Jag fortsätter i samma stil som mitt inlägg här om dagen, som handlade om gamla gubbar. En annan gammal gubbe, som jag liksom glömmer till och från men alltid återupptäcker, är John Hiatt.
Jag upptäckte honom först med hans sjunde album, Warming Up To The Ice Age, som kom ut 1985. Det åttonde albumet, Bring The Family, blev väl hans stora publika och kritikergenombrott, när han kompades av Ry Cooder, Nick Lowe och Jim Keltner (och sedan bildade kortlivade bandet Little Village med).
Det här var en annan tid i musikvärlden. Hiatt hade förvisso hoppat runt bland skivbolag, men han hade alltid fått en ny chans. Det får inte artister nu för tiden.
Om Bring The Family blev genombrottet så var det också skivan då Hiatt hittade sin identitet. Tillräckligt rockig för att få spela på rockklubbar. Tillräckligt country för att den genrens mainstreamartister skulle göra covers på hans låtar. Tillräckligt smarta texter för att kritiker skulle tycka om honom.
I artistvärlden är nog Hiatt nästan mest känd som låtmakare snarare än artist i egen rätt. Listan på artister som gjort Hiattlåtar är bisarrt lång - Bob Dylan, Chaka Khan, Emmylou Harris, Eric Clapton, Keith Urban, Paula Abdul, Rosanne Cash, Willie Nelson - för att bara nämna ett fåtal.
En ytlig lyssning på John Hiatt säger inte så mycket om hans hantverk. Det är först när du hört låtarna 15-20 gånger som du inser hur geniala de är. Ackordsföljderna är traditionella men effektiva. Texterna är vanliga relationsberättelser, men Hiatt har glimten i ögat, är humoristisk utan att vara fjantig.
"There are only two things in life, but I forget what they are", som han sjunger i Buffalo River Home.
Om Hiatts texter var en film, så skulle den vara en feelgoodfilm med sälta, som utspelade sig i amerikanska södern någonstans.
Det är lättare att plocka ut bra Hiattlåtar än helgjutna album, men det här är fem Hiattalbum som du absolut inte får missa.
Utan att vara någon enorm kommersiell succé, så får man ändå säga att detta album var Hiatts genombrott. Mest kända låt är förmodligen pianoballaden Have A Little Faith In Me.
Slow Turning, 1988
Slow Turning red på ångorna från Bring The Family och sålde möjligen faktiskt mer än sin föregångare, så som ofta sker när ett album har lyft fram en artist. Slow Turning innehåller också några av Hiatts allra bästa låtar, som titelspåret, Icy Blue Heart och Drive South (som naturligtvis handlar om oralsex). Här kompades Hiatt av sin långlivade kompgrupp The Goners, med bland annat Sonny Landreth på gitarr.
Perfectly Good Guitar, 1993
80- och 90-talet var onekligen Hiatts purple patch. Perfectly Good Guitar innehåller den perfekta mixen av Hiattrockare och känslosamma ballader. Och mannen vet hur man skriver refränger med hitkänsla också. Några höjdpunkter här är Blue Telescope, Permanent Hurt och Angel.
Little Head, 1997
Några av Hiatts festligaste texter finns på detta album, bland annat Sure Pinocchio (om de lögnare vi möter varje dag), titellåten (om det lilla huvud som vi män ofta har problem med, eftersom det styr oss mer än vårt stora huvud) samt Woman Sawed In Half (ingen aning om vad den egentligen handlar om).
Som album betraktat är Dirty Jeans and Mudslide Hymns okej, men skivan innehåller också vad jag betraktar som Hiatts senaste (sista?) riktigt starka låt, Adios to California. Hiattvemod av högsta klass!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar