The Smashing Pumpkins släpper ny musik

The Smashing Pumpkins har sex nedräkningsklockor på sin hemsida. När den första kommit ned till noll så släpptes två nya låtar, Cyr samt samt The Colour of Love.

Billy Corgan har sagt i branschpress att det kommande albumet är lite mer ambitiöst än Shiny and Oh So Bright, Vol. 1 som kom ut 2018, och var det första albumet efter återföreningen med James Iha och Jimmy Chamberlin.

Det är oklart om bandet ska släppa hela albumet i installationer. Det skulle kunna förklara de sex nedräkningsklockorna. I så fall får vi rimligtvis tolv låtar totalt, dock utspridda över ganska lång tid, eftersom den sista nedräkningsklockan inte har räknat ned förrän om, i skrivande stund, 87 dagar.

Staffan Hellstrand släpper liveskiva - och studioskiva och bok

Jag hade missat att Staffan Hellstrand, mitt i sommaren, släppte en liveskiva. Du går aldrig ensam är titeln, tillika en låt från Pascha Jims dagbok, från 1996.

Vi får 14 låtar från fem olika konserter, i ett tidsspann som sträcker sig från 1990 till 2018. Kanske mest efterlängtat är Hellstrand som kompas av The Nomads, tyvärr bara på tre låtar från 1996.

Hade jag fått drömma hade även SH! dokumenterats live, men det kanske kommer så småningom.

Staffan Hellstrands senaste studioalbum är Svaret på allt, från 2018.

Och i skrivande stund färdigställer Hellstrand både en ny skiva och bok. "Allt släpps i oktober!", skriver Hellstrand på Facebook.

Bloggen möter Henning: ”Jag rotade i föräldrarnas skivsamling”

Henning har förbluffat lyssnare och kritiker genom två album som låter som klippta och skurna för nattradion cirka 1979. Och det menar jag enbart som en komplimang. Galileo (2018) och Nätter utan dagar (2019) är omistliga för finsmakare av klassisk poprock. Med det sagt så ställde jag några frågor till Henning och fick följande svar.

Jag tycker att Nätter utan dagar var en av 2019 års bästa skivor - är du själv nöjd med den eller hade du velat göra någonting annorlunda? Vad i så fall?

- Tack, det va kul att höra. Min ambition var att den skulle bli bredare än Galileo. Både låt- och inspelningsmässigt. Det är en blandning av demoinspelningar hemma med skräpmikrofon, och flygel i fin studio.

Hur har du fått dina musikaliska influenser? Med all respekt så låter det som om du plockat upp mycket musik som du "egentligen" är för ung för...

- Det är nog som för många andra, att det började med att jag rotade i föräldrarnas skivsamling. Jag följde med pappa till Bengans skivbutik och köpte The Rolling Stones Rock and Roll Circus när den återutgavs på CD och video. Året var 1996 och jag var 8 år. Stones, The Who, Clapton, Lennon, det var nåt slags startskott. Jag blev förtrollad av gemenskapen och stämningen, låtarna, kläderna, spelet. Jag tror jag hade en singel med Markoolio innan, men det här var något helt annat. Något jag ville kliva in i. En slags Narnia-portal.

Hur är villkoren för en artist i dag? Jag tänker oavsett corona, men även med hänsyn till detta?

- Du ställer en svår fråga. Jag är inte rätt person att bedöma hur det är för artister i allmänhet, eller deras villkor. Jag är inte särskilt insatt i kulturpolitik heller. Jag är en sån som hade skrivit under ett skivkontrakt från nån skum bolagsboss på en motorhuv utan att läsa igenom det finstilta, för att få ge ut skivor.

Har du något nytt musikprojekt på gång, vad i så fall?

- Jag har en del idéer, utöver då att det kommer ett nytt album i mars. (Singeln Rock'n'Roll släpps i dag, Red:s anm.)

- Sen har jag skrivit en instrumental skiva som jag planerar att spela in tillsammans med saxofon och trum-duon Sisters of Invention.

Vilken annan svensk artist borde uppmärksammas lite mer?

- Jag tycker att Maja Gödicke är en väldigt fin låtskrivare, och sångerska med för den delen. Hon skriver kompletta låtar som liksom cirkulerar runt målet och träffar mitt i prick samtidigt. Lyssna på Marmor, Ditt rika rum eller Ligga still till exempel. Toppklass.


Lyssna på Henning på Spotify 
Köp Hennings skivor på CDON
Följ Henning på Facebook och Instagram

Veirs släpper andra singeln till nya albumet

Laura Veirs kommande album My Echo är som bekant en skilsmässoskiva, om hur Veirs går skilda vägar med maken och musikaliske partnern Tucker Martine.

Nu kommer andra singeln, Turquoise Walls, som handlar om hur Veirs inte kan sova utan stirrar på de turkosa väggarna som hon och hennes ex-make målat.

Första singeln var Burn Too Bright.

Albumet släpps 23 oktober.

Shitkid är åter ett soloprojekt

Shitkid var till en början ett soloprojekt av Åsa Söderqvist, sedan blev det en duo, med basisten Lina Molarin Ericsson.

Men lagom till albumet 20/20 Shitkd så är det solo igen för Åsa Söderqvist.

Albumet släpps 25 september och hittills har singlarna Waste of Time, 885 (Navy) och Dying To släppts.

Bill Callahan sjunger om Ry Cooder

Jag har redan, i detta inlägg, nämnt att Bill Callahan kommer med sitt sjunde album, Gold Record, 4 september.

Men jag måste puffa för skivan igen, eftersom Callahan släppt sången Ry Cooder.

Det är ytterst oklart om det är en hyllning eller ett hån gentemot Cooder. Och alla artister som inte bara skriver sin publik på näsan måste man ju uppmuntra.

Justin Townes Earle 1982-2020

Jag har tyvärr skrivit några dödsrunor på den här bloggen, men ofta har det handlat om betydligt äldre personer än Justin Townes Earle, som gått bort, endast 38 år gammal.

Han fick en respekterad karriär i egen rätt, men kanske kunde han aldrig riktigt komma iväg från bilden av att han framför allt var Steve Earles son.

En av Justin Townes Earles bästa låtar, Champagne Corolla, kan du höra ovan.

Anja Bigrell släpper tonsatt poesi

På Facebook aviserar Anja Bigrell sin kommande skiva. Det är en skiva med tonsatt poesi av Lena Sjöberg.

Poesin är tänkt för barn, men musiken riktar sig till "barn och andra", enligt Bigrell.

4 september släpps en singel, titelspåret Under ett rabarberblad. Albumet släpps 16 oktober.

Lena Sjöberg själv skriver:

"Jag är övertygad om att barn klarar av - och uppskattar - när saker görs 'på riktigt', även då det handlar om svåra saker, utan att man förenklar och skojar bort. Därför är jag så glad att det blev just Anja som tonsatte. Hon tar allvaret på allvar och hennes ton är så inbjudande och varm att man känner sig trygg även i det lite tyngre. Dessutom är det ålderslöst, oväntat, modigt och maffigt. Och fantasifullt! Det gillar jag."

I den här intervjun nämner Bigrell Under ett rabarberblad som ett av projekten hon har på gång.

Henning släpper singel

Hennings två första album är mycket bra och nu har han ny musik på gång.

Nästa fredag, 28 augusti, släpps singeln Rock'n'Roll. Här kan du "förspara" singeln på Spotify.

Detaljerna om albumet är annars sparsamma, men releasemånad är tydligen mars.

Fredag som signalerar att skivhösten är här

Inte minst det varma vädret har gjort att sommarkänslan dröjt sig kvar. Men nu kommer hösten, oundvikligen. I alla fall skivhösten.

I dag är första "stora" skivsläppsdagen för höstsäsongen, med en bunt skivor som är intressanta.

Joanna Reinikainen, mer känd som Rein, släpper sitt första fullängdsalbum, Reincarnated. Hon har tidigare släppt flera EP-skivor och singlar och har spåtts en ljus framtid i många år.

Blues Pills skulle ha släppt albumet Holy Moly! på midsommarafton, men sköt fram det till i dag.

Nubya Garcia, jazzsaxofonist från London, släpper debuten Source i dag.

Chuck Prophet, tidigare mest känd från bandet Green On Red, släpper albumet Land That Time Forgot.

Skator, som jag skrev om här, kommer med År.

Dessutom kommer Torsson med Sol och måne samt The Waterboys med Good Luck, Seeker.

Skator släpper andra albumet

I den här intervjun puffade Anja Bigrell för Skator, eller Lina Högström som hon heter till vardags.

Det var väldigt bra tajming, för på fredag, 21 augusti, släpper Skator sitt andra album, hela sju år efter debuten Vita kalla.

Andra skivan heter År och har fått lovord från bland andra Mattias Alkberg, som citeras i den stora DN-intervju som Lina Högström gör.

Singeln Medan giftet verkar kan höras ovan.

Franska trion släpper elfte albumet

Här om dagen släppte Franska trion singeln Enkla saker. Deras "första, och kanske enda, sång om rakt igenom lycklig kärlek", enligt dem själva.

23 oktober är det dags för albumet, Är det konstigt.

Dessutom ska sångaren och pianisten Matti Ollikainen släppa boken Trasiga toner, en blandning av samlade låttexter och andra texter.

Bloggen möter Anja Bigrell: ”Texterna kom ut av sig själva”

Läsare av bloggen vet hur mycket jag uppskattar Anja Bigrell, inte minst Måste lägga av som jag i detta inlägg lyfte fram som 2019 års bästa skiva. Anja Bigrell har, bland annat, släppt två soloalbum och varit medlem i bandet Montys Loco. Jag fick möjligheten att ställa några nyfikna frågor till Anja och svaren hittar du nedan.

Jag tycker att Måste lägga av var 2019 års bästa skiva – är du själv nöjd med den eller hade du velat göra någonting annorlunda?

- TACK! Jag är faktiskt nöjd. Och stolt. Såklart hade det varit roligt om den hade nått fler människor, men jag är så otroligt tacksam över att ha skrivit, producerat och gett ut Måste lägga av och över de som hört av sig och blivit berörda på något sätt.

Jag upplever skivan som självbiografisk, stämmer det? Varför var det viktigt?

- Ja, mycket självbiografisk. Texterna kom ut av sig själva, genom minnen som dök upp och blev anteckningar. Viktigt på grund av att det var ofrånkomligt och det var det jag hade att säga och berätta.

Hur är villkoren för en artist i dag? Jag tänker oavsett corona, men även med hänsyn till detta?

- Svårt att uttala mig om detta då jag inte frilansar som musiker på heltid. Den här våren har jag varit extra tacksam över mitt andra jobb på bibliotek. Så många musikervänner som går på knäna. Det är ju rätt ”lätt” att få ut sin musik, genom att det är enkelt att spela in och starta ett skivbolag, men så klart svårt att nå ut/igenom bruset.

- Bortsett från corona är det en märklig utveckling att folk betalar flera tusen för att gå på vissa stora konserter men inte vill betala en hundring för att se ett mindre band på ett spelställe. Detta att vi vant oss vid att inte behöva betala för kultur. I slutändan måste ju någon betala.

Har du något nytt musikprojekt på gång, vad i så fall?

- I höst släpper jag på mitt bolag BYN musik albumet Under ett rabarberblad som är tonsättningar av författaren och illustratören Lena Sjöbergs poesibok för barn. Det är möjligtvis historiens mest vemodiga barnmusik. Jag är ute och spelar denna konsert med Marcus Holmberg och det uppstår fantastiska möten varje gång. Vi garvar rätt mycket också, det är inte bara sorgligt.

- Sedan hoppas jag kunna göra klart mina tonsättningar av Bodil Malmstens dikter som jag spelat in med Oskar Schönning och Ola Winkler.

- Sedan skriver jag nytt. På svenska. Eventuellt mycket banalt.

Vilken annan svensk artist borde uppmärksammas lite mer?

- Lina Högström – SKATOR – är fantastisk. Och Mariam Wallentin. Det finns ju många. Men de två har ett sådant lekfullt förhållningssätt till sina röster och fullständig närvaro. Samt grymma låtskrivare.

Lyssna på Anja Bigrell på Spotify

Köp Anja Bigrells skivor på CDON

Följ Anja Bigrell på Facebook och Instagram

Elvis Costello släpper 31:a albumet

Elvis Costello är en av de där artisterna som får kritik - åtminstone indirekt - för att han är för produktiv. Han gör för mycket - för många olika stilar, för många olika samarbeten, för många olika idéer.

Vissa vill kvar Costello som den glasögonprydde nörden som gör halvilsken popmusik och ingenting annat. Men han fortsätter att göra vad som faller honom in.

Således släpper han nu - möjligtvis lite beroende på hur och vad man räknar - sitt 31:a studioalbum.

Albumet heter Hey Clockface och har redan släppt singlarna No Flag och Hetty O'Hara Confidential, som bägge är inspelade i Helsingfors. Förutom Helsingfors så är låtarna inspelade i Paris och New York.

Nu kommer tredje singeln We Are All Cowards Now - lyssna ovan.

Albumet släpps 30 oktober.

Marie Davidson bildar trio och släpper album

Kanadensiska techoartisten Marie Davidson fick ett mindre genombrott med 2018 års Working Class Woman.

Hon tröttnade dock på att åka runt själv bland klubbar och festival. Nu har hon valt att bilda trion Marie Davidson & L'Œil Nu tillsammans med sin make Pierre Guerineau och Asaël R. Robitaille.

De har spelat in albumet Renegade Breakdown som släpps 25 september. Första singeln kan höras ovan.

Eels släpper ny singel

Mark Oliver Everett som ger ut musik under bandnamnet Eels har överraskningssläppt en singel, Baby, Let's Make It Real. Låten skulle kunna vara något som John Lennon sjöng på Double Fantasy.

Eels släppte sitt senaste album, The Deconstruction, 2018.

Det är oklart om nya singeln är en föraning om ett nytt album.

Joachim Cooder släpper andra albumet

Att vara barn till en världskänd musiker måste vara kluvet. Å ena sidan stå i skuggan av farsan (eller morsan) hela tiden.

Å andra sidan - chansen att folk lyssnar är kanske trots allt större om du heter till exempel Joachim Cooder och är son till Ry Cooder.

Joachim Cooder har, om jag rett ut det ordentligt, släppt ett album och en EP tidigare. Han har också samverkat med sin pappa, på bl a Buena Vista Social Club.

Nu släpper Cooder albumet Over That Road I'm Bound, med låtar av Uncle Dave Macon, en banjospelande låtskrivare verksam i mitten av förra seklet.

Skivan släpps 2 oktober. Läs mer om albumet här.

Deep Purple vinner i längden

I viss mån går det inte att värja sig mot Deep Purple. Fyra britter och en amerikan i pensionsåldern som inte gör sig till, utan koncentrerar sig på musiken.

Ian Gillan är ingen extravagant frontman utan uppträder gärna i T-shirt och chinos. Roger Glover och Steve Morse försöker se lite rockiga ut, men framstår som mellanchefer som "skojat till det" på firmafesten.

Bandet inledde en farvälturné, men döpte den till The Long Goodbye Tour, för att inte behöva sätta punkt för tidigt. Och nu när bandet ska turnera - efter pandemin - så heter turnén i stället Whoosh! Tour, efter senaste skivan. Gillan och Ian Paice har i intervjuer konstaterat att allt känns bra och det är väl ingen nytta med att lägga av om man inte måste... typ.

De senaste sju åren har man spelat in tre nya studioskivor tillsammans med producenten Bob Ezrin. Och resultatet är stabilt. Bitvis förvånande vitalt. Så även på Whoosh!, som kom ut i fredags.

Man Alive och Throw My Bones är grooviga, pampiga rockare som inte skulle skämts för sig på någon av Mark II-uppställningens skivor.

Men ibland när Deep Purple ska "rocka till det" så känns de plötsligt lite för bekväma och gubbiga. Som t ex på What The What, som låter som något som Jeff Lynne skrev på fem minuter, när han insåg att nya ELO-skivan saknade en rockabillystänkare.

Allt som allt går det inte att protestera mot Whoosh! Den håller trots allt en högre nivå än vad de flesta av Deep Purples generationskamrater presterar nu för tiden.

Nubya Garcia släpper debutalbum

För oss som inte är så bevandrade i jazzvärlden krävs nästan alltid dörröppnare, artister som av ett eller annat skäl får rock- och popvärlden att lystra. Det kan handla om spelstil, det kan handla om attityd, det kan handla om samarbeten som är öppnare än vanligt. Saxofonisten Kamasi Washington har fungerat på det sättet.

Nubya Garcia får utstå många Kamasi Washington-paralleller eftersom hon spelar jazz och saxofon, men hon står på egna ben. Engelska Garcia har släppt två EP-skivor tidigare och kommer nu med sitt debutalbum.

Den tolv minuter långa titellåten till albumet Source hittar du ovan. Albumet släpps 21 augusti.

Steso Songs på svenska

Jag, och många andra, gillade Steso Songs debutalbum Now It's Dark, som kom ut 2010, men sedan tappade jag lite kollen på Karolina Stenström, som hon heter när hon inte använder artistnamn.

Hon släppte ytterligare ett album, 34, 2018.

2019 bytte hon språk och har släppt fem singlar på svenska sedan dess, varav den senaste, Låt Mig Sova, släpptes så sent som i maj.

Jag förespråkar i princip alltid att svenska artister ska sjunga på svenska. Åtminstone om de vill att deras texter ska säga något i stället för att bara vara något att tralla. Varje människa är i regel bättre på att få fram vad de menar på det egna språket.

John Hiatt livestreamar konserter

Det känns som att den här vågen med streamade konserter som dök upp när pandemin slog till har mattats av under sommaren. Eller så är det bara jag som inte varit lika uppmärksam som tidigare.

24 och 31 augusti sänder John Hiatt två konserter, och upplägget är intressant.

24 augusti ska Hiatt spela sina två sannolikt mest framgångsrika skivor Bring The Family och Slow Turning. Den andra konserten, 31 augusti, har temat "songs and stories" och kommer vara en blandning av låtar och historier.

Konserterna är inte gratis utan kostar minst 40 dollar, som tur är har ju kronan stärkts under våren...
Hiatt och hans arrangör har också kommit på den innovativa lösningen, att om du betalar 100 dollar så kommer du inte bara se John Hiatt utan HAN KOMMER ATT SE DIG. Om detta nu är avundsvärt eller ej, vet jag inte. (Själv brukar jag inte känna mig direkt representativ när jag hänger framför en streamingspelning och jag räds att behöva klä upp mig för John Hiatts skull.)

Läs mer här.

Fjärde singeln från The Waterboys kommande skiva

Postcards from The Celtic Dreamtime är fjärde singeln från The Waterboys kommande skiva Good Luck, Seeker.

Och kanske ska vi vara lite nyfikna ändå. Det är bara andra singeln Soul Singer som känns tramsig. De andra tre låtarna - ovanstående, My Wanderings In The Weary Land samt Low Down In The Broom låter helt okej.

Albumet släpps 21 augusti.

Första singeln från Mary Coughlans nya album

Här skrev jag om att Mary Coughlan släpper sitt tolfte studioalbum.

Då hade ingen singel släppts än, men nu har Two Breaking Into One släppts. Låter bra, väldigt klassisk Mary Coughlan.

Albumet, Life Stories, släpps 4 september.

Erasure släpper 18:e studioalbumet

Tiden har sin gång och det är tankeväckande att många av de osnutna synthpopparna från 80-talet numera är äldre statsmän i musikens värld.

Här skrev jag om Pet Shop Boys senaste skiva. En annan sångare/keyboardist-duo i samma stil är Erasure. Jag har varit ännu sämre på att följa Erasure genom åren. En glimt här och en glimt där - det är allt. Och detta trots att jag var stor fan av det Vince Clarke gjorde med Yazoo. Men det blir så, vissa band och artister hinner man bara inte bocka av ordentligt.

Likväl har Erasure nu nått fram till sitt 18:e (!) studioalbum, The Neon. Det är jag ganska säker på att de själva inte såg framför sig när de började.

Ovan kan du höra en av singlarna, Hey Now (Think I Got A Feeling). Shot A Satellite är andra singeln som släppts.

The Neon släpps 21 augusti.

Alanis Morissette är tillbaka

Det är åtta år sedan Alanis Morissette släppte albumet Havoc and Bright Lights.

På nya skivan Such Pretty Forks In The Road, som släpptes i går, så skriver hon bland annat om beroendeproblematik och terapi, vilket kontrasterar lite mot den lyckliga familjetillvaro hon demonstrerade när hon sjöng Ablaze hos Jimmy Fallon på torsdagen (se klippet ovan).

Sedan Morissette övergav sin tonårspopskarriär, efter de två första skivorna, så har hon varit imponerande konsekvent. Inga stora musikaliska experiment, inga drastiska stilbyten. Hon fortsätter göra refrängstarka poplåtar med rocktyngd, där texterna spelar en mycket viktig roll.

Den här konsekvensen har lönat sig, i meningen att Morissette nästan är universellt uppskattad nu för tiden. Till och med de magsuraste kritiker har tystnat. Det brukar vara så när artister vet vad de vill och gör det, utan att bry sig om gnällspikarna.