En annan halvårsrapport

Först hade jag tänkt skriva en traditionell halvårsgenomgång av de bästa skivorna som kommit under januari-juni 2022. Men ska jag vara ärlig har jag svårt att tänka mig ett blekare halvår, vad gäller nya skivor. Okej, det har kommit några skivor som är helt okej, men på det stora hela är skivskörden otroligt tråkig och ointressant.

Det beror sannolikt på mig också, jag har inte varit tillräckligt nyfiken och intresserad, istället har jag fallit tillbaka på gamla favoriter.

Vad har jag lyssnat på i stället? Framför allt en massa gubbar, tydligen.

Chris Bailey och The Saints

Att Chris Bailey gick och dog, tämligen oväntat, fick mig att återvända till The Saints och Baileys solokataloger. Visst minskade Baileys produktivitet med åren, men så sent som 2012 gav The Saints ut det fina albumet, King of The Sun. Att han därtill skrivit den bästa låten någonsin, Just Like Fire Would, är en annan sak att hålla i minnet. (Länken går tyvärr till en senare version, som är sämre än originalet, som inte finns digitalt).

Carla Jonsson

Jag tillhör dem som alltid lyssnar på Carlalåtarna först, när ett nytt Eldkvarnalbum kommer. Som tycker att låtar som Å'hej Å'hå, Blind man, Ingen lätt match, Bobbo och Täby galopp är lika stora klassiker som något som Plura någonsin skrivit. Och att Carla bara släppt ett enda soloalbum är en mindre skandal. (Detta soloalbum, Skakad & rörd, finns inte ens tillgängligt längre.) Nu sägs att en ny skiva med Eldkvarn är på gång. Jag kommer leta upp Carlalåtarna först.

Sparks

Att se Sparks live på Annexet blev en liten nytändning för mitt Sparkslyssnande. Det är näst intill chockerande att de är lika bra nu som när de stod på sin topp på 70-talet. Till och med när de gör filmsoundtrack så lyckas de vara - åtminstone bitvis - geniala, som med Annette.

Kjell Höglund

Denna artist har så klart en koppling till en av de skivor som getts ut i år, nämligen Ellinor Brolins Det tredje årtusendet, med tolkningar av Kjell Höglund. Men jag har också upptäckt Höglunds egna tolkningar, inte minst från 80-talet, skivor som Tidens tecken och Hemlig kärlek.

Mats Ronander

Mats Ronander gjorde comeback, på svenska, med albumet Malla Motel, mitt under pandemin, 2020. Sannerligen en god nyhet, eftersom jag anser att han är - trots att han är en hyllad musiker och artist - en av de mest underskattade svenska artisterna någonsin. Lyssna på album som God bok, 50/50 eller Himlen gråter för Elmore James. Titellåten till God bok spelades in i kölvattnet av Mats Ronanders vikariat i Dag Vag, där han framträdde under namnet B.B. Damage. Och "Långe Per", som nämns i låten, är så klart Per Odeltorp, det vill säga Stig Vig.