Det finns stunder på Frida Hyvönens senaste album Dream of Independence där det går att ana riktig storhet, att hon skulle kunna stå bredvid samtidens allra största singer-songwriters.
Vi har 14 at 41, detta monument till den ytterst verkliga kärlekshistorien i Hyvönens eget liv. Eller titelspåret. Eller Abyss at Bay (Daughter). Där snuddar hon vid den typen av episkt berättande till storslagen musik som Joni Mitchell så ofta lyckats med, så oerhört många fler gånger än någon annan.
Hyvönen har, under konserten i Filadelfiakyrkan på lördagen, med sig ett lyhört band som stödjer henne perfekt, så att hon kan vara det självklara centrumet för musik och föreställning.
Det musikaliska framförandet är på en mycket hög nivå. Sedan är feelingen i Filadelfiakyrkan märkligt nog inte kyrklig och sakral, utan snarare som om vi befinner oss på en landstingskickoff, med träsmaksstolar och en fläkt som susar högljutt.
Jag är inte superförtjust i Hyvönens mellansnack, lite krystat i sina försök att visa humoristisk distans. Jag föredrar mina singer-songwriters att vara dödligt allvarliga och mystiska... men det är den lilla, lilla anmärkningen i kanten.
Förartister och förband brukar vara ointressanta, men Frida Hyvönen har bjudit in Anja Bigrell med band, som får 22 minuter på sig att spela de fyra bästa låtarna från 2019 års Måste lägga av, samt en ny låt (möjligtvis med titeln Du). En aptitretare som får mig att hoppas på mer, både i form av inspelad musik och livespelningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar