fredag 21 juli 2017

Cat Stevens släpper ny skiva


Yusuf, mest känd som Cat Stevens, släpper nya skivan The Laughing Apple 15 september.

Det är tre år sedan Yusufs förra album, Tell 'em I'm Gone. En skiva som var fylld av blueslåtar och som jag ärligt talat aldrig kom in i.

Nya skivan är en blandning av nyskrivna låtar och nyinspelningar av gamla Cat Stevens-nummer. Av de gamla låtarna är det notabelt att hela fyra av spåren kommer från hans andra skiva, New Masters, som släpptes redan 1967, samma år som hans debutskiva, Matthew and Son.

2017 är det alltså 50 år sedan Cat Stevens albumdebuterade.

onsdag 19 juli 2017

Propagandhi släpper första skivan på fem år


Kanadensiska Propagandhi är inte världens mest produktiva band. Debuten kom 1993 och när nya skivan släpps så är det blott den sjunde i en karriär som alltså varat i 24 år.

Det är fem år sedan Propagandhi släppte Failed States och nu kommer uppföljaren Victory Lap, med releasedatum 29 september.

Första låten, titelspåret, har redan släppts och låter väldigt lovande. Lyssna här!

tisdag 18 juli 2017

Nine Inch Nails släpper ny ep

På fredag släpper Nine Inch Nails en ny ep, Add Violence.

Det är den andra ep:n i en serie som inleddes med fjolårets Not The Actual Events.

Tyvärr når Nine Inch Nails väldigt sällan upp i de höga nivåer som alltid brukar exemplifieras med albumet The Downward Spiral (inte minst låten Hurt). Trent Reznor och de bandmedlemmar han för tillfället har kring sig kan lika gärna åstadkomma material som låter som dåliga kopior av NIN.

Jag har inga större förhoppningar om att de bryter den trenden med fredagens släpp, men jag kommer som vanligt kolla upp skivan.

lördag 15 juli 2017

Emily Saliers första soloalbum närmar sig


Nu kan Emily Saliers soloalbum Murmuration Nation förbeställas. Till exempel här via Itunes.

Då får du låten Poethearted redan nu.

Itunes-versionen av skivan innehåller 15 låtar (varav tre är "bonuslåtar). Skivan släpps 11 augusti och är Emily Saliers första soloskiva. Hennes kollega i Indigo Girls, Amy Ray, har redan släppt fem soloskivor.

fredag 14 juli 2017

Kulturrådet ger stöd till Rebecka Törnqvist och Anja Bigrell


Ibland behövs det statligt stöd för att kunna släppa en skiva. Kulturrådet beslutade i juni om årets första fördelning av fonogramstöd.

Där hittar vi några intressanta noteringar.

Anja Bigrell, som släppte sin självbetitlade solodebut 2013, får 75 000:- i stöd till en skiva med arbetsnamnet Till åren (Tonårssymfonier).

Bob Hund får 60 000:- för en skiva med namnet KlassiskBOBHUNDkonsert.

Cecilia Nordlund och Fullmånen från helvetet får 40 000:- för skivan Fullmånen från helvetet. Oklart om det är den redan släppta ep:n eller om det är en lp på gång också.

Rebecka Törnqvist får 90 000:- för skivan Home Secretary, som släpps 22 september. (Se bilden ovan.)

onsdag 12 juli 2017

Van Morrison tillbaka i coverträsket


Van Morrison är ovanligt produktiv just nu. Bara ett år efter förra skivan, Keep Me Singing, återkommer han med Roll With The Punches 15 september. Det är enligt uppgift hans 37:e studioalbum.

Baksidan av detta är att 10 av de 15 låtar som ingår på skivan är covers av gamla sönderspelade låtar som Bring It On Home To Me (som är första singeln, lyssna här på Spotify).

Vilket väl tyvärr är lite av ett mönster med Morrison. 2015 gjorde han en hel skiva med nya versioner av hans egna låtar. Så låtskrivarförmågan verkar inte vara på topp längre.

tisdag 11 juli 2017

Vad hände med den svenska melodiradiopopen?


Svenskt musikliv har onekligen förändrats. I dag är nästan all svensk musik som kommer fram R&B, elektronica, soul, hiphop eller popmusik som är färgad av de tidigare nämnda genrerna.

Mittfåran i svenskt musikliv är musik som sjungs på engelska, de som sjunger wailar och det är helt omöjligt att skilja artisterna åt från alla internationella kloner som låter likadant.

Är jag kritisk? Ja, det är jag. Jag tycker dagens musik är oerhört grå och trist.

Vad hände t ex med den svenska melodiradiopopen? Den var inte så jävla rolig den heller alla gånger, men den hade åtminstone någon form av särprägel, svenska språket om inte annat.

Det är sådant jag tänker på när jag lyssnar på smakprovet från Anna Stadlings kommande album.

Stadling har slagit sig i slang med gamle Popsicle-mannen Andreas Mattsson och sjunger också duett med honom på singeln, Den här sången är till dig. Lyssna på Spotify här.

Tematiskt låter sången som en variant av Staffan Hellstrands Fanfar, som också handlar om dem som orkar hantera livets och vardagens vedermödor.

Anna Stadlings album Efter stormen släpps 15 september.

söndag 9 juli 2017

Den svårfunna musiken


Streamingtjänster brukar skryta med att de erbjuder miljontals låtar. Senaste siffran jag hittar om Spotify är 30 miljoner låtar, den siffran är från 2016 och med tanke på att Spotify adderar 20 000 låtar per dag så är totalsiffran högre nu.

Men trots detta så finns det fortfarande vita fläckar både hos Spotify, Itunes, Apple Music, Tidal och allt vad de andra tjänsterna heter.

Sådant tycker jag är lite fascinerande. Att digitaliseringen som skulle ge oss ALLT NU inte är perfekt. Att det finns musik som du endast kan få tillgång till genom att köpa en fysisk bit plast eller vinyl.

Jag har länge letat efter Bruce Woolleys musik på streaming- och nedladdningstjänster. Spotify har några enstaka låtar, Itunes likaså.

Woolley är mest känd för en låt - Video Killed The Radio Star. Men det var väl Trevor Horn som skrev den till sitt band The Buggles, säger ni? Nja, som Bruce Woolley skriver i häftet till CD-samlingen Bruce Woolley & The Camera Club, så skrev Woolley själv 50% av låten, medan Trevor Horn skrev 25% och Geoff Downes de resterande 25%. Åtminstone blev det så rättigheterna fördelade sig.

Woolley bildade The Camera Club medan Trevor Horn bildade The Buggles. Resten är historia. The Buggles fick hiten, The Camera Club gav bara ut ett enda album, The English Garden (1979), som finns inkluderat på den utmärkta CD:n jag nämner ovan.

Bruce Woolley fortsatte med sporadiska soloinsatser. I Sverige är nog han mest känd för att vara mannen bakom Magnus Ugglas låt IQ. I Woolleys version hette den Blue Blue (Victoria). En utmärkt liten poplåt, som så mycket annat av det Woolley gav ut.

Bruce Woolleys musik hittas bland annat på Amazon.

lördag 8 juli 2017

Maria McKee gör comeback

I ett svar på Instagram svarar Maria McKee på frågan "Will you make another album soon?" på följande vis:

"I'm just about to start recording one now. I am setting up a PledgeMusic campaign this week so people can pre order and it will help pay for production as I want to employ strings, etc. Please spread the word!"

Med andra ord börjar det bli dags att hålla utkik på pledgemusic.com

Det är tio år sedan Maria McKees senaste skiva, Late December. Därefter har vi endast fått två stycken soundtrackalbum som hon och maken Jim Akin samarbetat kring, After The Triumph of Your Birth (2012) och The Ocean of Helena Lee (2015). Ärligt talat inga musikaliska avtryck som stannade kvar i mitt minne...

PS: Bara några timmar efter att jag publicerade detta inlägg tog Maria McKee oroväckande nog bort det Instagraminlägg där hon skrev om det nya albumet och PledgeMusic-kampanjen. Det kanske inte betyder ändrade planer, men känns ändå inte helt bra. DS

fredag 7 juli 2017

Höstens releaser börjar droppa in



Lagom till högsommar börjar allt fler artister avisera sina höstreleaser.

Billy Bragg har inte aviserat något nytt album, men han kommer att släppa ett antal låtar framöver. Han har inte specificerat exakt hur många låtar eller när, men det första bidraget har kommit. Låten heter Sleep of Reason och finns bland annat via Spotify - följ denna länk.

Att Gary Numans nya skiva heter Savage (Songs from a Broken World) var känt sedan tidigare. Nu har vi fått ett releasedatum - 15 september - och första smakprovet, My Name Is Ruin - lyssna här.

Aimee Manns gamle partner i The Both, Ted Leo, släpper också en ny skiva, 8 september. Skivan heter The Hanged Man och är Leos första sedan 2010. (The Both släppte sin skiva 2014). Här kan du lyssna på första smakprovet, You're Like Me.

Ringo Starr fyller 77 år i dag - grattis! 15 september släpper han sin nya skiva Give More Love. Som vanligt har han lyckats samla ett gäng stjärnor på skivan, mest notabelt hans förre Beatleskompis Paul McCartney.

måndag 3 juli 2017

Tiotalets tio bästa skivor så här långt

Det här urvalet var svårare än jag trodde - jag har minst tio ytterligare som jag EGENTLIGEN skulle vilja ha in på listan, se shortlisten i inlägget nedan - men dessa tio skivor rankar jag som de bästa hittills under tiotalet. 



Lupercalia, Patrick Wolf (2011)
Talangfulle Patrick Wolf har inte släppt en skiva med nytt material sedan denna kom ut för sex år sedan. (Däremot har han släppt skivan Sundark & Riverlight, med nyinspelningar av gamla låtar.) Lupercalia är hans utan tvekan mest kommersiella album, och också hans bästa. En popskiva för tiotalet.




Codependents, Scott Miller & Rayna Gellert (2012)
Enda nackdelen med detta Miller/Gellert-samarbete är att det bara är en femlåtars EP. Millers finurliga låtar och Gellerts fiol skapar musik som vi bara borde få höra mer av. Inte precis traditionell country, inte outlaw-Americana, utan en egen trivsam liten nisch. Som tur är samarbetar de fortfarande, närmast på Millers kommande album Ladies Auxiliary, som släpps 28 juli.




Maraton, Alina Devecerski (2012)
Devecerskis debutalbum var en härlig blandning av uppkäftig dunkande nutida popmusik och vemodiga ballader. Kanske är det balladerna som är allra bäst, som Det e dark nu eller Krigar precis som du. Men nog är även upptemporökare som Facka ur eller Ikväll skiter jag i allt också kul. 




Aftershock, Motörhead (2013)
Kanske Motörheads bästa skiva, lite otippat så sent i karriären. En skiva som Overkill (1979) har kanske högre enskilda toppar, men högre lägstanivå har Motörhead nog aldrig presterat än på Aftershock. Extra poäng till producenten Cameron Webb som åstadkommer den perfekta dynamiken i soundet, och blandar upp med två ballader mitt i allt vanligt Motörhead-ös. 




Cellomusik, Aina Myrstener Cello (2014)
Alla svenskar som spelar stråkinstrument utan att spela klassiskt, har naturligtvis en skuld på ett eller annat sätt till Fläskkvartetten. Gissningsvis har även Aina Myrstener Cello lyssnat på dem. Men Myrstener Cello har också ett mycket särpräglat uttryck, och hon skapar definitivt sin egen nisch i svensk populärmusik. 




Pretend, Seinabo Sey (2015)
Jag vet inte hur pass väl Seinabo Sey lyckats med sin internationella karriär, men med det låtmaterial som finns på Pretend så borde hon välta hitlistor över hela världen. Och rösten! Den här skivan är nästan löjligt perfekt. Uppföljaren är efterlängtad (kommer senare i år?). 




Sometimes I Sit And Think, And Sometimes I Just Sit, Courtney Barnett (2015)
Har rocken en framtid? Ja, den har väl det. Ett framtidsnamn är australiensiska Courtney Barnett som låter som om hon är uppfödd på en blandad diet med Nirvana och Bob Dylan. Redan på sin första riktiga fullängdare så utklassar hon alla konkurrenter. 




The Epic, Kamasi Washington (2015)
Har jazzen en framtid? Alla kanske trodde att jazzen bara handlar om att återskapa 30-talet eller 50-talet? Kamasi Washington kastar med sin trippelskiva The Epic jazzen rakt in i nutiden. Ett monumentalt verk på många sätt. 



Case/Lang/Veirs, Case/Lang/Veirs (2016)
Neko Case, K.D. Lang och Laura Veirs återupplivar supergruppen och visar att 1+1+1 faktiskt blir mer än tre. Jag är ju svag för Case och Veirs, men har inte fattat storheten hos K.D. Lang. Men i det här sammanhanget passar hon in perfekt. 




Let Them Eat Chaos, Kate Tempest (2016)
Kate Tempests blandning av spoken word-poesi och hiphop är den mest nutida musiken du kan hitta. Paradoxalt nog säkert ett album som kommer överleva in i kommande decennier. Soundtracket som beskriver klassklyftornas Storbritannien, mitt i Brexit-tidsåldern.

söndag 2 juli 2017

10-talets klassiker

Här om dagen kom jag på mig att fundera på om det görs några klassiska skivor längre. Vi vet att 60-talet har sina klassiker, 70-talet också, 80-talet. Till och med 90-talet och, möjligtvis, även 00-talet. 


Men gällande decennium då? Har 10-talet producerat några skivor som vi kommer att lyssna på fortfarande om 30, 40, 50 år, förutsatt att inte den globala uppvärmningen och/eller Trumps kommande kärnvapenkrig med Ryssland/Kina/Nordkorea dödat oss alla?

Jag gjorde en rask shortlist, som jag trimmade ned till en ännu kortare shortlist - men som fortfarande är ganska lång, och då såg den ut så här:

En kvinna under påverkan, Kajsa Grytt (2011)
Lupercalia, Patrick Wolf (2011)
A Different Kind of Truth, Van Halen (2012)
Codependents, Scott Miller & Rayna Gellert (2012)
La Futura, ZZ Top (2012)
Life Is People, Bill Fay (2012)
Maraton, Alina Devecerski (2012)
Scrappy Happiness, Joel Plaskett (2012)
The Vermillion Border, Viv Albertine (2012)
When I'm President, Ian Hunter (2012)
Aftershock, Motörhead (2013)
Division Street, Harper Simon (2013)
Nepenthe, Julianna Barwick (2013)
Warp & Weft, Laura Veirs (2013)
Cellomusik, Aina Myrstener Cello (2014)
Hens Majestät AK von Malmborg, AK von Malmborg (2014)
The Both, The Both (2014)
At Least for Now, Benjamin Clementine (2015)
Pretend, Seinabo Sey (2015)
Sometimes I Sit And Think, And Sometimes I Just Sit, Courtney Barnett (2015)
The Epic, Kamasi Washington (2015)
Abbath, Abbath (2016)
Case/Lang/Veirs, Case/Lang/Veirs (2016)
Give A Glimpse of What Yer Not, Dinosaur Jr. (2016)
Let Them Eat Chaos, Kate Tempest (2016)
Så unga, Alice B (2016)

I ett kommande blogginlägg ska jag försöka trimma ned listan till de tio bästa skivorna så här långt under 10-talet. Jag kan inte garantera att det inte kommer in någon skiva från vänster som jag hade glömt bort när jag gjorde listan ovan.

fredag 30 juni 2017

Lilly Hiatt släpper tredje skivan



Lilly Hiatt släpper sin tredje skiva, Trinity Lane, 25 augusti.

Första smakprovet, titelspåret ovan, låter lovande.

Och ja, hon är dotter till John Hiatt.

torsdag 29 juni 2017

Benjamin Clementine följer upp debuten


Benjamin Clementine debuterade med den extraordinära skivan At Least for Now 2015. För debuten vann han bland annat det prestigefyllda Mercurypriset.

15 september kommer uppföljare, I Tell A Fly. Det är ingen avundsvärd sits att behöva följa upp en så speciell skiva som At Least for Now. Många artister har drabbats av skrivkramp eller värre när de ska följa upp en hyllad debut.

I Tell A Fly kan förbeställas redan nu, via Itunes får du två spår redan nu - God Save The Jungle och Phantom of Aleppoville.

onsdag 28 juni 2017

Detaljer klara om The Waterboys nya album


Som jag tidigare nämnt här på bloggen så släpper The Waterboys albumet Out of All This Blue i september.

Nu är det klart att releasedatum är 8 september och omslaget ser ut som ovan.

Dubbelalbumet får hela 23 låtar och en deluxeversion har dessutom en tredje, extra skiva.

Så här säger Mike Scott om skivan:

"Out of All This Blue is 2/3 love and romance, 1/3 stories and observations. I knew from the beginning I wanted to make a double album, and lucky for me - and I hope the listener - the songs just kept coming, and in pop colours."

tisdag 27 juni 2017

Chris Rea släpper nytt


Chris Rea är inget namn vi hör särskilt ofta längre. Jag har alltid haft sympati för honom, trots att spelningen på Konserthuset i slutet av 80-talet är den tråkigaste konsert jag varit på.

Likväl så har Rea åstadkommit ett antal fina låtar under sin karriär, varav några kan betraktas som klassiker; Road To Hell, Fool If You Think It's Over, Driving Home for Christmas, Let's Dance, Josephine, Stainsby Girls, I Can Hear Your Heartbeat...

29 september släpper Chris Rea sitt 26:e album, Road Songs for Lovers. Om du förbeställer så får du låten Road Ahead redan nu.

söndag 25 juni 2017

Hamell On Trial släpper nya skivor



Den alltid oberäknelige Ed Hamell som uppträder under namnet Hamell On Trial återkommer i skivformat 11 augusti. Faktiskt med två skivor på en gång.

Hamell släpper dels studioalbumet Tackle Box och dels liveskivan Big Mouth Strikes Again.

Det känns följdriktigt, eftersom Ed Hamells verkliga storhet är liveframträdanden. Som bekant är han närmast en blandning mellan musiker, ståuppkomiker och spoken word-artist.

Både Tackle Box och Big Mouth Strikes Again går att förbeställa redan nu, och då får du ett spår från vardera skivan redan nu. Låten SAFE, från Tackle Box, kan du höra ovan.

lördag 24 juni 2017

Willie Nile sjunger Bob Dylan


Behöver världen ännu en coverskiva med Bob Dylan-låtar? Ja, den gör väl det, eftersom Willie Nile precis gett ut en sådan.

Kommer jag lyssna på skivan fler än 2-3 gånger? Knappast.

Redan på 60-talet var coverindustrin kring Dylan enorm. Alla gjorde covers på Dylans låtar och några lyckades bygga hela karriärer på det. Då uppstod också frasen "Nobody sings Dylan like Dylan", och det är en devis som jag håller fast vid.

Jag tycker det är skillnad när en svensk artist, som t ex Mikael Wiehe, gör översättningar och tolkningar av Dylan. Sakta lägger båten ut från land har nästan lika hög verkshöjd som It's All Over Now, Baby Blue.

Men när Willie Nile tar tio av de mest söndertröskade Dylanlåtarna och gör en skiva? Nä, jag tycker inte han tillför något som vi inte redan visste. Nile får dock ett pluspoäng med sig - han spelar in Abandoned Love, en av de låtarna som skulle ha funnits med på albumet Desire men som inte gavs ut förrän 1985, på samlingsboxen Biograph. Det var i alla fall ett oväntat val.

torsdag 22 juni 2017

Randy Newman intervjuas om nya skivan



Som bekant så släpper Randy Newman sitt nya album Dark Matter 4 augusti.

Nu har Lauren Laverne på BBC gjort en trevlig intervju med honom. Lyssna ovan.

Halvårsrapport


I rapporten för första kvartalet slog jag ett slag för Courtney Marie Andrews, Alejandro Escovedo, Aimee Mann, Ossler och Slowgold.

Från andra kvartalet tycker jag vi kan uppmärksamma:

Whiteout Conditions, The New Pornographers
I väntan på Neko Case nya skiva så får vi nöja oss med hennes bidrag på denna skiva, som kanske inte är något att skriva hem om i sin helhet men inledande Play Money är värd hela albumslanten.

Beekeeper, Steve Wickham
The Waterboys-violinisten Steve Wickham har fått ihop ett i ordets rätta bemärkelse eklektiskt album med en rad stilar, sångare och arrangemang. Första halvårets stora positiva överraskning.

The Order of Time, Valerie June
En skiva som formellt kom redan första kvartalet, men som jag upptäckte först nu. Bästa bakgrundsmusiken, behaglig och inte alltför störande.

Diversions Vol. 4: The Songs and Poems of Molly Drake, The Unthanks
Nick Drakes mammas musik och poem i nyinspelningar av The Unthanks. Med poesiinläsning av Molly Drakes dotter Gabriella Drake.

Tomorrow Forever, Matthew Sweet
Ta i trä, men Matthew Sweet verkar äntligen ha gjort den där comebackskivan som biter, efter decennier av misslyckade försök. Naturligtvis inte samma sprakande energi som på mästerverken från 90-talet, men ändå ett väldigt bra album.

måndag 19 juni 2017

Scott Miller släpper ÄNTLIGEN nytt album


Glädjande nyheter i dag; Scott Miller släpper äntligen uppföljare till det storartade albumet Big Big World, som kom ut för fyra år sedan.

"I was going to call this record 'Thalia & Melpomene´ after the two Greek muses (think of the happy/sad theatre mask faces) since these songs are a mixture of comedy and tragedy, but my manager said, "Okay. Call your record THAT and I quit!", skriver Scott Miller på Pledge Music-sidan.

Titeln blev i stället Ladies Auxiliary, eftersom hans band numera består enbart av kvinnor, exempelvis den storartade violinisten Rayna Gellert.

På Pledge Music kan ni höra ett smakprov av låten Epic Love. Låter sinnesjukt bra.

lördag 17 juni 2017

Väl avvägd blandning av Steve Earle


Steve Earle är som bäst när han blandar sina ingredienser i lagom doser. Inte för mycket brötig bluesrock. Inte för mycket tradiga akustiska ballader. Inte för mycket experimenterande med hiphoprytmer.

På nya skivan So You Wannabe An Outlaw har han en väl avvägd blandning och landar i ungefär samma mix som I Feel Alright eller The Low Highway.

Vi får t ex The Girl On The Mountain, en fin ballad i samma stil som flera av hans allra bästa låtar (Goodbye, Over Yonder (Jonathan's Song), Ft. Worth Blues). Och vi får If Mama Coulda Seen Me, som är Earle enligt standard 1A, men likväl svår att motstå, i sitt enkla gung.

Det återstår att se exakt hur högkaratig denna Earleblandning är, men det låter lovande. Jag tycker dock att han också borde inkluderat Mississippi It's Time, singeln som släpptes för två år sedan med uppmaningen att Mississippi skulle ta ned sydstatsflaggan. Den hade varit värd att höra hemma på ett album.

torsdag 15 juni 2017

Ny låt av Stevie Nicks



Medan resten av Fleetwood Mac varit upptagna med att spela in den Lindsey Buckingham- och Christine McVie-frontade skivan som släpptes förra fredagen, så har Stevie Nicks ägnat sig åt sologrejor.

Hon har turnerat och nu också släppt en ny låt, Your Hand I Will Never Let Go, som är en del av soundtracket till filmen The Book of Henry, vars huvudroll spelas, som ni ser ovan, av Naomi Watts.

söndag 11 juni 2017

Jag säger emot mig själv


Nu ska jag säga emot mig själv. I inlägget nedan rackar jag ned på samarbetsalbum, med anledning av den kommande skivan med Courtney Barnett och Kurt Vile.

Nu ska jag erkänna att jag är lite nyfiken på en annan samarbetsskiva. Steve Earles förra fru Allison Moorer och Shelby Lynne - som ett kort tag kring millennieskiftet sågs som ett blivande stort namn - har gjort en skiva tillsammans. Och, ja - de är systrar, ska kanske tilläggas.

Varken Moorer eller Lynne har fått det där stora genombrottet. De brukar få välvilliga recensioner, men inga större framgångar.

Det är väl därför jag är nyfiken, TROTS att skivan nästan enbart består av covers - ett enda original bland de tio låtarna. Ibland lyckas ju underdogs mot alla odds. Det är lite den stämningen som gäller när skivan Not Dark Yet släpps 18 augusti.

lördag 10 juni 2017

Courtney Barnett släpper album med Kurt Vile


Jag ska inte döma ut detta i förväg, men samarbetsalbum blir otroligt sällan lyckade. Minns ni Steve Earles och Shawn Colvins album här om året? Nej, knappt, eller hur? Eller Mark Knopflers samarbete med Emmylou Harris? Okej, jag glömmer säkert väl fungerande samarbeten, men ändå...

Därför är jag lite syrak över att Courtney Barnett ska släppa en skiva med Kurt Vile i stället för att göra en egen.

Nu ska de turnera ihop i USA och Kanada, och det nya albumet kommer "senare i år". En skiva som spelades in på åtta dagar, men utspritt över 15 månader.

fredag 9 juni 2017

Aina Myrstener Cellos remix-EP släpps i dag


I dag släpps Aina Myrstener Cellos EP med fem remixer. Själva EP:n är vinyl, men du får digitala filer från skivbolaget också, om du inte äger en vinylspelare...

Om jag är kritisk så hade jag kanske önskat remixer av fler låtar, snarare än att Oriens och Upp ur sprickan får två olika remixer vardera. Den tredje låten som remixas är Nyckel. Samtliga låtar är ursprungligen från Myrstener Cellos andra album, Cellomusik II.

Beställ EP:n här.

tisdag 6 juni 2017

Gogol Bordello är tillbaka



Gogol Bordello släpper sin första skiva på fyra år den 25 augusti.

Seekers and Finders heter skivan och kan förbeställas via denna länk.

Vid förbeställning får du tillgång till den trevliga dängan Saboteur Blues omedelbart. Eller så kan du höra den ovan.

måndag 5 juni 2017

Thåström är Thåström


Thåström har döpt sitt nya album till Centralmassivet. Det är förvisso förvånande att han inte döpte skivan till något tyskt.

Skivan släpps 29 september.

söndag 4 juni 2017

Karbonkopia av gammalt Floydmaterial


När Roger Waters lämnade Pink Floyd efter att i princip gjort bandet till kompband för en solokarriär, så var det ett logiskt steg. Pink Floyd visade sig dock ha större livskraft än man kunnat ana.

Och Waters solokarriär gick... så där. Han hade dock ett trick som alltid gick att utföra, att återigen spela The Wall. Vilket han gjort i flera omgångar under de senaste decennierna.

Nu när Roger Waters gör skivcomeback, 25 år efter senaste rocksoloalbumet, så låter det som om han grävt fram gamla Pink Floyd-demos som lika gärna hade kunnat finnas på Animals, The Wall eller The Final Cut.

Efter bara några dagars lyssnande på Is This The Life We Really Want är det svårt att veta om något mer originellt kommer att utkristallisera sig, eller om detta bara är bleka kopior av gamla bravader.

lördag 3 juni 2017

Ett andningshål i rocköknen


Medan violinisten Steve Wickhams radarpartner i The Waterboys, Mike Scott, verkar ha fastnat i tradig bluesrock, så är Wickham själv ett under av variation på skivan Beekeeper.

Wickhams solokarriär på skiva är sparsam. Debuten Geronimo kom 2004 och nu tidigare i våras kom Beekeeper.

Det är en luftig, fin samling låtar med allt från irländsk folkmusik till vackra ballader och även småpoppiga tongångar.

Först tyckte jag skivan kändes som en spretig, ofokuserad bagatell. Men efter att ha haft den som soundtrack på en kortare resa och då lyssnat igenom den ett tiotal gånger så insåg jag storheten. Wickham har förmågan att, i denna syntetiska tid, få musiken att kännas verklig, levande. Det kan bara en riktig spelman göra.

När vi summerar 2017 kan detta vara den stora överraskningen på tio-i-topp-listan.

söndag 28 maj 2017

Lovande debut


Ibland räcker det att en artist ligger på ett visst skivbolag för att du ska bli intresserad.

Det gällde väl i och för sig mer förut - när du kunde kolla upp någon bara för att de gavs ut av 4AD eller Rough Trade.

Jade Jackson ges ut av Anti Records, samma bolag som ger ut Neko Case. Så jag kollade upp hennes debutalbum Gilded, som gavs ut tidigare i år.

Småtrevligt, även om grundtipset kanske är att Jacksons karriär inte kommer att välta världen.