lördag 10 november 2018

Sade släpper ny låt



Som jag tidigare nämnt på bloggen så släpper Sade nya låten The Big Unknown, en del av soundtracket till Steve McQueens nya film Widows.

Nu kan låten höras via videon ovan.

Tidigare i år släppte Sade låten Flower of The Universe, som en del av soundtracket till en annan film, A Wrinkle In Time.

Ett nytt album från Sade sägs också vara på gång - detaljerna är ännu oklara.

fredag 9 november 2018

Bra skivdag


Flera intressanta skivsläpp i dag, och eftersom jag varit ledig har jag hunnit lyssna - inte på precis allt, men en hel del.

Planningtorocks nya skiva Powerhouse - omslag ovan - har jag faktiskt hunnit lyssna på två gånger redan. Känns redan given som en topp-tio-skiva för året. Mycket om könsidentitet och en sång som oroande nog verkar handla om att Jam Rostrons bror förgrep sig på henne när hon var barn. "I wrote this song to heal myself and so that I could forgive", är det enda som Rostron skriver när hon går igenom albumet spår för spår på Instagram.

J Mascis solokarriär är i sina senare delar nästan alltid akustisk och ytterst nedtonad, jämfört med den elgitarrock Dinosaur Jr brukar ägna sig åt. Detsamma gäller på Elastic Days. Jag har hunnit lyssna på skivan en gång och det låter lovande.

Samlingsskivan Sjung för fan - Forsa Studio 1978-1989 är en stor kulturgärning och guldgruva för alla som gillar svensk punk och musik i samma stil. Entusiasm och spelglädje - trots de många gånger desillusionerade texterna - som man inte hittar längre i svensk musik.

Sheryl Crow har i dag släppt Live At The Capitol Theater. Låter ytterst habilt och samlar många av hennes starkaste låtar.

torsdag 8 november 2018

Smashing Pumpkins släpper ännu ett smakprov



Om en dryg vecka, 16 november, släpper Smashing Pumpkins sitt nya album med 3/4-delar av den klassiska lineupen, dvs. Billy Corgan, James Iha och Jimmy Chamberlin.

Sedan tidigare har bandet släppt smakprovet Silvery Sometimes (Ghosts) och nu är det dags för smakprov nummer två, nämligen Knights of Malta, hör låten ovan.

Nya skivan heter Shiny Oh So Bright Vol.. 1. / LP: No Post. No Future. No Sun.

tisdag 6 november 2018

Hatfield slår ett slag för att stanna hemma



Juliana Hatfield har - lite otippat på förhand - gjort en av årets bästa skivor med Juliana Hatfield Sings Olivia Newton-John.

Nu har hon sin nya skiva med originalmaterial på gång, Weird släpps 18 januari.

"I wanted to make an album about the contentment of being inside an apartment and living inside a very small radius", förklarar Hatfield i albumtexten.

"Romantik", "kapitalism" och "politik" är tre saker hon vill fly från genom att stanna hemma i lägenheten.

Första singeln, It's So Weird, kan höras ovan.

söndag 4 november 2018

Courtney Barnett är numret större än lokalen


Om man bortser från festivaler så är det väldigt sällan du ser två riktiga höjdarkonserter under samma vecka. Någon gång har det kanske hänt, men Neko Case på måndagen och Courtney Barnett på lördagen är två sällsynta lyckträffar på raken.

Medan Neko Case - läs här - sannolikt har stabiliserat sig på relativt hög nivå av framgång utan att vara en megastjärna, så kommer Courtney Barnett att gå betydligt längre.

Barnett och hennes band har byggt framgångarna på ett flitigt turnerande. De är fantastiskt samspelta och verkar så bekväma i situationen, att alla i lokalen - precis som det alltid borde vara - kan koncentrera sig 100% på musiken.

På skiva framstår Courtney Barnett ibland som en Bob Dylan-arvtagare som lever mycket på finurliga texter och gungig rock. På scen kommer hennes Neil Young-takter fram, och på slutet är det rena Motörhead-rundgången som får avsluta konserten.

Vi får det mesta från nya skivan Tell Me How You Really Feel, låtar som växer rejält live. (Oss emellan har jag upplevt skivan lite ljum, fram till nu.) Och vi får alla gamla favoriter - Avant Gardener, Depreston, Pedestrian at Best, Elevator Operator, Debbie Downer... och dessutom nya låten Small Talk och covers på Gillian Welch och The Go-Betweens.

Kägelbanan är utsåld och nästa gång Courtney Barnett spelar i Stockholm får vi rimligtvis uppleva henne i en större lokal. Den här resan kan sluta i de riktigt stora lokalerna.

fredag 2 november 2018

Springsteen släpper Broadwayshow på skiva



14 december släpper Bruce Springsteen skivan Springsteen on Broadway, med musik från Broadwayshowen.

Albumet ska vara "the complete live performance", dvs även inklusive mellansnack från showen på Broadway.

Dagen efter skivsläppet, 15 december, har Springsteens Broadwayshow premiär på Netflix.

tisdag 30 oktober 2018

Tredje singeln från Pablo Dylan



I ett inlägg nedan om höstens kommande skivor beklagade jag mig över att Pablo Dylan ännu inte aviserat sitt album, utan bara släppt två singlar, Bells och Eye of The Storm.

Ja, nu har han i alla fall släppt en tredje singel, nämligen When We're All Free, som släpptes så sent som i fredags.

Och ju mer jag hör de här tre låtarna, desto mer undrar jag om Pablo - som tidigare mest pysslade med rapmusik - egentligen parodierar sin berömde farfar. Eller bara helt enkelt rider på den mest tydliga kommersiella vägen, att härma samme farfar. För alla tre singlarna han släppt i år låter bitvis som Bob-parodier.

Det är väl elakt och cyniskt tänkt av mig, antar jag.

måndag 29 oktober 2018

Löjligt bra av Neko Case

Neko Case ville inte ha någon fotografering på Nalen ikväll, därför inte ens någon av mina vanligtvis usla mobilbilder här.

Nu gjorde inte det någonting, för om du levererar lika bra som Neko Case, då får du bestämma om folk tar bilder eller inte.

Det är ingen hemlighet att hon har minst fyra klockrena album bakom sig på raken. Och vi får höra ett generöst urval av de allra bästa låtarna från dessa skivor under kvällen.

Givetvis är Hell-On, senaste skivan, rikligt representerad, från inledningslåten Pitch or Honey till Bad Luck, Last Lion of Albion med flera.

Min enda invändning skulle vara att det kanske är lite för mycket betoning på ballader eller midtempolåtar. Det är upplivande när snabbare låtar som nämnda Bad Luck eller Man eller This Tornado Loves You kommer in i setet.

Men att klaga på låturvalet känns snålt och dumt, när allt är av så ypperlig klass. Neko Case är definitivt en av årets konserter.

söndag 28 oktober 2018

Spurt på skivåret


Förutsatt att det inte dyker upp några överraskningar, så är de två sista skivmånaderna rätt väl schemalagda nu.

Det är väl exempelvis futilt att vänta sig att Bruce Springsteen skulle släppa den där soloskivan som det pratats om nu i två år. Den kommer nog 2019. Eller senare.

Om vi tittar på det vi vet säkert, så ser jag mest fram emot J Mascis nya soloskiva, Elastic Days. Smakproven så här långt - See You At The Movies och Web So Dense - har väl inte imponerat sjukt mycket, men vi vet ju vad Mascis kan i sina bästa stunder.

Efterlängtad comeback för Planningtorock - Jam Rostron - med Powerhouse. Det är för lång tid, med fyra år mellan skivor, tycker jag. All Love's Legal var ett av 2014 års bästa album.

Roseanne Cashs nya skiva She Remembers Everything kan nog vara något, liksom Amy Rays Holler, i samma genre.

Mark Knopfler och Van Morrison lär inte göra sina bästa skivor hittills, men säkert habilt.

Smashing Pumpkins återförening av 3/4-delar av den klassiska lineupen har jag inga direkta förväntningar på, men kan bli okej.

Av alla boxar som kommer lagom till julhandeln måste man väl ändå låna ett öra åt More Blood, More Tracks av Bob Dylan, den senaste installationen i hans The Bootleg Series.

Jag hade också hoppats att Dylans sonson Pablo Dylan - efter två bra singlar - skulle släppa sitt album, men ännu inga nyheter om detta.

Releasedatum här bredvid, till höger.

torsdag 25 oktober 2018

Sheryl Crow släpper ny liveskiva



Sheryl Crow är en märklig artist. Ibland tycker jag allt hon gör låter platt och tråkigt. Ibland är det precis den sortens musik jag behöver.

Hon peakade förvisso med albumen Sheryl Crow (1996), The Globe Sessions (1998) och C'mon C'mon (2002), men även efter detta har hon gjort bra musik.

Liveskivor har hon - tydligen - släppt två. Live From Central Park (1999), när hon verkligen stod på toppen - och lyckades locka gästartister som Stevie Nicks, Keith Richards och Eric Clapton. Och sedan Live At Budokan (2003), en release specifikt för den japanska marknaden.

Nu kommer då ett nytt livedokument, som släpps som Bluray, DVD och CD. Live At The Capitol Theater släpps 9 november och ovan kan du se en trailer. Verkar skoj.

tisdag 23 oktober 2018

2019 års skivkalender börjar fyllas på - Joe Jackson tidigt ute



Vid det här laget brukar de första skivreleaserna för kommande år droppa in.

Och mycket riktigt - 18 januari släpps Joe Jacksons nya skiva, Fool. Uppenbarligen hans 20:e studioalbum, men då misstänker jag att de räknar in soundtracks, vilket jag inte brukar göra...

Och att lyssna på första singeln Fabulously Absolute är som att kastas tillbaka till 1979. Jackson har kvar rösten, bara aningens patina efter alltför många cigaretter (Jackson är känd som rökaktivist).

söndag 21 oktober 2018

Söndagsmys med Laura Veirs


Häromdagen var det en recensent som ville förbjuda söndagskonserter. Tur att inte Laura Veirs hörde honom. Nalen Klubb blir värsta söndagsmyset med Laura - och Alex Guy, hennes violinist/keyboardist.

När även stora artister brukar ha problem med scennärvaro så är Laura Veirs en naturbegåvning. Inte för att hon gör några stora åthävor, utan för att hon tvärtom är lugn och får alla i publiken att trivas, med lagom underhållande och engagerat mellansnack.

Således får vi frågor om vilket land vi är rivaler med, om vi har babyboxar till nyblivna föräldrar, som Finland har, och om det finns några norrmän i publiken, för hon vill gärna veta varför Karl Ove Knausgård anses kontroversiell i Norge. När hon får veta att Knausgård bor i Lund, där de spelat kvällen innan, så blir hon besviken över den missade chansen att bjuda in honom till konserten.

Musikaliskt får vi både gammalt och nytt, många låtar från 2010 års July Flame, men även från Warp & Weft och senaste skivan, The Lookout.

En enda låt får vi från supergruppskivan Case/Lang/Veirs (vars förstanamn ironiskt nog kommer till Nalen om en dryg vecka), nämligen Song for Judee, hyllningen till Judee Sill. Hon spelar också en låt, inspirerad av Alice Coltrane, dock inte hennes hyllningssång That Alice.

Enligt Laura Veirs själv är det nio år sedan hon var i Sverige senast (även om hon faktiskt glömmer att hon spelat i Stockholm två gånger tidigare...). Låt oss hoppas att det inte dröjer så länge till nästa gång.

fredag 19 oktober 2018

Pyttipanna med Magnus Uggla


Det är synd att Magnus Uggla är som sin egen onda tvilling i en tvålopera.

Vi har Magnus som gjorde kul glamrock och spänstig new wave i slutet av 70-talet. Sedan har vi den imbecille schlagermakaren som gör allsångsrefränger i marschtakt, intill våra dagar 2018.

Den aktuella Göta Lejon-showen (som löper på hela vägen fram till nästa år) kombinerar tyvärr den gode och onde Uggla på ett sätt som närmast liknar pyttipanna. Min förhoppning, när Uggla började prata om att göra en show med bara hits, var att han i alla fall skulle göra en vanlig konsert, med rockband. Jag såg fram emot att höra alla hans bästa låtar från 70- och tidigt 80-tal.

Men så roligt ska vi inte ha det. Nu blir det något slags blandning av minimusikal, krogshow och rockkonsert. Vi får väldigt många av de bra låtarna, men tyvärr ibland bara 30 sekunder, eller en minut.

Och tyvärr kommer alla minnen tillbaka av att Uggla sannolikt - med något enstaka undantag - skrev sin sista bra låt med IQ (ja, det är ju inte Ugglas låt, kanske därför den är bra - det är ju Bruce Woolley som skrev den, Blue Blue (Victoria) hette den då).

När publiken på slutet tvingas hetssjunga Kung för en dag ("Kung i baren" som de flesta antagligen tror att den heter) och lustmordet på Olle Ljungströms Jag och min far, då tar mitt tålamod slut.

Men en eloge ska vi ge Magnus Uggla för att han med Du och jag mot hela världen faktiskt gjort en riktigt bra låt även efter millennieskiftet. Den görs i riktigt fin version i kväll.

onsdag 17 oktober 2018

SOAK är tillbaka



SOAK, som i passet heter Bridie Monds-Watson, slog igenom 2015 med sitt debutalbum Before We Forgot How To Dream. En lagom eterisk blandning av radiopop och singer-songwriter-folk från Derry i Nordirland.

Nu är hon tillbaka med singeln Everybody Loves You - se video ovan. Känns som popelementet är snäppet uppskruvat och folkbiten lite nedtonad.

Torde följas av ett album, men detaljer om detta har inte kommit ut ännu.

söndag 14 oktober 2018

Från arga unga män till gamla gubbar med varierande trötthet



I slutet av 70-talet var Elvis Costello och John Hiatt två arga unga män som försökte få världens uppmärksamhet med stötig rockmusik.

Hiatt övergav ganska snart alla försök att tävla i new wave-genren och övergick till den Americana (i brist på bättre genrenamn) han ägnat sig åt sedan dess. Costello ville hela tiden vidare, göra mycket mer än endimensionell gitarrock.

De bägge sammanstrålade i en duett på John Hiatts nästan-genombrottsskiva från 1985, Warming Up To The Ice Age, i låten Living A Little, Laughing A Little.

Två år senare gjorde John Hiatt skivan som fortfarande räknas som hans bästa, Bring The Family, tillsammans med Ry Cooder, Nick Lowe och Jim Keltner. Vid det laget hade Elvis Costello slagit igenom ordentligt, blivit världsstjärna och var på väg bort från det kommersiella spåret.

Nu gör de fortfarande skivor, med varierande kommersiell och artistisk framgång. I Robber's Highway från senaste skivan The Eclipse Sessions sjunger John Hiatt om "mouth full of cotton, feet of clay, I didn't plan on waking up today".

Och åldern tar ut sin rätt. Det är svårt att hävda att The Eclipse Sessions är något av Hiatts bästa verk. Eller att han gjort en riktigt bra skiva på många år. Men jag får ge skivan några chanser till.

Elvis Costello har återhämtat sig från cancer, som lyckligt nog inte hunnit sprida sig. Artistiskt sett är Costello betydligt vitalare än Hiatt. På det där sättet som gör att fansen fortfarande inte riktigt hänger med. Han vill skriva symfonier, för stråkkvartett, sjunga Bacharach, country, hiphop.

Medan alla hans fans bara vill att han sjunger Alison eller Pump It Up.

Nya skivan Look Now är ambitiös, men tillräckligt publikfriande för att det ska kännas som en comeback och en "vanlig" Costelloskiva. Fansen gillar naturligtvis också att Davey Faragher, Steve Nieve och Pete Thomas - dvs. The Imposters - är tillbaka, för första gången på länge.

lördag 13 oktober 2018

Docenter i toppform


Vad som är rättvist eller inte i musikvärlden går alltid att diskutera. Som varför The Levellers får spela i stora salen på Nalen medan Docenterna samma kväll spelar i den mindre klubblokalen.

Jag har svårt att tänka mig att The Levellers är i samma goda form som Docenterna, som levererar rakt igenom hela kvällen.

Vi får höra hela sju låtar från senaste skivan Kritstrecksränder och missiler och de obligatoriska hitsen. Larry sjunger två låtar, Jon en låt och Joppe resten. Och Kricke är som vanligt som en pålitlig mittback i ett fotbollslag. Ungefär som det brukar vara, med andra ord. Mest överraskande i låtvalet är väl Gordini, från Tusen heta kyssar-skivan. En låt jag inser att jag aldrig begripit i skivversion, men live låter den mycket bra.

Men bäst under hela kvällen är ändå Söderns ros. En svårartad kombination av tidlös pop och gammalt skillingtryck.

Kvällen förgylls ytterligare av förbandet 500 mil, en mycket glad överraskning som lyckas göra indiepop som bara ibland är uppenbara stölder från The Cures poppigaste moment. Anna Charlotta Gunnarsson är inte supertonsäker live, men Christel Valsingers (bilden nedan) melodier är glada bekantskaper.

torsdag 11 oktober 2018

Vasas flora och fauna släpper album på tyska


Är det bara jag som får Siw Malmkvist-vibbar när ni hör att Vasas flora och fauna - ett finlandssvenskt band - ska ge ut ett album på tyska?

- För några decennier sedan var det i Europa fullständigt naturligt att översätta låtar till olika språk, men på grund av engelskans spridning har den här företeelsen närmast dött ut. Vi vill återuppväcka en gammal praxis, och samtidigt få ett facit på vad som händer med låtarna när vi byter till ett närliggande men ändå främmande språk.

Så heter det i bandets pressrelease om skivan. Är det genialt? Dumdristigt? Ironiskt? Utsiktslöst?

Låtarna på Strandgut, som skivan heter, är inte nya utan kommer från bandets två första skivor, Släkt med Lotta Svärd och Veneziansk afton.

Skivan släpps 23 november.

söndag 7 oktober 2018

Lisa Ekdahl sjunger på engelska igen



Som bekant så varvar Lisa Ekdahl mellan svenska och engelska i sin karriär.

Jag kanske är mindre intelligent eller halsstarrig, men jag lyssnar nästan aldrig på hennes engelska skivor. Jag tycker hennes originalitet försvinner med språket.

Nya skivan heter More of The Good och släpps 9 november.

Ovan kan du höra första singeln I Know You Love Me.

fredag 5 oktober 2018

Van Morrison fortsätter att vara produktiv


Van Morrison är tillbaka i ett tempo som han inte hållit sedan 1970. Då släppte han också två album under samma år - Moondance och His Band & The Street Choir.

Kvalitetsmässigt får man säga att 1970 års album är lite vassare än 2017 års två skivor - Roll With The Punches och Versatile. Och garanterat även bättre än 2018 års två album, You're Driving Me Crazy (tillsammans med Joey DeFrancesco) och - nya skivan - The Prophet Speaks.

The Prophet Speaks släpps 7 december och titellåten finns redan på Spotify. Låter lovande, även om jag inte är beredd att hävda Moondance-klass.

Skivan innehåller 14 spår, varav sex är nyskrivna av Morrison och åtta är covers av bland andra Solomon Burke och John Lee Hooker.

torsdag 4 oktober 2018

Kate Bush släpper remastrade album


Lagom till julhandeln - så klart - så regnar det in mer eller mindre onödiga och överprissatta boxar.

Kate Bush vill inte vara sämre utan släpper Kate Bush - Remastered. Remastrade album på vinyl och CD.

Och lockbetet är som vanligt "rariteter och tidigare outgivna spår". I Kate Bushs fall bland annat en rad coverversioner (vem är sugen på att höra henne sjunga Rocket Man eller Sexual Healing?)

Releasedatum är 16 och 30 november (boxarna kommer i två omgångar).

onsdag 3 oktober 2018

Första Roseanne Cash-skivan på nästan fem år

Roseanne Cash släpper nya skivan She Remembers Everything 2 november.

Det är första skivan sedan 2014 års The River & The Thread.

De tio låtarna är samtliga skrivna, med eller utan partner, av Roseanne Cash och är enligt pressreleasen skrivna "ur ett unikt kvinnligt perspektiv". (Tänk om kvinnliga artister någon gång kunde få vara artister snarare än kvinnor?)

Skivan är producerad av Tucker Martine (Laura Veirs, First Aid Kit fl) och John Leventhal (Shawn Colvin m fl), så det bådar gott.

söndag 30 september 2018

Kim Larsen 1945-2018


"Den populäraste danska konstnären någonsin." Det var Kim Larsen, enligt tidningen Politikens dödsruna i dag. Larsen gick bort under söndagsmorgonen, i sviterna efter prostatacancer.

Tidningen konstaterar att Larsen själv aldrig var bekväm med epitetet konstnär, utan nöjde sig med popsångare.

Oavsett vad vi kallar honom, han var en unikt omtyckt artist i Danmark, men också i Norge och Sverige.

Med Gasolin bildade han Danmarks största och populäraste rockband någonsin. Ett band som blev så stort i Danmark och Norden att de siktade mot internationell karriär. En satsning som kraschlandade och som i praktiken gjorde slut på bandet.

När Gasolin lade av så fortsatte Kim Larsen med en redan etablerad solokarriär, medan övriga bandmedlemmar - Franz Beckerlee, Wili Jønsson och Søren Berlev - vackert fick traska iväg till Danmarks motsvarighet till Arbetsförmedlingen.

Larsen fortsatte på sin väg mot att bli nationalklenod. Även han hade stickspår som var mindre lyckade - några engelskspråkiga skivor på åttiotalet blev inga succéer. (Även om jag gillade både Jungle Dreams och Sitting On A Time Bomb.)

Det var Danmark och danska som var Kim Larsens hemland och tungomål. Sista skivan, Øst for vesterled, släpptes så sent som i fjol.

Waters försöker sig på Stravinskij


Rockartister med en dragning åt klassisk musik är lätt att skratta åt. Paul McCartneys fem album med klassisk musik är inget du knappar fram på telefonen och lyssnar på varje dag.

Även Roger Waters har experimenterat i genren med sin opera Ca Ira. Inte heller den går varm.

Och nu har Waters agerat berättare i Igor Stravinskijs The Soldier's Tale. Självfallet säljer hans namn ett antal extra skivor.

Roger Waters var 2008 inblandad i en uppsättning av just detta verk. Det verkar dock som om skivan är en nyinspelning. The Soldier's Tale släpps 26 oktober.

lördag 29 september 2018

Total attack från Uggla



Magnus Uggla spar inte på krutet i höst.

Memoarer (Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen), konserter (65 konserter på Göta Lejon under oktober-januari) och en samlingsbox. Dyr höst för Ugglafans.

Boxen innehåller 16 CD och fyra vinyler. För komplettister är det naturligtvis den 16:e CD:n som är intressant - den samlar "utvalda singlar, b-sidor och remixer". Fast komplettisten har säkert allt redan. Såvitt jag kan begripa är ingenting på boxen tidigare outgivet.

Lådan heter Tänk innanför boxen... och släpps 12 oktober. (Sorry Uggla, det är bara det näst smartaste namnet på en box i höst. Per Gessle slår dig med Roxette-boxen Boxette. Det är tamejfan genialiskt.)

torsdag 27 september 2018

Sällsynta och outgivna spår i ny Joe Strummer-box

Åh, de gamla punkhjältarna. Älskade, naturligtvis, men fortfarande relevanta?

Döda, i flera fall. Som Joe Strummer. Mannen som tog The Clash från klubbar till arenor och till och med stadionanläggningar (i alla fall som förband till The Who).

Nog har The Clashs stjärna falnat. Jag tycker man ganska sällan hör någon referera till bandet, annat än i nostalgiska ordalag. Jag kanske är orättvis. De var trots allt tidiga med "cross-over", att mixa genrer och stilar. Mest naturligtvis, att de tog in influenser från reggae, dancehall m.m.

Strummers solokarriär är definitivt inte särskilt ihågkommen. Därför är det kanske bra att boxen 001 kommer ut. Med sällsynta och tidigare outgivna spår från Strummers karriär.

32 spår. Kommer i morgon, fredag.

söndag 23 september 2018

Hamell On Trial släpper nya skivan inom kort



Den oförbätterlige Ed Hamell släpper 1 oktober sin 15:e skiva, inräknat studioskivor, liveskivor, självutgivna skivor och skivor utgivna på (rimligt) stora bolag.

Hamell har haft kontrakt med alltifrån Polygram till Ani DiFrancos etikett Righteous Babe Records. De tre senaste skivorna gavs ut av New West Records, men nya skivan ges ut av Saustex Records - "a special one-off album", enligt bolaget självt. Jag vet inte riktigt vad det innebär.

Ovan kan du höra Hamell On Trial själv berätta om nya skivan.

fredag 21 september 2018

Mer blod, mer spår


Någonstans kring Allhelgona brukar en ny del i Bob Dylans The Bootleg Series komma ut. Så blir det även i år.

Otvivelaktigt har det givits ut guldkorn i den här serien, som de tre första volymerna med riktigt vitala bitar som tidigare saknats ur Dylanhistoriken (Blind Willie McTell, Foot of Pride etc.). Andra delar i serien har väl jag lagt snabbare bakom mig (behöver man verkligen en djupdykning i Self Portrait?).

2 november släpps More Blood, More Tracks, som är nummer 14 i serien.

Blood On The Tracks från 1975 är givetvis ett av Dylans allra bästa album. I vissa stunder rankar jag det som nummer 1 (fast ibland är det Highway 61 Revisited och ibland Blonde On Blonde).

Så en bootlegvolym på temat blod och spår kan mycket väl vara intressant. Men jag kanske ändå nöjer mig med enkel-CD:n snarare än den lyxiga 6-CD-utgåvan. (100 spänn på att jag ändå köper den senare till slut.)

torsdag 20 september 2018

Mark Knopfler släpper nionde soloalbumet



Vartannat, vart tredje år hör Mark Knopfler av sig med en ny skiva. Det är alltid lika trevligt varje gång.

Nu räknar jag inte in hans soundtrackskivor när jag säger att Down The Road Wherever är hans nionde studioalbum som soloartist.

Soundtrack är en helt annan - mycket tristare - gren av hans verksamhet, enligt min mening. Att han en gång skrev temat till Local Hero är inget skäl till att fortsätta producera intetsägande soundtrack.

Down The Road Wherever släpps 16 november.

söndag 16 september 2018

Återförenat Smashing Pumpkins släpper skiva



Billy Corgan har prövat en rad saker för att slippa göra det oundvikliga - återförena Smashing Pumpkins klassiska sättning. Så sent som i fjol kom en makalöst intetsägande soloskiva som han gav ut under sitt fullständiga namn, William Patrick Corgan.

Men nu är det då dags - Corgan, trummisen Jimmy Chamberlin och gitarristen James Iha ska släppa en ny skiva. Basisten D'arcy Wretzky fick inte vara med; det gjordes klart när Wretzky och Corgan slängde några omgångar skit på varandra i medierna.

Shiny and Oh So Bright Vol. 1 / LP: No Past. No Future. No Sun heter nya skivan, som är den första med Corgan/Chamberlin/Iha sedan 2000 års Machina/The Machines of God.

Vi får se hur det blir, mina förväntningar är låga. Smakprovet Silvery Sometimes (Ghosts) för tankarna till en slöare 1979.

Albumet släpps 16 november.

fredag 14 september 2018

Sparsmakade Tom Waits och Joan Jett hör av sig







Vissa rutinerade artister producerar sig som aldrig förr. Andra är mer sparsmakade.

Två av den senare varianten är Tom Waits och Joan Jett. Waits släppte senaste albumet Bad As Me för sju år sedan. Joan Jett släppte Unvarnished för fem år sedan.

Nu har bägge visat livstecken.

Tom Waits gästar på gitarristen Marc Ribots (spelade t ex på Raindogs) nya album Songs of Resistance 1942-2018, ett album som släpps just i dag, 14 september. Låten heter Bella Ciao och kan höras ovan.

Joan Jett och hennes The Blackhearts har spelat in nya låten Fresh Start till nya filmdokumentären Bad Reputation som kommer finnas tillgänglig (tror jag, även i Europa) från 28 september, via allehanda streamingtjänster.

onsdag 12 september 2018

Jeff Lynne bjuder på hitparad


När Jeff Lynne återupplivar Electric Light Orchestra (under det fåniga namnet Jeff Lynne's ELO), så blir det en hitparad utan like. Av alla konserter jag någonsin sett är det bara Paul McCartney som kan utmana i antal hits under en och samma konsert. Andra gamla rävar brukar slänga in typ tre låtar från senaste skivan eller två riktigt udda spår från karriären, men Lynne har bestämt - bara hits. Hits hits hits!

Det är 37 år sedan ELO senast spelade i Sverige och ingen medlem är kvar... utom Jeff Lynne själv. Den siste av de gamla medlemmarna från den klassiska sättningen, Richard Tandy, sägs lida av reumatism eller något liknande, och orkar inte längre med turnélivet.

I stället är det något tiotal superproffs - varav fler gitarrister och keyboardister man egentligen orkar med - som kompar Lynne. Och de gör det så superproffsigt att alla låtar låter exakt som på skiva. (En hel del bitar är nog förinspelade... bland annat de ytterst maffiga stråkarna i Roll Over Beethoven.)

Så ja, det är superpolerat - men faktiskt, och jag är till och med själv förvånad, aldrig tråkigt under de cirka 1,5 timmarna som bandet spelar. Någon liten sekund börjar jag tänka på annat under Can't Get It Out of My Head. Men annars är det så trevligt du kan ha i Globen en onsdag kväll, mitt i september som börjar närma sig höst på riktigt allvar.

Och låtar som Livin' Thing, Telephone Line, Wild West Hero och Sweet Talkin' Woman, där hade Lynne riktig närkontakt med popmusikens Gud.