onsdag 22 november 2017

Motvalls på Thåströmspelning

Kritikerna älskar honom och publiken fyller Cirkus sex gånger i november. Så vem är jag att vara missnöjd över Thåströms spelning på onsdagkvällen.

Eller missnöjd - det är fel ord. Det är mer att jag inte riktigt begriper vad Thåström gör med sin musik sedan ett tiotal år tillbaka. I mina öron återanvänder han ungefär samma standardformler till alla sina låtar. (Det finns två-tre varianter.) Med samma pratsång som det känns som om texten är utbytbar till.

Live lyckas Thåströms vansinnigt okänsliga band inte svänga en millimeter. Eller rättare sagt, förmodligen är direktiven att musiken inte på några villkor FÅR svänga. Allting som påminner om publikfriande rockgung är bannlyst. I stället ska det malas, malas, malas och då möjligtvis kommas fram till någon typ av crescendo som publiken kan jubla till.

En gammaldags Thåströmstänkare som Vacker död stad påminner om gamle Thåström och är väl kvällens bästa låt. Imperietlåten Jag är en idiot är förvisso rätt okej. Folk jublar mycket till Alla vill till himlen, en annan låt från när Thåströms solokarriär var mer publikfriande. Ebba Gröns Die Mauer känns bara surrealistisk i sammanhanget (en låt jag för övrigt aldrig haft några högre tankar om).

Det allra bästa med Thåström live är att konstatera att han har sin röst i behåll. Lika stark som förr. Jag önskar bara att han använde den till bättre musik.

lördag 18 november 2017

Farvälturné med förhinder och förvirring

Manowar är ute på sin Final Battle world tour, en turné som Norrköping (!) fick äran att vara premiärstad för.

När turnén nådde Stockholm på lördagen hade även Hamar i Norge klarats av. Sedan kommer två konserter i Göteborg (Trädgårdsföreningen), innan det blir dags för ett större antal datum i Tyskland, som förmodligen är Manowars viktigaste marknad. Därefter följer - antar jag - bland annat hemmamarknaden USA.

Men är det en farvälturné eller inte? Jag vet inte om jag hör fel (lätt att bli lomhörd på Manowars konserter), men jag kan svära att sångaren Eric Adams säger något i stil med "we'll see you again, Stockholm, for sure". Det kanske är en sådan farvälturné som inte riktigt är ett farväl - de är ju rätt vanliga i rockvärlden. Å andra sidan har just Adams (Lou Marullo heter karln egentligen) bekräftat i intervjuer att Manowar ska "call it a day".

Annars är kvällens ämne fotoförbudet (därav ingen bild i detta inlägg). Redan i tredje låten stoppar basisten och bandledaren Joey DeMaio musiken för att uppmana folk att sluta filma och ta bilder och att låta säkerhetspersonalen göra sitt jobb (med att stoppa just fotografering och filmning).

Jag kan hålla med att det är vansinnigt störande med folk som hellre glor i sin mobil hela konserten än försöker njuta av showen. Men DeMaios frustration är så uppenbart riktad inte bara mot fotograferingen, utan mot Fryshuset/Arenan, en lokal som är så uppenbart usel ("shithole", är begreppet DeMaio använder).

Men efter stoppet så rullar Manowar på ganska bra utan egentliga svackor. Favoriterna är de gamla vanliga - Kings of Metal, Hail and Kill, Manowar och - som uteblev när Manowar var här i fjol - Battle Hymn.

Så om vi aldrig ser Manowar igen - en klart godkänd adjösskonsert, fullpackat Fryshuset med glad publik och ett band i god form, när väl fototjafset var avklarat.

Shortlist för årets bästa skivor


Det förefaller osannolikt att någon av de skivreleaser som återstår i år kan komma in bland de tio bästa. Skulle i så fall vara Van Morrison, som med sin andra release för året - Versatile - verkar vara i gott slag.

Just nu ser shortlist för årets bästa skivor ut enligt nedan, vilket i något fall är överraskningar även för mig.

Till exempel har jag omvärderat Courtney Barnetts och Kurt Viles gemensamma album, som jag verkligen ogillade i början. Nu har jag börjat fatta grejen.

Steve Earle kommer med på shortlist tack vare gamla meriter - jag måste lyssna lite mer på skivan.

Jag tror inte Lindsey Buckingham och Christine McVie når topp tio, men nog är det ändå ett gott hantverk de visar upp.

Svenska Orkan är en ny bekantskap för mig. Det är unga människor, men det låter som om de lyssnar på Nynningen och Nationalteatern hela dagarna.

Jag börjar räkna ned tio-i-topp den 1 december. Länkarna nedan går till Spotify, tyvärr verkar inte Bill & Joel Plasketts skiva finnas på Spotify.

Courtney Marie Andrews Honest Life
Courtney Barnett & Kurt Vile Lotta Sea Lice
Lindsey Buckingham Christine McVie Lindsey Buckingham Christine McVie
Benjamin Clementine I Tell A Fly
Gord Downie Introduce Yerself
The Dream Syndicate How Did I Find Myself Here?
Alejandro Escovedo Burn Something Beautiful
Hamell On Trial Tackle Box
Lilly Hiatt Trinity Lane
Valerie June The Order of Time
Aimee Mann Mental Illness
Scott Miller Ladies Auxiliary
Van Morrison Roll With The Punches
Orkan Orkan
Bill & Joel Plaskett Solidarity
Propagandhi Victory Lap
Roadcase Royale First Things First
Roger Waters Is This The Life We Really Want?
Steve Wickham Beekeeper

söndag 12 november 2017

Mary Gauthier släpper ny skiva



Oavsett vad Mary Gauthier gör hädanefter så kommer hon i alla fall ha en klassisk skiva under bältet - Drag Queens in Limousines, hennes andra skiva, från 1999, håller lika bra i dag som den gjorde för 18 år sedan.

Efter den skivan har hon kanske inte fått någon hundraprocentig fullträff även om det alltid finns kvalitet på skivorna hon ger ut.

26 januari släpper hon sitt åttonde studioalbum, Rifles & Rosary Beads. Ovan ser du en albumtrailer. På Spotify kan du höra på smakprovet Bullet Holes in the Sky.

torsdag 9 november 2017

Policas nya album är ett samarbete med Stargaze



Några av de senaste årens vitaminpiller i skivdjungeln är Policas skivor. Jag har gillat alla tre album som Minneapolisbandet har släppt.

16 februari släpps fjärde albumet, som är ett samarbete med Berlinbaserade orkesterkollektivet Stargaze.

Nya skivan heter Music for The Long Emergency. Du kan höra på det tio minuter långa smakprovet How Is This Happening ovan.

tisdag 7 november 2017

Saxon släpper 22:a albumet


2018 släpper engelska heavy metal-veteranerna Saxon sitt 22:a studioalbum.

Förvånande nog har Saxon aldrig tidigare släppt en skiva med namnet Thunderbolt. (Det är lika förvånande som att Judas Priest aldrig släppt en skiva med namnet Firepower, vilket också sker nästa år).

Bandet har också börjat fylla på med konsertdatum för 2018, än så länge bara i Storbritannien, Holland och Tyskland, men det vore ytterst förvånande om Sverige inte fick åtminstone ett besök. (Ibland är ju heavy metal-band så flitiga att Sverige hinns med på både en sommar- och vintersväng.)

Thunderbolt släpps 2 februari.

måndag 6 november 2017

Van Morrison släpper ny skiva - igen


Bara två gånger tidigare i solokarriären har Van Morrison släppt två studioskivor samma år.

Det var 1970, när han släppte Moondance och His Band & The Street Choir samt 1995, när han släppte Days Like This och How Long Has This Been Going On. Och säg så här - dubbelsläppet 1970 väger väl lite tyngre än skivorna från 1995...

I år händer det igen. I september släpptes Roll With The Punches och 1 december kommer nya skivan Versatile.

Det höga tempot möjliggörs delvis av att många av låtarna - på båda skivorna - är gamla standards. På Roll With The Punches var det gamla blueslåtar, på Versatile är det gamla jazzstandards.

Men även på Versatile har Van smugit in nyskrivna sånger, vilket glädjer mig eftersom jag ruttnar på artister som helt hemfaller åt nostalgi.

lördag 4 november 2017

Bisarrt produktiv Young släpper ny skiva


Lite beroende på hur man räknar så är The Visitor Neil Youngs 44:e studioalbum. Eller 43:e. Eller kanske 42:a. Och då pratar vi bara soloalbum. Han har ju gjort skivor även med Buffalo Springfield, Crosby, Stills, Nash & Young - med flera.

Plus liveskivor och samlingar och utgivningar av tidigare inspelat material.

Jag gav för länge sedan upp tanken på att försöka följa Youngs karriär, men ibland gör jag ett nedslag och lyssnar på någon ny skiva.

Så låter t ex smakprovet till The Visitor ganska bra. Du kan höra Already Great till exempel på Spotify, via denna länk.

The Visitor släpps 1 december.

torsdag 2 november 2017

Rart av U2


Mina förväntningar på U2s nya skiva Songs of Experience är inte ens mätbara.

Det är länge sedan U2 kändes musikaliskt intressanta, jag tror vi får gå tillbaka till How To Dismantle An Atomic Bomb (2004) som i alla fall hade något slags vitalitet.

Men det är rart att omslaget till nya skivan visar Bonos son och the Edges dotter, Eli Hewson respektive Sian Evans. Inte minst eftersom de är så lika sina föräldrar.

Som ni minns visade förra skivans, Songs of Innocence, omslag trummisen Larry Mullen Jr och hans son Aaron Elvis. Det återstår att se om även basisten Adam Claytons barn dyker upp på skivomslagen så småningom.

Skivan släpps 1 december.

tisdag 31 oktober 2017

Fint postumt album av Gord Downie


The Tragically Hips sångare Gord Downie avled 17 oktober efter en längre tids sjukdom.

Tio dagar senare släpptes Downies sjätte soloalbum, Introduce Yerself.

Jag har inte följt vare sig The Tragically Hip eller Downies solokarriär, annat än genom skriverier i rockpressen.

Introduce Yerself är ett mycket fint, lågmält, pianodominerat album. Tillsammans med Downies ljusa röst går tankarna till artister som Tim Buckley.

måndag 30 oktober 2017

Laura Veirs make producerar First Aid Kit


Jag ska erkänna; jag har inte fattat grejen med First Aid Kit. Någonstans hör jag att de är duktiga på stämsång och att de gillar massor av artister som jag också gillar - Paul Simon t ex.

Men i mina öron har de inte fastnat. Jag tycker de har låtit lite för mycket som duktiga musikskoleelever. Lite trista, med andra ord.

Men nu har de i alla fall lyckats väcka min nyfikenhet. Deras nya album Ruins är nämligen producerat av Tucker Martine, som är producent till och gift med en av mina absoluta favoritartister, Laura Veirs. Martine har producerat nio av Veirs soloskivor och dessutom supergruppskivan Case/Lang/Veirs från i fjol.

Ruins släpps 19 januari.

söndag 29 oktober 2017

Jul enligt Tarja


Som jag tidigare nämnt på den här bloggen finns det bara tre julskivor värda att lyssna på - Shawn Colvins Holiday Songs & Lullabies, Aimee Manns One More Drifter in the Snow samt Tori Amos Midwinter Graces.

Möjligtvis kan Tarja Turunen kvala in när hon släpper From Spirits and Ghosts (Score for a Dark Christmas). Om inte annat har hon med omslagsbilden skapat en härlig stämning av gothjul.

De två första låtarna som har släppts låter härligt dramatiska - O Come O Come, Emmanuel samt O Tannenbaum. Albumet släpps 17 november.

Andra som släpper julalbum i år är bland andra Cheap Trick (Christmas, Christmas) och Hanson (Finally It's Christmas). Dessa skivor finns redan ute.

lördag 28 oktober 2017

18:e albumet för Buffy Sainte-Marie


Efter att Buffy Sainte-Marie haft uppehåll i skivutgivningen i tolv år (1996-2008) så kommer snart hennes tredje album på nio år.

Medicine Songs som släpps 10 november är uppföljaren till två år gamla Power In The Blood. Medicine Songs innehåller hela 20 låtar, varav många är nyinspelningar av gamla favoriter, till exempel Little Wheel Spin and Spin, Soldier Blue och Bury My Heart at Wounded Knee.

Det är kanske lite överraskande att hon gör nyinspelningar även av låtar som kommer från de närmast två föregående skivorna, som Power In The Blood och Working for The Government.

Men alla vi som är svältfödda på Buffy gillar naturligtvis allt som spelas in.

torsdag 26 oktober 2017

Phil Campbell & The Bastard Sons släpper debutalbum


Förre Motörheadgitarristen Phil Campbell och hans band The Bastard Sons har hittills släppt en studio-EP och en live-EP.

26 januari kommer fullängdsdebuten, som fått titeln The Age of Absurdity.

Romesh Dodangoda har producerat och skivan innehåller 12 låtar (bara 11 om du inte har tur att få bonusspårsversionen av cd:n som innehåller en version av Hawkwinds Silver Machine).

onsdag 25 oktober 2017

Sinistert smakprov från bröderna Appice



Inte många familjer innehåller två legendariska hårdrockstrummisar.

Familjen Appice är lyckligt lottad, tack vare bröderna Vinny och Carmine, som spelat med Black Sabbath, Rainbow, Ozzy Osbourne, Vanilla Fudge, Dio, Cactus och Rod Stewart. För att nämna några!

Och nu har bröderna gjort sitt första duoalbum och - nej, det är inte en skiva fylld av trumsolon.

Lyssna på några av låtarna ovan. Skivan, Sinister, släpps på fredag, 27 oktober.

tisdag 24 oktober 2017

Judas Priest släpper nytt album

När Judas Priest släpper sin nya skiva nästa år så är det fyra år sedan föregångaren, Redeemer of Souls.

Efterföljaren får namnet Firepower och släpps "tidigt under 2018". Tom Allom, Andy Sneap och Mike Exeter är produktionsteamet bakom.

Rob Halford har tidigare sagt att skivan är "monumental".

Releasedatum, omslag och låtlista finns ännu inte offentliggjorda.

söndag 22 oktober 2017

Fusion x 3


Jag lyssnade på Kajsa Grytts skiva En kvinna under påverkan, hennes bästa soloskiva. Jag fick för mig att undersöka vad producenten Jari Haapalainen gjort i eget namn. (Han var/är medlem i The Bear Quartet.)

Det visar sig att han, Per Johansson och Daniel Bingert bildat Jari Haapalainen Trio och spelar fusionjazz. Läs en kort SVT-intervju med dem här.

Jari Haapalainen Trio har varit produktiva och gett ut tre skivor på två år - Fusion Machine (2016) samt Fusion Madness och Fusion Nation (bägge 2017).

Låter ovanligt piggt - dessutom med skojiga låttitlar som Risk för halka, Hann inte handla och Tonårsgubbe på vift.

fredag 20 oktober 2017

Bombastiskt från Europe



Europe har sedan comebacken vårdat sig om att vara ganska nedtonade, jordnära. Hellre ett bluesriff från John Norum än en alltför poppig synthslinga från Mic Michaeli.

Vissa skivor (Secret Society, tydligast) har nästan inte gått att klassificera som hårdrock.

Nu släpper Europe lite på förtöjningarna och släpper fram mer bombastiska tongångar, på nya skivan. Tydligast i titelspåret på Walk The Earth, som jag skrivit om här även tidigare. Där låter Europe som en korsning mellan Led Zeppelin och Queen.

Hela skivan är ett bevis för att Europe är mer bekväma än någonsin efter sin comeback. Bandet vet att de karvat ut en egen nisch, långt från tonårsidolperioden (men glansen från The Final Countdown, Carrie och Rock The Night finns fortfarande där).

Ett styrkebesked. Skivan har släppts i dag.

onsdag 18 oktober 2017

Mer Cat Stevens än på länge



Sedan Yusuf gjorde comeback i populärmusikfacket har han släppt fyra album, inkluderat den nyutkomna The Laughing Apple.

Den sistnämnda skivan är också en återkomst till det 70-talssound som gjorde Cat Stevens enormt framgångsrik. Det beror bland annat på att skivan innehåller fem nyinspelningar av gamla sånger, och dessutom äldre skrivna låtar som spelas in för första gången.

Och att på riktigt återhöra det klassiska Cat Stevens-soundet är onekligen trevligt, men jag tycker också att det är en onödig tillbakagång.

Den Yusuf som gjorde comeback med An Other Cup (2006), hade uppenbarligen kommit någon vart i sin musikaliska utveckling. Och så fortsatte det, hela vägen till 2014 års Tell 'em I'm Gone som var fylld med blueslåtar.

Nu kan jag tycka att The Laughing Apple blir nostalgi för nostalgins sak, även om det, som sagt, är trevligt. Ovan kan du höra Mary And The Little Lamb, en låt som tidigare inte givits ut på skiva av Yusuf.


söndag 15 oktober 2017

Kvartalsrapport


När tre kvartal gått så börjar vi närma oss en helårssummering, men saker kan hända under årets sista kvartal, som brukar vara hyfsat releaseintensivt.

Framför allt hinner jag lyssna igenom skivor som även kommit tidigare under året, och i många fall ändrar jag omdömen. Skivor som jag hyllade i början av året kan verka helt ointressanta när årets slut närmar sig. Och vice versa.

Utan rangordning är detta skivor som jag lyssnat mycket på, eller som är intressanta inför en årssummering.

Courtney Marie Andrews, Honest Life
Gedigen Americana av högsta klass. Har dock inte lyssnat på den på flera månader.

Benjamin Clementine, I Tell A Fly
Låter lika idésprudlande som debuten. Kanske ännu mer artistiskt utmanande.

Alejandro Escovedo, Burn Something Beautiful

Nytändning för den gamle veteranen, med hjälp av bland andra R.E.M.-gitarristen Peter Buck.

Gizmodrome, Gizmodrome
Musikermusik kanske någon säger, eftersom Adrian Belew, Stewart Copeland, Mark King och Vittorio Cosma är inblandade. Ovanligt kul, säger jag.

Hamell On Trial, Big Mouth Strikes Again
Ed Hamell har även släppt en ny studioskiva, Tackle Box, men jag tycker liveskivan är vassare. En av de bästa grejorna med Hamell är hans humor och mellansnack.

Lilly Hiatt, Trinity Lane
Den skiva jag lyssnat allra mest på i år. Känns som Lilly Hiatts mest genomarbetade, att hon tagit ett par steg framåt.

Valerie June, The Order of Time
Ingenting banbrytande, bara en väldigt trevlig popsoulskiva.

Scott Miller, Ladies Auxiliary
Svagare än föregångaren, men ändå klart lyssningsvärd.

Van Morrison, Roll With The Punches
Lite överraskande så har denna skiva tagit sig rejält. Tyckte den lät jättetrött först. Men när jag lyssnade närmare så upptäckte jag finesserna i den här blandningen av gamla standards och nya Van Morrison-låtar.

Randy Newman, Dark Matter
Kanske blir Newman lite väl plojig i sin satir, i alla fall i en låt som Putin. Men hantverket är alltid gediget och kärleksballaderna är fina.

Ossler, Evig himmelsk fullkomning
Årets bästa svenska skiva utan tvekan. Ossler har både skrammel och melodier denna gång.

Propagandhi, Victory Lap
Pigg återkomst från agiterande veteraner. Höstens skiva.

Roadcase Royale, Roadcase Royale
Heart-systern Nancy Wilsons nya band har gjort en gedigen debutskiva som inte på något sätt är banbrytande, utan bara bra.

Kamasi Washington, Harmony of Difference
Kamasi Washington är mer lättillgänglig än många kanske tror, baserat på att hans storbolagsdebut var en trippel-CD. Denna korta skiva, med speltid kring halvtimmen, är en lättare munsbit.

Roger Waters, Is This The Life We Really Want
Lite samma grej som med Van Morrison. Lät trött först, men vid en närmare anblick kommer guldkornen fram.

Steve Wickham, Beekeeper
Väldigt varierat - splittrat, kanske någon skulle säga - men fint album av The Waterboys-violinisten. Årets riktigt stora positiva överraskning.

lördag 14 oktober 2017

När 1+1 blir minus


Jag har nog tidigare på bloggen skrivit om mitt hat mot duoplattor. De tillför ytterst sällan någonting.

Du tar två respekterade artister och får en duo som inte vet vad de vill. Exempel: Mark Knopfler och Emmylou Harris - gjorde ingen glad. Steve Earle och Shawn Colvin - utan tvekan det tristaste albumet någon av dem varit inblandad i. Mikael Wiehe har gjort åtskilliga duoalbum, men det är väl bara hans duoskivor med Björn Afzelius som är riktigt bra.

Ett duoalbum som funkade var Jenny Lewis och Johnathan Rices album Jenny & Johnny. Där blev 1+1 faktiskt 3. Kan ha berott på att de var ett par, eller på att de faktiskt hade en tydlig idé om vad de ville göra och bra låtar!

Courtney Barnett och Kurt Vile ser bra ut tillsammans på bild, som syster och bror. Men musikaliskt är albumet Lotta Sea Lice, som släpptes i går, fredag, ingen rolig historia.

Det kan naturligtvis bero på att jag inte har några högre tankar om Vile, medan jag verkligen gillar Barnett. I det här fallet tycker jag Vile drar ner Barnett till sin nivå, där det mesta känns segt och släpigt. Barnetts berömda humor försvinner i seghetsträsket.

Nu har jag bara hunnit lyssna några gånger på skivan än så länge, jag kan inte utesluta att det vänder.

torsdag 12 oktober 2017

Halvfärdigt med Plura


Det finns glimtar av storhet i Pluras föreställning En man av hjärtat på Scalateatern, som hade premiär i lördags, 7 oktober, och körde sin andra föreställning i kväll.

För det första går det naturligtvis inte att bortse från att Plura har skrivit en bunt klassiska sånger i Eldkvarn. För det andra så bränner det till ordentligt i ett par av dem i kväll (mer om detta nedan).

Men när vi blir utlovade någonting mer än en konsert, så...

Det vi får är ett minimum av rekvisita (en kista, en ros, en väska och, ja, lite småpryttlar till) och ett manus som är mer än lovligt tunt. Ciceron på vägen är en inspelad Mauro Scocco, eftersom producenten - förmodligen korrekt - anade att Plura inte skulle kunna bära detta på egen hand.

Plura har några bra historier på lager, men vi får väldigt många repliker i stil med "Var är vi?", när Mauros röst leder Plura runt på den tämligen lilla scenen som helt utan scenografi ska föreställa både Norrköping, Madrid och Sollentuna...

Förutom oklanderligt framförande av bandet (med bland annat Pluras son Axel Jonsson-Stridbeck) av ett gäng gamla Eldkvarnklassiker, så är det egentligen bara vid två tillfällen det blir starkare än en vanlig konsert. Döden skänker alltid dramatik naturligtvis, men det känns äkta när Plura pratar om sin mors bortgång och sedan sjunger Huvudet högt. Likaledes dialogen med "Mauro" om Bodil Malmsten, och den efterföljande Blues för Bodil Malmsten.

Som konsert är det väl godkänt, som show i vidare bemärkelse är det tyvärr lite platt.

onsdag 11 oktober 2017

Billy Bragg släpper mini-LP



3 november släpper Billy Bragg mini-LP:n Bridges not Walls.

Skivan samlar de fyra "löslåtar" som Bragg släppt i år + två ytterligare nyskrivna saker.

Ovan hör du nya singeln Saffiyah Smiles, döpt efter den aktivist som blev världskänd när hon försvarade Saira Zafir som trakasserades av engelska nazister för att hon bar hijab.

söndag 8 oktober 2017

Lindeman lever - tio av de bästa


Jag har här på bloggen inte skrivit något om Hans Alfredsons bortgång. Men nu väcktes i alla fall en tanke som förtjänar en drapa.

Det är få personer i underhållningsvärlden som förtjänar epitetet geni, men Hans Alfredson (och Tage Danielsson) hör definitivt till dem. Det har skrivit miltals om hur Alfredson inte bara var en genial skådespelare, regissör och författare, utan kunde tusen andra konster också.

Hur väl står sig filmerna, böcker, revyerna i dag? Mycket är färgat av tiden, och svårt att fullt ut ta in i dag.

Men lindemännen, lustigt nog, är tämligen tidlösa. I alla fall de bästa. Där finns plötsligt bara mänsklighetens alltid återkommande brister, lustigheter och storhet. Det är, exempelvis, väldigt få referenser till dagspolitik.

Lite raskt sammanställt skulle jag vilja hävda att detta är tio av de allra mest briljanta lindemännen: (Länkarna går till Spotify)

Lärare i Skepparskolan, Valfrid Lindeman
Möjligtvis finns det finsmakare som tycker att de enda rätta lindemännen är de där Lasse O'Månsson snarare än Tage Danielsson frågar ut Lindeman. Läraren i Skepparskolan briljerar i allehanda sjöbuseuttryck ("tulla knajsing"), men verkar inte riktigt säker själv på vad allt betyder.

Akademiledamot Gunnar Lindeman
När Odysseus Elytis 1979 tilldelades Nobelpriset i litteratur, så passade Tage Danielsson på att fråga ut akademiledamot Gunnar Lindeman. Den senare är en "jävla bra poet" som mest skriver fågeldikter. "Truten truten", lyder en av dem.

Kioskägare Frippe Lindeman
Kioskägare Frippe Lindeman verkar ha det trevligt i sin kiosk, där han "sätter på hurran" och helst skulle vilja "läsa sönder" tidningar som Piff, Paff och Puff. Fast det verkar vara jobbigt att cykla till kiosken och sedan gå hem med cykeln för att den inte ska bli stulen.

Biodlare Humle Lindeman
En av de mest imponerande lindemännen där Alfredson bland annat utantill läser upp texten om honungens kvalitet från etiketten på honungsburken. Samt naturligtvis otaliga bi-vitsar. Allt avslutas med en halsbrytande jämförelse med den fula ankungen.

Fotbollstränare Bob Lindeman
Kanske lite uttjatad men den är ju briljant på många sätt. Alfredson fångar klockrent Roy Hodgsons engelsksvenska och drämmer till med några klassiker som än i dag citeras ("gröna sidan upp"). Bob Lindeman lanserar också sitt eget fotbollssystem, 5-4-3-8-9-6-8-1 (numret till Lisas massageinstitut).

Hundägare Barbro Lindeman
På rak arm kan jag komma på tre kvinnliga lindemän, nämligen hundägare Barbro Lindeman, folksångerska Malta Lindeman och syföreningsmedlem Agda Lindeman. Fast det är förstås lite oklart om Barbro Lindeman heter Barbro eller möjligtvis Barbror eller Burbra. En liten gul hund förekommer.

Parkföreståndare Gotthard Lindeman
"Bullermätta barn bergbanas bane" är onekligen en klassisk rubrik. Stackars folkparksföreståndaren i Åhus som har lite för få attraktioner i sin park. Man kan aldrig äta Akos mintkola igen utan att tänka på Gotthard och hans lojale medarbetare "Foten" Holmberg från Onslunda.

Säsongsarbetare Lucifer Lindeman
Att sälja Lucianålar är en kort säsong, men ändå. Kvart i nio väcks far i huset och Luciafirandet avslutas med att mor och far dansar tango. Det får vi lära oss i denna sedelärande berättelse. Mor är en okonventionell Lucia, skallig och klädd i overall.

Pingvinforskare Egon Lindeman
Här får vi bland annat lära oss pingvinernas sång, som är kort. Att pingpong är en förkortning för pingvinpongong visste i alla fall inte jag, innan jag hörde denna Lindeman. I armén hittar vi pangvinerna.

Förortsbo Albert Lindeman
Stackars Albert som tvingas sitta i husets bästa fåtölj ("det är en dålig fåtölj, men det är ändå husets bästa") och lyssna på grannens tv. Och att klättra upp via sopnedkastet låter inte heller så lockande. Vi kan i alla fall glädja oss åt att sandlådan ska vara klar 1980.

lördag 7 oktober 2017

Utrett om Kajsa Grytts nya album

Först meddelade TT i en genomgång av höstens nya skivor att Kajsa Grytt skulle släppa en skiva som hette Kniven 20 oktober. Det stämde inte riktigt.

Sant är att skivan heter Kniven i hjärtat och kommer först i vår, 13 april.

- Rösten skulle komma närmare, historierna skulle vara i fokus, det skulle bli elegant och rent. Musiken skulle förstärka bilden och historien. Sången skulle vara som en karaktär i en filmscen och musiken skulle bli miljön och scenografin, säger Kajsa Grytt om det kommande albumet, i ett pressmeddelande.

Redan nästa fredag, 13 oktober, får vi en försmak via singeln Bron.

Kniven i hjärtat är första skivan sedan 2013 års Jag ler, jag dör. 2014 släppte Grytt samlingen Vad har jag gjort - en samling.

fredag 6 oktober 2017

ELO släpper livealbum från Wembley


Jeff Lynne's ELO, som orkestern numera heter, släpper 17 november live-cd:n och dvd:n Wembley or Bust.

Sedan Lynne gjorde comeback, både live och i studio, så har bandet sålt ut konserter på löpande band.

Personligen tyckte jag comebackalbumet Alone In The Universe var tämligen blekt. Och det vore synd att säga att det är superspännande att höra ELO live. Liveversionerna är häpnadsväckande lika studioversionerna. Där är den moderna tekniken - där allting putsas hundra gånger - tyvärr till nackdel.

Jag skulle råda er att snarare lyssna på ELOs första liveskiva, The Night The Light Went On In Long Beach. Betydligt råare och inspelad före bandets verkliga storhetstid. Men med mer livekänsla, och en spänning som dagens polerade version inte kan erbjuda.

(Tyvärr finns The Night The Light Went On In Long Beach inte tillgänglig via moderna digitala kanaler, men här finns den via Amazon.)

torsdag 5 oktober 2017

Tjuvlyssna på Robert Plants nya


Robert Plants nya skiva Carry Fire släpps inte förrän nästa fredag, 13 oktober, men redan nu kan du höra den via NPR:s First Listen

Jag har lite fördomar mot Robert Plant, att han är livrädd för att framstå som "bara en vanlig rockare" och därför alltid vill väva in miljoner olika influenser i sin musik - bland annat härlig så kallad "världsmusik", en term jag aldrig greppat. Är inte all musik "världsmusik"? Eller "folkmusik"?

Men okej, jag ska inte vara dum eller framstå som alltför inskränkt. Jag förstår ju att detta betyder att influenserna kommer någon annanstans från än just vit rockmusik.

Hur låter nya skivan då? Jotack, produktionen låter både varm och stark, ingen av låtarna sätter sig kanske vid första lyssningen men det brukar ju inte betyda så mycket.

tisdag 3 oktober 2017

Tom Petty 1950-2017


Jag tror många känner att Tom Petty inte var den av alla rockartister som stod på tur att lämna den här världen. Han var trots allt bara 66 år gammal.

Men så blev det, på måndagen. Och då är tre av fem Traveling Wilburys borta, för att bara nämna en konsekvens av Pettys bortgång.

Petty hade den där kvaliteten som gjorde att han gick hem i princip i alla läger - hos den breda radiolyssnande allmänheten, hos rockkritikerna och hos kalenderbitarna. Han hade både bredd, djup och spets.

Själv upptäckte jag Petty som så många andra, när skivor som Long After Dark och Southern Accents började nå ut även i Sverige. Framför allt den senare skivan blev en riktig favorit i mina lurar, den som jag minns det ganska kalla våren 1985.

Den enda gången jag såg Petty live var när hans Heartbreakers kompade Bob Dylan på Isstadion, kan det ha varit 1986? Dylan var inte riktigt närvarande, men bandet var bra.

Vila i frid, Tom.

lördag 30 september 2017

Lilly Hiatt intervjuas och spelar på World Café

På sätt och vis är Lilly Hiatts Trinity Lane redan årets skiva. I den bemärkelsen att jag lyssnat överlägset mest på den, av alla nya skivor som kommit i år.

Det är också hennes starkaste skiva så här långt i karriären.

John Hiatts dotter berättar i detta avsnitt av NPR:s program World Café bland annat om sin karriär, sin pappa och hur det är att bo på Trinity Lane i Nashville.

Lyssna här!

fredag 29 september 2017

Ännu en intensiv skivdag - högre förväntningar i dag


Av dagens många skivsläpp hoppas jag mest på två.

Dels Benjamin Clementines I Tell A Fly. Clementine tog alla med storm med sitt debutalbum At Least for Now, som också vann Mercurypriset. Han är en unik talang som rör sig över genrer med lätthet.

Dels hoppas jag på Propagandhis nya skiva Victory Lap. Det är första skivan på fem år och vad jag har hört så här långt låter ovanligt piggt för att komma från veteraner. Och behöver vi medveten politisk popmusik någon gång, så är det nu.

Kanske borde jag även nämna jazzsaxofonisten Kamasi Washingtons nya EP (dock 30 minuter lång) Harmony of Difference. Förväntningarna är höga efter Washingtons debutskiva - trippel-CD:n The Epic.

I dag släpper också Benny Andersson sin instrumentala skiva Piano, med både Abbaklassiker och låtar från Chess, Kristina från Duvemåla m fl.

Thåström kommer med nya albumet Centralmassivet.

Slutligen kan nämnas Ronnie Montroses postuma album som han spelade in med Eric Singer på trummor och Ricky Phillips på bas. En mängd gästartister medverkar också, som Joe Bonamassa, Sammy Hagar och Glenn Hughes.

tisdag 26 september 2017

Manhattan Transfer överraskar med nytt album

Det är åtta år sedan Manhattan Transfer släppte sin senaste skiva, The Chick Corea Songbook.

Och i ärlighetens namn trodde jag inte att det skulle bli någon ny skiva efter Tim Hausers bortgång 2014. Med all respekt för Alan Paul, Janis Siegel och Cheryl Bentyne, men jag trodde Hauser var oersättlig, i alla fall i skivstudion. (På scenen är han ersatt av Trist Curless och Yaron Gershovsky verkar också vara ny medlem i gruppen.)

Men enligt en tweet från producenten Mervyn Warren är ett nytt album klart. Det kan heta The Junction, i alla fall om hashtaggen i Warrens tweet är någon ledtråd.