torsdag 24 maj 2018

Galet från Madnessaxofonist


Jag har alltid varit något kluven till Madness. Visst, de har bitvis gjort briljant popmusik (speciellt någonstans där kring 1982-1985), men samtidigt har deras tokrolighet känts lite forcerad.

Nu släpper saxofonisten Lee "Kix" Thompson en "rockdocmockumentary" kallad One Man's Madness.

Den verkar - som förutsett - vara tokrolig. Se en tokrolig video på hans PledgeMusic-sida.

Till filmen släpps också ett soundtrack, som säkert är lika tokroligt det. Skivan släpps 1 juni.

söndag 20 maj 2018

Blues Pills-gitarrist gör solodebut



Franske Dorian Sorriaux är mest känd som gitarrist i Blues Pills.

29 juni släpper han sin solodebut, en EP med titeln Hungry Ghost. Ovan hittar du titellåten.

Jag vill inte döma ut materialet för tidigt, men nog är gnälliga ballader som ovan (där hans videoflickvän får äran att gå till tvättstugan) tristare än Blues Pills 60-talsrock?

lördag 19 maj 2018

Kluven inför Florence + The Machine



Att erkänna att jag har samtliga Florence + The Machines tre skivor och sannolikt kommer köpa den fjärde som kommer 29 juni känns lite skämmigt.

Jag vet inte varför. Kan det vara bandets kommersiella framgångar?

Kan det vara den här konstiga tendensen att vi alltid måste dra gränser mellan rätt och fel sorts musik? Fin och ful?

Eller är det Florence Welchs dramatiska (till och melodramatiska?) framtoning? Med den expressiva rösten? Klädseln? Scenframträdandet? (Herrejösses, hon är barfota. Hon gör små piruetter.)

Se videon ovan och få - om du är som jag - blandade känslor.

fredag 18 maj 2018

Goda livenyheter från The The - och kanske från Ulf Lundell


2 juni är det dags för årets mest efterlängtade konsert, The The gör livecomeback, på Münchenbryggeriet i Stockholm.

Rent tekniskt är det förstås Egeskov i Danmark som får den första spelningen, dagen innan, men vi kan väl låtsas att Stockholm är först ut? Matt Johnson har trots allt varit gift med en svenska och bott i landet.

I dag aviserade Matt Johnson vilka musiker han tar med sig - James Eller (bas), DC Collard (keyboards), Earl Harvin (trummor) samt Barrie Cadogan (gitarr). Det fanns ju dem som drömde om att Johnny Marr skulle ansluta, men det var hela tiden osannolikt eftersom han själv har en ny soloplatta på gång.

Och i kategorin livenyheter så har Ulf Lundell bett Thomas Johansson på Live Nation att anordna 10 spelningar i höst. Men blir de av? Nja, Lundell håller själv öppet för att spelningarna ställs in. De har ännu inte officiellt aviserats av Live Nation.

onsdag 16 maj 2018

Donald Fagen producerar igen



Tydligen har inte Donald Fagen haft något större producentuppdrag - om vi räknar bort hans egna skivor - sedan han producerade Steely Dan-kollegan Walter Beckers 11 Tracks of Whack 1994.

Nu har Fagen producerat Peter Mores skiva Beautiful Disrepair. Skivan släpps 29 juni.

Jag ska villigt erkänna att jag aldrig någonsin hört talas om Peter More. Han har tydligen spelat i bandet Oh Whitney, som jag inte heller hört talas om.

Första smakprovet - se ovan - låter dock tillräckligt intressant för att det ska vara värt att kolla upp.

Läs en kul artikel, från Rolling Stone, om samarbetet här!

söndag 13 maj 2018

Immortal ger oss ett smakprov



Norska Immortal släpper sin nya skiva 6 juli.

Ovan kan du se videon till titellåten Northern Chaos Gods.

lördag 12 maj 2018

Årets glada överraskning


2018 har varit fullt av album som är kompetenta men väldigt tråkiga. Om jag haft sömnproblem har jag kunnat bläddra igenom årets skivor i Itunes och somnat direkt.

Därför är det glädjande att Loner med Caroline Rose är pigg, uppfinningsrik och kul.

På föregångaren I Will Not Be Afraid befann sig Caroline Rose i något slags outlaw country-land, ett sceneri som på nya skivan känns väldigt avlägset.

Och i backspegeln kan man förstå resan, genom ett citat som Rose själv levererade till American Songwriter:

"I'm never going to consider myself an Americana artist, because eventually I'm going to bransch out and do other stuff."

Loner är det synthar och finurlig pop som gäller. Och väldigt mycket attityd. Som en vitamininjektion i ett dåligt skivår.

Videon nedan är ett bra exempel på Caroline Roses humor.

fredag 11 maj 2018

Indigo Girls släpper livealbum med symfoniorkester



Indigo Girls släpper en liveskiva med Colorado Symphony Orchestra 29 juni.

Ovan kan du höra smakprovet Galileo.

Bandet har varit något lite ställt åt sidan i och med att Emily Saliers släppt sin första soloskiva, Murmuration Nation, i fjol. Amy Ray spelar just nu in sin nya soloskiva som ska släppas under året.

Goda nyheter är också att Emily och Amy redan bokat studiotid, start i januari i London, för en ny Indigo Girls-skiva. Det blir bandets första studioskiva sedan 2015 års One Lost Day.

onsdag 9 maj 2018

Cecilia Thorngren debuterar


Cecilia Thorngren både skådespelar och sjunger. Nu ska hon strax släppa sitt debutalbum som fått namnet Svart Katt. Skivan kommer 18 maj.

Intresseväckande är att den gamle EMI-gurun Kjell Andersson tydligen är exekutiv producent för albumet. Och att Staffan Hellstrand och Peter LeMarc varit med och skrivit låtar och sjunger (i Hellstrands fall).

De två låtar som släppts väcker tanken till svensk vuxen popmusik som den lät på 80-talet. Tänk Cajsa-Stina Åkerströms första skiva eller så.

Lyssna här på Cecilia Thorngren på Spotify.

måndag 7 maj 2018

Vassare I'm with Her live än på skiva


Det är märkligt när en spelning mest av allt blir ett bevis för hur uselt producerad bandets skiva är.

Debutalbumet från I'm with Her har ett så blygsamt sound att det känns helt tandlöst. Och när Aoife O'Donovan, Sara Watkins och Sarah Jarosz (från vänster till höger på bilden ovan) spelar på Bryggarsalen så är det uppenbart att trions rätta element är livescenen.

Alla tre är vassa instrumentalister och det går inte att hitta en glipa i stämsången. Alla sjunger lead och gör det bra, även om Sara Watkins är snäppet bättre än de övriga två.

Personligen har jag svårt att säga att jag blir berörd, men det är fascinerande på samma sätt som när du studerar en riktigt duktig idrottare som utför sina rörelser med exakthet.

Kvällens bästa låt är sannolikt Crossing Muddy Waters, John Hiatts titellåt från albumet som faktiskt kom ut för hela 18 år sedan (vart tar tiden vägen?).

lördag 5 maj 2018

Jon Hassell släpper ny skiva



Min Jon Hassell-erfarenhet är ytterst sparsam och har en koppling till när jag jobbade i skivaffär.

En kille kom relativt regelbundet in och frågade om vi hade några Jon Hassell-skivor. Varje gång svarade jag nej, eftersom... ja, vi hade inga Jon Hassell-skivor. (Skivaffären hade ett ganska dåligt utbud generellt, men mycket skivor med Eagles och Tom Waits.) Dessutom irriterade jag mig på killen som lyssnade på en så udda artist. Säkert bara för att göra sig märkvärdig.

Sista gången han ställde frågan (till mig i alla fall), var en ovanligt kundfattig dag, så när jag svarat att "nej, vi har inga Jon Hassell-skivor", så kontrade han: "Ni borde ta in dem, då skulle ni kanske ha lite fler kunder."

Och det är naturligtvis nästan enda skälet till att jag uppmärksammat att Jon Hassell släpper sin första skiva med nytt material på 9 år. Skivan kommer 8 juni och heter Listening to Pictures (Pentimento).

Låten Dreaming - se ovan - låter trevlig.

torsdag 3 maj 2018

Lilly Hiatt besöker svenska metropoler


Det är första gången Lilly Hiatt är i Sverige och på denna första turné kommer hon besöka metropoler som Borlänge, Kristianstad och Höganäs. Men även Umeå, Östersund, Malmö och - Stockholm.

Sju svenska konserter inom loppet av nio dagar är minst sagt imponerande. Inte minst eftersom Lilly och det lilla tvåmannabandet klämmer in Trondheim mitt i allt också. Men mellan Trondheim (7 maj) och Kristianstad (9 maj) så får de en ledig dag.

Sverigepremiären begicks på Bryggarsalen i Stockholm och alla som var där hade en underhållande kväll. Publiken borde ha varit större, för det är Lilly Hiatt värd.

På tre skivor har hon karvat in en egen nisch i den överexploaterade genre som i brist på bättre alltid kallas Americana (countrymusik för folk som gillar The Smiths, enligt Billy Bragg).

Live är Lilly Hiatt av nödvändighet lite mindre rockig än på skiva, där hon har ett helt band att tillgå. Två kompmusiker gör sitt bästa för att rocka, och enstaka gånger blir det nästan röjigt på Bryggarsalens lilla scen, men för det mesta handlar det om akustiska nyanser.

Senaste skivan Trinity Lane dominerar stort, märkligt nog är det starka titelspåret inte alls lika starkt live. Äran till kvällens bästa låt går i stället till Records från samma skiva, och ett hedersomnämnande till Imposter, låten som Lilly Hiatt sjunger till pappa John.

Vi får hoppas att Borlänge och Höganäs går man ur huse när Lilly kommer dit.

tisdag 1 maj 2018

80-talsnostalgi


Jag var lite för ung för på riktigt bli nostalgisk över punken. Däremot postpunken, säg tidigt 80-tal, då började jag på allvar förvandlas till en musiknörd.

Jag skulle säga att 1981-1982 var riktigt viktiga år, inte minst för att du som ung fortfarande är öppen för allt möjligt. Jag lyssnade hejvilt på det mesta, från hårdrock till synth till mjukpop och soul.

Den svenska postpunken hade namn som Kai Martin & Stick!, Commando M Pigg, Brända Barn m fl.

Dansdepartementet var ett annat band som var tungt influerade av den brittiska postpunkvågen. På den tiden flöt de in i allt annat som pågick, så jag kan inte säga att jag närstuderade dem, även om jag var bekant med låtar som Wankers.

Nu har Dansdepartementet nått digitala kanaler, och kan återupplevas. Som en start rekommenderar jag Samlade Singlar som t ex finns här via Spotify.

söndag 29 april 2018

Musikveckan


Veckans största musikhändelse är väl, trots allt, att ABBA aviserar två nya låtar.

En av låtarna heter I Still Have Faith In You och ska vara en del av den avatarproduktion som - åtminstone delvis - ska premiärvisas i december. Riktiga ABBA spelar och sjunger, men avatarer syns på scenen. Vad den andra låten heter och när vi får höra den är ännu oklart.

Skivsläppen i veckan var bland annat Docenternas Kritstrecksränder och missiler. Låter väldigt lovande, vuxen popmusik i den anda vi lärt oss tycka om från Docenterna.

Ett annat av fredagsalbumen var Van Morrisons tredje skiva på sju månader - You're Driving Me Crazy, som han spelat in tillsammans med amerikanske trumpetaren och organisten Joey DeFranceso.

Om jag var positiv till Morrisons två skivor i höstas (Roll With The Punches och Versatile), så måste jag erkänna att jag tvivlar denna gång. I mina öron låter nya skivan som slapp karaokejazz. Till exempel får vi höra flera av Morrisons gamla låtar - Have I Told You Lately, Celtic Swing och The Way Young Lovers Do, för att nämna några - i versioner som närmast för tankarna till Finlandsbåtsunderhållning.

lördag 28 april 2018

Ny singel från Ace Frehley



På sin egen födelsedag, i går, släppte förre Kissgitarristen Ace Frehley nya singeln Bronx Boy.

Det är en textmässig variant på samma tema som Hard Times, från Kissalbumet Dynasty. Musikaliskt är det naturligtvis inga nyheter, utan Ace håller sig till den gitarrbaserade rocken.

Låter rimligt lovande inför det album som släpps senare i sommar - titel och datum ännu ej offentliggjorda.

fredag 27 april 2018

Förhandslyssna på Bellys nya skiva


Tanya Donelly och hennes band Belly släpper sin comebackskiva (efter 23 år) den 4 maj.

Skivan har fått namnet Dove.

Omslaget ser du ovan och via denna länk kan du förhandslyssna.

I min bok är dock soloalbumet Lovesongs for Underdogs det bästa som Tanya Donelly gjort.

onsdag 25 april 2018

Matt & Kim släpper ny skiva



Jag gillade verkligen duon Matt & Kims tre första skivor. Efter det tappade jag lite kollen (och entusiasmen).

Nu seglar de upp igen, med sin sjätte skiva, Almost Everyday, i nästa vecka, 4 maj.

Lyssna på ett smakprov ovan, låten Like I Used To Be.

lördag 21 april 2018

Ny skiva av Magnus Lindberg


18 maj släpper Magnus Lindberg sin 11:e eller 12:e soloskiva, beroende på om du räknar duoskivan med Basse Wickman i solokategorin eller ej... Sedan har han naturligtvis släppt skivor med Landslaget och Grymlings också.

Nya skivan är delvis crowdfundad (är de inte härliga, de där svengelska orden som växer fram) och insamlingen står i dagsläget på 31 000 kronor av målsättningen 60 000. Lite snålt av Magnus Lindberg-fansen, tycker jag. Skänk här, om du vill bidra!

Skivan har namnet Magnus Lindbergs Skörd, och är första skivan sedan just duoplattan med Basse Wickman som kom 2010.

fredag 20 april 2018

Är det viktigt att musik är bra?


Ovanstående kan verka som en överflödig fråga. Bra musik är bra musik.

Och det är väl sant. Det FINNS kvalitet i musik som knappast kan ifrågasätts. Varje vecka kommer skivor som är oklanderligt producerade, med musik som är minutiöst arrangerad och låtar som är noggrant komponerade.

Men skälet till att jag resonerar lite kring detta är att årets roligaste skivor - som jag lyssnar på helst - är två relativt taffliga heavy metal-skivor som inte vinner några creddpoäng någonstans. De är inte ens taffliga på ett charmigt sätt.

Anvils Pounding the Pavement har jag lovordat på bloggen tidigare - läs här. I dag kom Ross The Boss (den förre Manowar- och The Dictators-gitarristen) med sin skiva By Blood Sworn.

Bägge skivorna låter som om de lika gärna kunde ha getts ut 1982. Låtarna är inte ett dugg originella, utan är formulär 1A-heavy metal. (Några titlar: Fistful of Hate, Devil's Day, Rock That Shit, Bitch In The Box).

Likväl: Det är kul. Jag gillar att lyssna på musiken. Kanske bara i några veckor eller några månader, men ändå. Fast jag utesluter inte att något av dessa album hamnar på årets tio-i-topp-lista.

torsdag 19 april 2018

Ny video från Docenterna



Nu är det bara en dryg vecka tills Docenternas nya album Kritstrecksränder och missiler släpps.

Härligt nog kommer då titellåten som video, så att vi kan lyssna in oss lite. En ovanlig Joppe/Larry-duett.

Sedan tidigare har videon till Spelar roll släppts.

tisdag 17 april 2018

Artister som gör vad de vill


Det är kul när artister tar sig friheten att göra precis vad de själva vill.

För rimligtvis är det ett hjärteprojekt som Juliana Hatfield gör när hon spelar in ett helt album med Olivia Newton-John-covers. Trots att indierockaren Hatfield kan tyckas vara en bit ifrån popartisten Newton-John.

"I have never not loved Olivia Newton-John. Her music has brought me so much pure joy throughout my life. I loved her when I was a child and I love her still", säger Juliana Hatfield om albumet.

Många blir nog överraskade när de hör skivan och inser att Newton-John har mängder med låtar som du kan i princip utantill: I Honestly Love You, Suspended In Time, Physical, Xanadu, Magic och Hopelessly Devoted To You, för att nämna några.

söndag 15 april 2018

Fredagsskivorna

Fredagens skivsläpp innehöll framför allt två skivor värda att lyfta fram.


Kajsa Grytt aviserade redan i höstas att hennes nya skiva skulle släppas sex månader senare, i april. Fram tills fredagens skivsläpp har vi fått ta del av fyra singlar - Bron, Mina Girls, titellåten Kniven i hjärtat och Här nu.

Recensenterna har varit mycket positiva - fyror i Aftonbladet och DN och Jan Gradvall i Dagens Industri drog till med hela fem i betyg. Kan detta också bli en kommersiell succé? Just nu ligger skivan i varje fall som nummer 13 på Itunes topplista.

I min bok har Kajsa Grytt två karriärhöjdpunkter på skiva - Historier från en väg tillsammans med Malena Jönsson samt soloskivan En kvinna under påverkan. Jag tror att Kniven i hjärtat kommer upp på samma nivåer.


Laura Veirs släppte i fredags The Lookout, första soloskivan sedan 2013 års Warp & Weft. Det hörs att hon med producenten och maken Tucker Martines assistans velat utvecklas från det jordnära, akustiska soundet, till något - i brist på bättre uttryck - modernare.

Än så länge hör jag inte riktigt de vinnande melodierna, men det brukar ta en liten stund innan Veirs skivor sätter sig.

lördag 14 april 2018

Kamasi Washington släpper ny dubbelskiva



22 juni släpps jazzsaxofonisten Kamasi Washingtons nya album Heaven and Earth.

I fjol släppte han EP:n Harmony of Difference, men Washington är mest känd för trippelskivan The Epic från 2015. Heaven and Earth är "bara" en dubbel.

Två spår från skivan har redan släppts på Spotify - Fists of Fury, som är ett arrangemang av titellåten från kungfufilmen med samma namn, samt The Space Travelers Lullaby.

En minut av Fists of Fury kan du också höra via videon ovan.

fredag 13 april 2018

Vem är Maria i Counting Crows låtar?

Counting Crows sångare Adam Duritz har skrivit en rad sånger där han sjunger till en Maria. Exempelvis i Mr. Jones och Mrs. Potter's Lullaby.

Nu visar det sig att Maria till stor del är - Maria McKee.

Duritz och McKee delade skivbolag, Geffen, i början på 90-talet och Duritz fick göra debut genom att köra på McKees version av Opelousas, på hyllningsskivan till Victoria Williams, Sweet Relief. (Många favoriter i den meningen.)

I denna intervju erkänner Duritz att han beundrade och var kär i McKee och därför sjöng om "Maria". Men att karaktären i sångerna i slutändan också är en del av honom själv.

lördag 7 april 2018

Ny skiva av Matthew Sweet



I fjol släppte Matthew Sweet sin piggaste skiva på länge, Tomorrow Forever. Förvisso pigg, men han lider fortfarande svårt av att det förmodligen inte går att toppa storhetstiden med skivor som 100% Fun och Blue Sky On Mars. Det mesta bleknar bredvid materialet när Sweet var som bäst.

I år släpper han uppföljaren, som fått namnet Tomorrow's Daughter, av det enkla skälet att det mesta av materialet skrevs och spelades in i samma veva som Tomorrow Forever.

Men det låter inte som om Sweet ser på detta som gamla uppstekta rester.

Till skillnad från Son of Altered Beast, som släpptes efter... ja, Altered Beast, så är detta:

"... more of a real record. It's a whole 12 songs that seemed to hold together and be their own fresh thing."

Läs mer i denna Billboardartikel.

Smakprovet I Belong To You, se ovan, låter bra.

torsdag 5 april 2018

Staffan Hellstrand släpper nytt album


20 april släpper Staffan Hellstrand sitt 15:e eller 16:e studioalbum som soloartist, beroende på om man räknar skivan Starsång som ett "riktigt" studioalbum eller inte (det bestod av uppsamlade låtar som inte hade givits ut tidigare).

Dessutom har ju Hellstrand naturligtvis också släppt skivor med bandet SH! Och med Dimmornas bro, som han skivdebuterade med.

Nya skivan, som är den första sedan 2015 års Blod & tårar, heter Svaret på allt.

Singeln Nån som kör har redan släppts och kan höras via denna Spotifylänk.

onsdag 4 april 2018

Hamell On Trial med ny musik i oktober

Vår vän Ed Hamell hade ju den goda smaken att släppa hela två album i fjol, dels studioalbumet Tackle Box och dels liveskivan Big Mouth Strikes Again (den senare var bäst).

1 oktober kommer en ny skiva, meddelar Hamell nu på Facebook.

Skivan har fått namnet The Night Guy At The Apocalypse, och tydligen ska Hamell ge en liten försmak av den nya musiken vid en konsert i kväll. Tyvärr är konserten i Albany...

söndag 1 april 2018

Kvartalsrapport


Första kvartalet av skivåret 2018 är över och det är dags att kasta ned några noteringar.

Jag har varit sämre än vanligt på att lyssna intensivt på de nya releaserna. Det känns som om jag mest lyssnat på äldre musik.

Men vad har ändå gett lite avtryck? Jag ska erkänna att First Aid Kits Ruins gått lite varmare än jag först trodde. Jag har svårt för när alla kritiker springer åt samma håll, men ibland beror det ju på att de har rätt. Ruins är stark.

Ezra Furmans Transangelic Exodus var på papperet en kanonskiva. Tyvärr visade det sig att de två bästa låtarna hade släppts innan albumet, och resten var rätt svagt.

Joan Baez förmodat sista skiva Whistle Down The Wind är nog den jag lyssnat allra mest på under året. Jag är barnsligt förtjust i titelmelodin (en halvt bortglömd Tom Waits-låt), och skivan känns solid.

Tracey Thorns Record är garanterat bland årets topp tio. För mig är retrosoundet från syntharnas 80-tal ett plus snarare än ett minus, som en del kritiker sett det som.

Medborgarbandets skiva - bland andra Nina Persson och Thomas Öberg - har gått oväntat flitigt i mina lurar också. Den är också föredömligt kort...

Några skivor som kommit i mars har jag inte riktigt hunnit lyssna på så mycket som jag önskade. Jag väntar mig bland annat mycket av Courtney Marie Andrews May Your Kindness Remain.

lördag 31 mars 2018

Bettye Lavette sjunger Dylan



Bettye Lavette skivdebuterade redan 1982, men producerade sig sparsamt fram till 2000-talet, under vilket hon hunnit med åtta album (av totalt tio).

Jag har hört namnet, men inte kollat upp henne förrän nu då hon släpper Things Have Changed, ett album med Bob Dylan-låtar. Det som framför allt gjorde mig nyfiken är att Lavette inte bara gör 60- eller 70-tals-Dylan utan flera av de hånade 80-talslåtarna och ännu senare (titellåten, till exempel).

Tyvärr gäller fortfarande att "nobody sings Dylan like Dylan", så alla coverskivor blir snäppet sämre från början. (Nej, jag kan inte komma på någon Dylantolkare som är bättre än Dylan själv. Jimi Hendrix har väl kommit närmast med sin stilbildande version av All Along The Watchtower, där Dylan själv lånade arrangemanget för livetolkningar. Byrds version av Mr. Tambourine Man kvalificerar sig väl också i den kategorin.)

Men det är ändå kul att Bettye Lavette uppmärksammar en sång som Don't Fall Apart On Me Tonight från Infidels, eller Seeing The Real You At Last från Empire Burlesque. Eller Emotionally Yours från samma 1985-album. Tolkningar som visar att Dylans 80-tal innehåller guldkorn. Tyvärr för Lavettes skull så väcker hennes album främst min önskan att höra Dylan sjunga originalversionerna.

fredag 30 mars 2018

Bra skivsläppsdag


Trots långfredag så är 30 mars en bra skivsläppsdag, med tre riktigt intressanta releaser.

Ulf Lundells Skisser, som vi hörde via hans hemsida redan tidigare, släpps som dubbel-CD. De 34 spår som fanns på sajten är nedbantade till 27. Tyvärr har jag inte noterat vilka spår som försvann, men på sajten låg ju bland annat några alternativa versioner, så de dubbeltagningarna är borta.

The Manhattan Transfer gör skivcomeback efter nio år med The Junction. Förhandssläppen har låtit mycket lovande. Tidlös vokaljazz med modern touch.

Men mest intressant är kanske ändå Lindi Ortegas Liberty, första fullängdaren sedan 2015 års Faded Gloryville. Liberty är ett konceptalbum som hon tydligen funderar på att göra om till Broadwayshow. I alla fall om vi ska tolka ett Twitterinlägg här om dagen seriöst.