Comeback av Benjamin Clementine

Benjamin Clementine slog igenom med en skräll och vann Mercurypriset för sitt debutalbum, At Least For Now, som kom ut 2015.

Det var en debut som kändes oerhört genomarbetad och "färdig", som om Clementine egentligen hade varit verksam i minst tio års tid.

Uppföljaren, I Tell A Fly, som kom ut två år senare, kunde i backspegeln inte bli annat än en liten besvikelse. Skivan var helt okej, men inte i närheten av debutens oförvägenhet.

Kanske var det naturligt att det skulle bli en längre paus efter andra skivan. Men nu kommer tredje albumet, And I Have Been. 

Första singeln, Genesis, kan höras ovan. Albumet släpps 28 oktober.

Harper Simon är tillbaka

Det är nio år sedan som Harper Simon släppte sitt senaste album, Division Street. Den självbetitlade debuten kom tre år tidigare.

Därefter har Simon - ja, han är son till Paul Simon - mestadels ägnat sig åt radiopratande, journalistik och enstaka gästspel på andra artisters skivor.

Nu gör dock Harper Simon comeback, men inte med en traditionell skiva enligt samma mönster som 2010 och 2013. Trist nog, för bägge de skivorna var väldigt bra, och framför allt Division Street har jag fortsatt att lyssna på genom åren.

I stället är han en av personerna bakom projektet Meditations On Crime, tillsammans med bland andra Julia Holter.

23 september kommer Meditation On Crimes debutalbum, Three That Bend Themselves, liksom en bok kopplad till projektet.

Mer information finns på bandets webbsida.

The Manhattan Transfer 50-årsjubilerar

Tim Hauser gick bort 2014, men bandet som han bildade, The Manhattan Transfer, firar nu 50-årsjubileum. 

Det är lite krångligt, för Hauser bildade faktiskt The Manhattan Transfer redan 1969 och första skivan kom ut 1971.

Förklaringen till 50-årsjubileet är att nuvarande versionen av bandet bildades 1972, av Hauser, Alan Paul, Janis Siegel och Laurel Massé. Och släppte sin debutskiva 1975. 1979 ersattes Massé av Cheryl Bentyne. 

Bentyne, Paul och Siegel är fortfarande kvar. Tim Hauser ersattes när han avled av Trist Curless.

50-årsjubileet firas med världsturné (som når Sverige) och skivan Fifty, med nyinspelningar av gamla låtar. Hittills har två singlar släppts, The Man I Love och God Only Knows.

Albumet släpps 23 september.

Candlemass släpper trettonde albumet

Min kunskap om hårdrock är ytlig och grund. Jag känner till många av namnen och vet ungefär var de positionerar sig i landskapet. Med jämna mellanrum lyssnar jag lite mer på vissa band.

Men när jag såg SVTs utmärkta serie Hård rock på export, så insåg jag hur mycket jag har att upptäcka. Serien är briljant. Den öppnar tittarens ögon för vilken - faktiskt - stormakt som Sverige är i hårdrockssammanhang. Och sedan är det ju ren feelgood, för vem kunde ana att alla dessa tuffa hårdrockare i själva verket är sådana goa gubbar (bokstavligt talat, mycket kretsar ju kring The Gothenburg sound...). Se serien - se den nu. 

Och kräv sedan priser och högre löner till Magnus Broni och Håkan Thörn med flera, som har gjort programmet.

Candlemass är ett av de banbrytande, tidiga banden i hårdrocksvågen som emanerade från Upplands-Väsby. (De är så klart intervjuade i tv-serien.)

Nu passar de på att komma med ett nytt album, det trettonde studioalbumet i ordningen, Sweet Evil Sun. Första singeln heter Scandinavian Gods.

Albumet släpps 18 november.

Tillbakablicken: Tyst för fan (Ekon från Ebba Grön)

Hyllningsskivor är en knepig genre. Det krävs en fast hand vid rodret om det ska bli bra.

Så som Kjell Andersson till exempel rattade Den flygande holländaren, hyllningsskivan till Cornelis Vreeswijk. Det är nog modellen för hur det ska göras. (Tyvärr urvattnade Andersson det hela genom att spela in ännu mer, så att den ursprungliga dubbel-LP:n på vinyl nu vuxit till 57 låtar i digitala kanaler - minus de två låtar som Totta Näslund sjöng in, som jag antar att de efterlevande inte godkänt för medverkan.) 

En annan hyllningsskiva som inte alls är lika legendarisk, men som kanske borde vara det är Tyst för fan (Ekon från Ebba Grön). Skivan släpptes 2013, fick några goda recensioner men försvann sedan direkt ur det allmänna medvetandet.

Det geniala som initiativtagarna Sanken Sandqvist, Niklas "Pankan" Bergson och Per Hägglund gjorde var att undvika det självklara; att låta "den svenska rockeliten" göra covers på Ebba Grön. Det hade blivit en sorglig historia. 

I stället tog de in unga artister från förorten - de flesta inte ens födda under åren Ebba Grön var aktiva - och lät dem välja låtar och göra precis vad de ville med låtarna. Vi får, till exempel, höra Noonie Bao sjunga Ung och kåt, Adam Tensta och Nebay Meles framföra Vad ska du bli och Fjärilseffekten tar sig an Svart & Vitt. (Inom parentes är Svart & vitt en av de tråkigaste låtarna Ebba Grön spelade in, men Fjärilseffekten blåser nytt liv i den, på ett sätt som man inte kunde ana.) 

Ett avsteg gjordes från principen att välja unga artister - bandet Farsta, med Gunnar "Gurra" Ljungstedt från Ebba Grön på trummor, gör Mental istid. Vilket kunde motiveras med att Gurra inte spelade på originalet...

Tyst för fan (Ekon från Ebba Grön) är väl värd att återuppliva. Och återuppleva.

Heather Nova och Valerie June gör covers

Det går alltid att göra ett coveralbum. Det är en princip som till exempel Cat Power hyllar, hon kom med sitt tredje coveralbum tidigare i år. (Eller fjärde, om vi även räknar in minialbumet Dark End of The Street).

Inom kort släpper såväl Heather Nova som Valerie June nya covers. Heather Nova kommer med albumet Other Shores, 26 augusti. Neil Young, Journey och Buzzcocks är några av artisterna hon gör covers på.

På Under Cover gör Valerie June covers på bland andra Bob Dylan och John Lennon. Även Valerie Junes EP släpps 26 augusti.

Roger Rönning släpper nytt album

Under namnet Up The Road, och tillsammans med Kent Hedberg, har Roger Rönning redan släppt ett album i år, Ted's Dream.

25 augusti kommer Rönnings andra album för året, ett soloalbum under eget namn. Titeln är Känslor har ingen ålder.

En andra singel, Sommarljus, har släppts inför albumsläppet. Före sommaren kom I ett väntrum.

I våras intervjuade jag Roger Rönning - läs gärna intervjun här.

Lustans Lakejer släpper nytt album

Lustans Lakejer var flitiga i skivutgivningen i början av sin karriär, men efter 1985 så övergick man till en lugnare takt. Åkersberga kom 1999 och Elixir kom 2011.

Nu är det dags igen, nya skivan - som är deras nionde, om man räknar in den engelskspråkiga A Place In The Sun - kommer 23 september och heter Mörk materia.

Singeln Jag kan läsa mellan raderna släpptes i maj och dessförinnan hela fyra ytterligare singlar - Den fjärde mannen, Lyx, Rialto (ja, Ulf Lundells låt) och En gång när jag var 17. 

På sin Facebooksida beskriver sig Lustans Lakejer för övrigt som "Sveriges främsta new wave-band". Vilket ger ett lätt bisarrt intryck, eftersom min idé om new wave redan på tiden det begav sig var att den var just new. De kanske borde byta till old wave.

Jesca Hoop - varför vill jag inte gilla hennes musik?

Det är intressant när viss musik biter sig kvar i huvudet, trots att man inte "vill" det.

Jag har lyssnat då och då på Jesca Hoop, en artist från Kalifornien som numera är baserad i Manchester i England. Jag har uppfattat hennes musik som lite plojig, som en Regina Spektor som har indiecredden kvar. Eller som ett barnbarn till Tom Waits.

När jag såg att hon skulle komma med ett nytt album i september så lyssnade jag på de två låtar som hittills släppts, Hatred Has A Mother och Sioux Falls.

Och det spelar ingen roll att Hoop har någon slags "tokrolig" stil, hennes låtar fastnar.

Därför ser jag med blandade känslor fram emot albumet, Order of Romance, som kommer 16 september.

Ny singel av Wilmer X

Som jag skrev här så släpper Wilmer X sitt första album på 17 år den 23 september. Titeln är Mer för dina pengar.

I går, fredag, släpptes första singeln, Nu eller nästa liv.

Ovan syns singelomslaget, vars layout är lik albumomslagets.

Bloggen möter Alex Bergdahl: ”Jag har suttit på bröllop och begravningar och funderat över låtlistor och turnédatum”

Alex Bergdahl blev Kiss-fan när han var fyra år. Häpnadsväckande tidigt visste Alex att han skulle ägna sitt liv åt Kiss. Och då inte bara lite förstrött, utan på mikroskopisk detaljnivå. Nu har han och medförfattaren Carl Linnaeus skrivit tre böcker om bandet, varav den senaste, Kiss – Den sista dynastin, kom ut tidigare i år.

(Foto här intill och nedan på Alex Bergdahl och Carl Linnaeus: Anders Fästader.)

Rockbandet Kiss har engagerade fans. De som är allra mest engagerade blir ambassadörer, budbärare, evangelister som sprider ordet. Sedan finns faktiskt en nivå till; det är där Alex Bergdahl befinner sig. Han är inte bara fan, inte bara budbärare, han är i praktiken forskare i ämnet Kiss.

– Min första kontakt var ett kassettband när jag var fyra år gammal. Ett hemsnickrat omslag, utan bilder. Det var Kiss, Unmasked, bara musiken och så hade min kusin skrivit bandnamnet och skivans namn på ett papper.

– Jag såg inte bilderna på bandet först, utan jag hörde musiken först, och jag tyckte det där med Is That You och Talk To Me – just de två låtarna minns jag specifikt – det var kul musik. Sedan såg jag omslaget efter ett tag och fattade: ”Jaha, det är det här jag ska ägna resten av mitt liv åt.”

Vid fem års ålder började Alex köpa tidningen Okej, som var notorisk i att ha reportage eller bilder på Kiss i nästan varje nummer.

Han samlade raskt på sig alla skivor som gick att köpa officiellt och upptäckte sedan att det fanns oräkneliga piratskivor/bootlegs att samla.

– Där och då fattade jag, att det här kommer aldrig ta slut. Nu får vi växla upp.

Det engagemang som väcktes tidigt, har lett till att Alex Bergdahl har skrivit tre böcker om Kiss, tillsammans med Carl Linnaeus, och gjort 109 avsnitt, under sju års tid, av podcasten Alex Room Service, som naturligtvis ägnas åt att nagelfara Kiss-världen i minutiös detalj.

– Det jag har velat ha, det är kunskap. Jag har velat förstå.

– Det här kan jag inte stänga av. Jag har suttit på bröllop och begravningar och funderat över turnédatum och låtlistor. Min hjärna slutar aldrig jobba.

Alex och Carl – Partners in Crime

Alex Bergdahl och Carl Linnaeus lärde känna varandra redan i slutet av 80-talet genom en annons i tidningen Okej. Vänskapen var mer eller mindre intensiv under ett antal år. Så småningom kom Carl Linnaeus med idén att han och Alex skulle skriva en bok om Kiss tillsammans, som skulle inspireras en hel del av Alex podcast om Kiss, Alex Room Service.

Tricket är att ingen av böckerna är en traditionell Kiss-biografi – i stället borrar Carl och Alex ner sig i exempelvis ett enskilt årtal eller en händelse eller företeelse i Kiss-världen, och då handlar det inte om att skrapa på ytan, utan om att just borra, så långt som det går att komma.

– Carl sade till mig: ”Skriv ner 20 ämnen som du vill skriva om och så gör jag likadant.” Jag är till exempel otroligt intresserad av Peter Criss karriär. Carl är vansinnigt intresserad av (grafiske formgivaren) Dennis Woloch och layoutbiten, den kreativa biten med skivomslag och sådant.

De två första böckerna, Partners In Crime och Partners In Crime II, var upplagda på detta sätt, med nedslag i olika detaljer i Kiss karriär. Den tredje och senaste boken Kiss – Den sista dynastin handlar om perioden 1979-1980, då Kiss släppte skivorna Dynasty och Unmasked.

– Den tredje boken kräver (producenten av Dynasty och Unmasked) Vini Poncia. Jag tycker boken står och faller med det. Ett tag såg det ut som om vi inte skulle lyckas.

– Att Carl fick över tre timmar med Vini Poncia, som ingen annan har fått... Poncia har gjort några tiominutersintervjuer efter det, men det spelar ingen roll, för det är ju ingen som ställer rätt frågor...

Varför är den här perioden Dynasty-Unmasked så intressant?

– Kiss första sprickbildning är när alla medlemmarna plötsligt inte är med på skivan (Dynasty), men de är med i bandet och på turnén. Och sedan är alla medlemmar inte med på vare sig skivan (Unmasked) eller turnén.

– Det är första stora jordbävningen i Kiss. Det har varit bråk innan, men här hände det. 16 december 1979 tog ju en era slut. När de gick av scenen i Toledo och Dynastyturnén var slut, då var ju också originalbandet slut. Känslan av det, är ju sådant som jag har ägnat ett helt liv åt att försöka förstå och beskriva. Känslan av att något tar slut och något börjar.

Vad har ni för knep för att få tag på alla olika personer som intervjuas?

– När det kommer till de här riktigt knepiga, då är det word of mouth. Vi har till exempel med Peggy Tomarkin (copywriter på Kiss reklambyrå). Hon har aldrig gjort en intervju, men det var (formgivaren) Dennis Woloch som sade till henne att ”det här är en bra kille”. Så hon gjorde en enda intervju, och det var med Carl.

– En av de frågor som gäckat mig, det är det här bandet som Peter Criss hade 1980, som skulle ha turnerat. Man har aldrig vetat vilka som var med. Då fick jag tag i han (Tom Harper) som spelade bas på Shandi, och han berättade för mig: ”Ja, men det var ju jag som blev ålagd att sätta ihop det bandet.” Det var en kille, keyboardisten, som han inte kom ihåg, men annars visste han vilka medlemmarna var.

– Då var ju jag tvungen att ha hjärtstartaren bredvid, för det här är coolaste informationen jag har fått på 20 år.

Är du nöjd med alla tre böckerna, eller finns det något du känner att ni kunde ha gjort annorlunda?

– Jag är precis lika stolt och förvånad över alla tre. Jag tycker att kapitlet om 1973, som kom med i bok två, är ett av mina paradkapitel. 

– Jag hoppas det blir fler böcker, men det blir inga fler böcker i år i alla fall. Jag måste ha lite paus, jag har ju podden och mina föreläsningar och ett 100-procentsjobb på bibliotek.

Har ni funderat på att ge ut böckerna på engelska?

– Nej, där sätter jag stopp, jag tror inte Carl vill heller. Det finns två anledningar. Dels går det inte att översätta speciellt de första två. De är skrivna med vår jargong, de är skrivna som vi pratar med varandra.

– Men det viktigaste är, punkt två: Jag kan inte med den amerikanska fan-kulturen. Jag är lyckligt förskonad från hot och hat. Så fort du börjar göra grejor på engelska, så får du amerikanerna efter dig, du får hot och hat. Du får dem som vänder allt till politik, du får dem som vänder allt till religion. Du får människor som är genuint elaka, för att de är på internet. 

– Min lilla del av internet, är till för att skapa glädje. Jag kan inte med påhopp.

Podden Alex Room Service har en egen tämligen fanatisk följarskara, som dras in i den värld av Kiss-detaljer där Alex vistas.

– Jag gjorde ett avsnitt om Smashes, Thrashes and Hits-plattan. Jag fick säkert 30 mejl eller mess på Messenger efter det. ”Du har gjort att mitt intresse för Kiss är större än någonsin. Det är inte på grund av Kiss, utan det är på grund av dig. Du hittar grejor som man aldrig visste fanns, och du berättar om det på ett sätt som man inte kunde tro att det kunde berättas.” Det är otroligt smickrande. 

Alex Bergdahl framför en bild på Kiss under Music from The Elder-perioden. (Foto: Erik Hellquist)

Lyssna på Alex Room Service.

Följ Alex Room Service på Facebook.

Köp Alex Bergdahls och Carl Linnaeus böcker om Kiss på Bokus.

Köp Alex Bergdahls och Carl Linnaeus böcker om Kiss på Adlibris.