Hej alla vänner kan tolkas som ett återseende eller som ett farväl:
"Till alla vänner längs vägen, stort tack, för allt givande vi haft."
Jag hittar ingen information någonstans om att ett album är på väg, så möjligtvis är detta en enstaka singel.
När jag söker bland nyheter hittar jag att Lorne de Wolfe ska spela med Contact på Stallarholmens visdagar på Mälsåkers slott i augusti.
Gunnar R Johansson påpekar i en kommentar till detta inlägg att Hansson de Wolfe United på Spotify också lovar konserter under 2022.
Det var ett mycket trevligt album som fortfarande snurrar i mina lurar med jämna mellanrum.
Inför vårturné kommer nu Sundberg med två ytterligare Malmstentolkningar - Fruntimmer och Före ägget. Jonatan Lundberg som skrivit musiken sjunger dessutom lead på Före ägget.
Ellen Sundbergs vårturné inleds 28 april.
Vi har 14 at 41, detta monument till den ytterst verkliga kärlekshistorien i Hyvönens eget liv. Eller titelspåret. Eller Abyss at Bay (Daughter). Där snuddar hon vid den typen av episkt berättande till storslagen musik som Joni Mitchell så ofta lyckats med, så oerhört många fler gånger än någon annan.
Hyvönen har, under konserten i Filadelfiakyrkan på lördagen, med sig ett lyhört band som stödjer henne perfekt, så att hon kan vara det självklara centrumet för musik och föreställning.
Det musikaliska framförandet är på en mycket hög nivå. Sedan är feelingen i Filadelfiakyrkan märkligt nog inte kyrklig och sakral, utan snarare som om vi befinner oss på en landstingskickoff, med träsmaksstolar och en fläkt som susar högljutt.
Jag är inte superförtjust i Hyvönens mellansnack, lite krystat i sina försök att visa humoristisk distans. Jag föredrar mina singer-songwriters att vara dödligt allvarliga och mystiska... men det är den lilla, lilla anmärkningen i kanten.
Förartister och förband brukar vara ointressanta, men Frida Hyvönen har bjudit in Anja Bigrell med band, som får 22 minuter på sig att spela de fyra bästa låtarna från 2019 års Måste lägga av, samt en ny låt (möjligtvis med titeln Du). En aptitretare som får mig att hoppas på mer, både i form av inspelad musik och livespelningar.
Debuten, Dark Undercoat, från 2013 var mästerlig. Uppföljarna har varit i samma stil och helt okej, men, i mina ögon, utan de där riktiga topparna.
Nu kommer sjunde albumet, Alluvion. Singlarna Show Me The War och The Hands Above Me bjuder på förhandslyssning.
Alluvion släpps 25 mars.
Därför är det ingen stor överraskning att nya albumet är tolkningar av gamla låtar - låtskrivarkranen verkar ha sinat.
Det kommande albumet heter Changeup och innehåller akustiska tolkningar av gamla låtar. Första singeln är (I'm Gonna) Run Away, som ursprungligen fanns med på albumet I Love Rock'n'Roll.
Albumet släpps 25 mars.
Jag ska erkänna att dessa fyra låtar aldrig riktigt fastnade i min lyssningsrepertoar, men det är inget skäl att inte lyssna på volym 2, som kommer till våren.
Skivan innehåller "four more gems", och i detta fall "songs of love, longing and partnership".
EP:n släpps 8 april och Partridge har aviserat att flera delar i serien kommer. Skivan kan beställas från Burning Shed/Ape House.
 |
| Foto: Michael Lagerblad |
Roger Rönning slog igenom stort redan med sin andra skiva, Nattens skuggor, som kom ut 1979. 45 år efter debutalbumet håller Rönning fortfarande hög klass som låtskrivare och artist. Bloggen fick äran och nöjet att ställa en massa näsvisa frågor till honom – och fick höra att hela två nya album är på gång.
Under 2022 kommer Roger Rönning att släppa en ny skiva under eget namn och även en skiva med duon Up The Road, som gav ut sin första skiva 2008. Då bestod duon av Rönning och Ted Steerling. Steerling gick tyvärr bort 2009. Nu är det Kent Hedberg som är andra delen av Up The Road.
Du började din musikkarriär i flera olika band – hur kommer det sig att du tog steget och blev soloartist?
– Det är ganska svårt att hålla ihop ett band och svårt att dra åt samma håll. Jag vill gärna att det ska hända saker. När du också upptäcker att du är den enda som egentligen vill nånting, då kan du bli lite trött.
– Sedan var det lite flax också. Jag hade gjort några demolåtar och skickade runt till tre skivbolag. RCA Electra blev intresserade.
För dig var det ingen tvekan, det var inte läskigt? Du ville göra det, under ditt eget namn?
– Jag ville göra det, men läskigt var det. Första plattan (Rötter, 1977) är jag ”så där” nöjd med.
– Det är som första dagen på jobbet, allting var nytt. Jag är nöjd med några låtar, men inte alla. Efter det så har jag känt mig varm i kläderna.– Jag fick blandad kritik. Skivbolaget gjorde en ganska stor satsning och det var hyggligt och bra och det är jag tacksam för. Men så här i efterhand kanske de skulle ha väntat lite med att slå på stora trumman – det var roligare att banka ned en, om man inte motsvarade förväntningarna...
– Jag blev lite nedtryckt av en del recensenter. Mats Olsson (på Expressen) var gurun på den tiden. Han var inte nöjd, men andra plattan tyckte han var riktigt bra. Andra skivan, Nattens skuggor (1979), blev någon form av revansch – efter det har det funkat bra.
Foto här intill: Victor Hedström
Nattens skuggor producerades av Mikael Rickfors och Roger Rönning och innehåller bland annat Tiden bara går, en låt som rätteligen ses som en klassiker och som exempelvis är Roger Rönnings mest spelade låt på Spotify.
Jag har alltid gillat din stil – vad hade du för influenser och förebilder?
– Innan jag gjorde första skivan var det mycket 60-tal – Kinks, Beatles, Stones, Eagles, Crosby, Stills, Nash & Young...
– Just i den vevan när jag gjorde första plattan så var det mycket laidback – J.J. Cale, till exempel, var en favorit då. Lite Motown, lite groovigare grejor. Jag var aldrig inne på proggrejen med Bob Dylan och så, men ändå ville jag att det skulle vara bra texter. Jag ville att det skulle svänga, att det skulle vara en groove.
Hur ser du tillbaka på skivorna du gjorde under dina mest aktiva år, på 70- och 80-talen? Är du nöjd eller hade du velat göra någonting annorlunda?
– Nattens skuggor är jag jättenöjd med och även tredje skivan (R.R., 1980). Jag har inte släppt ifrån mig någonting som jag inte har känt mig nöjd med. Sedan går det att göra allting annorlunda – om jag skulle ha gjort samma låtar i dag, så hade jag säkert gjort dem på ett annat sätt.
Du har varit verksam som artist under sex decennier – hur har tillvaron som artist förändrats?
– Fram till 2009 så spelades mina låtar på radion, P4. Men efter det har det varit tvärtyst. Den stora skillnaden är den här åldersdiskrimineringen som finns i Sverige – äldre artister spelas inte. Om du lyssnar på P4, så är det inte många äldre artister som hörs. Känslor har ingen ålder, tänker jag.
– En annan skillnad är hur du spelar in. Förut stod du, 4-5 man, i en studio och räknade in – 1-2-3-4 – och sedan spelade man in. Nu sitter man på varsitt håll och gör smågrejor och mejlar till varandra.
 |
| Foto: Ingela Rönning |
Vad har du på gång härnäst?
– Vi har blåst dammet av Up The Road. 2008 gjorde jag en skiva tillsammans med Ted Steerling, som bland annat har varit med i Contact, under namnet Up The Road. Ted gick bort 2009. Nu har jag gjort en ny skiva tillsammans med Kent Hedberg. Tio låtar ligger klara och den skivan släpps någon gång i vår. Första singeln (Footprints in The Snow) kom ut 13 januari.
– Och inte nog med det, sedan har jag gjort tio låtar med svensk text. Den skivan tror jag kommer att släppas i början av hösten.
Du gjorde också den engelska singeln Too Soon..?
– Ja, jag behövde någon utmaning. Jag har alltid gjort låtar med svensk text och jag har alltid haft respekt för engelskan. Om nyanser och sådant ska bli rätt, så måste man ha språket i vällingen. Men jag tänkte att jag gör ett försök, det kan bara gå åt helvete...
– Så jag gjorde tio låtar med engelsk text, som jag tänkte släppa själv. Men nu gör jag så att alla engelska texter blir Up The Road, och i eget namn så fortsätter jag med svenska texter.
Hur tänker du kring spelningar nu när det börjar bli lite bättre vad gäller pandemin?
– Jag har ingen plan, det återstår att se. Vi får se vad det blir för respons på de nya skivorna.
Det finns samlingsalbum där vi kan höra många av dina klassiska låtar, men dina fyra första skivor finns inte tillgängliga som helhet? Vet du om det finns något hopp om att de ska bli tillgängliga?
– Det ligger tyvärr utom min kontroll. Skivbolagen där jag spelade in mina album finns inte längre och mastertejperna är vad jag förstår på vift.
 |
Roger Rönnings fyra första album finns tyvärr inte tillgängliga längre. Här de två första, Rötter, respektive Nattens skuggor. |
