Att gå på konserter med artister som du knappt har lyssnat på är ett vågspel. Jag har lyssnat mycket sparsamt på Hurula. Så onsdagens konsert på Cirkus kunde ha gått åt vilket håll som helst.
Robert Hurula är född 1979, vilket är synd - annars kunde han ha förgyllt 80-talets svenska postpunk som ofta hade lite svårt att hitta hållbara melodier.
Hurula låter som en korsning mellan Imperiet, The Cure, Noice och... Håkan Hellström, kanske? Det är allsångsrefränger, det är gitarrgnissel och det är skamlösa stölder från, mestadels, brittiska ursprungskällor. Men det är gjort med den rätta blandningen av patos och glimten i ögat.
För gamla nostalgiker som mig bjuder Hurula på drömmen om svensk postpunk med melodikänsla. För de yngre förmågorna i publiken bjuder han sannolikt samma eskapism som många andra hjärtekrossare i branschen. Hjärta och smärta, helt enkelt, och här är det menat som beröm.
När jag nu sett en hel konsert med Hurula, så får jag väl lyssna ikapp diskografin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar