torsdag 30 juni 2022

Dungen gör comeback



Sex års frånvaro är väl tillräcklig för att säga att Dungen gör comeback? Det var 2016 som Dungen släppte soundtracket Häxan.

I höst släpper Dungen albumet En är för mycket och tusen aldrig nog. Första singeln heter Nattens sista strimma ljus.

Albumet släpps 7 oktober.

söndag 26 juni 2022

Tillbakablicken: Den mästerlige John Hiatt



Jag fortsätter i samma stil som mitt inlägg här om dagen, som handlade om gamla gubbar. En annan gammal gubbe, som jag liksom glömmer till och från men alltid återupptäcker, är John Hiatt.

Jag upptäckte honom först med hans sjunde album, Warming Up To The Ice Age, som kom ut 1985. Det åttonde albumet, Bring The Family, blev väl hans stora publika och kritikergenombrott, när han kompades av Ry Cooder, Nick Lowe och Jim Keltner (och sedan bildade kortlivade bandet Little Village med).

Det här var en annan tid i musikvärlden. Hiatt hade förvisso hoppat runt bland skivbolag, men han hade alltid fått en ny chans. Det får inte artister nu för tiden.

Om Bring The Family blev genombrottet så var det också skivan då Hiatt hittade sin identitet. Tillräckligt rockig för att få spela på rockklubbar. Tillräckligt country för att den genrens mainstreamartister skulle göra covers på hans låtar. Tillräckligt smarta texter för att kritiker skulle tycka om honom.

I artistvärlden är nog Hiatt nästan mest känd som låtmakare snarare än artist i egen rätt. Listan på artister som gjort Hiattlåtar är bisarrt lång - Bob Dylan, Chaka Khan, Emmylou Harris, Eric Clapton, Keith Urban, Paula Abdul, Rosanne Cash, Willie Nelson - för att bara nämna ett fåtal.

En ytlig lyssning på John Hiatt säger inte så mycket om hans hantverk. Det är först när du hört låtarna 15-20 gånger som du inser hur geniala de är. Ackordsföljderna är traditionella men effektiva. Texterna är vanliga relationsberättelser, men Hiatt har glimten i ögat, är humoristisk utan att vara fjantig.

"There are only two things in life, but I forget what they are", som han sjunger i Buffalo River Home.

Om Hiatts texter var en film, så skulle den vara en feelgoodfilm med sälta, som utspelade sig i amerikanska södern någonstans.

Det är lättare att plocka ut bra Hiattlåtar än helgjutna album, men det här är fem Hiattalbum som du absolut inte får missa.

Utan att vara någon enorm kommersiell succé, så får man ändå säga att detta album var Hiatts genombrott. Mest kända låt är förmodligen pianoballaden Have A Little Faith In Me


Slow Turning red på ångorna från Bring The Family och sålde möjligen faktiskt mer än sin föregångare, så som ofta sker när ett album har lyft fram en artist. Slow Turning innehåller också några av Hiatts allra bästa låtar, som titelspåret, Icy Blue Heart och Drive South (som naturligtvis handlar om oralsex). Här kompades Hiatt av sin långlivade kompgrupp The Goners, med bland annat Sonny Landreth på gitarr.


80- och 90-talet var onekligen Hiatts purple patch. Perfectly Good Guitar innehåller den perfekta mixen av Hiattrockare och känslosamma ballader. Och mannen vet hur man skriver refränger med hitkänsla också. Några höjdpunkter här är Blue Telescope, Permanent Hurt och Angel.


Några av Hiatts festligaste texter finns på detta album, bland annat Sure Pinocchio (om de lögnare vi möter varje dag), titellåten (om det lilla huvud som vi män ofta har problem med, eftersom det styr oss mer än vårt stora huvud) samt Woman Sawed In Half (ingen aning om vad den egentligen handlar om). 


Som album betraktat är Dirty Jeans and Mudslide Hymns okej, men skivan innehåller också vad jag betraktar som Hiatts senaste (sista?) riktigt starka låt, Adios to California. Hiattvemod av högsta klass!

torsdag 23 juni 2022

En annan halvårsrapport



Först hade jag tänkt skriva en traditionell halvårsgenomgång av de bästa skivorna som kommit under januari-juni 2022. Men ska jag vara ärlig har jag svårt att tänka mig ett blekare halvår, vad gäller nya skivor. Okej, det har kommit några skivor som är helt okej, men på det stora hela är skivskörden otroligt tråkig och ointressant.

Det beror sannolikt på mig också, jag har inte varit tillräckligt nyfiken och intresserad, istället har jag fallit tillbaka på gamla favoriter.

Vad har jag lyssnat på i stället? Framför allt en massa gubbar, tydligen.

Chris Bailey och The Saints
Att Chris Bailey gick och dog, tämligen oväntat, fick mig att återvända till The Saints och Baileys solokataloger. Visst minskade Baileys produktivitet med åren, men så sent som 2012 gav The Saints ut det fina albumet, King of The Sun. Att han därtill skrivit den bästa låten någonsin, Just Like Fire Would, är en annan sak att hålla i minnet. (Länken går tyvärr till en senare version, som är sämre än originalet, som inte finns digitalt).

Carla Jonsson
Jag tillhör dem som alltid lyssnar på Carlalåtarna först, när ett nytt Eldkvarnalbum kommer. Som tycker att låtar som Å'hej Å'hå, Blind man, Ingen lätt match, Bobbo och Täby galopp är lika stora klassiker som något som Plura någonsin skrivit. Och att Carla bara släppt ett enda soloalbum är en mindre skandal. (Detta soloalbum, Skakad & rörd, finns inte ens tillgängligt längre.) Nu sägs att en ny skiva med Eldkvarn är på gång. Jag kommer leta upp Carlalåtarna först.

Sparks
Att se Sparks live på Annexet blev en liten nytändning för mitt Sparkslyssnande. Det är näst intill chockerande att de är lika bra nu som när de stod på sin topp på 70-talet. Till och med när de gör filmsoundtrack så lyckas de vara - åtminstone bitvis - geniala, som med Annette.

Kjell Höglund
Denna artist har så klart en koppling till en av de skivor som getts ut i år, nämligen Ellinor Brolins Det tredje årtusendet, med tolkningar av Kjell Höglund. Men jag har också upptäckt Höglunds egna tolkningar, inte minst från 80-talet, skivor som Tidens tecken och Hemlig kärlek.

Mats Ronander
Mats Ronander gjorde comeback, på svenska, med albumet Malla Motel, mitt under pandemin, 2020. Sannerligen en god nyhet, eftersom jag anser att han är - trots att han är en hyllad musiker och artist - en av de mest underskattade svenska artisterna någonsin. Lyssna på album som God bok, 50/50 eller Himlen gråter för Elmore James. Titellåten till God bok spelades in i kölvattnet av Mats Ronanders vikariat i Dag Vag, där han framträdde under namnet B.B. Damage. Och "Långe Per", som nämns i låten, är så klart Per Odeltorp, det vill säga Stig Vig.

onsdag 22 juni 2022

Mögel släpper ny singel



Det legendariska gamla punkbandet Mögel existerar som bekant fortfarande.

Den senaste medlemsrockaden är att Ulrika Malmgren har lämnat bandet och Ann Carlberger (tidigare Pink Champagne) har kommit in i sättningen.

I dag, onsdag 22 juni, släpptes bandets nya singel, Covid-19. Låter bra, förhoppningsvis så kommer mera.

söndag 19 juni 2022

Joel Alme släpper sitt sjätte album



7 oktober släpps Joel Almes sjätte album, Sköt er själva så sköter jag inte mitt.

Redan nu har singeln Ge mig nåt som ger mig nåt släppts.

Jag har inte följt Almes karriär speciellt noggrant, men gillade förra albumet Bort bort bort. Gillade framför allt textraden "en liten sopa från Linné". Jag har alltid varit svag för geografiska referenser i låtar.

fredag 17 juni 2022

Diamanda Galás släpper nytt album



Diamanda Galás
nya album, Broken Gargoyles, spelades in under början av pandemin.

Albumet består av två stycken, Mutilatus och Abiectio.

The Queitus har lagt upp några smakprov som visar att Galás denna gång inte flirtar med publiken och är sitt poppiga jag...

Albumet släpps 26 augusti.

onsdag 15 juni 2022

Artonde studioalbumet av Simple Minds



Jag är fortfarande fascinerad av hur Simple Minds lyckades hitta den perfekta balansen mellan synthpop och stadiumrock på New Gold Dream och Sparkle In The Rain.

Efter dessa skivor tyckte jag de svävade ut för mycket i just stadiumrock. De tappade lite bett i låtskrivandet och verkade jobba mer med stämningar än melodier.

Likväl, här är vi 40 år senare och bandet är i högsta grad aktivt fortfarande.

21 oktober kommer 18:e studioalbumet, Direction of The Heart. Första singeln heter Vision Thing och kan höras redan nu.

tisdag 14 juni 2022

The Wannadies släpper samlingsskiva



Nostalgi är en mäktig kraft. Således kan många band ge sig ut på en turné igen, bara det har gått tillräckligt många år. I The Wannadies fall hade det gått 19 år sedan de senaste spelningarna, när de gav sig ut på vårens turné.

Nu kommer också en samlingsplatta med "the very best of 21 non-album exclusive b-sides, 1992-1999".

Det i sig är en kul idé, så klart. Jag har alltid gillat band som har vårdat sin historia och gett fansen tillgång även till material som kan ha varit svåråtkomligt.

Samlingsplattan heter Västerbotten och kommer på fredag, 17 juni.

fredag 10 juni 2022

Sara Parkman släpper nytt album



I dag släpper Sara Parkman singellåtarna Neonljusen och Rosen. Det är en försmak inför höstens album Eros, Agape, Philia.

Sara Parkman har haft ett finger i spelet med många intressanta skivor - senast till exempel med Samantha Ohlanders skiva Landsbygdsupproret och Merit Hemmingsons nya versioner av gamla låtar, Huvva! va tiden går.

Ett exakt releasedatum för Parkmans nya album verkar inte finnas än.

onsdag 8 juni 2022

Courtney Marie Andrews släpper åttonde albumet



Courtney Marie Andrews slog igenom med sitt femte album, Honest Life, och nu är hon ett respekterat om än inte jättestort kommersiellt namn i Americana-genren.

Old Flowers, som senaste albumet heter, försvann lite i pandemin, när det släpptes 2020. 

I höst kommer åttonde albumet, Loose Future. Första singeln heter Satellite och du kan ta del av videon ovan.

Loose Future släpps 7 oktober.

tisdag 7 juni 2022

Arkivutgåva med Lou Reed



Till och från kommer jag på mig med att sakna artister som har slutat. Här om dagen insåg jag hur mycket jag saknade R.E.M.

I R.E.M.s fall lever ändå hoppet om en comeback, någon gång i framtiden. Det är svårare med artister som gått ur tiden, som Lou Reed. Honom saknar jag också, men ser inte fram emot någon hologramturné.

Nu släpps i alla fall Words & Music, May 1965, den första delen i en serie med arkivutgåvor, med Reeds musik. Det är tidigare outgiven musik av Reed och hans bandkollega i Velvet Underground, John Cale. Vid tiden för de här inspelningarna så var det ännu två år till bandets debutskiva.

Samlingen släpps 26 augusti.

söndag 5 juni 2022

Stefan Björk, Seinabo Sey, KSM3 och PG Roxette släpper singlar



Singlar är ett paradoxalt fenomen. Å ena sidan har deras betydelse minskat, när fysiska exemplar blir mindre viktiga. Å andra sidan finns det många artister som känner att albumformatet blivit irrelevant och hellre släpper enstaka låtar.

Av en slump har det kommit fyra olika singlar på senaste tiden, som jag av olika skäl finner det intressant att uppmärksamma.

Stefan Björk (f.d. Wilmer X m.m.) har återigen tolkat Olle Ljungström, med låten Psalm, som Ljungström gav ut på skivan Världens räddaste man. I Ljungströms version var den över sex minuter lång med ett outhärdligt långt instrumentalintro. Björk gör den mer kompakt, på halva längden, och mindre bombastisk, mer hemvävd. Den andra låten på singeln, är egenkomponerade Hitta hem. Häromåret tolkade Stefan Björk Reeperbahns Lycklig i en fin version.

Seinabo Sey verkar fortfarande, i viss mån, i skuggan av sitt fantastiska debutalbum som blev en sådan succé. En av de absolut bästa svenska debutskivorna genom tiderna. Nu kommer första singeln inför det kommande tredje albumet. Blessed och Black Star är nog tyvärr inte låtarna som får hittåget att rulla igen. Jag kanske är ogin, de kanske växer med tiden.

KSM3, Johan Johanssons och Peter "Ampull" Schölanders version av KSMB, har släppt sin andra singel, Skjut dig själv och skit i andra. Om den här sortens artister och band fortfarande hade funnits i det allmänna rampljuset så kunde vi nog fått en debatt om texten. Likaså om artisterna i fråga varit från förorten och haft en annan hudnyans än vit. Men nu passerar det hela som satir, får man anta. Musikaliskt är det inte så dumt, en slags mogen punkdänga. Inte längre rasande, utan lite småilsk.

PG Roxette är Per Gessles version av ett Roxette utan Marie Fredriksson. Och det är svårt att säga annat än att Gessle kan sitt hantverk. The Loneliest Girl In The World kunde mycket väl ha blivit en monsterhit, om Marie Fredrikssons röst sjungit låten. Det är ju det lilla faktumet som trasslar till det. B-sidan, Sunflower, är en likaledes stilsäker ballad.

fredag 3 juni 2022

Bloggen möter Frida Franzén: ”Det finns för få kvinnor som tar sig rätten att inte sjunga så jävla vackert”

(Foto: Mattias Albinsson, ovan och nedan)


Frida Franzén har gått från att sjunga inåtvänd och manglande indie i bandet Ebon Tale, till att göra en ganska öppen och positiv skiva med tantrock på svenska.  
 Jag har nästa skiva i mitt huvud redan, säger hon.

Tantrock – det är ett bra uttryck. Givetvis som en pendang till den gubbrock som aldrig tycks dö ut, men också som en ren faktaupplysning: Här kommer en kvinna som har passerat 40 år och som debuterar i soloformatet. Som Frida Franzén gör med skivan Visdom om år, som kom ut 6 maj. En skiva med en typ av trevlig, traditionell svensk rock, som var väldigt vanlig på 80- eller 90-tal, men inte längre.

– Det var ganska tidigt vi pratade om tantrock, som ett sätt för att förklara för Ruben Engzell, som skulle spela in, vad är det vi ska göra här. Det är ett begrepp för att förklara och för att provocera lite, säger Frida Franzén.

– Vi har många bra kvinnliga musiker och kompositörer, men det finns för få kvinnor som tar sig rätten att inte sjunga så jävla vackert.

På skivan har Frida Franzén sällskap av Alex Löfgren på trummor och Mattias Albinsson på bas, alltså samma trio som har haft bandet Ebon Tale sedan kring millennieskiftet. Ebon Tale gav ut ett album, två EP-skivor och, så sent som 2017, en singel.

– Vi fick en del bra spelningar, på Popaganda, till exempel, men ändå var det hela tiden lite stolpe ut. Sverige är inte något bra land för alternativ skramlig rock, det var helt ute då.

"Det är inte så viktigt att vara anti längre"

Ebon Tales skramliga indie kontrasterar starkt mot den melodiösa rock som Frida Franzén nu lyfter fram som soloartist.

– Även om det är klyschigt enligt den här genren, så har jag velat ha det så. Det ska inte sticka ut. Sedan sticker det ändå ut, för att musik inte låter så här längre. Jag har velat ha den här ganska torriga, pappiga nästan, ljudbilden, med ändå mycket gitarrer.

– Hör jag att det låter töntigt i huvudet, då ska vara det vara töntigt. Ingen form av uppstudsighet. Man får växa till sig lite, det är inte så viktigt att vara anti längre. 

– Jag ville göra ett riktigt album. Jag ville göra en helhet, en tematik som hänger ihop, textmässigt, med en stor variation. Där det skall vara kul att lyssna på en hel skiva.

Jag tycker att det är kul att du sjunger en del om Stockholm..?

– Ja, i Tänk efter sjunger jag om Stockholm, och i Stadsprivilegier uttalar jag visserligen inte Stockholm, men det är en hyllningslåt till Stockholm på ett sätt. Skivan handlar om trasiga människor, trasiga relationer. Naturen och staden är mer stabila, och något man kan trösta sig i.

Vad vill du säga med albumets titel, Visdom om år?

– ”Visdom om år” – det är en rad i Sång om vår. I den låten betyder frasen egentligen ”visdom om året”, en tillförsikt om vad året är och att ett år går runt, månaderna kommer tillbaka. Det är otroligt trösterikt, det här cirkulära. Men när jag valde det som titel så ville jag också anspela på att jag gör en solodebut väldigt sent, jag är över 40 när jag gör det. 

Vad har du för tidsperspektiv – tänker du att ”nu kör jag på med det här”?

– Ja, det beror på vad du menar med ”nu kör jag på med det här”. Jag måste säga att jag har fått väldigt blodad tand av att göra den här inspelningen. Jag kan inte välja att skriva musik eller att inte skriva musik, mina låtar kommer. Sedan gäller det för mig att sätta mig ner och ta det på allvar, annars försvinner de. Jag blir mer motiverad att göra det. Nu har jag nästa skiva i mitt huvud redan. 

För alla oss som är nyfikna på att höra Frida Franzén live är det glädjande att spelningar är under planering, för sensommaren och hösten.


Lyssna på Frida Franzén på Spotify

Lyssna på Frida Franzén på Apple Music

Följ Frida Franzén på Facebook

Följ Frida Franzén på Instagram

onsdag 1 juni 2022

Wilmer X släpper nytt album och turnerar



Det är 17 år sedan Wilmer X släppte ny musik, med albumet Lyckliga hundar.

Nu kommer en ny singel, Nu eller nästa liv, redan 5 augusti. Albumet, Mer för dina pengar, släpps 23 september. Albumet är producerat av Chips Kiesbye.

Dessutom blir det turné som inleds i Malmö 30 september och avslutas 20 oktober i Trollhättan. Biljetterna släpps på fredag 3 juni kl. 10.00 via Unitedstage.se