Första kvartalet har passerat, med viss marginal. Vad tar vi med oss från skivutgivningen under kvartalet?
Jag tycker att två skivor höjer sig över mängden, och det råkar vara två artister som nästan gör comeback - eller i alla fall har låtit det gå några år sedan förra albumet med nyskrivet material.
Nneka har låtit det passera sju år sedan hennes förra album, My Fairy Tales. Nya skivan Love Supreme är nog till och med snäppet vassare. Nnekas reggae har alltid varit tillgänglig utan att vara fjäskig.
Anaïs Mitchell har låtit det gå tio år sedan förra skivan med nytt material, Young Man In America. Den nya självbetitlade skivan är som ett soundtrack till en sådan där kvasi-independent-film där några luggslitna karaktärer hittar lyckan trots svåra omständigheter. (Och jag menar inte det som kritik, jag är i regel en sucker för sådana filmer.)
Två gamla veteraner, Elvis Costello och John Mellencamp, lyckades göra skivor som andades en doft av den forna storheten, The Boy Named If och Strictly A One-Eyed Jack.
Jag tycker mycket om Ellinor Brolins tolkningar av Kjell Höglund på Det tredje årtusendet. Läs gärna min intervju med Ellinor.
Aina Myrstener Cellos tredje installation av Cellomusik har inte riktigt landat hos mig än, men den kommer nog att växa.
Några skivor låter lovande, men kräver lite mer lyssning, till exempel Rosalie Cunninghams Two Piece Puzzle, Guided By Voices Crystal Nuns Cathedral, Emily Jane Whites Alluvion, Diestincts En kapsejsad himmel och Samantha Ohlanders Landsbygdsupproret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar