Det kom en pandemi emellan när Sparks skulle besöka Cirkus för två år sedan. Spelningen flyttades - både i tid och i rum. Ny lokal blev Annexet och datum blev i dag.
Vi behövde dock inte vara oroliga att de gångna två åren skulle ha trubbat av Sparks vassa låtskrivarpennor och artistådror. Tvärtom är de precis lika vitala som någonsin.
De drämmer till med en 23-låtars setlista som visserligen innehåller de flesta av de största hitsen, men också en hel del "deep cuts" som i alla fall får mig ganska överraskad. Inledningen med So May We Start, Angst In My Pants, Tips for Teens och Under The Table With Her får sägas vara tämligen obskyr. Femte låten Get in The Swing blir första riktiga nostalgitrippen.
Vi får två extranummer: Suburban Homeboy och All That, från senaste albumet A Steady Drip Drip Drip. Den senare får sägas vara otippad som avslutningsnummer, men passar väl in, med sin antemiska kvalitet.
Låt oss hoppas att Sparks aldrig någonsin lägger av!
Amerikanska Wilco har till och från klumpats ihop med alt-country-genren, men som alla band som når stora framgångar så blir det här med genrebeteckning något futtigt som faller i glömska. Bra band är bra band.
Likväl leker bandet själv med termerna, med sitt nya dubbelalbum, Cruel Country - en skiva som otvivelaktigt innehåller country.
Skivan innehåller 21 spår, varav de flesta är inspelade direkt, "live i studio".
Neko Case är en av de där artisterna som föredrar kvalitet framför kvantitet. Åtminstone kan vi anta det utifrån hennes utgivningstakt. Hennes senaste soloalbum kom 2018 och dessförinnan gav hon ut skivor 2009 och 2013. Tre album på tretton år är inte jättemycket.
Nu är det lite bedrägligt för hon gör ju skivor även med till exempel The New Pornographers, som har släppt fyra album under samma tidsperiod.
Men ändå; vi Neko-fans börjar tycka att det är dags för ett nytt album. Och så kom det då! Men Wild Creaturesär en samlingsskiva, vilket förvisso också är bra, men det är bara en ny låt, Oh, Shadowless, som kan höras ovan.
I går, söndag, skrev jag om den evigt produktive Steve Earle. Vad ska vi då säga om Van Morrison? Nu ska han släppa sitt 43:e studioalbum. Detta förvisso utportionerat ut över nu faktiskt snart sex decennier. Men ändå.
När Van Morrison 2015 släppte ett album med duetter, med gamla låtar, så tänkte jag att inspirationen har tagit slut. Det skulle jag aldrig ha tänkt. För Van kontrade raskt med sju album med nya låtar under en femårsperiod...
Fjolårets Latest Record Project Vol. 1 innehöll hela 28 (!) låtar. Nya skivan What's It Gonna Take innehåller "bara" 15 låtar.
Nu är allt detta kvantitet, på kvalitetssidan kan vi framför allt oroa oss över Morrisons totala fixering vid pandemin och dess restriktioner. Den dominerade förra albumet och några titlar från nya skivan avslöjar vad vi kan tänka oss denna gången också - som Fighting Back Is The New Normal och Fodder For The Masses. (Musikaliskt var dock förra skivan faktiskt inte så tokig, riktigt pigg.)
Den evigt produktive Steve Earle släpper sitt nya album 27 maj. Förutom detta så skriver han två böcker, sin andra pjäs och är värd för radioprogrammet The Steve Earle Show: Hardcore Troubadour Radio på Sirius XM.
“I'm just trying to stay out of trouble. If I stay busy, then I'm OK", säger Earle enligt den egna hemsidan.
Nya albumet heter Jerry Jeff och första singeln heter Gettin' By.
Mikael Sehlin och Jan "Zacke" Zachrisson - Diestinct. Foto, ovan och nedan: Anna Pallin.
Det finns artister som lämnar mytiska tidsspann mellan album. Decennier går utan ett ljud, sedan kommer, mer eller mindre oväntat, en ny skiva. Nu har Diestinct sällat sig till den skaran. Bloggen fick en trevlig pratstund med gitarristen, sångaren och låtskrivaren Jan ”Zacke” Zachrisson.
I Diestincts fall fick vi förvarningar om nya albumet, En kapsejsad himmel, genom singlar, varav den första, Minns du mig, släpptes 2019, i samband med skivbolaget Massproduktions 40-årsjubileumsskiva. Vi kommer tillbaka till nutid, men måste börja i forntid, 70-tal och början av 80-tal.
Ta mig tillbaka till tiden i Sundsvall; hur kom du in i musikvärlden och hur bildade ni Diestinct?
– Jag hade en musiklärare i Sundsvall, i sjuan-åttan-nian, som hette Micke Madsen, som var fantastisk. I ett visst läge, när han insåg var jag var någonstans, så gav han mig huvudnycklarna till skolan, som gjorde att jag kunde komma in och repa i vår musiksal under helgerna, säger Jan ”Zacke” Zachrisson.
Via mer eller mindre mytomspunna bandkonstellationer, som Suicide och Förbjudna ljud, så sammanstrålade Zacke, Mikael Sehlin (bas) och Jörgen Bergmark (trummor) sedan i Diestinct.
– Vi sade det rätt tidigt; vi ska repa som fan, vi vill ha skivkontrakt och släppa plattor. Vi var ett ambitiöst band som repade 4-5 gånger i veckan.
En kortversion av genombrottshistorien är att Thåström såg Diestinct på TV, i programmet Midvinterrock från Sundsvall. Han övertalade Peter Yngen på skivbolaget Mistlur att skriva kontrakt med bandet. Yngen föll till föga efter att ha sett en radiospelning, i Tonkraft i P3.
– Förutom Mistlur så var det en jävla massa bolag – Sonet, Metronome – som hörde av sig. Och jag tackade nej till allting, ”vi ska släppa vår egen musik, vi ska göra det här i Sundsvall...”
Med lite betänketid så hamnade Diestinct ändå på Mistlur. Och spelade in sitt debutalbum, med skiftgång i studion med Ebba Grön, som spelade in Kärlek och uppror. Albumet Se men inte röra kom ut 1981 och uppföljaren Frusna tårar kom ut 1983.
– Vi var sjukt bra live. Det satt som en jävla smäck. Men jag tyckte aldrig vi lyckades överföra den energin och det sättet, på plattorna.
En del andra artister har första skivor som i ärlighetens namn låter rätt kackiga. Men ert första album låter väldigt tajt?
– Men det var det vi var. Sedan var jag ung. Jag tyckte aldrig att jag fick ordning på texterna. Jag tyckte inte att jag fick ordning på sången. Om man kör fast forward till det vi har gjort nu, så känner jag att ”nu sjunger jag på riktigt”.
Du påbörjade en solokarriär också, och släppte en singel (En våning upp, 1986)?
– Då hyrde jag in folk, jag stod för studiotid, tog in musiker och började boka livespelningar. ”Gör vi det här så måste vi tjäna pengar på det...” Då blev det som ett företag. Det var tungt att inte vara ett band...
(Intervjun fortsätter nedanför videon.)
Sedan gick åren, liv och karriärer passerade, mestadels utanför musikvärlden – så vi snabbspolar fram till 2019 när skivbolaget Massproduktion skulle fira 40 år med en jubileumsskiva.
– Då ringde Micke till mig och sade: ”Zacke, nu kan du inte stoppa huvudet i sanden. Antingen gör vi det här, eller så måste du bara säga: ’Nej, det blir inget’.”
Det blev singeln Minns du mig och nu, med släpp i mars, hela albumet En kapsejsad himmel. En, enligt denna skribent, utmärkt uppvisning i hur värdig postpunk kan låta 2022. Mitt i nutid, men grunden från ”gamla Diestinct” finns fortfarande kvar.
– Plattan är egentligen Mickes och min väg tillbaka till varandra, efter att ha varit så jävla tajta. Vi känner varandra utan och innan. Vi har bott i samma hotellrum i alla år. Vi lärde känna varandra när vi var 13 år.
– Jag sade till Micke: ”Då gör vi det här för oss. Vi ska ha det här.”
Nya albumet har återuppväckt vänskapen och det musikaliska partnerskapet.
– Vi har pratat med varandra 3-4 gånger per dag i ett och ett halvt år, för plattan. Varför den heter En kapsejsad himmel – det är i den diktsamlingen (av Stig Johansson) som dikten ”Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet.” finns.
– Nu kommer alla tankar är en kärlekstext till Micke, till exempel. Alla tror att den är skriven till en kvinna, men den är skriven till honom.
– Det är största grejen med plattan, och det är grundtemat, att vi har hittat tillbaka till varandra.
Vad har ni för tidshorisont för den här satsningen, med Diestinct?
– Vi kommer troligen köra första livegrejen i Sundsvall under försommaren på Stora torget.
– Vi ska göra något i Stockholm, troligen blir det Cirkus. Vi har ingen tro på att vi ska åka runt i Sverige och dra folk, utan det får bli riktade insatser. Det kanske blir 4-5 grejor. Vi vill vara säkra på att det kommer folk och att det låter bra.
I höst väntas också remixer på några av låtarna från albumet och en ny tänkbar singel finns i princip klar, med möjligt släpp under senhösten.
– Vi kommer fortsätta att spela in och släppa musik. Men det är ett vuxenprojekt... Vi har ett skivbolag, de är väldigt snälla, även fast det inte rasar in stålar...
Vi är vana vid Laura Veirs som en ganska straightforward singer-songwriter. Nu har hon bestämt sig för att experimentera en aning. Eller musiken till nya singeln Winter Windowsär väl egentligen inte SÅ experimentell, men videon är ju lite "artsy".
Nya albumet heter Found Light och känns, enligt Veirs själv, på sätt och vis som en debutskiva, trots att det är hennes tolfte studioalbum.
Förre Hanoi Rocks-sångaren Michael Monroes solokarriär har puttrat på ganska bra. Han har haft några glapp i skivutgivningen, men sedan Sensory Overdrive, som kom ut 2011, har han släppt en skiva ganska precis vartannat år.
Nu är det förvisso tre år sedan One Man Gang kom ut, men eftersom den kom ut i oktober och nya skivan I Live Too Fast To Die Young kommer ut före sommaren så håller han i princip takten...
Nu kommer åttonde studioalbumet, Ultraviolet Battle Hymns and True Confessions, och därmed har man släppt lika många skivor efter uppehållet som man gjorde före uppehållet.
Albumet släpps 10 juni men redan nu kan singeln Where I'll Stand avlyssnas.
Billy Nomates har släppt vad jag antar är första singeln från sitt kommande andra album.
Tor Maries, som hon egentligen heter, hade oturen att släppa sitt självbetitlade debutalbum lagom till att pandemin slog till, våren 2020. Året efter släppte hon EP:n Emergency Telephone. Och alla gillar debutanter som bara krossar allt motstånd från början.
Billy Nomates har också, bland annat, gästat Sleaford Mods på deras album Spare Ribs, på låten Mork'n'Mindy.
Nya singeln heter Blue Bones och är precis lika fyndig, med en snitsig melodi, som de flesta andra av hennes låtar. Denna gång åt det trallvänligare hållet, snarare än något hårt för dansgolvet.
Första kvartalet har passerat, med viss marginal. Vad tar vi med oss från skivutgivningen under kvartalet?
Jag tycker att två skivor höjer sig över mängden, och det råkar vara två artister som nästan gör comeback - eller i alla fall har låtit det gå några år sedan förra albumet med nyskrivet material.
Nneka har låtit det passera sju år sedan hennes förra album, My Fairy Tales. Nya skivan Love Supreme är nog till och med snäppet vassare. Nnekas reggae har alltid varit tillgänglig utan att vara fjäskig.
Anaïs Mitchell har låtit det gå tio år sedan förra skivan med nytt material, Young Man In America. Den nya självbetitlade skivan är som ett soundtrack till en sådan där kvasi-independent-film där några luggslitna karaktärer hittar lyckan trots svåra omständigheter. (Och jag menar inte det som kritik, jag är i regel en sucker för sådana filmer.)
Två gamla veteraner, Elvis Costello och John Mellencamp, lyckades göra skivor som andades en doft av den forna storheten, The Boy Named If och Strictly A One-Eyed Jack.
Chris Bailey, den mästerlige låtskrivaren, sångaren och gitarristen i australiensiska The Saints, har avlidit. Det bekräftas på The Saints Facebooksida. Han avled på lördagen, 9 april. Dödsorsaken framgår inte av den korta notisen.
Jag blir alldeles kall när jag läser beskedet, nästan som om jag kände Bailey personligen (vilket jag naturligtvis inte gjorde). Förmodligen beror det på att hans musik rörde upp känslor hos mig.
Jag minns fortfarande två magiska konserter med Bailey, på Hultsfredsfestivalen 1989 och, troligen samma år, Daily News Café i Kungsträdgården. Bailey var, säkert i Hultsfred och sannolikt även i Stockholm, lite "förfriskad" men kunde sjunga och spela som en Gud.
Bailey och hans band, The Saints, slog igenom som ett australiensiskt punkband. Både The Saints och Bailey som soloartist utvecklades så småningom till ett mer varierat uttryckssätt än punken. Bailey kunde rocka, men några av hans allra finaste stunder gick i balladtempo.
Enligt min mening är Baileys absoluta kreativa höjdpunkt The Saints-skivorna All Fools Day och Prodigal Son. Han gjorde fina saker även efter detta, men han toppade aldrig dessa två album - i alla fall inte enligt min mening, jag var aldrig såld på The Saints punkperiod.
Från All Fools Day kom låten Just Like Fire Would (se/hör ovan), som Bruce Springsteen valde att göra en cover på, på hans skiva High Hopes. Shipwreck från Prodigal Son kan höras nedan.
Tragiskt nog verkar dessa två skivor inte ens finnas tillgängliga längre. Det blir till att leta gamla CD- eller vinylskivor om ni vill höra dem.
Under en period bodde Bailey i Sverige och spelade in med svenska musiker, exempelvis soloalbumet 54 Days At Sea och The Saints-albumet Howling. Inte heller dessa två skivor verkar finnas tillgängliga längre. Vilket på något sätt gör Baileys död dubbelt tragisk. Vi som var med vårdar musiken som vi har kvar.
Det är inte ett arkivfynd i traditionell mening som vi får den 3 juni, men ändå en klassisk (och omistlig) liveinspelning med Prince & The Revolution.
Konserten från Syracuse 1985 har varit så pass vitt spridd att den till och med visades i Sveriges Television på den tiden (vilket nu känns som forntiden).
Även inbitna Princekännare medger nog att prinsens kommersiella och kreativa höjdpunkt i stort sett sammanföll, under några intensiva år på 80-talet. Personligen tappade jag kollen när skivorna kom allt tätare och han bytte namn till en symbol.
Let's Go Crazy, ovan, är hämtad från konserten som släpps i diverse format, 3 juni.
Skivreleaserna klustrar sig ibland och gårdagen var en sådan dag.
Vi fick debutalbumet från überhypade Wet Leg, från Isle of Wight, med Rhian Teasdale och Hester Chambers i spetsen. Om jag ska vara ärlig så förstår jag inte riktigt lovorden, men ska vi tolka vissa recensenter rätt så är de det bästa som hänt brittisk indierock/-pop sedan Blur och Oasis. Jag får väl ge dem en chans.
Kae Tempest, tidigare känd som Kate Tempest, gav ut sitt fjärde album, The Line Is A Curve. Eftersom Tempest haft en otroligt hög lägstanivå så förväntar jag mig mycket av denna skiva.
Amerikanska The Linda Lindas, som i USA etiketteras som punkband (men jag skulle snarare säga melodisk rock), har också släppt sitt debutalbum. Det här är musik helt i min smak, powerpop med melodikrokar.
Henning slog till med två skivor på samma dag - Blå lotus och Skymningsmusik för dagdrömmare. Den första är ett "traditionellt" Henningalbum, medan den andra är en instrumental skiva. Jag har bara hunnit lyssna på den första än, men jag skulle vilja utropa att Henning är tillbaka i god form.
Jag tyckte nog att förra skivan, hans tredje, Under träden, var en liten dipp i kvalitet. Fortfarande helt okej, men utan de där låtarna som fastnar som tuggummi. Nu verkar han vara tillbaka på rätt spår.
Som så många andra fick tyska Rammstein ställa in sina turnéer när pandemin härjade som värst.
Och - återigen, som så många andra - så valde Rammstein att spela in en skiva. I Rammsteins fall heter skivan Zeit och släpps 29 april.
Det är sant att jag aldrig har varit någon stor Rammstein-fan. Den enda låt jag verkligen har gillat genom åren är Mein Hertz Brennt, förmodligen för att den finns med i en av de bästa (och värsta) filmerna jag sett, Lilja 4-Ever.
Men det finns något lockande med titellåten Zeit från bandets nya skiva. Jag kanske är redo för lite tysk teatralisk rockmetal.
När mitt musikintresse verkligen tog fart, i slutet på 70-talet och början på 80-talet, så var tidningen Schlager min främsta ledstjärna. Visst läste jag en del engelsk musikpress också, liksom allt som kvällstidningarna skrev om musik. Men Schlager var riktmärket.
Fördelen med Schlager var att de fokuserade mycket på svensk musik, och inte enbart på musik i Stockholm. Redaktionen bestod till stor del av personer inflyttade från söder och norr. Således fick vi höra om orkestrar från så vitt skilda orter som Lund och Sundsvall.
Att Schlager skrev om Diestinct - från, just, Sundsvall - tror jag bidrog till bandets, relativa, framgångar. Det var ett kvalitetsmärke som gjorde att många artister kunde lyfta sig så pass, att de kunde boka spelningar runt om i riket. (Skulle man sedan bli populär på riktigt - och sälja massor av skivor till kidsen - behövde man ta sig in på Måndagsbörsen i Sveriges Television.)
Diestinct är inte det första svenska postpunkbandet som gör comeback. Brända barn har släppt en skiva i nutid, likaså Commando M. Pigg. Kai Martin och Stick! likaså. I år ska Reeperbahn turnera.
För Diestinct är det närmare 40 år sedan förra albumet, Frusna tårar. Nya albumet, som släpptes i mars, heter En kapsejsad himmel. Bandet förklarar själv titeln så här, på sin Facebooksida:
"En övergripande inspiration när vi har skrivit låtar och texter har varit Stig Johanssons dikt Förlusten. 'Alla dessa dagar som kom och gick/inte visste jag att det var livet.' ur diktsamlingen Den kapsejsade himlen. Texterna överlag är snapshots ur livet. De handlar om vänskap, kärlek, föräldraskap, självbild, uppväxt och var man kommer ifrån. Det svåra i att försöka fylla 'de dagar som kommer och går' med meningsfulla saker. Tiden går fort…"
"Det känns som att vi har knutit ihop säcken", konstaterar bandet.
Personligen tycker jag att det låter överraskande bra, nästan bättre än på tiden det begav sig... Där handlar mycket om att ljudteknik etc. har gått otroligt mycket framåt på 40 år. Likväl, albumet är väl värt att lyssna på.
