Sara Parkman har byggt ett eget universum

(Klipp tyvärr lånat från Youtube och Wayoutwest, eftersom de bilder jag tog i går var så himla usla.)

På onsdagen spelade Sara Parkman sommarturnéns näst sista spelning på Trädgården i Stockholm. Hon har intagit sin egen nisch i Musiksverige, med sin moderna folkmusik.

Det är en jämförelse som haltar, men när jag ser bandet på scenen, med dess estetik och uttryck, så leder det tankarna till något slags variant av Florence and the Machine, minus balettbakgrunden. Kraften i uttrycket och det lite vagt new age-iga finns där. 

Trädgården är knökfullt och Parkman och bandet hälsas med vilda tjut och publiken sjunger med i de allsångsvänligaste bitarna, som Eros, Agape, Philia.

Kvällen domineras av musik från albumet med samma namn, även om Sara Parkman också slänger in Bruce Springsteen-covers (I'm On Fire, omdöpt till Ligg med mig) och gamla favoriter som Ing-Maries vals.

Parkman håller brandtal mot dem som vill sälja ut kulturen och låter två ungdomar från Fridays for Future komma upp på scenen och göra reklam för sina aktiviteter. Hela konceptet landar väl, här på Södermalms utkant.

Det ska bli intressant att se vilket som blir Sara Parkmans nästa steg.

Markus Krunegård släpper finskspråkigt album

Jag har aldrig kommit in i Markus Krunegårds musik. Jag lyssnade när han kom fram, men det fastnade inte. Han kändes som en Kent-fantast som fått chansen att göra musik. (Okunnigt av mig, som inte visste att han redan varit verksam i bandet Laakso.)

Men jag blir intresserad när han ska släppa sitt första finskspråkiga soloalbum, med namnet Nokia & Ericsson. (Genial, eller åtminstone välfunnen, titel) 

Krunegård har gjort ett finskspråkigt album tidigare, då med Laakso, som släppte Mämmilärock, 2007.

Och det är ju roligt när han i intervjuer säger:

– Jag vill åka till en pizzeria vid ryska gränsen och få stryk!

Detta apropå singeln Miss Joensuu, staden Joensuu ligger i östra Finland, nära gränsen.

Ytterligare två singlar har släppts, Maybe/Mayday och Mä tykkään sust.

Albumet släpps 8 september.

Britta Persson släpper skiva och bok

Lisen och Emma Adbåge samt (i mitten) Britta Persson. Foto: Märta Thisner

Med albumet Folk - dikt och toner om personer äntrade Britta Persson den nisch med musik för barn som tilltalar även vuxna. (Jag vet inte om hon själv tycker att det är den nischen hon verkar i, men det är min tolkning.) Här skrev jag kort om detta album.

Albumet blev framgångsrikt och vann en Grammis för bästa barnmusik.

Nu kommer en ny skiva och en bok - i samarbete med Emma och Lisen Adbåge, som skrev texterna till förra albumet.

Bok- och skivprojektet Alla är barn kan följas på Instagramkontot @folksamlingen

Album och skiva släpps 6 oktober.

Den oefterhärmlige Graham Parker släpper nytt album

Graham Parker har, likt många veteraner i samma ålder, börjat uppnå dryga 20 album, om vi räknar in albumen med kompgruppen The Rumour.

I ärlighetens namn är väl kvaliteten varierande nu för tiden, men till och från spritter det till i gubben och han uttrycker lite av samma energi som under 70-talet. Eller så slänger han in någon riktigt vass och sorgsen countryballad.

På nya albumet, Last Chance To Learn The Twist, kompas Parker av The Goldtops, en konstellation som jag personligen inte känner till, men som - läser jag mig till - har kompat Parker sedan 2018. 

Förhandslyssningen låter väldigt trevlig. Parkerkonnässörer kommer att känna igen sig.

Albumet släpps 8 september.

Billy Bragg slår ett slag för facket

Billy Bragg släpper 27 oktober en samlingsbox kallad The Roaring Forty 1983-2023. Därtill kommer en turné som även når Sverige.

Så barden från Barking har hållit på i fyrtio år, det är naturligtvis lika häpnadsväckande som att hans budskap fortfarande är aktuellt.

Nu har han skrivit en ny låt som slår ett slag för facket - Rich Men Earning North of A Million. Det är en svarssång till Rich Men North of Richmond, en sång av Oliver Anthony, som blivit viral. Anthonys låt kopplas ihop med högerpopulism och sägs beskriva t ex bidragsmottagare på ett negativt sätt.

Joel Plaskett släpper singel

Kanadensiske rocktrubaduren Joel Plaskett är en produktiv herre. Han har, bland annat, släppt ett trippelalbum och ett annat album med 44 sånger, som kom ut 2020, när han själv fyllde just 44.

Men han kan producera sig i det mindre formatet också. Nu kommer en singel - Hey Moon (A Campfire Song), en trevlig liten - precis som titeln säger - lägereldsballad.

Det verkar inte som att singeln är en försmak på ett nytt album, utan i stället just en engångsgrej.

Ann Wilson släpper nytt album

Heart-sångerskan Ann Wilson släpper ett nytt album med sitt band Tripsitter.

Albumet heter Another Door och är hennes fjärde under eget namn, dock det första med bandet Tripsitter.

Bandet är, förutom Wilson själv, Ryan Wariner (gitarr), Tony Lucido (bas) Paul Moak (gitarr, keyboards) samt Sean Lane (trummor).

Albumet släpps 29 september.

Toni Holgersson har rösten kvar

Stockholms Visdagar är alltid ett trevligt, anspråkslöst arrangemang, på Lasse i parken i Stockholm. Ibland lyckas de också bokat något lite extra. Toni Holgersson är till exempel inte så lätt att se på en scen nu för tiden.

Väl på scenen så gör Holgersson en poäng av att han är nervös, han har uppenbarligen glömt låtlistan - själva papperet - och har till en början svårt att få tekniken att fungera. Nervositeten märks dock inte när han väl sjunger och spelar, vilket också varit sonens råd före spelningen. "Prata inte så mycket, spela och sjung bara."

Nu är Holgerssons mellansnack tämligen underhållande, så för oss i publiken gjorde det ingenting. Den största behållningen är dock Holgerssons, helt intakta, mörka och karaktäristiska sångröst.

Svagheten i framförandet är i stället låtmaterialet, som är tämligen likartat. Ett snäpp större variation skulle kunna önskas.

Vi får ett knappt tiotal ballader och alltihopa avslutas med Låt trummorna tala, en av favoriterna från storhetsperioden på 90-talet.

Ett smakprov från en kommande ny skiva, Planterad i jord, får vi också. Publikens gensvar på både gammalt och nytt är ljudligt.

Förband var Svart smulton, Liten Falkeholm och Malena Jönsson, med sin knyckiga, egensinniga musik som kan avnjutas på albumet Inte som jag.

Vila i frid, Robbie Robertson

Tyvärr blir det många dödsrunor. Robbie Robertson (1943-2023) hann dock bli 80 år åtminstone, till skillnad från exempelvis Sinéad O'Connor som gick bort ännu mycket mer för tidigt.

The Bands ledare skrev in sig i musikhistorien på många sätt - som 16-årig gitarrist bakom Ronnie Hawkins, som kompmusiker bakom Bob Dylan, med just The Band, The Bands egen karriär och slutligen som soloartist och som filmmusikkompositör, framför allt i samarbete med Martin Scorsese.

Robertsons och The Bands samarbete med Bob Dylan var så fruktbart att det skedde i flera omgångar, först genom en världsturné 1966-1967, sedan spelade de in The Basement Tapes, därefter Planet Waves och ytterligare en turné.

The Bands egna skivor, varav de två första - Music from The Big Pink och The Band - är de bästa, uppfann i princip Americana-genren, så som vi känner den i dag. Till och med looken - se albumomslaget ovan - blev stilbildande och tidlös. Mycket ansiktsbehåring.

När The Band sade farväl med The Last Waltz, så höll Robertson en lägre profil med just filmmusiken. Men hans solokarriär, som inleddes med Robbie Robertson (1987) knuffade ut honom i rampljuset igen. Han hade dock tröttnat på turnélivet, så solokarriären blev en ren skivkarriär, inget annat.

Den senaste och sista soloskivan kom ut 2019, Sinematic, om vi bortser från de möjliga postuma utgivningarna.

I och med Robertsons död, så är Garth Hudson den sista överlevande medlemmen av The Band.

Första albumet med originalmaterial på 13 år från Nellie McKay

Nellie McKay är tämligen produktiv, men det är hela 13 år sedan hon gav ut ett album med originalmaterial.

Trots att hon debuterade för nästan 20 år sedan, så är Hey Guys, Watch This bara hennes femte album med egna låtar.

Hon har också släppt tre album (och en EP) med tolkningar av andra låtskrivare och artister, exempelvis Normal As Blueberry Pie, hennes hyllning till Doris Day, och My Weekly Reader, med 60-talslåtar.

Men nya skivan är alltså en comeback till McKays eget material. Första singeln som släppts är The Drinking Song.

Albumet släpps 25 augusti.

De här albumen kan vi se fram emot i höst

Liz & Lauren, kommande EP av Lauren Flax.

Trenden att överraskningssläppa album, eller att släppa album med relativt kort varsel, gör det svårt att få en total överblick över höstens albumsläpp. Men vi vet ganska mycket.

Det här är de skivor jag ser mest fram emot i höst, räknat från augusti och framåt: (Med reservation för ändringar)

4 augusti: Mikaela Davis, And Southern Star
4 augusti: Mammoth WVH, Mammoth II
4 augusti: Rick Springfield, Automatic

11 augusti: The Hives, The Death of Randy Fitzsimmons
11 augusti: Public Image Ltd., End of World
17 augusti: Rhiannon Giddens, You're The One
18 augusti: Grace Potter, Mother Road
25 augusti: Alice Cooper, Road
25 augusti: Hannah Georgas, I’d Be Lying If I Said I Didn’t Care
25 augusti: Nellie McKay, Hey Guys, Watch This

25 augusti: U.D.O., Touchdown
25 augusti: Vasas flora och fauna, Man blåser bort

25 augusti: Cindy Wilson, Realms
25 augusti: Wreckless Eric, Leisureland
1 september: Phil Campbell and the Bastard Sons, Kings of the Asylum
1 september: Icona Pop, Club Romantech
8 september: Courtney Barnett, End of the Day
8 september: The Chemical Brothers, For That Beautiful Feeling

8 september: Alabaster DePlume, Come with Fierce Grace
8 september: Kristin Hersh, Clear Pond Road

8 september: Joan Osborne, Nobody Owns You
8 september: Sparklehorse, BIrd Machine (postumt utgivet album)
15 september: Corinne Bailey Rae, Black Rainbows
15 september: Pretenders, Relentless

15 september: Brian Setzer, The Devil Always Collects
22 september: Devendra Banhart, Flying Wig

22 september: Lauren Flax, Lauren & Liz (EP)
22 september: Ellen Sundberg, Vita gäss
22 september: Teenage Fanclub, Nothing Lasts Forever
29 september: Diamond Dogs, About The Hardest Nut To Crack
29 september: Don Letts, Outta Sync
29 september: LP, Love Lines

29 september: Wilco, Cousin
6 oktober: Thea Gilmore, Thea Gilmore
6 oktober: Reba McEntire, Not That Fancy

6 oktober: Roger Waters, The Dark Side of The Moon Redux
20 oktober: Emma Anderson, Pearlies
20 oktober: Glen Hansard, All That Was East Is West of Me Now
27 oktober: Doro, Conqueress Forever Strong and Proud
17 november: Juliana Hatfield, Juliana Hatfield Sings ELO
17 november: Dolly Parton, Rockstar

Som vanligt listar jag nya releaser på den här bloggens startsida. Du måste dock gå till webbversionen, som öppnas när du besöker bloggen från en dator eller en surfplatta. Om du surfar från mobilen kan du också komma till webbversionen genom att gå längst ner på mobilversionen.