onsdag 16 januari 2019

Lindi Ortega släpper Liberty-variant


Fjolårets album, Liberty, med Lindi Ortega var bra. Ett sådant album som tar tid att komma in i, och som inte är helt lätt ens när du har lyssnat ett antal gånger.

Skivan var ambitiös och ett brott med den jämförelsevis lättillgängliga stil Ortega haft tidigare.

25 januari släpper hon Liberty: Piano Songbook - en instrumental version av skivan som innehåller 12 av 15 låtar från originalalbumet.

Tidigare har hon dessutom släppt en EP - Liberty: The Parkhill Sessions, med tre omarrangerade låtar från skivan.

Allt detta uppenbarligen ett tecken på att Lindi Ortega själv är väldigt nöjd med skivan.

lördag 12 januari 2019

Grattis Gessle - firar med ny skiva


I dag fyller Per Gessle 60 år - grattis!

Jag hyser en stor beundran för Gessle, men det betyder inte att jag lyssnar särskilt ofta eller mycket på hans musik. Gyllene Tider och Roxette har utan tvekan gjort kvalitativ pop, men det är ändå inte riktigt min kopp te.

Däremot är det svårt att inte imponeras av idérikedomen och produktiviteten hos en popentusiast som Gessle. Han är uppenbarligen helt besjälad av musiken.

Födelsedagen innebär också skivsläpp för senaste projektet, Mono Mind. Det är ett något krystat upplägg där Gessle först nu avslöjar att han ligger bakom.

Mono Mind har fram till nu sagts vara ett band med fyra - fiktiva - karaktärer. Men i själva verket är det Gessle och hans team Christoffer Lundquist, Clarence Öfwerman och Helena Josefsson som utgör kärntruppen.

Mono Mind har uppenbarligen rönt vissa listframgångar med tidigare släppta singlar. Albumet låter som väldigt mycket annan listpop i dag. För mig är det rätt anonymt, plastigt och blippigt och bloppigt, men återigen - det är svårt att inte beundra Per Gessles initiativkraft.

fredag 11 januari 2019

Ryan Adams är tillbaka



Big Colors är det första av tre (!) kommande album från Ryan Adams.

Doylestown Girl är första smakprovet, som har nått oss via radiostationen WXPN. Det låter mycket bra, får jag säga.

Doylestown är en stad i Pennsylvania.

Big Colors kommer att släppas 19 april. Andra skivan har namnet Wednesdays. Något exakt releasedatum för den andra och tredje skivan har jag ännu inte sett.

onsdag 9 januari 2019

Steve Earle hedrar Guy Clark på ny skiva



1974 fick Steve Earle sitt första stora gig - som basist i Guy Clarks band i Nashville.

Nu hedrar Steve Earle & The Dukes Guy Clark genom att släppa skivan Guy - 16 spår av mannen själv

Första smakprovet kan höras ovan. Och plötsligt förstår man varifrån Steve Earle fick inspirationen till Ft. Worth Blues!

Skivan släpps 29 mars.

lördag 5 januari 2019

Ramel gör comeback


Mikael Ramel har gett ut skivor sedan 70-talet, men under de senaste decennierna väldigt sporadiskt.

Om jag räknar rätt är kommande skivan I huvet på varann hans nionde studioskiva i eget namn, och den första sedan Vilken skillnad som kom ut för 14 år sedan.

Själv har jag lyssnat en del på 70-talsskivorna, men ska jag vara ärlig så måste jag svara Små partiklar i min Pernod, om någon säger "Nämn en låt av Mikael Ramel". Och det är ju som bekant en cover på No Particular Place To Go... Så, nej, jag har inte jättebra koll.

Skälet till att jag nu blev nyfiken är att Ramel även ska spela live, till exempel på Fasching 4 april, och då har med sig ett jättebra band bestående av Kenny Håkansson, gitarr, Göran Lagerberg, bas, Mats Öberg, keyboard, och Benna Sörman, trummor.

Nya skivan, I huvet på varann, släpps 18 januari.

torsdag 3 januari 2019

Francis Rossi går vidare


Francis Rossi håller än så länge Status Quo vid liv (bandet ska turnera även 2019), trots att andre gitarristen Rick Parfitt dog på julafton 2016.

Men Rossi verkar också planera för ett liv utan Quo. 15 mars släpper han en skiva tillsammans med sångerskan och violinisten Hannah Rickard. Rickard fanns med när Status Quo gjorde sina Aquostic-spelningar.

Nu har de skrivit och spelat in We Talk Too Much, en skiva tydligen fylld av "countryduetter". Bara termen får mig att rysa. Men Rossi har alltid varit en sympatisk snubbe, så det är väl värt en lyssning.

tisdag 1 januari 2019

KSM3 släpper nytt material


På nyårsafton bekräftade KSM3s Facebook-sida att bandet kommer göra spelningar och dessutom spela in nyskrivet material.

KSM3 är Johan Johanssons och Peter "Ampull" Schölanders svar på att KSMB numera ägs (varumärket) av Micke Alonzo. Alonzo har hävdat att Johan Johansson snott låtskrivarrättigheter till låtar som bandet gjort gemensamt. Johan Johansson hävdar att KSMB lever på att, till stor del, spela låtar som han skrivit.

Det inbördeskriget verkar för tillfället vara nedlagt, men både KSM3 och KSMB kommer vara skivaktuella under 2019. KSMB med inspelade föreställningen En slemmig torsk, släpps 22 februari. Och KSM3 då som sagt med nyinspelat material.

lördag 29 december 2018

Mästerverk i skymundan


Under långsamma jul- och nyårshelgerna brukar jag ibland lyssna ikapp på skivor jag missat från det gångna året. 2018 har inte direkt bjudit på några skivor av det slaget.

Men i slutet av 2017 så kom en EP som jag inser att jag missat att puffa för här på bloggen. Basisten Colin Moulding och trummisen Terry Chambers från XTC har bildat duon TC&I.

EP:n Great Aspirations innehåller fyra låtar av samma toppklass som Colin Moulding brukade bjuda på inom ramen för XTC.

Moulding och Chambers har hunnit göra några konserter också, i hemstaden Swindon. Förhoppningsvis följer både ett helt album och fler konserter. Och nej, tyvärr är XTCs andre låtskrivare Andy Partridge inte intresserad av att ta upp tråden från XTC.

Skivan kan köpas via Pledge Music.

lördag 22 december 2018

Nytt släppdatum för Dan Hylander & Raj Montana Band


Dan Hylander & Raj Montana Band sköt upp släppet av nya skivan Indigo minst tre gånger under 2018.

Nu verkar det dock klart att skivan släpps 25 januari.

Därefter väntar en vårturné med start 13 april i Örebro. Stockholm, Göteborg, Malmö, Halmstad, Karlskrona och Borås får också besök.

torsdag 20 december 2018

Årets bästa skivor: 1. Kniven i hjärtat, Kajsa Grytt



Kajsa Grytt har gjort några av de bästa svenska skivorna genom tiderna; Kajsa & Malenas Historier från en väg samt hennes egen En kvinna under påverkan

Kniven i hjärtat är hennes tredje bidrag till svenska rockmusikens kanon. Ett på många sätt imponerande album. Imponerande i att inte vilja vara varken glättigt eller särskilt tufft (även om Mina Girls kan sägas vara något av en kampsång). I stället - klyschvarning - snarare sårbart och eftertänksamt. 

Kniven i Hjärtat fick bitvis strålande recensioner, men jag misstänker att försäljningssiffrorna är blygsamma, tyvärr. Dels för att den potentiella publiken inte längre köper skivor, dels för att mediaexponeringen som Grytt fått i år inte handlat tillräckligt mycket om musiken och skivan.

Kanske finast på hela skivan är en sång vi hört tidigare, i de s.k. Dubious Sessions, nämligen Stockholm. I den förra inspelningen kompade Kajsa Grytt sig själv på gitarr (och någon ytterligare gitarrist?). Nu är det parhästen Malena Jönsson som spelar känsligt piano. Årets låt.

Årets bästa skivor: 4. Queer As Folk, Grace Petrie
Årets bästa skivor: 5. Kritstrecksränder och missiler, Docenterna
Årets bästa skivor: 6. Blueprint, Alice Bag
Årets bästa skivor: 7. Hell-On, Neko Case
Årets bästa skivor: 8. Forever Warriors/Forever United, Doro
Årets bästa skivor: 9. Linda Thomson Presents: My Mother Doesn't Know I'm On The Stage, Diverse artister
Årets bästa skivor: 10. Åska, 500 Mil

måndag 17 december 2018

Årets bästa skivor. 2. Loner, Caroline Rose


Caroline Rose har skolat om sig från sansad Americanasångerska till excentrisk altpoppare. Och det är inte säkert att hennes identitet kvarstår till album nummer 3.

Utan jämförelser i övrigt kan vi ana en rollbytare av det slag som till och från dyker upp inom populärmusiken.

Och förflyttningen mellan album ett och album två är imponerande. Det var absolut inget fel på första skivan I Will Not Be Afraid, men den stack heller inte ut. Det lät som vilken generisk Americanaskiva som helst. Loner är någonting helt annat.

Vi får knivskarpa poprefränger, eftertänksamma ballader och rockabillydängor. Allt baserat i den halvnippriga persona som Caroline Rose skapat - komplett med röd träningsoverall och förmågan att smälta in i och skildra alla möjliga miljöer. Inte för inte är video ett medium som passar Rose utmärkt - på Youtube hittar du videor till Jeannie Becomes A Mom, Bikini, Money och Soul No. 5.

Känslan är att Caroline Rose bara börjat hitta alla möjliga idéer till låtar, videor och berättelser. Förväntningarna är skyhöga inför fortsättningen.

Årets bästa skivor: 3. Run With The Pack, Issa
Årets bästa skivor: 4. Queer As Folk, Grace Petrie
Årets bästa skivor: 5. Kritstrecksränder och missiler, Docenterna
Årets bästa skivor: 6. Blueprint, Alice Bag
Årets bästa skivor: 7. Hell-On, Neko Case
Årets bästa skivor: 8. Forever Warriors/Forever United, Doro
Årets bästa skivor: 9. Linda Thomson Presents: My Mother Doesn't Know I'm On The Stage, Diverse artister
Årets bästa skivor: 10. Åska, 500 Mil

söndag 16 december 2018

Årets bästa skivor: 3. Run With The Pack, Issa


När jag blev musikintresserad så delade jag upp musiken i två kategorier - rolig musik och tråkig musik. (Jag var inte så raffinerad på den tiden.)

Rolig musik - det här var 70-tal - var pop, hårdrock, ibland disco. Ibland punk. Tråkig musik var allvarsamma trubadurer som sjöng om politik, svår jazz eller funk, symfonirock, visor...

Skälet till att jag tänker tillbaka på detta är att även 2018 innehåller en mängd tråkig musik. Artister som gör det för svårt för sig, som knappt verkar gilla musik men som fastnat i det som ett yrke. Hur ofta hör vi renodlad spelglädje på de skivor som ges ut nu för tiden? Nästan aldrig.

Issa Oversveens radiovänliga hårdrock är däremot rolig musik. Refränger, melodikrokar, lagom bombastiska arrangemang och en sångerska som vet hur man använder en tonartshöjning.

Hela skivan, Run With The Pack, är bra, men Talk To Your Heart och Bittersweet höjer sig över mängden. Riktiga powerballader som borde kunna vara radiofavoriter.

Nu hoppas jag bara att Issa kommer till Sverige på turné. Det vore en triumf för rolig musik.

Årets bästa skivor: 4. Queer As Folk, Grace Petrie
Årets bästa skivor: 5. Kritstrecksränder och missiler, Docenterna
Årets bästa skivor: 6. Blueprint, Alice Bag
Årets bästa skivor: 7. Hell-On, Neko Case
Årets bästa skivor: 8. Forever Warriors/Forever United, Doro
Årets bästa skivor: 9. Linda Thomson Presents: My Mother Doesn't Know I'm On The Stage, Diverse artister
Årets bästa skivor: 10. Åska, 500 Mil


lördag 15 december 2018

Årets bästa skivor: 4. Queer As Folk, Grace Petrie


Queer As Folk är Grace Petries åttonde studioalbum och precis som Billy Bragg, som hon samarbetat med och ofta liknas vid, så har hon förfinat sitt uttryck från "arg protestsångare med gitarr" till mer finstämda, välarrangerade tongångar.

Men alla som gillar sånger som har lite ilska i sig, riktad mot både Thatcher och Blair (David Cameron och Theresa May är uppenbarligen för bleka figurer för att skriva protestsånger om) får sitt lystmäte via den här skivan.

Petrie är inte bara protest, utan även kärlekssånger får plats. Den finaste på den här skivan heter Beeswing, om en flicka "so fine, that a breath of wind might blow her away".

Arrangemangen är i princip uteslutande akustiska, men ändå med driv och kraft i t ex Tom Paine's Bones eller Farewell To Welfare.

Grace Petrie är bara 31 år och har förhoppningsvis en lång karriär ännu framför sig.

Årets bästa skivor: 5. Kritstrecksränder och missiler, Docenterna
Årets bästa skivor: 6. Blueprint, Alice Bag
Årets bästa skivor: 7. Hell-On, Neko Case
Årets bästa skivor: 8. Forever Warriors/Forever United, Doro
Årets bästa skivor: 9. Linda Thomson Presents: My Mother Doesn't Know I'm On The Stage, Diverse artister
Årets bästa skivor: 10. Åska, 500 Mil

torsdag 13 december 2018

30 år efter Tre Backar...



Sh! och John Lenin spelade mycket tillsammans när det begav sig, andra halvan av 80-talet. Tre Backar var ofta svettig, ölindränkt spelplats. 

Naturligtvis handlar det om nostalgi när banden 30 år senare ställer sig på samma scen igen. En bunt 60-åringar på scen och samma ålder, i stort sett, på publiken. Med undantaget att Sh! sannolikt har sina barn i publiken också.

Nostalgi betyder dock inte att musiken är dålig.

Arrangörerna - eller om det är banden själva som bestämt - har gjort misstaget att sätta Sh! före John Lenin. Så när Johan Johansson släntrar in på scenen så är det betydligt glesare på Nalen Klubb än när Staffan Hellstrand, relativt triumfatoriskt, avslutat Sh!s konsert med Mitt i.

John Lenin öser på. Mindre finstämt och repeterat än Sh! men definitivt med lika mycket energi.

Det går inte att komma ifrån den naturkraft som är Johan Johansson och John Lenin kanske faktiskt är den bästa, mest stabila bandkonstellation han haft (eftersom KSMB var en relativt volatil skapelse).

Svagheten med nostalgi är att det förmodligen räcker med att "se om" Sh! och John Lenin en gång.

tisdag 11 december 2018

Årets bästa skivor: 5. Kritstrecksränder och missiler, Docenterna


Det finns ett fåtal svenska artister och band som borde K-märkas för sin särprägel. Docenterna är ett av de banden.

Visst kom de fram i kölvattnet av punk och new wave, men de har alltid haft sin egen stil. De flesta svenska artister kan man säga att de låter som (valfri utländsk artist/band). Det går faktiskt inte riktigt med Docenterna. De låter som sig själva.

En annan sak, är att Docenterna, inte ens när de var unga slynglar, föll för de värsta rockklyschorna i texterna. I stället hade de alltid en egen vinkel på livet, kärleken, döden och samhällsutvecklingen. "Här kommer hon, som inte förstör sin kropp med sport", inleds en av låtarna på nya skivan. Ja, ni förstår.

De har inte heller haft någon formsvacka. Inte vad jag kan påminna mig. Skivorna är antingen bra eller mycket bra. Rakt igenom hela katalogen.

Så gäller också för årets Kritstrecksränder och missiler, första albumet på sju år. Det enda negativa är att nu kan det mycket väl dröja fem eller sju år till nästa album.

Årets bästa skivor: 6. Blueprint, Alice Bag
Årets bästa skivor: 7. Hell-On, Neko Case
Årets bästa skivor: 8. Forever Warriors/Forever United, Doro
Årets bästa skivor: 9. Linda Thomson Presents: My Mother Doesn't Know I'm On The Stage, Diverse artister
Årets bästa skivor: 10. Åska, 500 Mil

söndag 9 december 2018

Årets bästa skivor: 6. Blueprint, Alice Bag


Alice Bag har en tvådelad karriär. Dels punktiden i Los Angeles med sitt band The Bags, i slutet av 70- och början av 80-talet.

Dels solokarriären som bara har några år på nacken. Solodebuten kom så sent som 2016. Ett andra album släpptes i begränsad upplaga i fjol och i år kom tredje skivan, Blueprint.

Bags styrka är att hon lyckas kombinera lite av energin från punken med melodiös rock. Sammantaget är Blueprint en mer radiovänlig skiva än man kan tro av det trista omslaget.

77 är ett av nyckelspåren, om hur kvinnor tjänar 77 cent på dollarn, jämfört med män. Det är också det klart punkigaste spåret på skivan. Andra låtar påminner mer om livlig pop, t ex Turn It Up och titelspåret.

En klart oväntad höjdare från skivåret.

Årets bästa skivor: 7. Hell-On, Neko Case
Årets bästa skivor: 8. Forever Warriors/Forever United, Doro
Årets bästa skivor: 9. Linda Thomson Presents: My Mother Doesn't Know I'm On The Stage, Diverse artister
Årets bästa skivor: 10. Åska, 500 Mil

lördag 8 december 2018

Årets bästa skivor: 7. Hell-On, Neko Case


Neko Case är oerhört produktiv, men det är inte alltid soloskivor hon producerar.

Sålunda har vi fått två skivor med The New Pornographers och en skiva med Case/Lang/Veirs sedan Neko Case senast gav ut en soloskiva, 2013.

Men oavsett så är Hell-On efterlängtad, och den håller samma höga ambitionsnivå och kvalitet som föregångaren The Worse Things Get, The Harder I Fight, The Harder I Fight, The More I Love You.

Faktum är att Neko Case höga kvalitetsnivå kan vara hennes största problem. Lite som Elvis Costello. Det blir så perfekt, så väl avvägt och så noga producerat att man som lyssnare letar efter misstag i stället för att till 100 procent njuta av musiken.

På scen är Neko Case rolig, avväpnande, sarkastisk. Lite av de glimtarna skulle jag gärna höra även på skiva. Nu blir resultatet absolut oklanderligt, men det skulle inte skada med en och annan chansning.

Årets bästa skivor: 8. Forever Warriors/Forever United, Doro
Årets bästa skivor: 9. Linda Thomson Presents: My Mother Doesn't Know I'm On The Stage, Diverse artister
Årets bästa skivor: 10. Åska, 500 Mil

torsdag 6 december 2018

Årets bästa skivor: 8. Forever Warriors/Forever United, Doro


Doro Pesch hade en sådan kreativ rusch att hon tänkte sig att släppa två skivor - en rockigare och en med mer tonvikt på ballader. Men sedan slogs skivorna ändå ihop och blev de 25 låtar vi får höra på Forever Warriors/Forever United.

Alla 25 låtarna är inte lika fantastiska, men ändå en stark uppvisning av mångsidighet.

Doro Pesch har själv berättat att Lemmys död påverkade henne starkt och stimulerat hennes kreativitet. Hon hyllar Lemmy genom att bland annat sjunga in Motörheads Lost In The Ozone och genom specialskrivna låten Living Life To The Fullest.

Heavy metal-konnässörer är inte alltid förtjusta i Doro Peschs lite för "lagom" musik, men jag tycker hon håller sig i traditionens mittfåra på ett väldigt bra sätt. Hon är inte för mjäkig och samtidigt inte ute och vinglar i genrens extrema utmarker.

Hon avslutar albumet med Metal Is My Alcohol, en lagom corny text som blandar tyska och engelska. "Es gibt nichts besseres auf der welt" - så sant som det är sagt.

Årets bästa skivor: 9. Linda Thomson Presents: My Mother Doesn't Know I'm On The Stage, Diverse artister
Årets bästa skivor: 10. Åska, 500 Mil

onsdag 5 december 2018

Årets bästa skivor: 9. Linda Thompson presents: My Mother Doesn't Know I'm On The Stage, Diverse artister


Linda Thompson är mest känd för sin karriär med (ex-)maken Richard Thompson och för sina soloskivor som One Clear Moment.

Musik som är en bit bort från de Music Hall-melodier som återfinns på My Mother Doesn't Know I'm On The Stage, årets mest överraskande skiva på den här tio-i-topp-listan. I alla fall för mig själv...

Min bild av Music Hall har alltid varit, musik som till nöds kan avnjutas i engelska kostymfilmer eller komediserier.

Men den här samlingen sånger som Linda Thompson åstadkommit med vänner som Colin Firth, Martha Wainwright, (sonen) Teddy Thompson, Cara Dillon och Justin Vivian Bond är vansinnigt charmig och mycket njutbar.

Inspelningarna är till allra största delen gjorda redan 2005. Varför en utgivning dröjt framgår inte av skivbolagets hemsida. Men det är glädjande att vi alla får höra entusiasmen hos Linda Thompson och hennes vänner.

Årets bästa skivor: 10. Åska, 500 Mil

tisdag 4 december 2018

Årets bästa skivor: 10. Åska, 500 Mil


Anna Charlotta Gunnarsson och Christel Valsinger i 500 Mil må se ut som en kvinnlig motsvarighet till The Proclaimers på sina promobilder, men deras musik bär mer släktskap med ett slags svensk pop som var stor i slutet på 80-talet och början på 90-talet.

Jag tänker på Pontus & Amerikanerna eller David Shutrick eller även Docenterna, i vissa stunder. Ganska snäll, finurlig pop med texter om alltifrån skoltiden till sexuella trakasserier. En typ av popmusik jag gillar och har saknat.

När 500 Mil är som bäst sitter pophookarna klockrent och vardagsskildringarna är som små noveller. Exempelvis Kalle jag har din jacka kvar eller Chokladmuffins, goda april 1981.

Det känns lite svajigare i balladerna, de bär inte alltid till 100 procent. Men så länge 500 Mil gör snärtig pop så är de lysande.

måndag 3 december 2018

När man talar om trollen


I ett inlägg här nedanför så skrev jag om albumen som aldrig kom - från Anja Bigrell och Jenny Lewis.

Nu har i varje fall Jenny Lewis meddelat att hennes album heter On The Line och släpps "i vår". Gäster på albumet är - ifall tidigare fakta stämmer - artister som bland andra Beck, Ryan Adams och Ringo Starr.

Samtidigt aviserar Lewis konsertdatum, dock tyvärr bara i USA än så länge.

söndag 2 december 2018

Årets bästa skivor - de som inte tog sig in på tio i topp


Det är paradoxalt, men jag tycker inte 2018 är något större musikår. Och ändå är det lite knöligt att välja ut tio album för tio i topp-listan.

Nu när jag sitter där med tio i topp så har jag ändå några skivor kvar jag gärna vill nämna helt kort, utan att för den skull hävda att de är några mästerverk.

Planningtorocks Powerhouse kommer säkert i backspegeln vara ett viktigt album för 2018, men än så länge har jag inte hunnit fastna för mer än enstaka låtar.

The Proclaimers album Angry Cyclist har inga jättetoppar, men tvillingarna Reid har en hög lägstanivå, även på detta album. Streets of Edinburgh är ingen Sunshine of Leith men ändå en fin ballad.

Neneh Cherrys Broken Politics saknar melodier, men bygger eftertänksamma stämningar. Som gjord för en höstpromenad.

Seinabo Seys andra skiva I'm A Dream har inte samma hitparad som hennes debutalbum, men är ändå högkvalitativt. I Owe You Nothing är bäst.

Alejandro Escovedo kunde ha varit lite hårdare i redigeringen med The Crossing, då hade han nog tagit sig in på topp tio. 17 låtar kunde bantats ned till, säg, 12.

Ulf Lundells Skisser - apropå redigering. 27 låtar. Akustisk gitarr. Jag kommer knappt ihåg en enda melodi på skivan, trots att jag ändå lyssnat på den i alla fall ett tiotal gånger under året. Men Lundells texter är alltid intressanta. Ge karln en riktig producent och tvinga honom att sålla.

onsdag 28 november 2018

Albumen som försvann



2018 är snart över och vi kan konstatera att vissa förväntade skivor aldrig dök upp.

Och då tänker jag inte på Bruce Springsteens nästa planerade soloalbum, där det känts ganska givet att 2018 ägnas åt Broadwayshowen (vars inspelning släpps 14 december).

Nej, jag tänker främst på Jenny Lewis och Anja Bigrell.

Redan i mitten av 2017 meddelades det att Kulturrådet beviljat bidrag till Anja Bigrells kommande skiva som då hade arbetsnamnet Till åren (Tonårssymfonier). Sedan skrev Bigrell själv på Facebook i somras ett Facebookinlägg som bland annat hade hashtaggarna #anjabigrell2 och #skivsläpp.

Men något album verkar inte vara i faggorna. Vi har dock fått singeln Grannen som du kan höra via videon ovan.

Jenny Lewis har i intervjuer sagt att nya skivan i princip är klar, t ex i denna artikel. Men i artikeln reflekterar hon också över det tveeggade i att spela nya låtar under konserter, när de ännu inte är släppta.

Kanske blev publikreaktionen dålig - någon ny skiva har vi ännu inte sett och inte heller något releasedatum för 2019.

tisdag 27 november 2018

Konsertbeskeden för 2019 börjar droppa in

Konsertåret 2019 börjar forma sig. I dag kom beskedet att Bob Dylan spelar på Globen 26 juni och på Scandinavium 28 juni.

I går kom besked om att Phil Collins tar sin Still Not Dead Yet Live-turné till Stockholm 12 juni. Spelplats meddelas 3 december. Tele2 Arena eller Friends Arena är väl de enda tänkbara. För jag tror inte Collins nöjer sig med Globen.

31 maj spelar The Smashing Pumpkins på Gröna Lund för första gången. Det är ett antal år sedan bandet var i Sverige.

Tidigare har vi fått besked om, bland annat, att Mark Knopfler spelar i Globen 11 juni och i Scandinavium 12 juni. Kiss avskedsturné End of the Road når Sweden Rock-festivalen 7 juni.

lördag 24 november 2018

Dom Dummaste släpper bok med CD


Kultbandet (ja, jag vet, slitet uttryck, men i det här fallet berättigat) Dom Dummaste har dött och återuppstått några gånger. 

Så sent som 2011 släppte de albumet Album - en skiva som dock tyvärr aldrig nådde samma höjder som 80-talsmaterialet. 

15 december kommer dock något nytt, nämligen en bok - en biografi om Dom Dummaste. Boken har också 2 CD-skivor med 44 låtar, inklusive en nyinspelad version av Jesu Kristi Hundra Krig, med originalsättningen Martin Rössel, Lars Cleveman, Anders Hernestam och Henrik Stawe.

Boken kan beställas via Dom Dummastes FB-sida eller köpas vid en boksignering 15 december.

torsdag 22 november 2018

Weezer släpper nytt album



1 mars släpper Weezer femte delen av bandets "färgalbum".

Nu har turen kommit till "Black Album" (skivorna heter ju egentligen bara "Weezer" men pga bakgrunderna har det blivit "Blue", "Green", "Red" och "White").

En första singel har också släppts, nämligen Zombie Bastards som kan höras ovan.

tisdag 20 november 2018

Cecilia Nordlund & Fullmånen från helvetet släpper album



Cecilia Nordlund & Fullmånen från helvetet släppte i fjol en EP med fem låtar.

28 november kommer debutalbumet, Åska & Blod.

Inför releasen har de samlat "röster" om albumet - "rösterna" verkar mest vara skrivna citat - och lagt ut dem på Youtube. Däribland Anja Bigrell, se ovan. Kajsa Grytt och Annika Norlin är andra som bidrar.

söndag 18 november 2018

The Police släpper rariteter


The Police hade en kort men intensiv karriär - fem album 1978-1983, sedan var det i praktiken slut.

Därefter har det naturligtvis kommit liveskivor, samlingsskivor och den obligatoriska liveåterföreningen för tio år sedan.

Men under de korta åren 1978-1983 blev det också en och annan singelbaksida och lösa spår som inte hamnade på albumen.

Dessa låtar släpps nu på Flexible Strategies, en skiva som finns tillgänglig på Spotify och dessutom är en del av samlingsboxen (vinyl) Every Move You Make: The Studio Recordings som släpptes i fredags.

Det är ännu oklart om Flexible Strategies släpps som separat vinyl, CD eller på Itunes.

lördag 17 november 2018

Fjärde singeln från Pablo Dylan



Det dröjer med besked om ett album, men Pablo Dylan fortsätter att släppa singlar.

Undone är årets fjärde singel efter Bells, Eye of The Storm och When We're All Free.

En antar ju att det dyker upp ett album efter en rad singlar, men dagens musikbransch kanske inte fungerar så längre.

fredag 16 november 2018

Abbath ska spela in andra skivan

Abbaths debutalbum kom 2016 och var en av årets bästa skivor.

Som bekant hade Abbath lösgjort sig från Immortal för att inleda en solokarriär eller kanske snarare starta ett nytt band med samma namn som honom själv.

Inspelningen av andra Abbathskivan börjar, enligt Blabbermouth, 3 december i Dub Studios i Kristiansand i Norge.

Så en release under 2019 känns ju sannolikt, även om något exakt datum ännu inte är satt.