söndag 24 september 2017

Fortsatt intensiv skivhöst


September månad har varit relativt generös, vad gäller skivsläpp.

Kanske inte något riktigt mästerverk som kommit, men många intressanta eller halvintressanta släpp. I detta blogginlägg summerade jag de intressanta skivor som kom 8 september.

Under de efterföljande veckorna har vi bland annat begåvats med Gary Numans uppföljare till comebackskivan Splinter (Songs from a Broken Mind), den heter Savage (Songs from a Broken World). Nya skivan kanske inte är lika anmärkningsvärd som Splinter - som ju byggde på överraskningseffekten när Numan visade sig vara i samma form som i fornstora dagar - men låter helt okej.

Cat Stevens, eller Yusuf som han också kallar sig, har släppt The Laughing Apple, vilket är det närmaste han kommit sin gamla 70-talskarriär (många av låtarna är skrivna då).

Gizmodrome har jag redan kommenterat i detta inlägg - höstens överraskning så här långt.

Rebecka Törnqvists Home Secretary har fått lovord av kritikerna, men jag är skeptisk. Känns som pretto för prettos egen skull. Jag ska dock ge den några chanser till.

Van Morrisons Roll With The Punches känns lite både och - å ena sidan säkert ärligt menad, å andra sidan; har han inte kört de här gamla halvtrötta blueslåtarna en miljon gånger tidigare?

Heartgitarristen Nancy Wilson är för tillfället ovän med sin syster Ann, och därmed har Heart paus just nu. Läs här om den konflikten. Nancy ägnar sig nu åt bandet Roadcase Royale som i fredags släppte sin första skiva, First Things First. Småtrevligt, som en gammal kofta.

fredag 22 september 2017

Rebecca Pronsky släpper nytt



Jag har bara hört ett av Rebecca Pronskys album, nämligen det senaste - Known Objects från i fjol. Det var en av 2016 års bästa skivor.

8 november släpper Pronsky uppföljaren Witness: The Hillary Song Cycle. En skiva ur, naturligtvis, Hillary Clintons imaginära perspektiv.

Ovan kan du höra lite musik från skivan samt höra Rebecca Pronsky prata om projektet.

torsdag 21 september 2017

Riktigt god boxnyhet från Bob

Bob Dylans ambitiösa The Bootleg Series har innehållit både toppar och... lite lägre toppar.

Den klassiska första boxen med volymerna 1-3 var naturligtvis en riktig guldgruva med outgivna låtar från hela karriären. Det var där vi fick bekanta oss med klassiker som Blind Willie McTell och Foot of Pride. Men, säg, liveinspelningarna från 1964 eller genomgången av karriärbottennappet Self Portrait var väl lite mindre intressanta.

Nu närmar vi oss dock en oerhört intressant utgivning, i min mening, nämligen det som amerikanska rockmagasin kallar "gospelperioden". Vi andra brukar kalla det Dylans religiösa period.

Trouble No More: The Bootleg Series Vol. 13 1979-1981 innehåller inspelningar gjorda i samband med Slow Train Coming, Saved och Shot of Love. Tre skivor som hånades när de kom ut, men har omvärderats ganska rejält. Jag tycker de är fantastiska, alla tre.

Därför kan vi tänka oss att det finns guldkorn i materialet som samlas på 8 CD och 1 DVD. Det kommer även finnas ett alternativ med bara 2 CD.

Boxen släpps 3 november.

onsdag 20 september 2017

Morrisseys nya singel


Morrisseys nya album Low In High School kommer först 17 november.

Redan i går, 19 september, släpptes första singeln, Spent The Day In Bed.

Den känns som en bagatell, men jag vet inte - jag har bara lyssnat på den två gånger.

Lyssna på Spotify.

söndag 17 september 2017

Wiehe och Grytt släpper skivor


Skivhösten fortsätter fyllas på. Två av de senaste releaserna som jag inte upptäckt förrän nu är Mikael Wiehes skiva Portvakten som släpps 10 november och Kajsa Grytt som släpper skivan Kniven 20 oktober.

Wiehe spelade låten Portvakten i SVT här om dagen. Se klippet här. Det fick jag reda på genom att en Facebookvän hånade Wiehe och låten...

Att Kajsa Grytt släpper en skiva har jag bara hittat bekräftelse på via en sammanställning som TT gjort över kommande skivor. Tydligen är titeln Kniven, men jag hittar ingen ytterligare information via Grytts sociala medier. Hon verkar inte ha någon regelrätt hemsida längre, förhoppningsvis är den bara under upprustning lagom till skivsläppet.

lördag 16 september 2017

Oväntat charmigt debutalbum från supergrupp



Gizmodromes debutalbum kan mycket väl vara årets överraskning.

På papperet får jag nästan ångest över en grupp som består av Mark King (basist i Level 42), Adrian Belew (gitarrist i bland annat King Crimson), Vittorio Cosma (som beskrivs som multiinstrumentalist, vilket är det hemskaste man kan vara) samt Stewart Copeland (trummis i The Police).

Det skulle kunna bli hur pretto och tråkigt som helst.

Men det här är tokcharmigt. Inte minst på grund av att trummisen Copeland stegar fram och tar över sången. Eller sång och sång, han pratsjunger, på ett sätt som påminner mycket om Stan Ridgway, den gamle Wall of Voodoo-sångaren.

Så visst får vi instrumentalpartier som bara kan älskas av personer som läser Guitar Player och liknande tidningar. Men samtidigt är det knasigt, avslappnat och sprittande.

Kanske är den här skivan ett tuggummi som förlorar sin smak ganska fort, men just nu är det kul.

torsdag 14 september 2017

Ronnie Montrose sista skiva släpps


Gitarristen Ronnie Montrose gick bort 2012. Nu, fem år senare, släpps hans sista skiva, 10x10.

Montrose, basisten Ricky Phillips och trummisen Eric Singer bildar stommen på skivan, som också har mängder av gästartister, som tio olika gästsångare - däribland Eric Martin, Edgar Winter, Glenn Hughes och Sammy Hagar.

Hagar sjöng ju naturligtvis med Ronnie Montrose i bandet Montrose på 70-talet.

10x10 släpps 29 september.

tisdag 12 september 2017

The Thes comeback kanske inte är allt vi önskar oss


När det började talas om att Matt Johnson skulle göra comeback med The The så såg jag framför mig ett nytt album, med ny musik. Kanske till och med livespelningar eller en hel turné.

Nu verkar det bli något lite av detta, men inte allt vi hoppats på.

Spelningarna, till att börja med, är i dagsläget bara två.

1 juni på något som kallas Heartland Festival vid Egeskov slott på Fyn i Danmark och 5 juni på Royal Albert Hall i London.

Det nya albumet blir en box med något som kallas Radio Cineola Trilogy. Allt detta är material som på ett eller annat sätt funnits tillgängligt tidigare, om jag begriper rätt. Eller i alla fall det mesta av det. Informationen är knapphändig.

Den skiva som innehåller musik är mestadels fylld av gästartister, bland annat svenska Meja, som sjunger The The-låtar. En enda låt där Matt Johnson sjunger, nämligen den redan utgivna We Can't Stop What's Coming. Det är väl helt enkelt inspelningen av den webbradiosändningen där nya låten fick premiär.

Den andra skivan innehåller bland annat "soundscapes" och poesi. Detta kan vara tidigare outgivet men är naturligtvis totalt meningslöst att lyssna till. Lite som den filmmusik som getts ut.

Den tredje skivan innehåller intervjuer, med mera, från Johnsons radiosändningar under vinjetten Radio Cineola. Det kan väl finnas något litet intresse av detta, men vi som gillar The The vill ju ha musik, inte radioprat.

Nu behöver ju detta inte betyda att Matt Johnson lagt planerna på ett album med ny musik på hyllan, men jag börjar få en känsla av att hans sista riktiga album kom för länge sedan.

Det finns inget releasedatum för boxen, men förhandsbeställningar kan läggas via thethe.com från 6 oktober.

söndag 10 september 2017

Dhani Harrison släpper debutalbum



Ah, att vara ett Beatlesbarn. Det verkar vara lättare om man INTE spelar musik. Det är väl framför allt Lennonsönerna som fått några slängar av sleven för att de inte är lika bra som farsan.

Dhani Harrison verkar vara allmänt respekterad, men har inte verkat sugen att ta steget fullt ut i rampljuset. I stället har han varit bandmedlem och samarbetat med artister som Ben Harper.

Men 6 oktober släpps hans första soloskiva, In///Parallell. Smakprovet All About Waiting - se/hör ovan - låter kanske lite väl anonymt, men avskräcker i alla fall inte från albumet.

lördag 9 september 2017

Beundransvärda Tori Amos


Jag gillar de där motvallskäringarna (och gubbarna) inom musiken. Som karvar sin egen lilla nisch, i stället för att följa minsta motståndets lag.

Därför gillar jag Tori Amos. Som gått från popsnöre i bandet Y Kant Tori Read, till hitmakare (Cornflake Girl), till dagens artist som så uppenbart har mer med konstmusiken att göra än med rock eller pop.

Men hon tillåter sig att närma sig det radiovänliga ibland - t ex på albumet Abnormally Attracted to Sin som kom 2009. Sedan gjorde hon en julskiva samma år, Midwinter Graces, som är en av de få julskivor som har ett existensberättigande.

Night of Hunters från 2011 var väldigt långt från popen, mer påminnande om en sångsvit som uppförs i finare salonger än rockklubbar.

Gold Dust (2012) var nyinspelningar av gamla låtar. Unrepentant Geraldines (2014) och nya skivan Native Invader är ganska lika - som om hon hittat den slutliga kompromissen mellan popen och konstmusiken.

Jag ska erkänna att, om man inte är på humör, då kan Tori Amos vara påfrestande. Det krävs tålamod. Det krävs att du lyssnar, snarare än bara har på musiken i bakgrunden. Melodikrokarna kan vara diskreta. Finesserna kan vara små men är värda att lyssna noga efter.

fredag 8 september 2017

Intensiv skivdag



Känns som att skivhösten drar i gång på allvar i dag med flera intressanta releaser.

Mest intressant enligt mig är Mas Ysa, vars EP Untitled aviserades bara här om dagen. Och som dessutom kommer med en film - se den här ovan.

Tori Amos nya skiva Native Invader och Sparks nya Hippopotamus ser jag fram emot att höra även om förväntningarna inte är enorma. 

Sympatiske Ted Leo släpper sin The Hanged Man

The Dream Syndicate gör comeback på skiva efter 29 år (!) med How Did I Find Myself Here? 

Och slutligen The Waterboys, vars skiva Out of All This Blue jag redan hunnit lyssna på, i alla fall nästan hela skivan. Mina förväntningar var i botten eftersom de första spåren som släpptes ut lät som dåliga skämt. Helheten verkar inte vara riktigt lika illa, det finns också några spår som låter som klassiska Waterboysspår. 

onsdag 6 september 2017

Mas Ysa släpper ny EP



Mas Ysa, eller Thomas Arsenault som han egentligen heter, släpper EP:n Untitled på fredag 8 september.

Det är hans första skiva sedan albumet Seraph, 2015. En skiva som jag lyssnat oerhört mycket på.

Till nya EP:n hör också en film, som du kan se ett smakprov ur ovan.

måndag 4 september 2017

Walter Becker 1950-2017


Vi borde inte vara förvånade över att de artister vi älskar dör. De är ju trots allt människor. Men det slår mot oss därför att de skrev musiken vi växte upp med, som barn, som tonåringar, som unga vuxna. Och nu försvinner de som tonsatte 60-talet och 70-talet (och 80-talet, tyvärr, även om de dör för unga).

Steely Dan borde inte ha varit något för mig, egentligen. Den musik jag gillade bäst var aldrig perfekt. Den var snarare kantig, skramlig, osäker på vilka toner den skulle träffa.

Men Steely Dan hade mer än perfektion. Den första låten jag verkligen lade märke till var Hey Nineteen, när Kaj Kindvall spelade den i något av sina program. Den första skivan jag köpte var samlingsskivan Gold. Jag minns att jag lyssnade på den på väg till militärtjänsten i Boden. Babylon Sisters, Hey Nineteen, Deacon Blues...

Det finns sannolikt inte ett universum där Steely Dans musik åldras, eller blir någonting annat än perfekt, i meningen ett utmärkt hantverk, från första gitarrtonen till det sista cymbalslaget.

Walter Becker var den där andre, ett öde han delat med många duopartners. På många sätt stod han i skuggan av Donald Fagen, som sjöng och skrev det mesta av materialet och av omvärlden sågs som bandets ledare. Men man får en liten uppfattning om Beckers storhet när man lyssnar på hans två soloskivor, 11 Tracks of Whack och Circus Money.

När Steely Dan gjorde comeback i början av millenniet, med Two Against Nature och Everything Must Go, och faktiskt började turnera mer regelbundet än de gjorde under sin storhetstid, då verkade också Walter Becker ta större plats, på scenen och i intervjuer. Det fanns ingenting av nådig underhuggare i de situationerna, utan bandet var helt klart ett partnerskap som ägdes till lika delar av honom och Fagen.

Nu när Becker är borta, har Donald Fagen i ett uttalande lovat att "keep the music we created together alive, as long as I can with the Steely Dan Band".

Läs Donald Fagens hyllning till Walter Becker här.

Läs Rickie Lee Jones hyllning till Walter Becker här.


lördag 2 september 2017

Får vi se Randy den här gången?


Jag började inte följa Randy Newman förrän Ulf Lundell hade spelat in sin version av Guilty (Skyldig) på skivan Sweethearts, 1984. Och även då nöjde jag mig med att köpa Good Old Boys, just den skivan där Guilty är med. 

Först i slutet av 90-talet upptäckte jag Newman på allvar, när jag köpte boxen Guilty: 30 years of Randy Newman. Sedan dess är jag ett jättefan. 

Därför var det en stor besvikelse när han ställde in sitt aviserade besök på Cirkus för några år sedan (jag minns inte vilket år). 

Efter det var jag helt inställd på att han aldrig skulle komma hit. De få gånger han turnerade i Europa så verkade det bara vara Storbritannien, Tyskland och Frankrike som fick besök. Kanske Holland, Belgien, Österrike. 

När en Danmarkskonsert aviserades för ett par veckor sedan så fick jag en liten förhoppning om att Sverige kanske också skulle få besök. Men chansen var liten, tänkte jag. Det finns trots allt flera artister som ofta tar in Danmark när de ändå är i Tyskland, men struntar att hoppa över till Sverige.

Men så blir det; 12 februari på Cirkus. Men visst finns frågan där: Får vi verkligen se Randy den här gången?

fredag 1 september 2017

Första tonerna från Europes nya



Det är svår Kashmir-varning på Europes nya singel Walk The Earth, som också är titelspåret från bandets nya album.

Det är naturligtvis inte ett rakt plagiat, men rytmerna och feelingen är ett uppenbart lån från den gamla Led Zeppelin-favoriten. Samtidigt som utropet om "champions" naturligtvis leder tankarna till Queen...

Albumet släpps 20 oktober.

onsdag 30 augusti 2017

Courtney Barnett och Kurt Vile släpper sin skiva i oktober



13 oktober släpps Courtney Barnetts och Kurt Viles samarbetsskiva som fått titeln Lotta Sea Lice.

Första smakprovet hittar du ovan.

tisdag 29 augusti 2017

En fläkt av 90-tal

Ah, 90-tal. För många ett decennium som kännetecknades av grunge.

För mig var grungen obegriplig, jag tyckte det lät för jävligt, rent ut sagt. De enda band som var i närheten av grungevågen som jag gillade var Smashing Pumpkins och Hole. Men de var för poppiga för att vara riktig grunge. Belly och Breeders gjorde ibland schyssta saker, och även de fanns ju i utkanten av grungen.

För mig var 90-talet i stället en blandning av gamla 70- och 80-talsartister som gjorde mig besviken, samt en aldrig sinande ström av så kallade lovande band och artister, som också gjorde mig besviken. 90-talet, kort sagt, var egentligen inget bra årtionde för musik.

En av de där lovande artisterna var Tracy Bonham, vars debutalbum, The Burdens of Being Upright, kom ut 1996. Hon fick något av ett minigenombrott, inte minst genom hiten Mother Mother.

Nu har hon spelat in skivan igen, originellt nog i tagningar som är långsammare än originalet. Skivan heter då Modern Burdens och släpps 11 oktober.

Här kan du höra hur oerhört långsamma de nya versionerna är.

måndag 28 augusti 2017

Nytt album av Robert Plant


Robert Plant släpper vad som enligt expertisen är hans elfte soloalbum, 13 oktober.

Förutom soloalbum är ju mannen känd för samarbetsskivor med bland andra Jimmy Page och Alison Krauss. Och naturligtvis... Led Zeppelin.

Jag är ju udda i att jag inte håller Led Zeppelin så enormt högt som många andra. Utan tvekan har de gjort bra låtar, men jag blir liksom inte helt till mig när jag hör deras skivor.

Faktum är att min favoritskiva med Plant nog är just samarbetet med Alison Krauss, Raising Sand.

Nya skivan heter Carry Fire.

söndag 27 augusti 2017

Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal



Jag har ältat detta förut, men nu är det något år sedan. Det går inte att överskatta Thåströms betydelse i Ebba Grön eller Imperiet. Peace, Love & Pitbulls lyssnade jag aldrig på. Sällskapets skivor har jag hört 1-2 gånger per styck.

Och hans solokarriär? Jag är väldigt förtjust i Xplodera mig 2000 och det finns bra spår på alla de skivor som kom till och med 2002.

2005 startade Thåström om sin karriär med den lågmälda Skebokvarnsv. 209. På de efterföljande skivorna har de akustiska gitarrerna blivit färre och de malande syntharna fler. Men sånguppbyggnaden är fortfarande enligt samma modell. Mycket pratsång i verserna och sedan en refräng som kanske bara består av låttitelns ord.

Jag tänker på detta när jag hör Körkarlen, det senaste smakprovet från det kommande albumet Centralmassivet (releasedatum 29 september). Här har vi de malande syntharna igen, pratsången och refrängen som består av orden "Hej hej hej, körkarlen kommer". Visst, det är suggestivt i viss mån, men det är också mycket likt en massa andra låtar som Thåström gjort under det senaste decenniet. För mig låter det som att han kört fast, och upprepar samma formula hela tiden.

Ändå är han mer populär än kanske någonsin. E de ni som e dom konstiga och jag som e normal, eller tvärtom?

torsdag 24 augusti 2017

Billy Corgan släpper nytt soloalbum



Smashing Pumpkins-ledaren Billy Corgan har under det senaste året hintat om en återförening med bandets klassiska sättning - med Jimmy Chamberlin, D'arcy Wretzky och James Iha.

Men det är uppenbarligen inte dags än, för först ska Corgan släppa en ny soloskiva, under hans fullständiga namn William Patrick Corgan.

Nya skivan heter Ogilala, kommer 13 oktober och är en uppföljare till 2005 års soloskiva TheFutureEmbrace (en skiva som jag inte ens visste att den existerade).

Smakprovet ovan heter Aeronaut.

tisdag 22 augusti 2017

Morrissey släpper nytt album

17 november släpper Morrissey sitt nya studioalbum Low in High School.

Morrisseys nya skivbolag BMG har bara lovord för honom och kallar Low in High School "a landmark record".

Det återstår naturligtvis att se, jag kan personligen tycka att hans skivor under det senaste decenniet varit rätt mycket hit and miss.

Nya skivan är producerad av Joe Chiccarelli och är Morrisseys första album sedan 2014 års World Peace Is None of Your Business.

söndag 20 augusti 2017

Benny Anderssons pianoskiva släpps i september



Vandringen från populärkultur, som ibland ses över axeln, till aktad högkultur kan ske på många sätt. Således ges Benny Anderssons skiva Piano nu ut av Deutsche Grammophon, etiketten som nästan uteslutande ger ut klassisk musik.

Benny Andersson har genom alla år lyckats gå hem både i stugorna och de fina salongerna. Inte minst, naturligtvis, när han visat att det kommersiella genomslaget finns oavsett om han spelar popmusik, musikal eller folkmusik.

I ovan Youtubeklipp hörs några smakprov, samt Bennys egna reflektioner kring skivprojektet.

Skivan släpps 29 september.

lördag 19 augusti 2017

Smakprov från Tori Amos nya skiva


Via Pledge Music kan vi se textvideon till singeln Up The Creek from Tori Amos nya skiva Native Invader.

Som albumtiteln antyder påminner musiken en hel del om vad som på engelska får kallas Native American-musik. Up The Creek är inte helt olikt något som Buffy Sainte-Marie kunde ha gjort. Låter med andra ord bra.

Skivan släpps 8 september.

torsdag 17 augusti 2017

Årets bästa skiva så här långt


Det har varit några lugna veckor här på bloggen, och det beror naturligtvis på stiltjen bland skivnyheterna. Men nu kanske det börjar ticka i gång så smått när vi närmar oss mer releaseintensiva veckor.

I dag är jag glad för att NPR låter oss lyssna på Lilly Hiatts Trinity Lane. Tre låtar har, successivt, släppts ut på kanaler som Spotify, men på NPR kan vi nu lyssna på hela albumet.

Redan de tre första låtarna lät lovande, men nu när jag hört hela skivan är jag rätt säker på att det är årets hittills bästa, och kanske en kandidat till förstaplatsen även när året är slut.

Lilly Hiatts tidigare skivor har varit lovande, men det känns som att hon växer ett nummer med detta album. Kul!

Skivan släpps nästa fredag, 25 augusti.

Lyssna på skivan här!

lördag 12 augusti 2017

Årets magplask?


Mike Scott i The Waterboys har gett oss mängder av magisk musik genom åren.

Först åren med "The Big Music" - skivor som A Pagan Place och This Is The Sea, låtar som Don't Bang The Drum, The Whole of The Moon och Church Not Made With Hands.

Sedan folkmusikåren och skivor som Fisherman's Blues och Room To Roam.

Och i en tredje, rockigare våg - skivor som Dream Harder och A Rock In The Weary Land.

Men tyvärr verkar magin svika Mike Scott nu i senare delen av hans karriär. 2015 års Modern Blues var ett enda långt argument för att gitarrocken är stel och död.

Och nu väntar ett dubbelalbum, Out of All This Blue, 8 september. Hittills har vi fått två låtar från albumet - If The Answer Is Yeah och Payo Payo Chin.

If The Answer Is Yeah låter som en artist som försöker göra sin tradiga rock lite mer hipp med svängiga hiphoprytmer. Payo Payo Chin låter som en artist som försöker göra sin tradiga rock lite mer hipp med japanska popinslag (Scott har nyligen gift sig med japanska konstnären Megumi Igarashi.)

Det är så erbarmligt uselt att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

söndag 6 augusti 2017

Jen Cloher startar om



Jen Cloher har en något spretig karriär så här långt. Hon har gett ut soloskivor, men även skivor tillsammans med flera andra artister, däribland sin partner Courtney Barnett.

Nu verkar hon vilja starta om. Åtminstone tolkar jag jag alltid se varje gång en artist döper ett album till sitt eget namn. Således släpps Jen Cloher på fredag, 11 augusti.

Smakprovet Forgot Myself låter väldigt mycket som Barnett, vilket naturligtvis inte är någon slump.

fredag 4 augusti 2017

Niels Jensen ser tillbaka



Många minns Niels Jensen mer för några filmroller, i filmen G och i Mannen från Mallorca, än för hans musikkarriär.

Jag gillade honom från början, skivorna Mobbingbarn och Rum, men det som kom efter de två första skivorna gick mig förbi.

Nu släpper Jensen en singel, med titeln Fan vad tiden går, som också är titeln på en greatest hits-show som landar på Victoriateatern i Malmö 15 september och 14 oktober. Jag söker på nätet för att hitta fler datum, men just nu verkar det vara de två tillfällena som gäller.

Föreställningen är en blandning av Jensens låtar och personliga tillbakablickar där han berättar om sin karriär.

onsdag 2 augusti 2017

The Pogues - viktiga eller oviktiga?


Sommarmånaderna har blivit bättre, vad gäller skivreleaser. Nu fortsätter det att komma nya skivor även i juli och augusti, även om takten naturligtvis är lägre än under våren och hösten. 

Det lägre tempot under sommaren gör att jag hinner lyssna på annat än nysläppta skivor. Så fick jag här om dagen för mig att lyssna på The Pogues, och blev på sätt och vis positivt överraskad. 

The Pogues är inget band jag lyssnar på regelbundet, utan det kan gå flera år mellan gångerna. (Förutom att du varje jul naturligtvis inte kan undvika att höra Fairytale of New York). 

Irländska folkmusikpurister rynkar gärna på näsan åt The Pogues. Om du följer debatter på nätet så heter det ofta att bandet inte haft någon påtaglig betydelse för folkmusiktraditionen. Läs till exempel diskussionen här, med rubriken How important are The Pogues?

Det är inget underligt i den negativa inställningen. De som värnar en genre ser nästan alltid med skepsis på gränsöverskridare eller artister som "populariserar" en musikstil.

Vad som torde stå utom allt tvivel är att The Pogues fick många utanför Irland att för första gången lyssna på irländsk folkmusik eller musik influerad av densamma. Inte ens relativt populära band som The Dubliners eller The Chieftains kom i närheten av genomslaget som The Pogues har haft. Ur den aspekten tror jag inte bandets betydelse kan överskattas.

Jag hittade också en annan intressant artikel som påpekar att Shane McGowan i sina texter bottnade i irländsk litteratur. Pádraic Grant visar i artikeln The Pogues and Irish Cultural Continuity kopplingen mellan McGowans texter och mängder av irländska författares verk. Läs! Och lyssna på The Pogues!

måndag 31 juli 2017

The Dream Syndicate gör comeback



Det finns album som verkligen lyfter dig tillbaka i tiden. Du minns var du var, hur du kände dig och vad du tänkte när du lyssnade på skivan.

The Dream Syndicates skiva Ghost Stories från 1988 är en sådan skiva. Som osnuten 21-åring tyckte jag Steve Wynns nasala stämma förmedlade en högre visdom när han sjöng Weathered and Torn eller See That My Grave Is Kept Clean (Blind Lemon Jeffersons låt).

Bandet splittrades redan efter Ghost Stories, bandets fjärde skiva.

The Dream Syndicate återbildades 2012, men har inte gjort någon ny skiva förrän nu, fem år senare (och 29 år efter den förra skivan). Den nya skivan heter How Did I Find Myself Here och släpps 8 september.

Lyssna på det 11 minuter (!) långa titelspåret ovan!

söndag 30 juli 2017

Mick Jagger släpper två nya låtar





Rolling Stones sägs vara på gång med ett nytt album. Lite oväntat kommer dock Mick Jagger innan dess med två nya sololåtar.

Jag trodde nog att han i princip hade lagt sin solokarriär på hyllan, eftersom den aldrig rönt tillnärmelsevis samma intresse som Stones.

Det verkar inte som att England Lost och Gotta Get A Grip tillhör något kommande soloalbum, utan är singlar. Sångerna är inspirerade av Brexit och det politiska klimatet i England och världen.

Läs mer om Mick Jaggers nya låtar via The Guardian.