söndag 15 september 2019

Storartat eller medelmåttigt


Recensenterna verkar tämligen eniga om att Melissa Horn åstadkommit ett album värt tre plus eller getingar eller vilka symboler man nu delar ut.

Markus Larsson i Aftonbladet har till och med ett resonemang om varför tre plus är så avskytt av många musiker. I själva verket borde Plura m fl vara nöjda med att bli bedömda som "godkänd", tycker Larsson.

Jan Gradvall i DI Weekend bränner dock i väg betyget 5 DI av 5 möjliga, och kallar skivan "fully realized" (Gradvall tycker det är dumt att det inte finns något riktigt bra svensk uttryck, men kallar ändå skivan fulländad senare i recensionen. Han kunde väl skrivit det från början?).

Jag har inte hunnit djupdyka, men konstaterar att Melissa Horn låter som hon brukar och sjunger om relationer, som hon brukar. Ett par låtar avviker lite från den vanliga balladmallen - till exempel titelspåret Konstgjord andning, som gungar framåt, försiktigt men ändå.

Om inte annat, kan man alltid beundra Melissa Horn för hennes konsekvens. Utan jämförelser i övrigt kommer jag att tänka på Sade, som plogat i sin egen fåra i nästan 35 år. Det kan nog Horn också göra.

lördag 14 september 2019

Otippad release från Peter Gabriel


Det är inte lätt att vara Peter Gabriel-fan. Det är 17 år sedan han släppte en skiva med nytt material, 2002 års Up. Efter det har endast enstaka nya låtar kommit, ofta i samband med filmprojekt, välgörenhetsskivor etc.

2010 släppte han coverskivan Scratch My Back, året efter skivan New Blood, där han tolkade eget material.

Helt otippat kommer nu Flotsam and Jetsam, en omfattande samling med B-sidor och rariteter. Hela 62 låtar ingår i samlingen - men varning, det är inget för nybörjare; många av låtarna är alternativa mixar etc., som bara überfansen kan uppskatta...

fredag 13 september 2019

Tredje gången gillt med Randy Newman?


Två gånger har jag haft biljett till Randy Newman. Två gånger har det blivit inställt. Senast på grund av en knäoperation.

Nu blir det ett tredje försök, eftersom Newman aviserat en konsert på Lilla Cirkus 17 maj.

Detta skaver lite extra, eftersom Randy Newman är en av mina absoluta favoritartister som jag aldrig har sett. (Joni Mitchell är en annan.)

Genom åren har många stora artister i princip haft klippkort till Sverige, men Newman är en av de där sällsynta som undvikit landet alltför länge.

Biljetterna släpps i dag kl. 09.00.

torsdag 12 september 2019

Ambitiöst av Lina Nyberg


Ibland återknyter du oförhappandes bekantskapen med artister du följt för länge sedan.

Jag följde Lina Nyberg när hon kom fram på 90-talet och köpte hennes fyra första skivor innan jag tappade henne ur sikte. Då spelade hon hyfsat traditionell jazz, på debutskivan Close tillsammans med pianisten Esbjörn Svensson.

Sedan dess har det hänt mycket. Hon har gett ut 18 skivor totalt och spelar in ett nytt livealbum på Fasching, med både gamla och nya låtar.

Med min begränsade referensram för jazz så associerar jag mycket av det Lina Nyberg gör nu till artister som Laura Nyro, starkt influerade av friformsjazz men inte låst vid en genre.

Hon spelar tillsammans med sin Tentet, där jag ska erkänna att det enda namnet jag känner igen är Per "Texas" Johansson (mannen i mitten på bilden ovan).

Mycket går nog över mitt huvud, men samtidigt är det härligt ambitiöst och det blir nog en spännande skiva.

tisdag 10 september 2019

Americana-drottning på Stockholmsbesök


Bokningsbolaget Northern Trail importerar Americana-artister på löpande band till bland annat Bryggarsalen vid Odenplan.

Courtney Marie Andrews är ingen dussinbokning utan har gjort sig ett namn som glänser lite extra efter de två senaste skivorna Honest Life och May Your Kindness Remain. Bryggarsalen är utsåld.

Hon konstaterar själv att hon inte varit i Stockholm efter May Your Kindness Remain och nu har hon redan en ny skiva på gång, som ska spelas in i höst. Vi får höra ett par nya låtar.

När Courtney Marie Andrews är bra så är hon knäckande bra. Skicklig gitarrist och strålande sångerska i låtar som Rookie Dreaming, Table for One, Rough Around The Edges eller Irene. Sedan går det lite på tomgång mellan några låtar som inte riktigt är lika vassa, men de stunderna är få.

En högklassig artist som borde kunna spela på större ställen än Bryggarsalen.

måndag 9 september 2019

Mångsidig Clemons överraskar



När jag söker på bloggen ser jag att jag levererat en ganska magsur kommentar om Jake Clemons första soloskiva, Fear & Love, från 2017. Jag antydde att han fått skivkontrakt primärt tack vare sitt medlemskap i E Street Band.

Jag tror inte jag lyssnade speciellt noggrant på skivan, för hade jag gjort det hade det nog låtit annorlunda.

Nu har Clemons släppt andra skivan, Eyes On The Horizon, och det är en väldigt varierad och trevlig upplevelse.

Vi får bland annat en pigg tolkning av Leonard Cohens Democracy (se/hör ovan) och flera fina ballader som Mom Deserves Better, Regression (Wasted In London) och Goodnight.

Inte ens Tom Morello, som brukar slänga in okänsliga gitarrsolon hos Springsteen, lyckas förstöra Consumption Town.

söndag 8 september 2019

Emily Jane White släpper sjätte albumet



Det är lustigt hur det kan vara ibland. Det slog mig att jag inte hade köpt Emily Jane Whites senaste skiva, They Moved In Shadow All Together, som kom ut 2016.

Så gjorde jag det i veckan och lyssnade lite. Lät bra, en uppryckning efter att hon haft en nedåtgående trend sedan den briljanta debuten Dark Undercoat från 2007.

Några dagar senare fick jag se att Emily Jane White nu släpper uppföljaren, tre år senare.

Skivan heter Immanent Fire och släpps 15 november. Första singeln Light kan höras ovan.

lördag 7 september 2019

Maria McKee lättar på förlåten


Visa det här inlägget på Instagram

So it’s September 1st and as promised I am offering a rewards special over at @seemesafeffsfund to coincide with Trans Pride Month in London. Anyone who donates 25 US Dollars (or more) to See Me Safe FFS Fund will receive a rare iPhone demo of the title track of my upcoming album LA VITA NUOVA, not released until Spring 2020. Anyone who donates 50 US Dollars (or more) will receive a rare iPhone demo of a song that did not make the final cut of the album and will not be released in the foreseeable future. Just go to @seemesafeffsfund and click the GoFundMe link in the bio, donate and I will contact you via the thank you note where we can exchange emails. Offer ends October 1st. 🎼Facial Feminization Surgery is a life affirming and protective step for many trans women and trans feminine individuals and yet it is still not routinely covered by insurance. Most people seeking FFS are self funding via platforms like GoFundMe and most of the people contributing to these campaigns are other trans and gender non conforming people. It’s about time for the cis privileged to step up and begin to help lighten this labor. Thank you🕊Artist, Antonio Donghi
Ett inlägg delat av Maria McKee (@thisismariamckee)

Maria McKee har haft albumet La Vita Nuova på gång länge nu.

Trots att hon ordnade skivkontrakt redan i fjol så kommer skivan inte släppas förrän våren 2020.

Nu bjuder hon dock på ett smakprov, i form av en demo på titellåten. Detta förutsatt att du donerar minst 25 dollar till en fond som stödjer transsexuella, se info i instagraminlägget ovan.

Om du donerar minst 50 dollar så får du en låt som inte kom med på skivan.

fredag 6 september 2019

Billy Bragg samlar BBC-inspelningar

Som så många andra artister ägnar sig Billy Bragg nu för tiden mest åt att vårda sin historia. De nya skivorna och låtarna har en tendens att komma ut och... försvinna. Jag minns åtminstone inte en enda låt som Bragg gjort efter... 1996 eller så?

Nu har Billy Bragg samlat ihop 38 spår från sina BBC-inspelningar hos bland andra John Peel, Tom Robinson och Phill Jupitus.

Det som väcker mitt intresse är att Bragg själv skriver att BBC-inspelningarna blev ett sätt för honom att testa nytt material. Sånger som var halvfärdiga eller nästan färdiga gjordes klart, ibland direkt under inspelning.

Skivan släpps 25 oktober.

torsdag 5 september 2019

Förhandslyssna på Status Quos nya skiva



Jag vet inte om Status Quo fortfarande har så hängivna fans att de darrar av spänning inför morgondagen, då nya skivan Backbone kommer.

För det första är det Status Quos 33:e studioalbum, så upphetsningen torde inte vara på samma nivå som inför, säg, det tionde.

För det andra så låter väl Status Quo likadant varje gång? Åtminstone i grunden?

Men hur som haver, så kan alla som inte kan hålla sig höra en snutt av varje låt via klippet ovan. Det låter bra.

måndag 2 september 2019

En skiva behöver inte vara längre än 27 minuter


När CD-skivan kom så hände något trist. En vinylskiva sträckte sig ytterst sällan längre än 30-40 minuter, av det enkla skälet att materialet hade sina begränsningar. Men med CD öppnade sig möjligheten för långrandiga artister att dra ut sina alster till gammal dubbelalbumslängd, 50 minuter eller en timme eller så.

Nu har å andra sidan Spotify och andra streamingtjänster nästan slagit ihjäl albumet. Lösa låtar är viktigare. Sägs det. Fast trots allt ägnar sig de allra flesta artister åt att sätta ihop sina låtar till just... album.

Desto roligare då när Ezra Furman insett att den gamla LP-längden var rätt fräsch. Således klockar Twelve Nudes in på 27 minuter och 33 sekunder. Och jag kan i alla fall inte se något skäl till att en skiva ska vara längre.

Furmans skramliga skiva är dessutom det hittills piggaste som kommit ut efter sommaren (och i år). Länge leve de korta skivorna!

söndag 1 september 2019

Hanoi Rocks-legendar släpper soloskiva



Det är inte bara sångaren Michael Monroe från Hanoi Rocks som släpper en ny skiva i höst. Läs mitt blogginlägg om detta här.

Gitarristen Andy McCoy släpper sitt första soloalbum på 24 år, 21st Century Rocks.

Att döma av singeln Seven Seas - delvis inspelad i Stockholm - så är det inga överraskningar som väntar, även om McCoy själv i en intervju med Hufvudstadsbladet säger att det förekommer både flamenco och reggae på skivan. Seven Seas låter som den vanliga brötrocken (sagt utan kritik).

21st Century Rocks släpps 25 september.

lördag 31 augusti 2019

Lunch Lady - för postpunknostalgiker


Det är svårt att tro att Lunch Lady är ett nutida band från Los Angeles, när det låter som om de spelat in skivan 1981 i någon betongförort till London.

Rachel Birke (sång) och Juan Velasquez (gitarr) bildade Lunch Lady när deras tidigare band Abe Vigoda och Heller Keller inte riktigt kom någon vart.

Enligt egen utsago är deras musik "ett kärleksbrev till kitsch", vilket jag tycker låter ganska missvisande. Jag associerar åtminstone inte brittisk postpunk till kitsch.

Debutalbumet Angel - som släpptes i går - är klart hörvärt.

torsdag 29 augusti 2019

Colvins covers är makalösa


Shawn Colvin har gjort en rad minnesvärda egna låtar, ofta med låtskrivarpartnern John Leventhal.

Men hennes andra gren är covers. Dels har hon gjort flera renodlade coverskivor, dels brukar hon slänga in covers på sina "vanliga" album eller som B-sidor på singlar.

Som covermakare är hon både en artist som sjunger jättekända artisters låtar (Bob Dylan, Paul Simon, Tom Waits), men också en som pekar ut de där glömda artisterna (Judee Sill, Roly Salley, Willis Alan Ramsey, Chris Whitley).

Och det är väl framför allt för den senare aspekten som jag gillar Colvin. Hon har fått mig att hitta artister som jag kanske inte skulle ha hittat.

Jag lyssnade bara sparsamt på hennes senaste coverskiva Uncovered när den kom ut, 2015. Jag tyckte skivan kändes lite trött.

Men om man hänger i, så upptäcker man ofta guldkorn även efter några år. Således tycker jag hennes versioner av The Bands Acadian Driftwood och Creedence Clearwater Revivals Lodi är mästerliga. Du ska aldrig underskatta en begåvad coversångerska.

Och - såklart - hon gör tricket även på Uncovered, slänger in Robert Earl Keens Not a Drop of Rain. En artist jag aldrig hört talas om, men som visar sig ha en klart intressant katalog (och fortfarande är verksam, även om det går längre mellan skivorna).

måndag 26 augusti 2019

Höstens intressantaste skivor


Snart är det september och därmed högsäsong för skivsläpp, som ju hösten normalt är.

Vilka är då de mest intressanta släppen som väntar? Jag ser mest fram emot dessa:

30 augusti: Ezra Furman, Twelve Nudes
Efter fjolårets Transangelic Exodus har Ezra Furman hunnit släppa en EP-skiva med coverlåtar. Nu kommer enligt egen utsago - och av smakproven att döma - en punkig historia.

6 september: The Highwomen, The Highwomen
Med Brandi Carlisle i spetsen är supergruppskvartetten redan hyllad, efter att bland annat ha sjungit Fleetwood Mac hos Jimmy Fallon och tillsammans med Dolly Parton på Newport Folk Festival.

20 september: Brittany Howard, Jaime
Jag har alltid varit lite tveksam till Alabama Shakes, vet inte riktigt varför. Men de första låtarna från Jaime, Brittany Howards första soloalbum, gör mig inte tveksam utan lyrisk.

27 september: Anders F Rönnblom, Blärk! Nya fosterlandssånger
Sveriges stabilaste rocktrubadur (formtopp i 50 år) kommer med ny skiva. Ingenting talar för att den är annat än jättebra.

27 september: Stefan Sundström, Domedagspredikan
Stefan Sundström tillbaka på skiva efter fem år. Härligt!

15 november: Juliana Hatfield, Sings The Police
Jag älskar Juliana Hatfields album Weird från tidigare i år. Nu kommer hon med sina egna The Police-tolkningar.

söndag 25 augusti 2019

Folkmusik med temperament


Det mest intressanta med The Waterboys nu för tiden är violinisten Steve Wickham.

Dels var hans andra soloskiva, Beekeeper, en av 2017 års bästa skivor. Dels är Wickham en del av NoCrows, ett folkmusikband som varit aktivt i många år. NoCrows bygger bland annat på det faktum att bandmedlemmarna har olika bakgrund - Irland, Schweiz, Ryssland, Spanien... "A dynamic folk orchestra", beskriver de sig själva som.

NoCrows släppte tidigare i år liveskivan Escape, som är en bra introduktion om du aldrig hört bandet tidigare. Många traditionella irländska sånger, men även t ex Swedish Polka.

Inga revolutioner, men klart småtrevligt.

fredag 23 augusti 2019

Ny coverskiva med Tom Waits-låtar





Det saknas inte Tom Waits-covers där ute. Scarlett Johansson gjorde en hel skiva med Tom Waits-låtar, Anywhere I Lay My Head. Holly Cole likaså, Temptation.

Step Right Up från 1995 är en av de bästa skivorna med olika artister som sjunger Waits, bland annat en gripande version av Martha av Tim Buckley.

New Coat of Paint från 2000 samlade alla möjliga alternativa artister från Screamin' Jay Hawkins till Neko Case som sjöng Christmas Card from A Hooker In Minneapolis.

Så sent som i fjol döpte Joan Baez sitt - enligt henne själv - sista album efter en Tom Waits-låt, Whistle Down The Wind.

22 november kommer nästa insats i genren: Come On Up To The House: Women Sing Waits. Och den här gången har man samlat en riktig stjärnuppställning: Aimee Mann, Rosanne Cash, Courtney Marie Andrews, Shelby Lynne, Allison Moorer, Patty Griffin m fl.

Ovan kan Patty Griffins version av Ruby's Arms höras, liksom Courtney Marie Andrews version av Downtown Train.

onsdag 21 augusti 2019

Ny video från Anja Bigrell



Anja Bigrells skiva Måste lägga av håller fortfarande efter ett mycket stort antal lyssningar under våren.

Tidigare har hon gjort en video till Vi var trouble och nu också till Kanske bra, se ovan.

söndag 18 augusti 2019

Stig Vigs bortglömda soloalbum


Det är roligt att Spotify även börjar fyllas med gammal svensk musik. Ibland skivor som varit utgångna under flera decennier.

Jag hade bara ett ytterst dimmigt minne av att Stig Vig släppte en soloskiva när Dag Vag hade splittrats (första gången, 1983). Och ännu dimmigare minne av att han faktiskt bildade ett nytt, om än kortlivat, band, Ojj! 600.

1984 släpptes soloalbumet (creddat till Stig Vig & Dom 40 Röjarna), Presenterar Kapten Sörensen. Skivan låter exakt som skivor lät 1984, tyvärr, med en del synthplonk och trummaskiner.

Det roliga med skivan är att den innehåller låtarna Små hjul och Rysk roulette - låtar som Dag Vag återvann många år senare, på sista albumet Kackerlacka respektive sista EP:n Epette.

Ojj! 600-skivan släpptes 1985 och var mer ambitiös, jämfört med soloskivan. Stig Vig hade bistånd av bland andra Zilversurfarn och Anders Åborg från Aston Reymers Rivaler. En helt okej skiva som dock inte innehåller Ojj! 600s enda "hit", den släpptes året efter - Oo-Ee-Bim-Bap-Bop, en låt som också finns på Spotify.

Inget av ovan är mästerverk, men det är ändå en välgärning att skivbolagen och Spotify tillgängliggör mer svensk musik.

fredag 16 augusti 2019

The Hold Steady är tillbaka i god form


Efter att ha läst några recensioner av The Hold Steadys nya skiva Thrashing Thru The Passion så verkar det vara allmän mening att bandets två senaste studioskivor Heaven Is Whenever och Teeth Dreams varit mindre uppskattade.

Känslan är att både Craig Finn, i sin solokarriär, och bandet försökte bli mer nyanserade, inte bara fullt ös och texter om knark och festande. Kanske tyckte Finn att det blir lite patetiskt med medelålders män som sjunger som tonåringar, samtidigt som de höjer volymknappen till 11?

Nu är dock "big riffs" och "boozy storytelling" tillbaka, som Rolling Stone påpekar, och poängterar "... return to form after a couple overly serious LPs". 

Jag håller med, bettet är tillbaka - det låter piggare, roligare. Det räcker med att höra Traditional Village, för att önska att Bruce Springsteen ville låta lite mer som gamla E Street Band...

Därmed inte sagt att Thrashing Thru The Passion är någon ny Stay Positive, bandets bästa skiva. Men helt klart en solid insats som kanske växer efter fler än två lyssningar (som jag nu har hunnit med).

torsdag 15 augusti 2019

Stefan Sundströms Domedagspredikan närmar sig


Det var först meningen att Stefan Sundströms nya skiva skulle komma ut i slutet av augusti, nu är skivan flyttad till 27 september.

Ska vi bara inkludera mer konventionella studioalbum så är det hans 15:e skiva. (Allt blir så rörigt om man börjar räkna in kassetter, samlingar, liveskivor etc.)

Det är fem år sedan en ny studioskiva från Sundström - i mina öron är han alltid saknad.

Domedagspredikan, som skivan heter, delar namn med höstens turné.

Skivan innehåller åtta låtar

1. Havets kvarnar
2. Morsan är ett hav
3. Till Allan
4. Bara va en del
5. Bakvänd kikare
6. Gud skriver brev
7. Domedagspredikan
8. Mikrobernas skepp

lördag 10 augusti 2019

Nytt album från The Paranoid Style


Jag upptäckte The Paranoid Style via deras "utbyggda EP" Rock'n'Roll Just Can't Recall+3. Framför allt låten National Sunday Law fastnade i mitt huvud.

Om vi räknar den EP:n som ett fullängdsalbum så skulle nya skivan A Goddamn Impossible Way of Life vara bandets tredje fullängdare. Det är ju så krångligt med band som släpper EP:n...

A Goddamn Impossible Way of Life släpptes 26 juli, men jag hittade den inte förrän den dök upp på Spotifys Release Radar.

The Paranoid Style består av äkta paret Elizabeth Nelson och Timothy Bracy.

fredag 9 augusti 2019

Motörheadgitarristen Phil Campbell släpper soloskiva



Gitarristen Phil Campbell har inte legat på latsidan sedan Motörhead lade ned, när Lemmy dog i december 2015.

Han har haft sitt band Phil Campbell and The Bastard Sons med sina tre söner Todd, Dane och Tyla (och sångaren Neil Starr, som inte är son till Phil...). Bandet har släppt ett album, en EP och en liveskiva, om jag är rätt uppdaterad. Och dessutom har de turnerat flitigt.

Nu kommer Campbell med sin första soloskiva, Old Lions Still Roar.

Skivan kännetecknas av berömda gästartister, sålunda medverkar både sångaren Dee Snider från Twisted Sister och gitarristen Mick Mars från Mötley Crüe på första singeln These Old Boots. (Se/hör ovan.) Andra gästartister som medverkar är bland andra Judas Priest-sångaren Rob Halford och Alice Cooper.

Old Lions Still Roar släpps 25 oktober.

torsdag 8 augusti 2019

Britta Persson släpper femte albumet


Om jag räknat rätt släpper Britta Persson sitt femte album i nästa vecka. Det är sex år sedan föregångaren, If I Was A Band My Name Would Be Forevers.

Och tydligen innehåller nya skivan "barnmusik som vuxna kan lyssna på". Singeln Kroppens psalm innehåller den typiska svenska indiepopen, vet inte om barnmålgruppen lockas av den.

Skivan Folk - Dikt och toner om personer släpps fredag 16 augusti.

söndag 4 augusti 2019

Michael Monroe släpper nionde soloalbumet



Förre Hanoi Rocks-sångaren Michael Monroe släpper sitt nionde soloalbum i höst.

One Man Gang, som skivan heter, är uppföljaren till 2015 års Blackout States.

Titellåten, en synnerligen tempostark sak, kan höras ovan. Albumet släpps 18 oktober.

lördag 3 augusti 2019

Juliana Hatfield sjunger The Police


I fjol gjorde Juliana Hatfield den ytterst trevliga coverskivan Juliana Hatfield sings Olivia Newton-John. I år har hon redan hunnit släppa sitt album Weird, med originalmaterial.

I höst är det sedan dags för Juliana Hatfield sings The Police. Ni märker att hon har en förkärlek för artister som var stora i slutet på 70-talet och början på 80-talet...

Första singeln är De do do do de da da da. Lyssna via Spotifylänken här.

Albumet släpps 15 november.

torsdag 1 augusti 2019

Man kan inte få allt med Ulf Lundell


Ah, Ulf Lundell, här gör du turnécomeback efter några års bortovaro. Du sjunger bättre än kanske någonsin. Du har ett riktigt bra band som kan spela både ösigt och med nyanser. Allt är så fint upplagt, men...

Säg så här, första timmen är riktigt, riktigt bra. Både gamla favoriter (Kär och galen, Snön faller och vi med den m.m.) och nya riktigt starka nummer (Tranorna kommer, Sanning är ett udda tal).

Vi får en hyllning till Greta Thunberg i form av Isabella (även om sambandet blir lite märkligt eftersom Isabella väl ändå är en kärlekssång?).

Varje kväll har Lundell spelat en ny låt, någon som ännu inte framförts under denna turné - det har varit riktiga guldkorn som Sonjas vals, Danielas husFrämlingar, Bente eller Som ett lån. På Skansen får vi tyvärr Rik man - nej, jag kom inte heller ihåg vilken skiva den ligger på (svaret är Omaha). En låt som jag inte kommer lyssna på igen.

Kvällens bästa låt är den enda låt som har en önskeskylt i publiken (Allsång på Skansen-style) - Klockorna, från nya skivan Tranorna kommer.

I höjd med Om sommaren så faller Ulf Lundell in i Ulf Lundell-fällan och börjar dra ut låtarna så att de blir 7-8-10 minuter långa. Vi får de vanliga nonsenshistorierna som han verkar hitta på i ögonblicket. (Denna gång om att djävulen och hans dotter tydligen bor på Clarion Hotel vid Skanstull.) Vi får hypersega Hon gör mig galen och vansinnigt utslitna (Oh la la) Jag vill ha dig.

Så när sista sista extranumren (Jag saknar dig, Gå ut och var glad) rullar runt så är man inte längre kär, bara galen. Och lika suddig som bilden på Ulf ovan.

onsdag 31 juli 2019

Perfekt sommarpop med Docenterna


Helvetesvärmen har äntligen släppt och det är precis lagom svalt (16 grader) när Docenterna möter Fåfängan en av julis sista kvällar.

Det är gott om folk, glada miner och ett band på bra spelhumör som ska avsluta årets rekordkorta (2 spelningar...) sommarturné.

Precis som på Nalen i fjol får vi nästan hela senaste albumet, Kritstrecksränder och missiler, och dessutom alla de gamla favoriterna som Docenterna inte kan undgå att spela - Solglasögon, Bensin i blodet, Söderns ros, Utan dig, Chick-e-chack, Jag tar mitt liv med popmusik, Varma öl och kalla element.

Kvällens överraskningar är såvitt jag begriper två - Arg ung man, som dammats av från Söderns ros-skivan, och Vägg av tårar, från Docent Döds debutalbum. Gordini från Tusen heta kyssar är inte heller någon vanligt förekommande stapelvara, men spelades även i fjol, om jag minns rätt.

Sedan är det svårt att inte smittas av Joppe Pihlgrens goda humör. Han är så överväldigad av bemötandet att han föreslår att Fåfänganpubliken helt enkelt ska åka med Docenterna landet runt när de spelar.

tisdag 30 juli 2019

Garry Tallent släpper andra soloskivan



The E Street Bands basist Garry Tallent väntade ända till 2016 innan han släppte sin första soloskiva, Break Time. En oförarglig, småtrevlig skiva som inte lämnade några bestående intryck, om jag ska vara ärlig.

Tallents andra skiva heter More Like Me och titellåten kan höras ovan. Någonting säger mig att den andra skivan inte heller kommer lämna några bestående intryck.

Skivan släpps på fredag, 2 augusti.

måndag 29 juli 2019

The Highwomen släpper debutskiva



Alla vi som var med på forntiden minns att Johnny Cash, Waylon Jennings, Kris Kristofferson och Willie Nelson hade supergruppen The Highwaymen redan innan Traveling Wilburys gjorde narr av hela idén med supergrupper.

Nu kommer den kvinnliga motsvarigheten, som The Highwomen - Brandi Carlile, Maren Morris, Amanda Shires och Natalie Hemby.

De släpper sin debutskiva - med samma namn som bandet - 6 september.

I väntan på detta kan vi njuta av när Dolly Parton gästade bandets uppträdande vid Newport Folk Festival i helgen.