätt, redan planerad innan Lemmy gick bort.

Nu kommer en coverskiva, Under Cöver, i september. Den samlar ihop nio covers som vi redan har hört, t ex God Save The Queen och Sympathy for The Devil. Två av låtarna är dock nya, Heroes av David Bowie och Rockaway Beach av The Ramones.

Heroes spelades in samtidigt med Sympathy for The Devil, under Bad Magic-inspelningarna.

Under Cöver släpps 1 september.

fredag 21 juli 2017

Cat Stevens släpper ny skiva


Yusuf, mest känd som Cat Stevens, släpper nya skivan The Laughing Apple 15 september.

Det är tre år sedan Yusufs förra album, Tell 'em I'm Gone. En skiva som var fylld av blueslåtar och som jag ärligt talat aldrig kom in i.

Nya skivan är en blandning av nyskrivna låtar och nyinspelningar av gamla Cat Stevens-nummer. Av de gamla låtarna är det notabelt att hela fyra av spåren kommer från hans andra skiva, New Masters, som släpptes redan 1967, samma år som hans debutskiva, Matthew and Son.

2017 är det alltså 50 år sedan Cat Stevens albumdebuterade.

onsdag 19 juli 2017

Propagandhi släpper första skivan på fem år


Kanadensiska Propagandhi är inte världens mest produktiva band. Debuten kom 1993 och när nya skivan släpps så är det blott den sjunde i en karriär som alltså varat i 24 år.

Det är fem år sedan Propagandhi släppte Failed States och nu kommer uppföljaren Victory Lap, med releasedatum 29 september.

Första låten, titelspåret, har redan släppts och låter väldigt lovande. Lyssna här!

tisdag 18 juli 2017

Nine Inch Nails släpper ny ep

På fredag släpper Nine Inch Nails en ny ep, Add Violence.

Det är den andra ep:n i en serie som inleddes med fjolårets Not The Actual Events.

Tyvärr når Nine Inch Nails väldigt sällan upp i de höga nivåer som alltid brukar exemplifieras med albumet The Downward Spiral (inte minst låten Hurt). Trent Reznor och de bandmedlemmar han för tillfället har kring sig kan lika gärna åstadkomma material som låter som dåliga kopior av NIN.

Jag har inga större förhoppningar om att de bryter den trenden med fredagens släpp, men jag kommer som vanligt kolla upp skivan.

lördag 15 juli 2017

Emily Saliers första soloalbum närmar sig


Nu kan Emily Saliers soloalbum Murmuration Nation förbeställas. Till exempel här via Itunes.

Då får du låten Poethearted redan nu.

Itunes-versionen av skivan innehåller 15 låtar (varav tre är "bonuslåtar). Skivan släpps 11 augusti och är Emily Saliers första soloskiva. Hennes kollega i Indigo Girls, Amy Ray, har redan släppt fem soloskivor.

fredag 14 juli 2017

Kulturrådet ger stöd till Rebecka Törnqvist och Anja Bigrell


Ibland behövs det statligt stöd för att kunna släppa en skiva. Kulturrådet beslutade i juni om årets första fördelning av fonogramstöd.

Där hittar vi några intressanta noteringar.

Anja Bigrell, som släppte sin självbetitlade solodebut 2013, får 75 000:- i stöd till en skiva med arbetsnamnet Till åren (Tonårssymfonier).

Bob Hund får 60 000:- för en skiva med namnet KlassiskBOBHUNDkonsert.

Cecilia Nordlund och Fullmånen från helvetet får 40 000:- för skivan Fullmånen från helvetet. Oklart om det är den redan släppta ep:n eller om det är en lp på gång också.

Rebecka Törnqvist får 90 000:- för skivan Home Secretary, som släpps 22 september. (Se bilden ovan.)

onsdag 12 juli 2017

Van Morrison tillbaka i coverträsket


Van Morrison är ovanligt produktiv just nu. Bara ett år efter förra skivan, Keep Me Singing, återkommer han med Roll With The Punches 15 september. Det är enligt uppgift hans 37:e studioalbum.

Baksidan av detta är att 10 av de 15 låtar som ingår på skivan är covers av gamla sönderspelade låtar som Bring It On Home To Me (som är första singeln, lyssna här på Spotify).

Vilket väl tyvärr är lite av ett mönster med Morrison. 2015 gjorde han en hel skiva med nya versioner av hans egna låtar. Så låtskrivarförmågan verkar inte vara på topp längre.

tisdag 11 juli 2017

Vad hände med den svenska melodiradiopopen?


Svenskt musikliv har onekligen förändrats. I dag är nästan all svensk musik som kommer fram R&B, elektronica, soul, hiphop eller popmusik som är färgad av de tidigare nämnda genrerna.

Mittfåran i svenskt musikliv är musik som sjungs på engelska, de som sjunger wailar och det är helt omöjligt att skilja artisterna åt från alla internationella kloner som låter likadant.

Är jag kritisk? Ja, det är jag. Jag tycker dagens musik är oerhört grå och trist.

Vad hände t ex med den svenska melodiradiopopen? Den var inte så jävla rolig den heller alla gånger, men den hade åtminstone någon form av särprägel, svenska språket om inte annat.

Det är sådant jag tänker på när jag lyssnar på smakprovet från Anna Stadlings kommande album.

Stadling har slagit sig i slang med gamle Popsicle-mannen Andreas Mattsson och sjunger också duett med honom på singeln, Den här sången är till dig. Lyssna på Spotify här.

Tematiskt låter sången som en variant av Staffan Hellstrands Fanfar, som också handlar om dem som orkar hantera livets och vardagens vedermödor.

Anna Stadlings album Efter stormen släpps 15 september.

söndag 9 juli 2017

Den svårfunna musiken


Streamingtjänster brukar skryta med att de erbjuder miljontals låtar. Senaste siffran jag hittar om Spotify är 30 miljoner låtar, den siffran är från 2016 och med tanke på att Spotify adderar 20 000 låtar per dag så är totalsiffran högre nu.

Men trots detta så finns det fortfarande vita fläckar både hos Spotify, Itunes, Apple Music, Tidal och allt vad de andra tjänsterna heter.

Sådant tycker jag är lite fascinerande. Att digitaliseringen som skulle ge oss ALLT NU inte är perfekt. Att det finns musik som du endast kan få tillgång till genom att köpa en fysisk bit plast eller vinyl.

Jag har länge letat efter Bruce Woolleys musik på streaming- och nedladdningstjänster. Spotify har några enstaka låtar, Itunes likaså.

Woolley är mest känd för en låt - Video Killed The Radio Star. Men det var väl Trevor Horn som skrev den till sitt band The Buggles, säger ni? Nja, som Bruce Woolley skriver i häftet till CD-samlingen Bruce Woolley & The Camera Club, så skrev Woolley själv 50% av låten, medan Trevor Horn skrev 25% och Geoff Downes de resterande 25%. Åtminstone blev det så rättigheterna fördelade sig.

Woolley bildade The Camera Club medan Trevor Horn bildade The Buggles. Resten är historia. The Buggles fick hiten, The Camera Club gav bara ut ett enda album, The English Garden (1979), som finns inkluderat på den utmärkta CD:n jag nämner ovan.

Bruce Woolley fortsatte med sporadiska soloinsatser. I Sverige är nog han mest känd för att vara mannen bakom Magnus Ugglas låt IQ. I Woolleys version hette den Blue Blue (Victoria). En utmärkt liten poplåt, som så mycket annat av det Woolley gav ut.

Bruce Woolleys musik hittas bland annat på Amazon.

lördag 8 juli 2017

Maria McKee gör comeback

I ett svar på Instagram svarar Maria McKee på frågan "Will you make another album soon?" på följande vis:

"I'm just about to start recording one now. I am setting up a PledgeMusic campaign this week so people can pre order and it will help pay for production as I want to employ strings, etc. Please spread the word!"

Med andra ord börjar det bli dags att hålla utkik på pledgemusic.com

Det är tio år sedan Maria McKees senaste skiva, Late December. Därefter har vi endast fått två stycken soundtrackalbum som hon och maken Jim Akin samarbetat kring, After The Triumph of Your Birth (2012) och The Ocean of Helena Lee (2015). Ärligt talat inga musikaliska avtryck som stannade kvar i mitt minne...

PS: Bara några timmar efter att jag publicerade detta inlägg tog Maria McKee oroväckande nog bort det Instagraminlägg där hon skrev om det nya albumet och PledgeMusic-kampanjen. Det kanske inte betyder ändrade planer, men känns ändå inte helt bra. DS

fredag 7 juli 2017

Höstens releaser börjar droppa in



Lagom till högsommar börjar allt fler artister avisera sina höstreleaser.

Billy Bragg har inte aviserat något nytt album, men han kommer att släppa ett antal låtar framöver. Han har inte specificerat exakt hur många låtar eller när, men det första bidraget har kommit. Låten heter Sleep of Reason och finns bland annat via Spotify - följ denna länk.

Att Gary Numans nya skiva heter Savage (Songs from a Broken World) var känt sedan tidigare. Nu har vi fått ett releasedatum - 15 september - och första smakprovet, My Name Is Ruin - lyssna här.

Aimee Manns gamle partner i The Both, Ted Leo, släpper också en ny skiva, 8 september. Skivan heter The Hanged Man och är Leos första sedan 2010. (The Both släppte sin skiva 2014). Här kan du lyssna på första smakprovet, You're Like Me.

Ringo Starr fyller 77 år i dag - grattis! 15 september släpper han sin nya skiva Give More Love. Som vanligt har han lyckats samla ett gäng stjärnor på skivan, mest notabelt hans förre Beatleskompis Paul McCartney.

måndag 3 juli 2017

Tiotalets tio bästa skivor så här långt

Det här urvalet var svårare än jag trodde - jag har minst tio ytterligare som jag EGENTLIGEN skulle vilja ha in på listan, se shortlisten i inlägget nedan - men dessa tio skivor rankar jag som de bästa hittills under tiotalet. 



Lupercalia, Patrick Wolf (2011)
Talangfulle Patrick Wolf har inte släppt en skiva med nytt material sedan denna kom ut för sex år sedan. (Däremot har han släppt skivan Sundark & Riverlight, med nyinspelningar av gamla låtar.) Lupercalia är hans utan tvekan mest kommersiella album, och också hans bästa. En popskiva för tiotalet.




Codependents, Scott Miller & Rayna Gellert (2012)
Enda nackdelen med detta Miller/Gellert-samarbete är att det bara är en femlåtars EP. Millers finurliga låtar och Gellerts fiol skapar musik som vi bara borde få höra mer av. Inte precis traditionell country, inte outlaw-Americana, utan en egen trivsam liten nisch. Som tur är samarbetar de fortfarande, närmast på Millers kommande album Ladies Auxiliary, som släpps 28 juli.




Maraton, Alina Devecerski (2012)
Devecerskis debutalbum var en härlig blandning av uppkäftig dunkande nutida popmusik och vemodiga ballader. Kanske är det balladerna som är allra bäst, som Det e dark nu eller Krigar precis som du. Men nog är även upptemporökare som Facka ur eller Ikväll skiter jag i allt också kul. 




Aftershock, Motörhead (2013)
Kanske Motörheads bästa skiva, lite otippat så sent i karriären. En skiva som Overkill (1979) har kanske högre enskilda toppar, men högre lägstanivå har Motörhead nog aldrig presterat än på Aftershock. Extra poäng till producenten Cameron Webb som åstadkommer den perfekta dynamiken i soundet, och blandar upp med två ballader mitt i allt vanligt Motörhead-ös. 




Cellomusik, Aina Myrstener Cello (2014)
Alla svenskar som spelar stråkinstrument utan att spela klassiskt, har naturligtvis en skuld på ett eller annat sätt till Fläskkvartetten. Gissningsvis har även Aina Myrstener Cello lyssnat på dem. Men Myrstener Cello har också ett mycket särpräglat uttryck, och hon skapar definitivt sin egen nisch i svensk populärmusik. 




Pretend, Seinabo Sey (2015)
Jag vet inte hur pass väl Seinabo Sey lyckats med sin internationella karriär, men med det låtmaterial som finns på Pretend så borde hon välta hitlistor över hela världen. Och rösten! Den här skivan är nästan löjligt perfekt. Uppföljaren är efterlängtad (kommer senare i år?). 




Sometimes I Sit And Think, And Sometimes I Just Sit, Courtney Barnett (2015)
Har rocken en framtid? Ja, den har väl det. Ett framtidsnamn är australiensiska Courtney Barnett som låter som om hon är uppfödd på en blandad diet med Nirvana och Bob Dylan. Redan på sin första riktiga fullängdare så utklassar hon alla konkurrenter. 




The Epic, Kamasi Washington (2015)
Har jazzen en framtid? Alla kanske trodde att jazzen bara handlar om att återskapa 30-talet eller 50-talet? Kamasi Washington kastar med sin trippelskiva The Epic jazzen rakt in i nutiden. Ett monumentalt verk på många sätt. 



Case/Lang/Veirs, Case/Lang/Veirs (2016)
Neko Case, K.D. Lang och Laura Veirs återupplivar supergruppen och visar att 1+1+1 faktiskt blir mer än tre. Jag är ju svag för Case och Veirs, men har inte fattat storheten hos K.D. Lang. Men i det här sammanhanget passar hon in perfekt. 




Let Them Eat Chaos, Kate Tempest (2016)
Kate Tempests blandning av spoken word-poesi och hiphop är den mest nutida musiken du kan hitta. Paradoxalt nog säkert ett album som kommer överleva in i kommande decennier. Soundtracket som beskriver klassklyftornas Storbritannien, mitt i Brexit-tidsåldern.

söndag 2 juli 2017

10-talets klassiker

Här om dagen kom jag på mig att fundera på om det görs några klassiska skivor längre. Vi vet att 60-talet har sina klassiker, 70-talet också, 80-talet. Till och med 90-talet och, möjligtvis, även 00-talet. 


Men gällande decennium då? Har 10-talet producerat några skivor som vi kommer att lyssna på fortfarande om 30, 40, 50 år, förutsatt att inte den globala uppvärmningen och/eller Trumps kommande kärnvapenkrig med Ryssland/Kina/Nordkorea dödat oss alla?

Jag gjorde en rask shortlist, som jag trimmade ned till en ännu kortare shortlist - men som fortfarande är ganska lång, och då såg den ut så här:

En kvinna under påverkan, Kajsa Grytt (2011)
Lupercalia, Patrick Wolf (2011)
A Different Kind of Truth, Van Halen (2012)
Codependents, Scott Miller & Rayna Gellert (2012)
La Futura, ZZ Top (2012)
Life Is People, Bill Fay (2012)
Maraton, Alina Devecerski (2012)
Scrappy Happiness, Joel Plaskett (2012)
The Vermillion Border, Viv Albertine (2012)
When I'm President, Ian Hunter (2012)
Aftershock, Motörhead (2013)
Division Street, Harper Simon (2013)
Nepenthe, Julianna Barwick (2013)
Warp & Weft, Laura Veirs (2013)
Cellomusik, Aina Myrstener Cello (2014)
Hens Majestät AK von Malmborg, AK von Malmborg (2014)
The Both, The Both (2014)
At Least for Now, Benjamin Clementine (2015)
Pretend, Seinabo Sey (2015)
Sometimes I Sit And Think, And Sometimes I Just Sit, Courtney Barnett (2015)
The Epic, Kamasi Washington (2015)
Abbath, Abbath (2016)
Case/Lang/Veirs, Case/Lang/Veirs (2016)
Give A Glimpse of What Yer Not, Dinosaur Jr. (2016)
Let Them Eat Chaos, Kate Tempest (2016)
Så unga, Alice B (2016)

I ett kommande blogginlägg ska jag försöka trimma ned listan till de tio bästa skivorna så här långt under 10-talet. Jag kan inte garantera att det inte kommer in någon skiva från vänster som jag hade glömt bort när jag gjorde listan ovan.

fredag 30 juni 2017

Lilly Hiatt släpper tredje skivan



Lilly Hiatt släpper sin tredje skiva, Trinity Lane, 25 augusti.

Första smakprovet, titelspåret ovan, låter lovande.

Och ja, hon är dotter till John Hiatt.

torsdag 29 juni 2017

Benjamin Clementine följer upp debuten


Benjamin Clementine debuterade med den extraordinära skivan At Least for Now 2015. För debuten vann han bland annat det prestigefyllda Mercurypriset.

15 september kommer uppföljare, I Tell A Fly. Det är ingen avundsvärd sits att behöva följa upp en så speciell skiva som At Least for Now. Många artister har drabbats av skrivkramp eller värre när de ska följa upp en hyllad debut.

I Tell A Fly kan förbeställas redan nu, via Itunes får du två spår redan nu - God Save The Jungle och Phantom of Aleppoville.

onsdag 28 juni 2017

Detaljer klara om The Waterboys nya album


Som jag tidigare nämnt här på bloggen så släpper The Waterboys albumet Out of All This Blue i september.

Nu är det klart att releasedatum är 8 september och omslaget ser ut som ovan.

Dubbelalbumet får hela 23 låtar och en deluxeversion har dessutom en tredje, extra skiva.

Så här säger Mike Scott om skivan:

"Out of All This Blue is 2/3 love and romance, 1/3 stories and observations. I knew from the beginning I wanted to make a double album, and lucky for me - and I hope the listener - the songs just kept coming, and in pop colours."

tisdag 27 juni 2017

Chris Rea släpper nytt


Chris Rea är inget namn vi hör särskilt ofta längre. Jag har alltid haft sympati för honom, trots att spelningen på Konserthuset i slutet av 80-talet är den tråkigaste konsert jag varit på.

Likväl så har Rea åstadkommit ett antal fina låtar under sin karriär, varav några kan betraktas som klassiker; Road To Hell, Fool If You Think It's Over, Driving Home for Christmas, Let's Dance, Josephine, Stainsby Girls, I Can Hear Your Heartbeat...

29 september släpper Chris Rea sitt 26:e album, Road Songs for Lovers. Om du förbeställer så får du låten Road Ahead redan nu.