I viss mån går det inte att värja sig mot Deep Purple. Fyra britter och en amerikan i pensionsåldern som inte gör sig till, utan koncentrerar sig på musiken.
Ian Gillan är ingen extravagant frontman utan uppträder gärna i T-shirt och chinos. Roger Glover och Steve Morse försöker se lite rockiga ut, men framstår som mellanchefer som "skojat till det" på firmafesten.
Bandet inledde en farvälturné, men döpte den till The Long Goodbye Tour, för att inte behöva sätta punkt för tidigt. Och nu när bandet ska turnera - efter pandemin - så heter turnén i stället Whoosh! Tour, efter senaste skivan. Gillan och Ian Paice har i intervjuer konstaterat att allt känns bra och det är väl ingen nytta med att lägga av om man inte måste... typ.
De senaste sju åren har man spelat in tre nya studioskivor tillsammans med producenten Bob Ezrin. Och resultatet är stabilt. Bitvis förvånande vitalt. Så även på Whoosh!, som kom ut i fredags.
Man Alive och Throw My Bones är grooviga, pampiga rockare som inte skulle skämts för sig på någon av Mark II-uppställningens skivor.
Men ibland när Deep Purple ska "rocka till det" så känns de plötsligt lite för bekväma och gubbiga. Som t ex på What The What, som låter som något som Jeff Lynne skrev på fem minuter, när han insåg att nya ELO-skivan saknade en rockabillystänkare.
Allt som allt går det inte att protestera mot Whoosh! Den håller trots allt en högre nivå än vad de flesta av Deep Purples generationskamrater presterar nu för tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar