fredag 24 mars 2017

Mest intensiva skivsläppsdagen hittills i år


Hittills i år är det ingen dag som varit så späckad med intressanta skivreleaser som dagens datum, fredag 24 mars.

Om jag skulle kommentera de intressanta släppen och gå från "minst intressant" till "mest intressant", då blir ordningen så här:

Skivor med Jethro Tull, Night Ranger, gamla Policegitarristen Andy Summers och The Jesus & Mary Chain noterar jag mest i förbigående. Jag tror inte någon av dessa kommer att bli särskilt flitigt spelad, men det intressanta med dessa artister är att de ibland får en lidnersk knäpp och åstadkommer något riktigt bra.

The Hold Steady-sångaren Craig Finn har svårt att få till toppformen från bandets tre första skivor, men i dag släpper han i alla fall sin andra soloskiva, We All Want The Same Things.

Steve Hackett, tidigare Genesisgitarristen, gjorde en bra skiva i Wolflight som kom ut 2015. Nu släpper han The Night Siren.

Svenska Heavy Tiger som debuterade med Saigon Kiss 2014 kommer i dag ut med uppföljaren Glitter. Det låter lite tyngre än debuten, vilket är bra.

Diamanda Galas, som inte släppt en skiva sedan 2008, kompenserar det med att släppa två skivor i dag, All The Way samt At Saint Thomas The Apostle Harlem. Vänta er blues och sånger om döden.

Allra mest har jag dock sett fram emot Osslers första skiva på fyra år, Evig himmelsk fullkomning. Det jag hört hittills visar att Ossler återfunnit något av det lättare anslag som präglat hans bästa skivor. Detta utan att helt släppa de tyska industriinfluenserna, så klart.

torsdag 23 mars 2017

Enastående vackert från Aimee Mann


Aimee Mann har redan tidigare låtit oss tjuvlyssna på några låtar - Patient Zero, Goose Snow Cone - från nya skivan Mental Illness.

Nu låter hon oss, via NPR, höra hela skivan. Klicka här.

Det är bara att kapitulera. Aimee Mann tar fram hela det grova artilleriet - i princip varje låt är en ballad, i princip varje låt är så vacker att det värker i hjärtat.

Jag ska erkänna att jag inte varit lika begeistrad av alla Mannskivor efter, säg, Lost In Space (2002), men det här är fem stjärnor, fem getingar, fem plus hela vägen.

Skivan släpps 31 mars.

onsdag 22 mars 2017

Chuck Berrys sista album släpps i juni



Redan i fjol aviserades Chuck, den 90-årige legendarens nya album.

Nu råkade det bli så att Chuck Berry avled, i lördags, flera månader innan skivan skulle släppas.

Releasedatum blir 16 juni och skivan innehåller tio spår - åtta av dem skrivna av Berry själv. Första smakprovet från skivan kan höras via videon ovan.

tisdag 21 mars 2017

The The släpper ny singel


Visst har Matt Johnson släppt ny musik under namnet The The flera gånger de senaste åren. Men jag tror vi alla är trötta på de minimalistiska filmsoundtracks han ägnat sig åt, och vill ha den första riktiga skivan - med SÅNG - sedan singeln Mrs. Mac som kom ut 2007.

Lagom till Record Store Day i Storbritannien - 22 april - släpps The Thes första singel på tio år (märkligt nog hävdar RSDs webbsida att det är The Thes första singel på 15 år).

We Can't Stop What's Coming heter låten och Matt Johnson har med sig gamla fina The The-medmusiker som Johnny Marr, Zeke Manyika och dessutom svenska Meja (!).

Tyvärr verkar singeln endast bli tillgänglig i 2 000 kopior, ensidig vinyl. Låt oss hoppas att Matt Johnson längre fram låter oss ta del av låten. Det sägs trots allt sedan något år tillbaka att Johnson håller på att skriva ett nytt album för The The.

torsdag 16 mars 2017

23:e studioalbumet från John Mellencamp


Gamla veteranartister som John Mellencamp har i regel gått igenom flera olika stadier i sin karriär.

Som bekant började han som tonårspoppare och fortsatte som hitmakare och listklättrare - han prenumererade på multiplatinaskivor under 80-talet.

Men ingen kan stanna på toppen för evigt. Som för så många andra så är försäljningssiffrorna betydligt mer blygsamma i dag. En del av detta är förändringar i hela branschen, och en del är att Mellencamp nu för tiden är mindre intresserad av att skriva hits och mer av att spela som han själv vill.

28 april släpper Mellencamp sitt 23:e studioalbum, Sad Clowns & Hillbillies. Det intressanta med denna skiva är att han har samarbetat tätt med Carlene Carter. Hon både sjunger, spelar och har bidragit med låtar till skivan. Mycket riktigt är skivan också creddad till "John Mellencamp featuring Carlene Carter".

onsdag 15 mars 2017

Lite mer än nostalgi


Det är ofrånkomligt att det är nostalgi i luften när KSMB vädrar repertoaren under en vinter-/vårturné med åtta konserter.

KSMB har tagit med sig två förband som inte är riktigt lika veteranbetonade - unga Matriarkatet och irländskinfluerade Sir Reg. Däremot är tredje förbandet Sixten Redlös nästan lika anrika - men inte lika framgångsrika - som KSMB.

Förbanden får tämligen varmt bemötande, men det är såklart huvudakten som publiken väntat mest på. KSMB får största delen av publiken att gå igång rejält, även om några av oss veteraner på sittplatsläktaren kanske är lite mindre utlevande.

Till KSMBs fördel ska nämnas att de nya låtarna - bland annat minihiten Sverigevänner - smälter in sömlöst med det äldre materialet. Allt är inte bara nostalgi.

Alla låtar kanske inte har det mest originella uttrycket men i regel kompenseras detta med entusiasm och hantverksskicklighet. (Musikerna är riktigt slipade, det är egentligen bara sångarna Micke Alonzo och Steppan Guiance som i första hand lever på entusiasm.)

Så finns det plats för KSMB 2017? Otvivelaktigt.

tisdag 14 mars 2017

Ny musik från Kamasi Washington

Kamasi Washington slog igenom med sitt trippelalbum The Epic som kom 2015.

Nu kommer han ha premiär för ny musik på Whitneybiennalen i New York, som öppnar på fredag 17 mars.

Enligt denna artikel i New York Times så heter det nya verket Harmony of Difference, är 37 minuter långt och är en svit bestående av sex delar.

Det framgår inte av artikeln om eller när verket kommer att släppas på skiva.

lördag 11 mars 2017

Sheryl Crow har tröttnat på att vara någon annan


21 april släpper Sheryl Crow sitt tionde album, Be Myself. Det är 15 år sedan hon fick till en riktig fullträff, med C'mon C'mon.

Därefter har hon vinglat mellan country och Memphissoul och julskivor, på ett sätt som inte varit helt förtroendeingivande.

Nu sägs det att Be Myself är en återgång till stilen på hennes fyra första skivor. Men vi vet hur svårt det är att resa tillbaka i tiden, inte minst för artister som saknar sin storhetstid.

Första spåret från nya skivan, Halfway There, påminner i tempo och upplägg lite om sådana gamla Crowfavoriter som My Favorite Mistake, utan att ha dennas uppenbara hitkänsla. Återstår att se vad resten av materialet går för.

torsdag 9 mars 2017

Lovande från Osslers nya



Ossler har genom åren haft förmågan att blanda tung mangelrock med uppenbara (ofta Tysklandsrelaterade) influenser med ett mer lätt, ljust, ibland nästan poppigt material.

På de två senaste skivorna, Stas och Ett brus, har det blivit mest mangel, eller åtminstone har känslan varit... tyngre. Inte några luftiga melodier som svävar fritt över taken.

Kanske är smakprovet från nya skivan, Evig himmelsk fullkomning, en vägledning om att ljusare tider väntar? Slaget om Verdun är textmässigt lika dyster som mycket av materialet från de två senaste skivorna, men tempot är högre och det finns ett piggt trumkomp med vispar som driver låten framåt.

Albumet släpps 24 mars.

lördag 4 mars 2017

Ny snutt från Roger Waters



Releasedatum är satt till 19 maj för Roger Waters nya skiva Is This The Life We Really Want? Hans första rockalbum på 25 år.

De ljudsnuttar han delat med sig så här långt låter väldigt Pink Floyd-iga. Här hittar du den förra snutten.

tisdag 28 februari 2017

Lindi Ortega släpper ny EP



Nog väntar vi på ett nytt album med Lindi Ortega. Det är trots allt nästan två år sedan Faded Gloryville.

Nu är väntan över, men det blir inte ett helt album utan en EP, Till The Goin' Gets Gone.

Till Rolling Stone säger Ortega att hon efter förra skivan inte visste om hon skulle kunna fortsätta som professionell musiker. Men tolkningen av nya EP:n ska uppenbarligen ändå vara att hon fortsätter.

Och det bör vi vara glada över.

EP:n släpps 17 mars och titelspåret hör du via videon ovan.

lördag 25 februari 2017

Artister som jag ska ha kvar på Itunes eller inte


Itunes Match, som gör att jag kan lyssna på min musiksamling i såväl dator som telefon, hade till alldeles nyss en gräns på 25 000 låtar.

Ibland ramlade jag över den gränsen, och då var jag tvungen att ta bort musik. Det var ju jobbigast att rensa bort de där artisterna som jag bara hade en eller två skivor med. Därför gick jag i regel på vissa artister som jag hade många skivor av, men som jag lyssnade (för) sällan på.

Således har jag till och från rensat ut R.E.M., AC/DC och U2, för att ta några exempel. Det jobbiga är när du sedan får en period då du vill lyssna på de här artisterna. Ska du lyssna på Spotify, vars ljudkvalitet faktiskt ÄR sämre, eller ska du lägga tillbaka skivorna på Itunes.

Ibland tar jag mig omaket att lägga tillbaka band. I dag håller jag t ex på att lägga tillbaka min U2-samling i Itunes...

PS: Och dessutom verkar Apple nu faktiskt ha slopat 25 000-låtarsgränsen. Eller åtminstone gjort den mindre tydlig. Jag märker i alla fall inga problem med att nu ha cirka 28 000 låtar i Itunes. DS

onsdag 22 februari 2017

Quiet Riot släpper nytt


Quiet Riot har en lite udda historia. Trots att den hyllade - och för tidigt bortgångne - gitarristen Randy Rhoads spelade i bandet, så kunde de endast få skivkontrakt i Japan, där de släppte två skivor i slutet av 70-talet.

Sedan när Rhoads väl lämnat för att spela med Ozzy Osbourne, så fick Quiet Riot en jättehit med bandets tredje skiva - och första som gavs ut i USA - Metal Health, 1983. Den största hiten från Metal Health var den gamla Sladedängan Cum On Feel The Noize.

Metal Health sålde 6 x platina i USA. Efterföljaren Condition Critical försökte också rida på en Sladelåt, nämligen Mama Weer All Crazee Now. Skivan sålde bra, men inte i närheten av Metal Healths nivåer.

Sångare Kevin DuBrow avled 2007, men bandet fortsätter, nu med endast trummisen Frankie Banali kvar sedan Metal Health-eran.

21 april släpper Quiet Riot skivan Road Rage.

torsdag 16 februari 2017

Releasedatum klart för Roger Waters nya skiva



Roger Waters första skiva på 25 år - om vi undantar operan Ca Ira - verkar inte vara något dramatiskt stilbrott jämfört med de senare Pink Floyd-skivorna eller Waters tidigare soloskivor i rockgenren.

Is This The Life We Really Want? heter skivan och släpps 19 maj.

lördag 11 februari 2017

Intressant av Jesca Hoop


Jag hade inte hört talas om Jesca Hoop innan denna skiva, som jag snappade upp via Spotifys Release Radar (nyttig del av Spotify).

Tydligen har Hoop lovordats av bland andra Tom Waits. Tillsammans med Sam Beam (Iron & Wine) har hon gjort ett duettalbum, i fjol.

Nya skivan Memories Are Now, som är hennes femte album, om vi inte räknar in ovan nämnda duettskiva och en skiva med akustiska tolkningar av debuten, balanserar väl på den fina gränsen mellan experimentell och intressant.

En jämförelse är att Hoop liknar en mer melodiös, mer folkig Cat Power. (Uppenbara Power-likheter t ex i albumets avslutande sång, The Coming.)

fredag 10 februari 2017

Alltid värt att titta tillbaka


Skivåret 2017 har inletts oerhört ljumt. Courtney Marie Andrews skiva Honest Life är bra, liksom Alejander Escovedos skiva Burn Something Beautiful (som dock "egentligen" släpptes redan 2016, i USA).

Kanske är det skivårets svaga inledning som fått mig att titta tillbaka i decennierna. Det är både en tröst och en förbannelse att det finns så mycket gammal musik att upptäcka fortfarande.

Jag har till exempel aldrig lyssnat på Cockney Rebel tidigare, men anat att de påmint om andra artister jag gillar. Och deras debutskiva The Human Menagerie från 1973 är verkligen bra. 

Steve Harley är en uppenbar influens på t ex Adam Ant. (Lyssna på Ants comebackskiva från 2013, Adam Ant Is The Blueblack Hussar Marrying The Gunner's Daughter - låter som en variant på The Human Menagerie, 40 år senare).

måndag 6 februari 2017

Liveskiva med Freddie Wadling släpps i veckan


På fredag släpps Live 2016 med Freddie Wadling, inspelad 8 april i fjol på Slagthuset i Malmö. Några månader sedan gick Wadling som bekant bort.

Jag såg inte Slagthuset-spelningen, men däremot spelningen några dagar tidigare på Rival i Stockholm. Wadling verkade i relativt god form, åtminstone sångmässigt. Han satt ju som vanligt ned på scenen och behövde något lite hjälp för att komma på och av.

Denna liveskiva är kompletterad med tolkningarna från Så mycket bättre, där Wadling skulle ha medverkat.

söndag 5 februari 2017

The New Pornographers med Neko Case släpper nytt album



Neko Case uppföljare till The Worse Things Get, the Harder I Fight, the Harder I Fight, the More I Love You från 2013 verkar dröja.

Då kan vi glädja oss åt att hon gör skivor med Case/Lang/Veirs och The New Pornographers, som släpper sitt nya album i vår.

Skivan heter Whiteout Conditions och kommer 7 april.

Lyssna på en av låtarna från skivan ovan, High Ticket Attractions.

onsdag 1 februari 2017

Blondie släpper elfte albumet



Blondie börjar närma sig samma antal skivor efter comebacken, som under deras klassiska period. Nu när elfte skivan släpps så står det 6-5 till den klassiska perioden.

Det är väl ärligt talat få av skivorna under comebackåren som gjort någon glad, även om Maria blev en hit. Fortfarande vill de flesta ändå höra Hangin' On The Telephone, Heart of Glass och The Tide Is High.

5 maj släpper Blondie nya skivan Pollinator. Jag är mest road av att Johnny Marr tydligen bidragit i låtskrivandet.

Första singeln heter Fun och den kan du lyssna på här ovanför.

tisdag 31 januari 2017

Dylan släpper trippelalbum med covers



Jag tror vi officiellt kan betrakta Bob Dylans låtskrivarkarriär som avslutad.

Efter att ha släppt två skivor (Shadows In The Night, 2015, Fallen Angels, 2016) med standards som Frank Sinatra gjort kända, så släpper nu Dylan Triplicate - en trippelskiva med ännu fler Frank Sinatra-favoriter, plus en del andra standards.

Eget nyskrivet material verkar stå väldigt långt bak i kön när Dylan planerar sin skivutgivning. Jag tror Dylan helt enkelt har slutat att skriva låtar. Inte för att jag klandrar honom, han har trots allt varit artist i över 50 år.

Jag har inte varit förtjust i den här karriärvändningen. För det första tycker jag alla låtar låter likadant, för det andra är detta inte min bag. För svalt, för långsamt, för oengagerande.

Ovan hörs smakprovet I Could Have Told You. Triplicate släpps 31 mars.

måndag 30 januari 2017

Paul Weller släpper soundtrack

 

Paul Weller är på gång med nya skivan A Kind Revolution senare i vår.

Men redan 10 mars släpps soundtracket till filmen Jawbone, med sju låtar från Weller.

Det är oklart om några av låtarna från soundtracket dubbleras på A Kind Revolution, eller om soundtracket är helt exklusivt för filmen.

Hur som haver så åstadkommer Paul Weller med smakprovet The Ballad of Jimmy McCabe en av de skiraste, sötaste ballader han gjort sedan Wild Wood eller kanske till och med English Rose.

onsdag 25 januari 2017

Colin Hay släpper ny soloskiva


Men At Work-mannen Colin Hay släpper nya soloskivan Fierce Mercy 3 mars.

Chockerande nog är det hans 13:e soloalbum, jag trodde han släppt typ fem stycken sedan Men At Work upphörde 1986 (och återkom 1996-2002).

Nedan, via Billboard, hör du ett smakprov från skivan, I'm Walking Here, enligt uppgift inspirerad av dödsskjutningen av Trayvon Martin.

Lyssna här!

måndag 23 januari 2017

... och 10 bästa svenska skivor till

När jag utsåg de 20 bästa svenska skivorna kom genast en massa förslag på skivor jag glömt. Detta är de tio främsta som borde nämnas.


Allan Edwall, Vetahuteri (1984)
Allkonstnären Allan Edwall (författare, skådespelare, vissångare) gjorde fem skivor med egna visor. De är jämnstarka, men om jag får välja föredrar jag näst sista skivan Vetahuteri med sorgsna visor som Den lilla bäcken och bitsk satir som Familjeporträtt. Vetahuteri finns inte tillgänglig längre som sådan, men alla låtarna hittas i samlingar som finns på Spotify.


Dom dummaste, 4 känsler (1992)
Dom dummaste har aldrig varit dummare än på 4 känsler. Naivistiska texter till popklistriga melodier kan vara svårt att lyckas med,  men Lars Cleveman och Martin Rössel lyckades bättre än de flesta. "Du vaknar en morgon och inser att allt är jättebra" - indeed. Dom dummaste lyckades till och med skalda om talande kylskåp.


Docenterna, Honung (1995)
Nog för att det tidigare materialet när bandet hette Docent Död har sina poänger, men bästa skivan gjorde Docenterna när det stora strålkastarljuset redan hade slocknat. Implodera, Nikotin, I hennes ögon, Är det så här och Somnat vid ratten är svensk powerpop av bästa märke.



Elisabet Hermodsson, Vad gör vi med sommaren, kamrater? (1973)
Ja, vad gör vi med sommaren, kamrater? Den låttiteln och vädjan har hånats av många allt sedan 70-talets ideal begravdes någonstans under regeringen Fälldins första mandatperiod. Men Elisabet Hermodssons visor vårdade traditioner som tål att hedras snarare än skrattas åt. Finns tillgänglig på CD, men ej via Spotify eller iTunes.



Esbjörn Svensson Trio, Plays Monk (1996)
Jag vill alltid lyssna på mer jazz, och det har blivit mer med åren. Men det är klart att rocken dominerar. Esbjörn Svensson Trio lyckades dock pricka in en av mina favoriter när de spelade Thelonious Monk på den här skivan från 1996. I Mean You var lite softare och mer tillbakalutad än när Monk själv spelade den, men det var okej.



Fläskkvartetten har alltid lyckats gifta ihop populärmusik och konstmusik på ett sätt som få andra artister. Love Go är deras bästa verk med smärtsamt vackra sånger. Det finns de som säger att Fläskkvartetten/Flesh Quartet alltid är som bäst när någon sjunger deras sånger, t ex Freddie Wadling, men jag håller inte med. Det är instrumentala som de har en särskild magi.


Jakob Hellman, ... och stora havet (1989)
Ingen kunde sjunga på in- och utandning som Jakob Hellman, och ingen kunde göra ett så storstilat genombrott för att sedan dra sig tillbaka. Nu har ju Hellman gjort comeback vid ett flertal tillfällen, men fortfarande är det bara det där enda albumet som står där i skivhyllor över hela Sverige. Vara vänner var hiten, men Hon har ett sätt var låten som var albumets själ.



Mats Ronander, God bok (1982)
Mats Ronander var som bäst när han hade lämnat Lundells kompband och gjort sin sista turné med Abba och skulle starta egen solokarriär. Hård kärlek (1981), God bok (1982) och 50/50 (1984) är en trippel som innehåller avig, pigg poprock av bästa märke. På senare skivor blev det lite för mycket bluesgung och muskelrock, men här var Ronanders handlag fjäderlätt. Finns tyvärr inte tillgänglig längre, men vissa av låtarna finns på samlingsskivor.



Peter LeMarc, Peter LeMarc (1987)
När Peter LeMarc gjort fyra skivor så var hans karriär i praktiken i diket. Så han gjorde bära-eller-brista-albumet Peter LeMarc, där han totalt bytte stil. Från fjantig popkille som sjöng Kom klappa min kanin till seriös singer-songwriter. Sedan dess finns det inte en lista han inte toppat, inte ett pris han inte vunnit.


Stina Nordenstam, And She Closed Her Eyes (1994)
Nu är det 13 år sedan Stina Nordenstam gjorde en skiva. Tio år innan hennes senaste (sista?) skiva så var hon fortfarande nybakad som artist och släppte sin andra skiva, And She Closed Her Eyes. Därmed bekräftande så mycket mer än vad debuten lovat. Nordenstam tog egentligen sitt största utvecklingssteg mellan första och andra skivan. Därefter har hon förfinat sitt uttryckssätt. Little Star är höjdpunkten.

söndag 22 januari 2017

De 20 bästa svenska skivorna

På Facebook dristade jag mig att säga att Kajsa & Malenas Historier från en väg är en av de tio bästa svenska skivorna genom tiderna. Raskt fick jag frågan vilka de övriga nio är.

En sådan kastad handske kan jag ju inte bara låta ligga, utan tar upp den. Men att utse tio skivor... Redan när jag började trimma ned från 40 så kändes det som att jag killed lite väl många darlings.

Och hur undgå att framstå som en förstelnad mumie när du nästan bara väljer musik från 70- och 80-talen? Alltså måste jag blanda upp med lite relativt nytt.

Men tio skivor, nej det gick inte. Därför blev det de 20 bästa svenska skivorna någonsin. I bokstavsordning, för jag kan inte ranka dem sinsemellan. (Men varför så många artister på A? Ren slump, vill jag hävda.)

Länkarna går till Spotify - tyvärr finns inte alla skivor på Spotify.

Abba, The Album (1977)
Andra rankar Arrival som deras bästa, men jag tycker The Album är jämnare. Eagle och The Name of The Game är kompositioner du kan slå i huvudet på dem som hävdar att Benny Andersson och Björn Ulvaeus ägnar sig åt lättviktig pop.

Aina Myrstener Cello, Cellomusik (2014)
Med en cello som, i princip, enda instrument skapar Aina Myrstener Cello spänning och dramatik på ett sätt som betydligt mer instrumenterade skivor misslyckas med. Efter denna debut har hon även släppt Cellomusik II, i fjol, 2016. En av de mest intressanta nya musikerna på senare år.

AK von Malmborg, Vår tids rädsla för AK von Malmborg (2009)
Konstnären AK von Malmborg verkar tyvärr ha lagt musikkarriären på hyllan. Men hon åstadkom några av de bästa skivorna på den här sidan millennieskiftet med Vår tids rädsla för AK von Malmborg och efterföljaren Hens majestät AK von Malmborg. Lättlyssnat, men ändå eget och innehållsrikt.

Alina Devecerski, Maraton (2012)
Bortsett från gapiga genombrottshiten Flytta på dig, som jag inte är förtjust i, så är detta en storartad debutskiva. Kaxig, men också melankolisk, popmusik från en artist som skildrar tidlösa frågor i ett ungt liv (pengabrist, kärleksångest, festa för att glömma den gråa vardagen). Allra bäst är balladerna Det e dark nu och Krigar precis som du.


Anders F Rönnblom, Alternativ Rock'n'Roll Cirkus (1974)
Den kanske främste rocktrubaduren i Sverige, bakom de mer publika Lundell, Plura med flera. Rönnblom har fördelen av att alltid ha varit intressant, ända sedan debuten med Din barndom ska aldrig dö (1971) fram till fjolårets skiva Historien ligger framför oss. Alternativ Rock'n'Roll Cirkus är Rönnblom som piggast, fortfarande ung och mån om att bevisa vad han kan. Hans jämnaste skiva. Tyvärr ej tillgänglig längre, utan det blir att leta upp begagnade vinylexemplar.


Annika Blennerhed, Kvartett (1987)
En skiva som tyvärr inte finns tillgänglig längre, från en artist som inte verkar vara aktiv längre. (Vinylexemplar kan fortfarande spåras ibland via begagnataffärer eller auktionssajter.) Men under några år fick Annika Blennerhed uppmärksamhet inte minst för hennes tolkningar av Dorothy Parker (Light of Love hette den skivan). Jag tycker dock att Kvartett är bättre. Diskbänksrealism i singer-songwriter-tappning som borde fått mer uppmärksamhet.


Cornelis Vreeswijk, Poem, ballader och lite blues (1970)
Omöjligt gå förbi Cornelis Vreeswijk och lika omöjligt att inte välja den här. Björn J:son Lindh ser till att Cornelis är fokuserad och får ur sig vackra Cool Water - På Gyldene freden, men också melankoliska Fåglar, sången till sonen Jack (Hajaru de då Jack?) och Bellmanepisteln Märk hur vår skugga som Imperiet sedan knyckte för att bli melodiradiofavoriter.


Vi kan väl gissa att ett gäng proggiga gubbar som var förtjusta i reggae och gillade att göra covers på bland andra Anita Lindblom och Thore Skogman skulle ha hyfsat svårt att nå kommersiell framgång i dag. Men i skiftet 70-80-tal var Dag Vag rysligt populära och åkte runt i fulla folkparker. 7 lyckliga elefanter är en både glad och dyster skiva, uppsluppna danstoner men mörka texter om bland annat kärnkraftens risker. 


De flesta väljer väl föregångaren Kärlek och uppror som bästa Ebba Grön-skiva, men jag tycker det finns något speciellt med bandets sista skiva. Det hörs att det krånglar i bandkemin och att de inte riktigt vet vart de ska ta vägen (soundet är inte speciellt punkigt längre, de låter snarare som något slags budget-Rolling Stones). Jag gillar allting, från Flyktsoda till Tittar på tv.


Eldkvarn, Kungarna från Broadway (1987)
Med denna skiva och föregångaren Himmelska dagar gick Eldkvarn och Plura från sin energiska, fartfyllda popmusik till det mer mogna sound som allt sedan dess präglat bandet. Mer The Band än The Attractions. Kungarna från Broadway är bandets mest helgjutna album, även om en Springsteenpastisch som Min brud känns ostig. I skydd av mörket är en mäktig inledning. Mauro Scocco producerade.


Europe, Bag of Bones (2012)
Europes mest framgångsrika album genom tiderna är naturligtvis The Final Countdown, utan nämnvärd konkurrens. Men jag föredrar det Europe som gjorde comeback efter 15 års bortovaro - och då är Bag of Bones deras bästa skiva. Det mognare Europe har betydligt mer gemensamt med Led Zeppelin än Bon Jovi. Bag of Bones innehåller både hits och gungande blues.


Hoola Bandoola Band, På väg (1973)
Samtliga Hoola Bandoola Bands fyra skivor innan splittringen höll god kvalitet. Min favorit är På väg, med bland annat Jakten på Dalai Lama, Danslåt för yttrandefrihet och Ingenting förändras av sig själv. Det går att himla med ögonen åt vissa alltför tidstypiska texter, men musikaliskt är detta tidlös rockmusik som stått sig förvånansvärt väl.


Kajsa Grytt & Malena Jönsson, Historier från en väg (1986)
Den här skivan fick rejäl draghjälp av Jan Gradvalls klassiska recension, där han föll pladask och - för första gången - gav ett svenskt album fem stjärnor i Slitz (som på den tiden var en seriös musiktidning). Det roliga är att Gradvall inte gjorde en felbedömning, utan var helt rätt ute. Skivan är det bästa som Kajsa Grytt och Malena Jönsson varit inblandade i. En eklektisk blandning av visor, pop, jazz och kabaretmusik. Lysande!


Mattias Alkberg BD, Tunaskolan (2004)
Nutidspunk med den produktive Alkberg och hans band. En vitamininjektion när den kom, lika lyssningsvärd i dag. Allt är bra, både det egna materialet och covern på Liket Levers Levande begravd. Varje gång Mattias Alkberg kommer med något nytt hoppas jag att han ska ha hittat tillbaka till Tunaskolans energi, men tyvärr har det inte varit så hittills.


Mikael Wiehe och Kabaréorkestern, Sjömansvisor (1978)
Att plocka ut en av Mikael Wiehes skivor från en produktiv karriär är svårt. Många är högkvalitativa. Solodebuten, med Kabaréorkestern, innehåller bland andra Titanic (Andraklasspassagerarens sista sång) och Dylancoverlåtarna Sakta lägger båten ut från land (It's All Over Now, Baby Blue) och Mikael Wiehes 116:e dagdröm (Bob Dylan's 115th Dream).


Ossler, Krank (2005)
Att Pelle Ossler kände sig instängd i Wilmer X är inte konstigt när man följt hans solokarriär. Det är inte så mycket i hans egen musik som påminner om Wilmer. Krank är hans mest sammanhållna album, fortfarande melodiskt och inte lika skramligt som senare delen av hans solokarriär. Jag är fortfarande mest förtjust i lilla gitarrballaden Luften är fri.


Peps Persson, Peps Blodsband (1974)
Peps hade övergått från att sjunga på engelska till att sjunga på svenska, men det var fortfarande bluesen som gällde (senare kom ju reggaeinfluenser m.m. in i bilden). Det svänger fortfarande när Peps och Blodsband drar i gång Falsk matematik och är fortfarande blåare än blått när de sjunger Samma lea, snea blues.


Robert Broberg, Upp igen (1983)
Ordvitsandet ställer sig ofta i vägen för det faktum att Robert Broberg under sin karriär skrev både fina melodier och tänkvärda texter. Den till synes bagatellartade, plojiga Upp igen håller fortfarande, med klassiska popkrokar, vackra ballader och Broberg mer inspirerad än på länge. Hans bästa skiva. (Och ja, ordvitsandet är faktiskt roligt!)


Seinabo Sey, Pretend (2015)
Seinabo Sey har med rätta fått överväldigande lovord för sin debutskiva Pretend från 2015. En av de allra starkaste svenska debutskivorna genom tiderna. Inte bara har hon en mäktig röst som kan golva de flesta, utan också ett urstarkt låtmaterial - där de flesta låtarna känns som singelhits! Enda nackdelen är att Seinabo Sey nu byggt upp astronomiska förväntningar inför fortsättningen...


Ulf Lundell, Den vassa eggen (1985)
Och nej, det går inte att gå förbi Ulf Lundell. Den vassa eggen lider bitvis svårt av 80-talssynthar och trummaskiner, men på det stora hela är det ett imponerande helgjutet verk. Senare i sin karriär har Lundell åstadkommit dubbelskivor där minst 60 procent känns som utfyllnad. Även på Den vassa eggen finns så klart spår som inte är fem plus, men totalt sett - fantastiskt bra.

lördag 21 januari 2017

Världen behöver Kajsa & Malena


Det är en ynnest att få se Kajsa Grytt och Malena Jönsson hylla sin 30-åriga debutskiva, Historier från en väg, på Södra Teatern. 

Historier från en väg, som är en blandning av pop, jazz, visor och kabaret, är fortfarande en av de bästa svenska skivorna alla kategorier.

Inför en trogen publik på hemmaplan på Södra Teatern så blir det stående ovationer. Det är särskilt kul att de tar steget fullt ut och gör en föreställning, snarare än bara en konsert. Kajsa Grytt berättar historier om deras karriär, läser de små texter - utöver låttexterna - som återfanns i debutalbumets texthäfte och gestaltar, i klädsel och med gester, de karaktärer som befolkar låtarna.

Konserten inleds med På ditt fönster, en av de bästa Dylantolkningar som gjorts (Sign On The Window heter den när Dylan sjunger), vi får hela Historier från en väg och dessutom ytterligare några spår. Som sista låt får Malena sjunga lead, Kyss mig tyst.

Kajsa Grytt på egen hand är guld värd, men just nu känns det som att världen behöver Kajsa & Malena.

Passa på att se denna duo på de få återstående spelningarna!

3 februari Uppsala, Katalin
10 februari Lund, Mejeriet

(Fler datum tillkommer meddelade bokningsbolaget i november, men just nu verkar det vara dessa som gäller.)

torsdag 19 januari 2017

Diamanda Galas släpper två nya skivor



Det är verkligen helt sjukt vad fort tiden går. Betänk att det är nio år sedan Diamanda Galas släppte sin senaste skiva Guilty! Guilty! Guilty!

24 mars kommer hon tillbaka, med två nya skivor. Den ena - All The Way - innehåller tolkningar av jazz-, blues- och folkstandards. Den andra, At Saint Thomas the Apostle Harlem, innehåller sånger om döden. Naturligtvis.

Galas är inte bara en artist med ett eget uttryck, hon är också ett mycket underhållande intervjuobjekt, som denna artikel i Rolling Stone visar.

Lyssna på titellåten från All The Way ovan.

tisdag 17 januari 2017

Klart med Aimee Manns nya skiva


Det är fem år sedan Aimee Manns senaste skiva Charmer släpptes, och det är tre år sedan Mann och kompanjonen Ted Leo släppte sin duoskiva, som The Both.

31 mars kommer Aimee Manns nionde soloskiva, tionde om du räknar in soundtracket till Magnolia.

Titeln är, som bekant, Mental Illness. Något som Mann nu verkar helt skriva på självironikontot; att lyssnarna ser henne som någon som skriver depressiva sånger. Men någonstans anar jag en vilja att också hantera ämnet på allvar.

Aimee Manns hemsida går det att lyssna på ett spår från Mental Illness, nämligen Goose Snow Cone.

måndag 16 januari 2017

Escovedos nya släpps i nästa vecka


Alejandro Escovedos nya skiva Burn Something Beautiful släpps nästa fredag, 27 januari.

Skivan är producerad av R.E.M.-männen Peter Buck och Scott McCaughey. Buck och Escovedo har bland annat skrivit låten I Don't Want To Play Guitar Anymore tillsammans - en sång som bottnar i att de bägge "var mörka" under en period.

I Escovedos fall handlar det mycket om hans sjukdom - hepatit C - medan Buck bland annat var deppig för att R.E.M. lade ned.

Läs intressant artikel om ovanstående här.

söndag 15 januari 2017

Poppigt Battle Beast i nya videon



Finska metallbandet Battle Beast har slängt ut låtskrivaren och gitarristen Anton Kabanen. När nu nya skivan Bringer of Pain, bandets fjärde i ordningen, kommer ut 17 februari så verkar det vara ett poppigare Battle Beast än tidigare.

Bandet har förvisso inte skyggat för poprefränger tidigare heller, men Familiar Hell (se video ovan) är mer metallförstärkt pop än poppig metal, om ni förstår skillnaden.

Det här är en sång som lika gärna skulle kunna delta i ESC. Jag är inte helt säker på att jag gillar det...