onsdag 28 september 2016

Nytt album av Nisse Hellberg


Snart är det dags för Nisse Hellbergs åttonde renodlade soloalbum (alltså oräknat samarbetsskivor med t ex Peps Persson och Per Gessle).

Nya skivan är döpt till Vägen västerut och innehåller 13 låtar med sedvanligt hellbergska titlar som En hel slev snikenhet och Nya sätt att såra mig.

Skivan släpps 11 november.

måndag 26 september 2016

Stor intervju med Van Morrison

En större intervju med Van Morrison är sällsynt. Men Rolling Stone har gjort en.

På fredag släpps Morrisons nya skiva Keep Me Singing

Intervjun kan läsas här.

fredag 23 september 2016

Peter LeMarc släpper nytt album



Efter den sista konserten på Skeppsholmen 2014 lät det på Peter LeMarc som att han förmodligen inte skulle göra några fler album heller.

Men 18 november släpps Den tunna tråden. Titellåten har släppts som singel i dag.

Skivan handlar om frun Monikas cancersjukdom. "Låt henne inte dö" sjunger LeMarc och det säger sig självt att albumet inte är tjofaderittan lambo direkt.

Rent musikaliskt är singelsläppet mycket lovande, med en luftig, sparsam produktion som ändå låter färgstark.

Lyssna via Youtube ovan.

onsdag 21 september 2016

Smakprov från Cohens nya



Som jag tidigare uppmärksammat här så släpper 82-årige Leonard Cohen sitt 14:e studioalbum i höst. Releasedatum är 21 oktober.

Ovan kan du höra ett smakprov, nämligen titellåten You Want It Darker.

söndag 18 september 2016

Extra allt med Meat Loaf


Jag lyssnar på väldigt mycket ny musik. Kanske inte riktigt lika mycket som proffskritikerna, som väl klämmer en 7-8 nya skivor i veckan. Men jag skulle uppskatta att jag hör cirka 10 gånger mer ny musik än den genomsnittlige musikkonsumenten.

Med kvantitet finns alltid en risk att kvalitetslyssnandet kommer i kläm. Sålunda får vissa skivor bara en 2-3 lyssningar innan de förpassas till arkivet för att aldrig mer återhöras.

Med åren lär du dig ganska fort vad som är värt att fortsätta lyssna på. Och det mesta jag hör, låter jämntjockt, jämngrått och jämnbra. Om jag tittar på ett snitt av de nya skivor jag hört i år, så är det en solid treplussamling. Det låter okej. Det sticker inte ut, vare sig i negativ eller positiv bemärkelse. Med enstaka undantag.

Då är det fantastiskt skönt att Meat Loaf finns. Han bemödar sig inte om att smälta in i mängden. Han har sålt oräkneliga skivor (Bat Out of Hell är världens femte mest sålda skiva), men han är inte jämngrå på något sätt.

Braver Than We Are som hans nya album heter är ännu ett bevis på att "less is more" inte är en devis som Marvin Lee Aday lever efter. Spår två på skivan, Going All The Way Is Just The Start (A Song In 6 Movements), är 11.28 lång.

Herr Loaf har stöd av bombastiska arrangemang, tre olika sångerskor som bistår honom med sånghjälp (däribland magiska Ellen Foley som ju hjälpt Meat Loaf till stordåd även tidigare). Och, ja, det är lätt att storkna om du vanligtvis mest gillar akustiska trubadurer som sjunger nätta treminutersvisor.

Jag tycker det är fantastiskt. Det är musikal, det är drama, det är en inte alls lika tonsäker Meat Loaf längre, även om hans röst fortfarande är stor. De sprickor som märks i stämbandens förmåga gör det hela nästan ännu mer gripande.

lördag 17 september 2016

Ny skiva, memoarer och turné för Steve Forbert


14 oktober släpper Steve Forbert sitt 17:e studioalbum, Flying At Night.

Jag har följt Forbert ryckvis över hans karriär, i regel har det varit givande. Nu har jag slarvat lite så hans två senaste skivor har inte fått det antalet lyssningar som de hade krävt. Ska bli intressant att höra hur nya skivan låter.

Inte nog med ny skiva, dessutom släpper Forbert i höst sina memoarer. I en tidigare intervju så hävdade han att boken skulle döpas till Memoirs, just av skälet att ingen annan döpt sina memoarer till "memoarer". Bokförlaget övertalade tydligen Forbert att ändra namnet, för nu blir det i stället Big City Cat, vilket också är namnet på en av hans låtar.

Dessutom blir det Europaturné, som landar i såväl Malmö (Folk Å Rock, 14 oktober) som Stockholm (Fasching, 18 oktober).

söndag 11 september 2016

Kanske har Regina Spektor kvar lite krut ändå?



I det här inlägget så dissade jag Regina Spektors artistiska utveckling; i mitt tycke har hon tappat mycket av den kvalitet hon hade på Soviet Kitsch och Begin To Hope. De efterföljande albumen kändes tramsigare och lättviktigare.

Men det är aldrig för sent att göra en comeback. I alla fall för en låt eller så. Balladen Black and White, se klippet ovan, är riktigt tjusig.

Nya skivan Remember Us To Life släpps 30 september.

lördag 10 september 2016

Sångarna som ingen gillar


Det finns något fascinerande över de där sångarna som tar på sig kamikazeuppgiften att ersätta en älskad, ikonisk sångare i kända band.

Tänk "Ripper" Owens som ersatte Rob Halford i Judas Priest, Blaze Bayley som ersatte Bruce Dickinson i Iron Maiden, stackars Gary Cherone som gav sig på försöket att bli en del av Van Halen efter att de haft TVÅ ikoniska sångare i David Lee Roth och Sammy Hagar.

Ovan exempel har mycket riktigt slutat i att originalsångarna kommit tillbaka.

I Ray Wilsons fall kom han att ersätta Phil Collins i Genesis, under ett album (Calling All Stations, 1997) samt en Europaturné (USA-turnén blev inställd pga dålig biljettförsäljning). Sedan lade bandet ned.

Bara att Wilson hade sådan stake att han vågade ersätta Collins gör mig nyfiken på hans nya album Makes Me Think of Home, som släpps 7 oktober.

torsdag 8 september 2016

Första Pretendersskivan på åtta år



2014 släppte Chrissie Hynde det småtrevliga soloalbumet Stockholm, men det är åtta år sedan en Pretendersskiva släpptes.

Nyblivna folkpensionären Hynde och bandet släpper skivan Alone 21 oktober.

Den enda andra originalmedlemmen Martin Chambers, trummisen, verkar inte längre spela på studioalbum, åtminstone lät han Jim Keltner ersätta honom på 2008 års Break Up The Concrete. Jag har ännu inte kunnat hitta någon information om Chambers finns med på Alone. Däremot spelar Chambers live.

Via klippet ovan kan du lyssna på nya spåret Holy Commotion.

söndag 4 september 2016

Hylander är tillbaka

2014 var det tänkt att Dan Hylander skulle släppa ett album med Mikael Rickfors och Mats Ronander. Det blev bara en singel, Från midnatt fram till gryningen.

Sedan blev det någon turnérunda där Ronander hade ersatts med Pugh Rogefeldt.

Nu kommer i stället en ny soloskiva med Dan Hylander, kongenialt döpt till Kan själv. Kanske som en kommentar till att det inte blev någon trioskiva.

Det som jag antar är smakprovet från nya skivan heter Det vet bara jag och är en duett mellan Hylander och EllyEve, en sångerska som till vardags heter Elin Svensson. Jag ska erkänna att jag inte vet mer om henne än det jag kan googla fram.

Det vet bara jag låter småtrevlig, nya skivan kan nog bli i samma stil. Den släpps 30 september.

lördag 3 september 2016

Gothsynth


Wendy Bevan är som Siouxsie Sioux om den senare blivit ihop med en trummaskin i stället för med Budgie.

Ja, eller något sådant. Wendy Bevan är musiker och fotograf, denna hemska kombo som även Bryan Adams stoltserar med. Men på något sätt misstänker jag att Bevan har mer täckning för sitt dubbelarbete än vad Adams har. Fast jag vet inte, för jag har aldrig sett några av Bevans fotografier.

Hon har gjort musik i många år, men nya skivan Rose and Thorn beskrivs ändå som hennes debutalbum. Tydligen har hon mest samarbetat med andra grupper och artister tidigare, samt släppt en och annan EP och singel i eget namn.

Och Rose and Thorn är finfin. Poppig och gotisk precis som ovan nämnda Siouxsie. Förmodligen en shoo-in på årets tio-i-topp-lista, och dessutom perfekt lyssning om det någonsin blir höstkrispigt kallt i Stockholm. (Men oddsen talar för sommar fram till åtminstone november.)

fredag 2 september 2016

Sundström är alltid Sundström

Det är lätt att Stefan Sundström snudd blir parodi på sig själv på Mosebacketerrassen.

Varenda mellansnack är pladdrigt, osorterat, fullt med meningar som aldrig avslutas. Han "bräker" (eget ordval) på sin värsta söder-om-söder-stockholmska och spelar gitarr som om han kanske aldrig tog fler lektioner än de där enstaka på 70-talet.

Men jag tycker det är skönt. Det finns så många konserter som är mer av kategorin "event", där utövarna på scenen verkar mest intresserade av att ingenting i den minutiösa produktionen ska gå fel. Så att de sedan bara kan casha in checken och åka vidare.

Stefan Sundström gillar nog ändå det han gör, trots ett mellansnack som går ut på att han kanske borde sluta med musik eftersom det "är som stumfilm".

Vi får höra en ny låt, om jag fattar det hela rätt. Som handlar om morfaderskapet och kanske döden.

Och vi får flera gamla favvisar, som Latlåt från Farsta (som verkar vara en publikönskning, men nog tror jag han skulle spelat den ändå) med kvällens högsta allsång. En bärs med Nefertite återupplivas. Kul. Sabina återser vi både i originalvisan med samma namn och sedan när hon gör en konst utav att gå.

Sundström borde naturligtvis få livslång konstnärslön för att han är en av få nu levande artister som verkar... levande.

torsdag 1 september 2016

Stings nya låter som The Police fast sämre

Som ni ser några notiser ned så var jag åtminstone lite upphetsad över att Sting skulle återvända till "rocken" (The Police spelade ju aldrig riktigt rock, egentligen.)

Men efter att ha hört första smakprovet I Can't Stop Thinking About You - en titel som mycket riktigt låter som en bortglömd Police-låt) så är jag tillbaka på jorden igen.

I Can't Stop Thinking About You låter som The Police, det är sant. Men som en gammal Police-låt som Sting har ratat 1979, fryst ned och sedan långsamt värmt upp över ett års tid. Det vill säga, inte särskilt bra.

Lyssna på låten här.

söndag 28 augusti 2016

Den bästa skivnyheten som kan tänkas



Vad är den bästa skivnyheten som kan tänkas? Rätt svarat; ett nytt soloalbum av John K. Samson.

Jag skriver soloalbum, eftersom det fortfarande är svårt att tänka sig att The Weakerthans har splittrats, vilket bekräftades av trummisen Jason Tait förra sommaren.

Splittringen framstår som ännu mer osannolik med tanke på att Samsons nya skiva, Winter Wheat, innehåller bidrag från såväl ovan nämnda Jason Tait som Greg Smith, The Weakerthans basist.

Men så tossigt kan det ju bli ibland i musikvärlden.

John K. Samson är uppenbarligen i utmärkt form, vilket smakprovet Postdoc Blues bevisar. Inte minst textmässigt befinner vi oss på bekant mark, med den akademiska miljön från When I Write My Masters Thesis:

"So your presentation went terrible, 
all wrong dongle, sweat stains and stares."

Vi kan glädja oss åt att Winter Wheat innehåller hela 15 sånger och cirka 48 minuters musik. Som beskrivs så här på Samsons hemsida:

"Inspired by the search for connection and community, his hometown of Winnipeg, and our individual and collective struggles with addictions to drugs, screens, and fossil fuels, John K. Samson’s new full-length album, Winter Wheat, is a sprawling, masterful and timely work by a writer at the peak of his powers."

Skivan släpps 21 oktober.

Här kan du läsa en intervju med Samson om nya skivan.

lördag 27 augusti 2016

Dirkschneider släpper liveskiva


Udo Dirkschneider är en flitig Sverigebesökare - han var här i vintras (bl.a. på Klubben, Fryshuset) och i somras (Sweden Rock) och kommer även hit i höst då han ska spela på rockkryssningen Rock At Sea.

Det är väl känt att de flesta hårdrockare är Sverigevänner.

För oss som inte orkar släpa oss till spelningarna så kan vi trösta oss med att han släpper en liveskiva 28 oktober.

Skivan är inspelad i Menningen i Tyskland, 2 april, och innehåller en rad gamla Accept-favoriter.

fredag 19 augusti 2016

Sting tillbaka i rocksvängen?


Det har varit en prövning att vara Sting-fan under de senaste åren.

Till en början kan det verka lite skoj att han gör en musikal (The Last Ship) eller en skiva med svärtade julsånger (If On Winter's Night) eller spelar luta på en skiva med musik av John Dowland (Songs from The Labyrinth). Eller sjunger R&B med Mary J Blige (Sacred Heart). Men ärligt talat, de där infallen tröttnade i alla fall jag på väldigt snabbt.

11 november släpper Sting sin nya skiva 57th & 9th, som verkar vara det närmaste ett traditionellt "rockalbum" han har gett ut sedan 1999 års Brand New Day.

Av det ytterst blygsamma smakprovet ovan att döma, så skulle det nästan kunna vara en skiva med The Police.

fredag 12 augusti 2016

14:e studioalbumet av Leonard Cohen


82-årige Leonard Cohen verkar inte ha några avsikter att pensionera sig.

21 oktober släpper han sitt 14:e studioalbum, You Want It Darker.

Jag har en något udda relation till Cohen. Jag borde verkligen tycka om det han gör. Och till och från gör jag det. Hans förrförra skiva, Old Ideas, gillade jag jättemycket. Liksom I'm Your Man från 1988. Andra skivor har lämnat mig likgiltiga, t ex hans förra, Popular Problems.

Låtlistan till nya skivan är: 

You Want It Darker
Treaty
On the Level
Leaving the Table
If I Didn’t Have Your Love
Traveling Light
It Seemed the Better Way
Steer Your Way
String Reprise/Treaty

måndag 8 augusti 2016

Lugn tolkning


Jag har tidigare på bloggen uppmärksammat såväl Sarah Riedels solodebut Memories of A Lost Lane som hennes skiva från 2014, Genom natten.

Genom natten var en snygg produktion, men kanske något sval i sitt uttryck, för att riktigt fastna i mitt hjärta.

Nu har hon samarbetat med författaren, poeten, akademiledamoten Kristina Lugn. Ett samarbete som började med ett mejl där Sarah Riedel skrev "Jag skulle vilja sjunga dina dikter. Får jag det?" (läs mer i denna artikel från tidningen Vi).

De tonsatta dikterna har framförts live, på Klara soppteater. På skivan finns 15 tonsatta dikter med. Skivan släpps 9 september.

söndag 7 augusti 2016

Toppar och dalar med The Waterboys

The Waterboys besökte Stockholm i fjol, kanske var det därför det blev Uppsala som fick besök nu i sommar. Bandets fanbas är inte så stor, att de har råd att besöka ens större svenska städer alltför ofta.

På Botaniska trädgårdens Backstage-scen får vi se och höra The Waterboys spela många gamla favoriter, men tyvärr också många nyare låtar som till stor del består av malande gitarrer. (Nej, jag är ingen fan av deras senaste album Modern Blues).

Ett annat minus är att bandet gör en del svårbegripliga covers (Roll Over Beethoven, Purple Rain). Det känns som om Mike Scott brukar välja covers på ett betydligt mer intelligent sätt (t ex tolkningar av Van Morrison, Bob Dylan, Neil Young).

Det känns kanske bakåtsträvande, men för mig blir höjdpunkterna Raggle Taggle Gypsy och Don't Bang The Drum, som Scott och violinisten Steve Wickham spelar på egen hand, utan sitt hårdrockande band.

Sedan går det nästan inte att misslyckas med låtar som A Girl Called Johnny, Fisherman's Blues och The Whole of The Moon.

Jag kanske låter för negativ, men det beror bara på att jag vet vilka höjder det här bandet kan nå under sina allra bästa kvällar. På det positiva planet ska också noteras att bandet är mycket tätt och samspelt, till skillnad från när jag hörde dem i fjol.

torsdag 4 augusti 2016

Ingrid Michaelson släpper nytt


26 augusti släpps Ingrid Michaelsons sjunde album, It Doesn't Have To Make Sense.

Michaelson har haft vissa modesta listframgångar under sin karriär, inte minst med låten The Way I Am från hennes andra album, Girls and Boys.

Hennes stil skulle kunna kallas "modern singer-songwriter", det är inte bara akustisk gitarr och lägereldssånger, utan ofta ganska poppiga, snygga arrangemang med en hel del elektroniskt plipp-plopp.

Första singeln från nya skivan, Light Me Up, är precis ett sådant exempel på vad jag skriver om ovan. Den kan du hitta via de vanligaste digitala kanalerna, till exempel här via Spotify.

söndag 31 juli 2016

Stockholm Music & Arts - litet urval

Jag är ingen festivalmänniska i den bemärkelsen att jag går dit och ser vad tusan som helst. Jag är för kräsen och ointresserad av att ta till mig ny musik.

I stället plockar jag russinen ur kakan. Således nöjde jag mig med att se Cat Power, Suzanne Vega och Joan Baez på årets Stockholm Music & Arts.

Jag kunde ha tänkt mig att se Patti Smith också, men festivalarrangörernas dumhet gjorde att hon lades på den mindre Trädgårdsscenen (samtliga kvällar, fre-sön), vilket gjorde att alla som ville se henne inte fick plats. Jag ska inte hävda att det var något stort avbräck, jag har sett Patti Smith ett par gånger tidigare och egentligen räcker det.

Det var första gången jag såg Cat Power, och hon var precis så som jag förväntade mig. Lät de flesta låtar gå in i varandra, utan att vänta på applåder - sparsamt med mellansnack, lät som om hon var på vippen att sluta spela vissa låtar. Långt ifrån publikfriande, för en fredageftermiddagspublik som var relativt fåtalig. Det närmaste en hitparad vi fick, var att hon spelade sin cover på Stoneslåten Satisfaction, samt den egna låten The Greatest.

Hon inledde med en handfull låtar på gitarr och övergick sedan till piano för att avsluta på gitarr igen. När hon väl spelar och verkar inne i det, så är Cat Power en fascinerande artist. Jag hoppas få se henne i en mer idealisk konsertlokal - dvs. inomhus och i ett mycket mindre format än en festivals stora scen.

Suzanne Vega har jag sett två gånger tidigare. Hon har inte någon enorm scennärvaro och kan verka lite torr och magisteraktig. Som tur är märktes detta inte alls under Stockholm Music & Arts - tvärtom verkade hon avslappnad, glad och peppad att spela inför en tämligen stor publik på söndagseftermiddagen.

Naturligtvis kör hon Luka och Tom's Diner, men också gamla favoriter som Marlene On The Wall och Small Blue Thing. Glädjande nog även Left of Center, hennes popdänga från filmen Pretty In Pink. Vi fick också We of Me, en ny låt från den kommande skivan som bygger på musik från Vegas pjäs om författaren Carson McCullers.

Joan Baez har jag märkligt nog inte sett, trots att hon är flitig Sverigebesökare (känns som att hon kommer hit i princip varje år, efter att å andra sidan haft ett uppehåll på 29 år...). Nu fick jag chansen, och hon är en av de där gamla rävarna som har en totalt naturlig scennärvaro och direkt publikkontakt.

Mellansnacket är lagom ironiskt ("I learned this song a billion years ago from Pete Seeger") och Baez har en närmast oändlig låtkatalog att plocka material ur - naturligtvis kör hon sin egen mest kända komposition, Diamonds & Rust, men också covers av Dylan (It's All Over Now, Baby Blue), Phil Ochs (There But For Fortune) och traditionella sånger som Joe Hill.

Störst jubel blir det när Patti Smith gästar och de sjunger en lagom orepeterad duett (Baez säger mitt i låten till Smith, "Do your talking thing!", Smith begriper uppenbarligen inte alls vad hon menar...) i John Lennons Imagine.

Sedan avslutar Baez med Gracias a la Vida, Violetta Parras mest kända sång. Småtrevligt!

lördag 30 juli 2016

Smakprov från Randy Newmans kommande skiva



Som jag skrev här så återkommer Randy Newman med ännu en del i serien The Randy Newman Songbook, närmare bestämt Vol. 3, den 23 september.

Samtliga volymer, 1-3, kommer också att samlas i en box med vinylskivor, som ges ut samma dag.

Ovan hittar du ett smakprov från nya skivan, nämligen Guilty, en av de sånger som förmodligen är mest känd för svenska lyssnare, eftersom Ulf Lundell spelade in en version (Skyldig) på sin coverskiva Sweethearts.

onsdag 27 juli 2016

Del 4 i serien om Olivia Rönning och Tom Stilton


Det är ytterst sällan jag skriver om annat än musik på denna blogg.

Men nu slår jag ett slag för Cilla och Rolf Börjlinds nya bok, Sov du lilla videung, som släpps precis i dag.

Det är del 4 i serien om polisstudenten Olivia Rönning och polisen Tom Stilton (ja, Stilton verkar i nya boken återigen vara anställd hos polisen, efter att ha haft några år som uteliggare).

Kanske fick bokserien sitt stora publika genombrott i och med filmatiseringen av den första boken, Springfloden, i SVT?

Jag litar hur som helst stenhårt på att Sov du lilla videung är en lika effektiv bladvändare som de tre föregående böckerna i serien.

tisdag 26 juli 2016

Nionde studioalbumet från Suzanne Vega



På söndag besöker Suzanne Vega Stockholm Music & Arts. Hon spelar kl. 13.55 på Stora Scenen på Skeppsholmen.

Då har hon sannolikt med sig några smakprov från kommande skivan, hennes nionde studioalbum, Lover, Beloved: Songs from an Evening With Carson McCullers.

Bakgrunden till albumet är en off-Broadwaypjäs som Vega satte upp 2011, om författaren Carson McCullers. Nu har hon omvandlat produktionen till ett album.

Ovan hör du ett smakprov, sången Harper Lee.

Albumet släpps 14 oktober.

måndag 25 juli 2016

80-talet är tillbaka



Plötsligt känns det som att tidningen Schlager aldrig lagts ned. Årets skivflod innehåller bland annat nya album med Kai Martin & Stick! och Brända Barn.

Om du läste Schlager (1980-1985) så vet du att Brända Barn från Sundsvall hyllades som få andra svenska rockband. Själv tycker jag hyllningarna var... svårbegripliga. Visst, på debutskivan fanns där en viss nerv och svärta som kändes intressant, men de mestadels engelska förebilderna var så mycket bättre.

Brända Barn har så sakteliga smugit i gång sin comeback, men en albumuppföljare till debuten Allt står i lågor har dröjt till i år. Över bron som kom i våras känns lite lättare, lite mer kommersiell än debuten, men fortfarande är de engelska förebilderna bättre...

Kai Martin & Stick! har, enligt mina öron, mer av ett eget uttryck, även om de också lånar ljud och produktionsmanér från internationella förebilder. 31 år efter föregående skiva har bandet nu släppt [Utan titel]. Som låter bra, utan att på något sätt vara revolutionerande.

Både Brända Barn och Kai Martin & Stick! är kul att återhöra, men utan nostalgifaktorn så vete fåglarna hur intresserad jag skulle vara.

lördag 23 juli 2016

Nytt album av Regina Spektor

Regina Spektor är en artist jag gått från att vara totalt fascinerad av, till att helt tappa intresset för.

Jag åkte till och med till Malmö för att se henne spela på en hopplös eftermiddagstid på en festival, när hon ännu inte slagit igenom brett. Därefter kom Begin To Hope (2006) och hon slog mycket riktigt igenom. Någonstans där tappade jag intresset. Konstigt hur det kan bli.

För mig var det nog att jag tröttnade på Spektors ganska tydliga formel - en formel som lever kvar i nya singeln Bleeding Heart. Alla de manér - upprepningarna, tempoväxlingarna, de naivistiska texterna - som är charmiga från början, kan bli enerverande när man hör dem upprepas på skiva efter skiva. 

Bleeding Heart är försmaken till Regina Spektors sjunde album, Remember Us To Life, som släpps 30 september.

onsdag 20 juli 2016

Randy Newman släpper fler nyinspelningar


Jag är lite besviken, för jag trodde Randy Newman hade ett helt nytt album på gång - uppföljaren till 2008 års Harps & Angels. Nu visar det sig att detta album är uppskjutet till 2017, enligt skivbolaget.

I stället kommer The Randy Newman Songbook Vol. 3. Ännu en bunt nyinspelningar av hans gamla låtar. Volym 1 och 2 släpptes 2003 respektive 2011.

Dessutom samlas alla tre volymerna i en vinylbox om fyra LP.

Både boxen och den senaste volymen i samlingen släpps 23 september.


tisdag 19 juli 2016

Ny skiva av Ian Hunter

Ian Hunter släpper sin första skiva med nytt material på fyra år. 

Fingers Crossed, som skivan heter, kommer 16 september och innehåller tio nya låtar. Däribland titlar som Ghosts, That's When The Trouble Starts och Dandy, som är en hyllning till David Bowie.

Skivan spelades in i New Jersey och producerades av Ian Hunter och Andy York.

Ian Hunter tar även med sig sitt Rant Band och turnerar lite i Sverige i november. 15, 16 och 21 november spelar Hunter i Malmö (Kulturbolaget), Göteborg (Pustervik) respektive Stockholm (Nalen).

måndag 18 juli 2016

Alan Vega 1938-2016


2016 har varit ett skitår på många sätt - när man skriver så tänker väl de flesta på världsutvecklingen i största allmänhet. Vi som är musikintresserade tänker på alla som dött. Lemmy (redan 28 december i fjol), Bowie, Prince, Glenn Frey, Nick Menza och Freddie Wadling, för att nämna några.

Nu har även Alan Vega gått bort, vid 78 års ålder. Hans band Suicide, som var en duo, med Martin Rev, var inte direkt produktiva, de släppte bara fem skivor, den sista, American Supreme, kom 2002.

Men du behöver bara lyssna på debutskivan, Suicide, från 1977 för att inse att de var banbrytande för oerhört mycket av den synthmusik, indiemusik etc. som kom efter.

Ska du bara lyssna på ett spår så lyssna på tio minuter långa Frankie Teardrop. Alan Vegas röst låter klaustrofobisk, manisk, när han berättar om Frankie som jobbar i en fabrik, "from 7 to 5, just trying to survive".

måndag 11 juli 2016

Nya Dollyskivan har fått releasedatum

Dolly Parton släpper sitt 43:e (!) studioalbum 19 augusti. Notera då att detta är hennes 43:e studioalbum som soloartist. Om vi inkluderar album där hon samarbetat med någon - främst Porter Waggoner, i början av hennes karriär - så har hon spelat in ytterligare 18 album. Plus livealbum. Plus julskivor. Plus samlingsskivor. Etc.

Hon är alltså extremt produktiv. Och det finns ingen människa på jorden som hävdar att denna kvantitet kommit på bekostnad av kvalitet. Åtminstone inte i större utsträckning än vad som gäller för artister med motsvarande längd på karriären. 

Pure & Simple heter nya skivan, vilket bland annat indikerar en mindre sättning både på skivan och den efterföljande turnén.

CD-utgåvan innehåller även Dolly Partons livespelning från Glastonbury från 2014.