måndag 22 januari 2018

Eels släpper nytt


Skivnyheterna fortsätter att strömma in. 6 april släpper Eels sitt tolfte studioalbum, The Deconstruction. Det är 14:e albumet, om man även räknar in Mark Oliver Everetts två album som E.

Jag hade en stor Eels-period när End Times kom ut 2010. Det var en av det årets allra bästa skivor.

Därefter tycker jag tyvärr att Everett upprepat sig lite och mestadels åstadkommit blekare versioner av tidigare stordåd. Vi får se om The Deconstruction bryter den trenden.

lördag 20 januari 2018

Det är bättre att lyssna själv


I går, fredag 19 januari, var den första större skivsläppsdagen för året.

Alla svenska tidningar recenserar och hyllar First Aid Kits fjärde album Ruins. Nyhetsvärderingsmässigt är det väl helt korrekt. Jag lyssnade på skivan och tyckte ärligt talat att den var trist.

De gamla hårdrocksveteranerna Anvil från Kanada, mest kända för filmdokumentären om sig själva, släppte också en ny skiva på fredagen, Pounding The Pavement. Det är bandets sjuttonde skiva och de har aldrig någonsin ändrat sin formel, som är traditionell hårdrock i NWOBHM-skolan. Och de har aldrig någonsin fått bra recensioner - utom för dokumentärfilmen som visade en rätt påver och patetisk tillvaro.

Jag har följt Anvil till och från, men aldrig på något särskilt engagerat sätt. När Pounding The Pavement dessutom fått ljumma recensioner överallt (de recenseras inte av svenska dagstidningar, utan enbart i musikmagasin), så var väl oddsen att jag skulle köpa denna skiva inte så goda.

Men jag valde ändå att lyssna igenom skivan på Spotify och konstaterade att den var riktigt kul. Visst, det är säkert ingen odödlig klassiker, men precis vad jag behövde en trist januarifredag.

Så ett tidlöst råd är att strunta i kritikerna och hellre lyssna själv.

fredag 19 januari 2018

Första spåret från Lindi Ortegas nya skiva


Apropå skivor jag glömde puffa för i genomgången av musikåret 2018, så måste jag nämna Liberty, Lindi Ortegas nya skiva.

Releasedatumet har varit uppe i luften, men nu står det klart att skivan släpps 30 mars.

Det sägs vara en temaplatta, som handlar om en och samma fiktiva person. Förmodligen den The Comeback Kid, som Ortega sjunger om på det första spåret som offentliggjorts.

Lyssna via denna länk.

torsdag 18 januari 2018

Tracey Thorns nya låt



Nedan skrev jag om Tracey Thorns nya skiva.

Nu är det klart att skivan får namnet Records och släpps 2 mars.

Det är Thorns första skiva på fem år och den första skivan på sju år med enbart nytt material.

Första smakprovet, Queen, som du hittar ovan, låter ovanligt poppigt. Eller ovanligt och ovanligt, jag hade i alla fall väntat mig något mer lågmält och akustiskt, i stil med vad Tracey Thorn gjorde på albumet Love And Its Opposite.

söndag 14 januari 2018

... och Tracey Thorn släpper ny skiva i år

Apropå inlägget om skivåret 2018 nedan, så är det svårt att få med allt.

När jag läser senaste Mojo så konstaterar jag bland annat att ryktena om en ny Paul McCartney-skiva är substantiella. Producent är Greg Kurstin och tydligen ska en sång om Trump finnas med.

En ny Nine Inch Nails-skiva är också på gång, vilket dock blir mindre och mindre intressant för varje år som går.

Mojo har noterat - vilket jag missat - att Tracey Thorn kommer med sin första skiva sedan julskivan Tinsel and Lights, som kom 2012.

Skivan kommer "i vår" och enligt Thorn själv representerar skivan "a whole new 'no fucks given' phase of life. Återstår att se hur det tar sig ut musikaliskt.

lördag 13 januari 2018

Inför skivåret 2018


I vecka 2 börjar det bli dags att titta på vad skivåret 2018 kommer att bjuda på.

Givetvis fick jag lite inspiration av Aftonbladets genomgång i dag - se länk här - även om jag inte gillar att de blandar bekräftade releaser (med namn och datum) med sådant som egentligen är rena rykten.

Således nämner Aftonbladet både Bruce Springsteen och Madonna, trots att vi egentligen inte alls kan vara säkra på att det kommer nya skivor från dem under 2018. Särskilt inte i Madonnas fall. Springsteenryktena är mer substantiella, med uppgifter om att det är ett nytt soloalbum snarare än ett album med The E Street Band.

Paul McCartney har själv bekräftat att uppföljaren till New, från 2013, är på gång. Men 2018? Ja, kanske. Men inte säkert.

Seinabo Sey spelar i Globen 5 oktober och kan tänkas ha nytt album ute i samband med denna spelning. En uppföljare till hennes monumentala debutskiva.

Vilka har Aftonbladet missat i sin genomgång? Jag tänker framför allt på fyra artister.

Alina Devecerski har börjat poppa upp lite i sociala medier igen och i något inlägg har hon antytt ny musik. Hennes senaste släpp var minialbumet Gnista+Gas som kom 2014.

Cat Power sade redan i mitten av 2017 att hon hade ett nytt album "ready to go". Sedan dess har vi inte hört något. Men chanserna är väl relativt goda att uppföljaren till 2012 års Sun kommer i år.

Neko Case har jobbat på sitt nya album, bland annat under en längre tid i Stockholm i höstas. 2018 verkar tämligen säkert för albumsläpp, det första sedan 2013.

Neko Case och Laura Veirs har ju samarbetat i trion Case/Lang/Veirs. Precis som Case jobbar Laura Veirs nu på ett nytt soloalbum, som även detta ter sig sannolikt för 2018. Även hon släppte sitt senaste soloalbum 2013.

Så vad vet vi, mer bekräftat, med albumtitlar och releasedatum? Några highlights jag ser framför mig är dessa (se övriga releaser i rutan uppe till höger på bloggen).

First Aid Kit släpper Ruins 19 januari. Jag har inte fastnat för systrarna Söderbergs musik än, men lockas av att Ruins produceras av Tucker Martine, producent för, tillika make till Laura Veirs, som jag nämner ovan.

26 januari kommer flera intressanta releaser, däribland Phil Campbell & The Bastard Sons första fullängdsskiva, The Age of Absurdity. Förre Motörheadgitarristen fick väl inte till någon hundraprocentig fullträff med sin tidigare släppta EP, men man hoppas ju på albumet.

Samma datum kan också nämnas Mary Gauthiers skiva Rifles & Rosary Beads liksom Ellen Sundbergs skiva med Kjell Höglund-covers, Du sålde min biljett.

2 februari kommer två veteranband - i olika genrer - med nya skivor: Saxon (Thunderbolt) och Simple Minds (Walk Between Worlds).

9 februari släpper extremt haussade svenska nykomlingen Sarah Klang sitt debutalbum Love In The Milky Way. Jag är inte lika förtjust som kritikerna, men kommer säkerligen lyssna på skivan.

I'm With Her - en ny trio med bland andra Sara Watkins, känd för bloggens läsare - kommer med sitt debutalbum 16 februari och spelar 6 maj på Bryggarsalen i Stockholm.

23 februari släpper Shawn Colvin ett album med vaggvisor, The Starlighter. Och samma dag kommer Slowgold med nya albumet Mörkare.

2 mars är det dags för Joan Baez att släppa sitt 25:e (och, antytt, sista) studioalbum, Whistle Down The Wind, döpt efter en Tom Waits-låt. (Tom Waits, förresten, skulle teoretiskt sett kunna ha ett nytt album på gång i år, men tyvärr finns inga säkra tecken på det.)

9 mars kommer hårdrocksveteranerna Judas Priest med sitt 18:e studioalbum, Firepower.

Courtney Marie Andrews, som släppte en av fjolårets bästa skivor, kommer 23 mars med uppföljaren, May Your Kindness Remain (se albumomslaget ovan). Vilket är samma datum som Status Quo-gitarristen Rick Parfitts, tyvärr postuma, soloalbum Over And Out kommer ut.

Den sista av de bekräftade vårreleaserna jag vill puffa för är naturligtvis Kajsa Grytts Kniven i hjärtat som kommer 13 april. Där har vi ju redan fått höra två smakprov, Bron och Mina Girls, som bägge kan hittas på Itunes och Spotify.

Avslutningsvis, och då ännu inte totalt bekräftat, så har Grytts gamla Tant Strul-kollega Nike Markelius antytt ny musik. Återstår att få mer substantiella uppgifter om bland annat releasedatum.

onsdag 10 januari 2018

The Breeders släpper femte skivan


Bland en bredare publik är The Breeders bara kända för Cannonball, den där MTV-hiten som slog till mitt i grungens 1993.

Och att ett band som släppte sin första skiva 1990, nu nästan 30 år senare släpper sin femte skiva är ett tecken på att de inte är superflitiga. Å andra sidan har The Breeders tidvis varit nedlagda.

Nu kommer Kim Deal och hennes syster Kelley och deras kompisar tillbaka med skivan All Nerve, som släpps 2 mars.

Smakproven Wait in The Car och All Nerve låter kanonbra. Du får låtarna omedelbart om du förbeställer skivan via Itunes.

måndag 8 januari 2018

Joan Baez släpper sitt 25:e album


Joan Baez spelar 2 mars på Stockholm Waterfront i sin Fare Thee Well-turné. Som vanligt ska man tolka farvälturnéer med en nypa salt.

Hur som haver, så släpper Baez samma dag sitt 25:e studioalbum, Whistle Down The Wind, vars titelmelodi är lånad av Tom Waits. Ett så kallat "deep cut" från Waits Bone Machine som kom ut 1992.

Baez gör även en cover på Anohnis (också känd som Antony Hegarty) Another World på nya skivan.

fredag 5 januari 2018

Första smakprovet från Judas Priests nya skiva



Judas Priest släpper nya albumet Firepower 9 mars.

Ovan hör du första smakprovet, Lightning Strike, från nya skivan. Låter bra! Gillar särskilt tvillinggitarrerna vid cirka 2.10.

torsdag 4 januari 2018

Randy Newmans okända album från 2017


Som bekant är Randy Newmans karriär tvådelad.

Dels har vi artisten Randy Newman som är världskänd för sina album som Lonely At The Top och Good Old Boys. Dels har vi soundtrackskaparen som släppt oräkneliga soundtracks, inte minst till Pixars filmer (Toy Story, A Bug's Life, med flera).

2017 återkom Newman med Dark Matter, hans första "popskiva" på nio år.

Och 2017 släppte han också, vilket jag missat fram till nu, soundtracket till The Meyerowitz Stories, en Netflix-film med bland andra Ben Stiller, Dustin Hoffman och Emma Thompson.

Soundtracket är helt pianodominerat och består av en rad korta stycken (det längsta är 2,15!). Trevligt, men - ja, jag har aldrig varit någon stor soundtrackälskare. Men däremot får soundtracket mig att vilja se filmen.

lördag 30 december 2017

Läsvärd musikbiografi


Bloggen har lite julledigt, men sist av alla har jag börjat läsa Tracey Thorns memoarer, Bedsit Disco Queen.

Förmodligen lockades jag av framsidestexten om henne som "the Alan Bennett of pop memoirists". Bennett är en av mina favoritförfattare, alla kategorier, och det finns onekligen en viss torr men ändå syrlig humor i Thorns skrivande som påminner om Bennett.

Hon skriver kort sagt bra. Koncentrerar sig på det väsentliga, utan att göra alltför långa ointressanta utvikningar.

Plus att jag naturligtvis blir påmind om all bra musik hon gjort genom åren, inte minst tack vare de låttexter som citeras.

Det är nu 18 år sedan Everything But The Girl släppte en skiva och Tracey Thorn är inte särdeles aktiv som soloartist heller - hennes senaste album, julskivan Tinsel and Lights, släpptes för fem år sedan.

fredag 22 december 2017

Resten av skivåret - och besvikelserna...


Jag har ju redan summerat min tio-i-topp-lista för året, som du kan ta del av via denna länk.

Men det kan vara värt att skriva ned några fotnötter och reflektioner som inte kom med i inläggen om årets tio bästa skivor.

För det första är det som vanligt, att jag börjar tvivla på min topplista så fort den är formulerad. Borde jag inte haft med den skivan i stället för den skivan?

En skiva jag förmodligen borde haft med är boxen Radio Cineola Trilogy, Vol. 4-6 av The The. Visst, det är en udda skapelse med gamla The The-låtar som sjungs av andra artister än Matt Johnson själv, inspelade diktuppläsningar och instrumentala kortlåtar - men det är ändå ett ytterst vitalt livstecken från Johnson, som gör ordentlig livecomeback nästa år med en turné som bland annat når Stockholm (Münchenbryggeriet, 2 juni).

Sedan är det på sin plats att ge hedersomnämnanden åt två produktiva artister - Hamell On Trial och Van Morrison, som bägge släppte två trevliga skivor. Hamell släppte en studioskiva, Tackle Box, och en liveskiva, Big Mouth Strikes Again. Hamell ska höras live, eftersom han är en blandning av sångare/musiker, ståuppkomiker och spoken word-artist. Och Van Morrison tacklade blues och jazz på Roll With The Punches respektive Versatile. Framför allt den första av Vans skivor för året var ovanligt pigg.

En annan gammal trött gubbe, Roger Waters, gjorde ett helt okej comebackalbum med Is This The Life We Really Want?

Och Alejandro Escovedos utmärkta skiva Burn Something Beautiful kommer nog finnas med mig långt efter att 2017 gått över i 2018. Inte minst eftersom R.E.M.-gitarristen Peter Buck återigen hörs i bredare sammanhang. The New Pornographers, med Neko Case, gjorde en av de låtar jag lyssnade allra mest på under året, Play Money, men albumet Whiteout Conditions var väldigt ojämnt.

Reins EP Freedoom var fantastisk, men nu är jag lite ortodox och summerar egentligen bara fullängdsalbum på min tio-i-topp. Reins självbetitlade första EP från i fjol är också mycket bra. Så vi ser alla fram emot hennes första fullängdare.

Jason Isbell, Gizmodrome, Cecilia Nordlund & Fullmånen från helvetetMatthew Sweet, Scott Miller, Randy Newman, Jesca Hoop... också värda åtminstone ett omnämnande.

Besvikelser då? Ja, U2 slutar aldrig att förvåna, när det gäller att hitta nya nivåer av ointressant. Steve Earle lyckas kanske aldrig ta sig upp till den höga nivå där han en gång befann sig. Likaså med Paul Weller. Earle och Weller är aldrig riktigt dåliga, men det lyfter liksom aldrig heller. The Waterboys gjorde en oerhört underlig skiva, som förvisso inte var så dålig som jag befarade, men som jag egentligen aldrig vill höra igen.

söndag 17 december 2017

Årets bästa skivor: 1. Trinity Lane, Lilly Hiatt


Det är en balansgång att redogöra för bakgrunden till den här skivan. För det kan låta som värsta socialporren.

Lilly Hiatt tacklar på Trinity Lane sitt eget alkoholmissbruk, moderns självmord när Lilly själv bara var ett år gammal och hur hennes far agerade när Lillys mor tog sitt liv. Hennes far är den världsberömde sångaren och artisten John Hiatt.

Det är en helt egen genre inom journalistiken att artister (eller idrottsmän eller skådespelare) nu för tiden aldrig får prata om sina verk, utan måste prata om sjukdomar eller olyckor eller kriser eller konflikter.

Men Lilly Hiatt har själv valt på vilket sätt hon tacklar de svåra frågorna, och kombinerat med en väl avvägd blandning av country och rock så blir det årets bästa skiva.

Den finaste låten av alla heter Imposter och handlar om Lillys relation till sin far och hur han känt sig som en "imposter" (bedragare) i alla år och att det dröjde till 62 års ålder innan han insåg att han var bra på det han gör. I den dramatiska höjdpunkten i låten sjunger Lilly om sin mor: "She's never coming back, I think we both know that. I count on you."

I titelspåret adresserar hon sitt eget missbruk och hur hon hanterar det nu:

"I get bored so I wanna get drunk. I know how that goes, so I ain't gonna touch it."

I The Night David Bowie Died sjunger hon inte alls om David Bowie utan riktar sina ord till en före detta älskare.

"I see you got your place all cleaned up now, must be nice to have me out, I know you're finding hairs on the mattress and stuff."

Och i Records reflekterar hon över att vara 32 år, men känna sig som 23, utan någon make vid sin sida:

"I'll take lonely if it means free, it's never how you thought it'd be, but that record waited up for me, that record waited up for me."

Om Lilly Hiatts två första skivor lät som en artist som sökte efter ett uttryck, så har hon på Trinity Lane definitivt hittat ett. Men hon kommer säkerligen utveckla det på kommande skivor.

Årets bästa skivor: 2. Victory Lap, Propagandhi
Årets bästa skivor: 3. Beekeeper, Steve Wickham

lördag 16 december 2017

Årets bästa skivor: 2. Victory Lap, Propagandhi


Först nu inser jag att det är ovanligt mycket Kanada på årets tio-i-topp-lista. Bill & Joel Plaskett, Buffy Sainte-Marie och nu, på andra plats, de gamla trashpunkarna Propagandhi.

Ett band som jag lyssnade lite på kring millennieskiftet, och då framför allt deras två första skivor från 90-talet. Sedan tappade jag kollen och återupptäckte dem inte förrän de släppte Failed States för fem år sedan.

Det är dock en rejäl skillnad på Failed States och årets skiva Victory Lap. På förra skivan lät Propagandhi ganska trötta och repetitiva. På Victory Lap får vi ett band som uppenbarligen har fått en vitamininjektion på ett eller annat sätt.

Det kan möjligtvis bero på nya gitarristen Sulynn Hagos bidrag. Hon brinner uppenbarligen för uppgiften, vilket framgår av denna intervju.

Och att Chris Hannah, sångare/gitarrist, säger enligt nedan i denna intervju, är ett annat tecken på var Propagandhi står just nu:

"People say they're tired of hearing white, male voices, and so am I. I'm fuckin' tired of hearing my fuckin' self."

Victory Lap är precis vad titeln säger, ett 15 spår långt ärevarv. En blandning av - mestadels - aggressiv rock och mer lugna, reflektiva sånger. Men alltid med Propagandhi mitt i aktivisternas mittfåra.

Årets bästa skivor: 3. Beekeeper, Steve Wickham

fredag 15 december 2017

Shawn Colvin släpper nytt album med vaggvisor



Shawn Colvin släppte 1998 Holiday Songs and Lullabies. Nu kommer uppföljaren och då har hon koncentrerat sig på det andra ledet, lullabies eller vaggvisor.

Skivan heter The Starlighter och ovan hittar du titelspåret. Låter fint.

Enda nackdelen är att Colvin verkar ha tappat låtskrivandet. Låtarna från nya skivan är hämtad från boken Lullabies & Nightsongs. Det är fem år sedan hon släppte en skiva, All Fall Down, med originallåtar. Därefter har det blivit en coverskiva, Uncovered, och en duoskiva med Steve Earle, som mest var covers och gamla låtar.

The Starlighter släpps 23 februari.

tisdag 12 december 2017

Årets bästa skivor: 3. Beekeeper, Steve Wickham


Ja, jag hade hört Steve Wickhams förra soloskivo Geronimo, som kom ut för 13 (!) år sedan. Och jag är naturligtvis bekant med hans stordåd i The Waterboys, där han bidragit ända sedan 1985 års This Is The Sea.

Men jag trodde inte Wickham hade ett sådant eklektiskt, mystiskt, anspråkslöst och ändå magnifikt album i sig som Beekeeper. Det är en skiva som fullständigt ignorerar nutida musiktrender, men som ändå står mitt i 2017.

Violinisten Wickham har samlat en rad musiker och sångare kring sig (och pratsjunger själv, på inledande The Band Plays On) och bjuder på alltifrån keltiska tongångar till franska chansoner. Givetvis sjunger Mike Scott en av låtarna, Stopping By Woods, en av de mindre anmärkningsvärda sångerna på skivan.

Om du bara ska höra en av låtarna, välj vackra, avslutande CockCrow, där Wickhams fiol firar triumfer.

söndag 10 december 2017

Årets bästa skivor: 4. The Order of Time, Valerie June


Bortsett från ettan på min lista, så har jag lyssnat mest på denna skiva i år.

The Order of Time är ovanligt behaglig lyssning, som passar som ströunderhållning men håller väl även när du lyssnar mer uppmärksamt.

För mig är amerikanskan Valerie June en ny bekantskap, trots att detta är hennes möjligtvis fjärde eller femte album (lite oklart - det sägs att hon släppt tre album på egen hand och att detta är hennes andra med ett skivbolag i ryggen...).

Valerie June kombinerar drömska ballader med upptempo-soul och poppigare tongångar på ett mycket trevligt sätt. Till det har hon en personlig röst som är uttrycksfull och aldrig inställsam.

Och dessutom avslutas skivan med en riktig hit, Got Soul.

Årets bästa skivor: 10. Mega (Skisser 2005-2016), Alice B

lördag 9 december 2017

Årets bästa skivor: 5. Evig himmelsk fullkomning, Ossler


Jag är otroligt dålig på att följa svensk musik nu för tiden. Jag lyssnar nästan inte alls på nya svenska artister, utan bara sådana där gamla gubbar (och enstaka tanter) som jag följt sedan 70- eller 80-talet. (Alice B, som är tia på denna lista, är ett av få undantag.)

Så är det ju med Pelle Ossler också, som vi först lärde känna i Wilmer X, ett band som nästa år gör comeback på Sweden Rock Festival. Då utan Ossler, och det hade varit en enorm skräll om han bestämt sig för att återigen spela den feelgoodrock som Wilmer X ägnar sig åt.

Ossler solo är någonting helt annat, en nästan egen genre. Jag är mest förtjust när Ossler släpper in luft i sina produktioner i stället för att ägna sig åt industrimangel. Som tur är har luften hittat tillbaka på nya skivan Evig himmelsk fullkomning. Lyssna t ex på fina Slaget om Verdun eller Här kommer hen.

Ossler stod också för en av årets bästa konserter när han spelade på Debaser Strand i april. Snart får stockholmarna möta honom igen, på Fasching, 15 februari.

Årets bästa skivor: 6. Honest Life, Courtney Marie Andrews
Årets bästa skivor: 7. Medicine Songs, Buffy Sainte-Marie
Årets bästa skivor: 8. Solidarity, Bill & Joel Plaskett
Årets bästa skivor: 9. First Things First, Roadcase Royale

Årets bästa skivor: 10. Mega (Skisser 2005-2016), Alice B

fredag 8 december 2017

Årets bästa skivor: 6. Honest Life, Courtney Marie Andrews


Country/Americana-genren har som vanligt ett starkt år. Det finns flera skivor på min tio i topp och jag skulle kunna nämna även Jason Isbells skiva The Nashville Sound och Margo Prices skiva All American Made som exempel på bra skivor som hamnar precis utanför tio i topp.

Courtney Marie Andrews skiva Honest Life är hennes tredje, och den som tagit henne till något av ett genombrott.

Det är oerhört välspelat och -komponerat. Mitt enda minus i boken är att det nästan är för prydligt och välordnat.

Men motståndet faller genast så fort du hör inledande Rookie Dreaming och de många efterföljande starka låtarna. Courtney Marie Andrews har, om det finns någon rättvisa, en mycket ljus framtid.

Årets bästa skivor: 7. Medicine Songs, Buffy Sainte-Marie
Årets bästa skivor: 8. Solidarity, Bill & Joel Plaskett
Årets bästa skivor: 9. First Things First, Roadcase Royale

Årets bästa skivor: 10. Mega (Skisser 2005-2016), Alice B

onsdag 6 december 2017

Dubbel glädje när Europe och Blues Pills stod på samma scen



Det är så oerhört sällan jag får se två band jag verkligen gillar på samma kväll. Det händer väl på festivaler ibland, men att Europe har Blues Pills som förband är en sällsynt lyckträff på en "vanlig" konsert - som på Annexet i kväll.

Jag kan inte säga att jag är en total Blues Pills- eller Europe-fanatiker men jag gillar bägge banden väldigt mycket.

Europe sedan gammalt, så klart - faktiskt ända sedan de vann Rock-SM 1982. Kalla mig löjlig, men när jag såg en fjunmustaschig Joey Tempest sjunga på tv, kvällen innan Luciadagen, så förstod jag att de skulle bli stora.

I dag är Europe tunga och har pondus, kanske mer än något annat svenskt rockband. Få kan stapla hits som Superstitious, Rock The Night, Carrie, Cherokee och The Final Countdown. Och dessutom ha en diger katalog från bandets "nya" karriär efter comebacken, där skivan Bag of Bones är bäst i det urvalet av sex skivor. Tyvärr spelar de bara två låtar från just den skivan.

Publiken är inte helt bananas - det är trots allt en vanlig onsdagsvardag i mörka december - men ändå bra med på noterna, och Joey Tempest vet hur han eldar på. Sammanfattningsvis en bra blandning mellan gammalt och nytt, och Europe river på fint.

Blues Pills då - de får, om jag räknar rätt, sex låtar på sig att värma upp publiken inför Europe. Och de är precis lika jammiga, psykedeliska och Janis Joplin-influerade som vanligt. Elin Larsson sjunger som besatt och Dorian Sorriaux spelar gitarr som en demon. I sin genre - 80-talister som spelar 60-talsmusik - är de svåröverträffade.

tisdag 5 december 2017

Årets bästa skivor: 7. Medicine Songs, Buffy Sainte-Marie


Om man är purist så kanske man inte ska räkna Medicine Songs som ett nytt album från Buffy Sainte-Marie.

Bara fyra av de 19 låtarna (20, om man räknar att en av de nya låtarna finns i två versioner) är nya. De övriga är nyinspelningar av gamla låtar.

Buffy Sainte-Marie säger själv i intervjuer att hon samlat låtarna av ett skäl, och det är att alla är sånger som stimulerar i kampen mot orättvisor. Jag kan köpa det, om inte annat för att nyinspelningarna är bra, vassa.

Men ändå; behöver vi ännu en ny version av Universal Soldier, Soldier Blue eller Little Wheel, Spin & Spin (som hon så sent som 2009 också gjorde i en ny version)? Nja, jag kan tycka att hon i alla fall borde ha plockat några mer sällsynta alster ur sin rika katalog, men visst är det bra låtar.

Och när jag hör War Racket - en av de nya låtarna - så kapitulerar jag. Vi behöver alltid mer Buffy Sainte-Marie. Oavsett vad hon sjunger.

Årets bästa skivor: 8. Solidarity, Bill & Joel Plaskett
Årets bästa skivor: 9. First Things First, Roadcase Royale
Årets bästa skivor: 10. Mega (Skisser 2005-2016), Alice B

måndag 4 december 2017

Årets bästa skivor: 8. Solidarity, Bill & Joel Plaskett


Det är inte alla rockartister som plötsligt gör en skiva med sin pappa. Men det har kanadensiske Joel Plaskett gjort.

Joel kan närmast beskrivas som indierockare med popkänsla, medan pappa Bill kommer från folkmusikhållet. (Det är ingen slump att det är han som sjunger Jim Jones, den traditionella visan som bland annat Bob Dylan sjungit.)

Jag ska erkänna att Solidarity är något av en splittrad skiva. Det blir just Bills folkvisor och Joels rock, och sällan mötas de två, annat än på titelspåret, som är skivans finaste. Att skivan är splittrad betyder inte att någon av de två delarna är dåliga, tvärtom. Kanske hade den bästa lösningen varit att släppa en dubbel skiva där både far och son fick varsin skiva?

2 + 2 blir inte 5 den här gången, men fyra är också ett starkt betyg - tillräckligt starkt för att vara årets åttonde bästa skiva.

Årets bästa skivor: 9. First Things First, Roadcase Royale
Årets bästa skivor: 10. Mega (Skisser 2005-2016), Alice B

söndag 3 december 2017

Årets bästa skivor: 9. First Things First, Roadcase Royale


Sanningen är att det här bandet och den här skivan inte skulle finnas om inte Ann Wilson och hennes syster Nancy låg i fejd.

De berömda systrarna bakom bandet Heart har tvingats isär på grund av ett familjebråk där Ann Wilsons make Dean Wetter fysiskt attackerat Nancy Wilsons 16-åriga tvillingsöner. Det hela ledde till rättslig påföljd för Wetter, dock inte fängelsestraff.

Så medan Heart just nu är på paus, så ägnar sig gitarristen Nancy Wilson åt Roadcase Royale, ett band som tidigare i år släppte debutalbumet First Things First.

Och med tanke på hur oerhört svårt det är att variera den här sortens kött-och-potatis-rock'n'roll så är skivan ett litet mirakel. Mycket ligger i sångerskan Liv Warfields starka och uttrycksfulla leverans, men bandet - fyllt av Heartveteraner - är en tajt enhet totalt sett. Liv Warfield har en bakgrund i Princes band New Power Generation, och mixen mellan Warfields och Wilsons stilar blir effektiv.

Roadcase Royale drar sig inte ens för att göra "covers" på två gamla Heartfavoriter, These Dreams och Even It Up.

En av årets mest positiva överraskningar.

Årets bästa skivor: 10. Mega (Skisser 2005-2016), Alice B

lördag 2 december 2017

Detta är INTE Lemmys sista inspelning



Det har hävdats att We Are The Ones är den sista studioinspelning som Motörheads Lemmy Kilmister var involverad i. Men Motörheads management har nu dementerat detta. Den sista studioinspelningen var i stället Motörheads cover på David Bowies Heroes.

Hur som haver, apropå låten ovan: Lemmy sjöng och spelade bas på denna låt som gitarristen Chris Declercq står bakom, en man jag hittills inte hört talas om men som tydligen snart ska släppa sitt första album.

I Lemmys stora katalog är We Are The Ones inget märkvärdigt, men är en helt okej låt.

fredag 1 december 2017

Årets bästa skivor: 10. Mega (Skisser 2005-2016), Alice B


81 låtar - i praktiken demoinspelningar - i en box är vanligtvis något som rockgubbar i pensionsåldern brukar släppa ifrån sig.

Alice B är bara 28 år och har bara släppt två album när boxen Mega (Skisser 2005-2016) släpps.

Det är klart att man kan kritisera det beslutet, men av två skäl är jag positiv. Det ena är att priset är lågt, bara 99 kronor, som ett vanligt album. Det andra är att vi får en chans att höra Alice Bs artisteri växa fram, vilket är betydligt intressantare i början av en karriär, än i slutet av den.

Självklart är det svårt att veta vilken potential en artist har, men i mina öron är Alice B någon som kan ha en lång, produktiv karriär i många decennier. Det är löftet om detta snarare än det faktiska innehållet som gör att Mega (Skisser 2005-2016) platsar på listan över årets bästa skivor.

onsdag 29 november 2017

Omslaget till Lindi Ortegas nya skiva


Lindi Ortega samlar just nu in pengar till sin nya skiva via Kickstarter.

Hittills har hon fått in motsvarande 345 000 kronor, vilket inte är illa pinkat. Målet var motsvarande 250 000 kronor.

Skivan släpps först i april (exakt datum ej klart), men redan nu har Ortega offentliggjort omslaget, se ovan.

söndag 26 november 2017

Flyhänta musiker lyfte glömsk John Holm


En levande legendar som John Holm behöver inte vara orolig för att publiken surnar till när han glömmer texter eller tar några minuter på sig mellan varje låt.

I ett fall, på Kägelbanan på söndagskvällen, har Holm glömt själva papperet med texten - sonen skickas resolut tillbaka ut i logen för att hämta pappet med texten till Ett enskilt rum på Sabbatsberg. Då får John Holm också tillfälle att berätta att han nyligen träffat Per Gessle som berättat att han har alla texter i en monitor på scenen. (Holm sjöng nyligen duett med Gessle i låten Det är vi tillsammans på Gessles skiva En vacker dag.)

Sonen Alex Holm bistår på munspel och de ordinarie musikerna Jesper Wihlborg på gitarr och Yaimi Karell Llay på percussion fyller ut John Holms sång och gitarr på ett mycket bra sätt. Kvällen toppas av att två ytterligare legendarer gästar scenen, nämligen Kenny Håkansson på gitarr och Göran Lagerberg på bas. Kvällens finaste instrumentala moment är sannolikt tvillinggitarrerna i Den öde stranden.

När vi dessutom får andra obligatoriska favoriter som Vid ett fönsterbord mot parkenMaria, många mil och år från här och Sommaräng så är det svårt att klaga. Kanske endast på att den relativt mogna publiken tvingas stå (Kägelbanan har ju i princip bara ståplatser).

lördag 25 november 2017

Kajsa Grytt släpper nytt



Kajsa Grytts nya album Kniven i hjärtat släpps inte förrän 13 april, men Grytt har utlovat flera låtar innan albumsläppet.

Bron släpptes i oktober och i går, fredag, var det dags för Mina Girls.

Jag tycker Grytt haft en stark period ända sedan hon gjorde något av en comeback med En kvinna under påverkan 2011. Även Bron och Mina Girls är starka och pekar mot ett mycket bra album i april.

onsdag 22 november 2017

Motvalls på Thåströmspelning

Kritikerna älskar honom och publiken fyller Cirkus sex gånger i november. Så vem är jag att vara missnöjd över Thåströms spelning på onsdagkvällen.

Eller missnöjd - det är fel ord. Det är mer att jag inte riktigt begriper vad Thåström gör med sin musik sedan ett tiotal år tillbaka. I mina öron återanvänder han ungefär samma standardformler till alla sina låtar. (Det finns två-tre varianter.) Med samma pratsång som det känns som om texten är utbytbar till.

Live lyckas Thåströms vansinnigt okänsliga band inte svänga en millimeter. Eller rättare sagt, förmodligen är direktiven att musiken inte på några villkor FÅR svänga. Allting som påminner om publikfriande rockgung är bannlyst. I stället ska det malas, malas, malas och då möjligtvis kommas fram till någon typ av crescendo som publiken kan jubla till.

En gammaldags Thåströmstänkare som Vacker död stad påminner om gamle Thåström och är väl kvällens bästa låt. Imperietlåten Jag är en idiot är förvisso rätt okej. Folk jublar mycket till Alla vill till himlen, en annan låt från när Thåströms solokarriär var mer publikfriande. Ebba Gröns Die Mauer känns bara surrealistisk i sammanhanget (en låt jag för övrigt aldrig haft några högre tankar om).

Det allra bästa med Thåström live är att konstatera att han har sin röst i behåll. Lika stark som förr. Jag önskar bara att han använde den till bättre musik.

lördag 18 november 2017

Farvälturné med förhinder och förvirring

Manowar är ute på sin Final Battle world tour, en turné som Norrköping (!) fick äran att vara premiärstad för.

När turnén nådde Stockholm på lördagen hade även Hamar i Norge klarats av. Sedan kommer två konserter i Göteborg (Trädgårdsföreningen), innan det blir dags för ett större antal datum i Tyskland, som förmodligen är Manowars viktigaste marknad. Därefter följer - antar jag - bland annat hemmamarknaden USA.

Men är det en farvälturné eller inte? Jag vet inte om jag hör fel (lätt att bli lomhörd på Manowars konserter), men jag kan svära att sångaren Eric Adams säger något i stil med "we'll see you again, Stockholm, for sure". Det kanske är en sådan farvälturné som inte riktigt är ett farväl - de är ju rätt vanliga i rockvärlden. Å andra sidan har just Adams (Lou Marullo heter karln egentligen) bekräftat i intervjuer att Manowar ska "call it a day".

Annars är kvällens ämne fotoförbudet (därav ingen bild i detta inlägg). Redan i tredje låten stoppar basisten och bandledaren Joey DeMaio musiken för att uppmana folk att sluta filma och ta bilder och att låta säkerhetspersonalen göra sitt jobb (med att stoppa just fotografering och filmning).

Jag kan hålla med att det är vansinnigt störande med folk som hellre glor i sin mobil hela konserten än försöker njuta av showen. Men DeMaios frustration är så uppenbart riktad inte bara mot fotograferingen, utan mot Fryshuset/Arenan, en lokal som är så uppenbart usel ("shithole", är begreppet DeMaio använder).

Men efter stoppet så rullar Manowar på ganska bra utan egentliga svackor. Favoriterna är de gamla vanliga - Kings of Metal, Hail and Kill, Manowar och - som uteblev när Manowar var här i fjol - Battle Hymn.

Så om vi aldrig ser Manowar igen - en klart godkänd adjösskonsert, fullpackat Fryshuset med glad publik och ett band i god form, när väl fototjafset var avklarat.

Shortlist för årets bästa skivor


Det förefaller osannolikt att någon av de skivreleaser som återstår i år kan komma in bland de tio bästa. Skulle i så fall vara Van Morrison, som med sin andra release för året - Versatile - verkar vara i gott slag.

Just nu ser shortlist för årets bästa skivor ut enligt nedan, vilket i något fall är överraskningar även för mig.

Till exempel har jag omvärderat Courtney Barnetts och Kurt Viles gemensamma album, som jag verkligen ogillade i början. Nu har jag börjat fatta grejen.

Steve Earle kommer med på shortlist tack vare gamla meriter - jag måste lyssna lite mer på skivan.

Jag tror inte Lindsey Buckingham och Christine McVie når topp tio, men nog är det ändå ett gott hantverk de visar upp.

Svenska Orkan är en ny bekantskap för mig. Det är unga människor, men det låter som om de lyssnar på Nynningen och Nationalteatern hela dagarna.

Jag börjar räkna ned tio-i-topp den 1 december. Länkarna nedan går till Spotify, tyvärr verkar inte Bill & Joel Plasketts skiva finnas på Spotify.

Courtney Marie Andrews Honest Life
Courtney Barnett & Kurt Vile Lotta Sea Lice
Alice B Mega (Skisser 2005-2016)
Lindsey Buckingham Christine McVie Lindsey Buckingham Christine McVie
Benjamin Clementine I Tell A Fly
Gord Downie Introduce Yerself
The Dream Syndicate How Did I Find Myself Here?
Alejandro Escovedo Burn Something Beautiful
Hamell On Trial Tackle Box
Lilly Hiatt Trinity Lane
Valerie June The Order of Time
Aimee Mann Mental Illness
Scott Miller Ladies Auxiliary
Van Morrison Roll With The Punches
Orkan Orkan
Bill & Joel Plaskett Solidarity
Propagandhi Victory Lap
Roadcase Royale First Things First
Buffy Sainte-Marie Medicine Songs
The The Radio Cineola Vol. 4-Vol. 6
Roger Waters Is This The Life We Really Want?
Steve Wickham Beekeeper