Kajsa & Malena turnerar

Det blir fem spelningar när Kajsa & Malena åker ut på turné, 31 år efter Historier från en väg.

Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund och Uppsala får besök.

Till råga på allt kommer ny musik. Eller i vart fall nysläppt musik, om än inte nyinspelad. I stället är det demos från 1998 när duon försökte få skivkontrakt.

Hör Skisser 98 på Spotify här.

Europe släpper ny skiva 2017

Efter jul kommer Europe börja repetera nya låtar och sedan gå in i studion 1 februari.

Nya skivan släpps sedan efter sommaren, förmodligen i september, enligt trummisen Ian Haugland som intervjuas via holländska FaceCulture i videon ovan.

Såväl Joey Tempest som John Levén och Mic Michaeli har ny musik i pipen, även om Ian Haugland så här långt bara har fått höra snuttar. Huruvida John Norum inte vill spela något för Haugland avslöjar inte klippet... 

I videon berättar Haugland att Europe medvetet försöker göra sina album olika. En cynisk betraktare kanske skulle säga att skillnaderna inte är milsvida mellan, säg, senast War of Kings och föregångaren Bag of Bones.

Ny Osslerskiva i slutet av mars?

Jag har helt missat att Pelle Ossler är på gång med en ny skiva.

I en intervju från i somras med tidningen Syre så framgår att arbetsnamnet är Evig himmelsk fullkomning.

Skivan har spelats in live utan publik på Teater Galeasen.

Från början var tänkt releasemånad i februari, men enligt skivbolaget Razzia Records lutar det nu åt release i slutet mars. Exakt datum kommer att kommuniceras efter julhelgen.

81 är väl ingen ålder

Förutom samlingar och utgivningar av gamla inspelningar så är det 36 år sedan Shirley Collins gav ut en skiva. Då med The Albion Band.

Nu återkommer hon under eget namn, vid 81 års ålder, med Lodestar, en skiva som tack och lov håller fast vid den gamla folkmusiken i stället för att flirta med "moderna" tongångar.

Hör Death And The Lady via videon ovan.

Är Deep Purples nya album det sista?

Deep Purple har släppt en kort trailer för nya albumet.

Namnet på skivan är uppenbarligen Infinite, men skrivet infinite, med "finite" highlightat.

Skulle kunna tolkas som att det därefter är "finito" för Deep Purple. Eller så vill de bara hitta ännu ett putslustigt albumnamn. Föregångaren hette som bekant Now What?!

Skivan släpps tidigt 2017, inget exakt datum finns ännu.

Generös kväll med Ian Hunter

De första tre låtarna är lite skakiga, framför allt känns Ian Hunters röst svag under That's When The Trouble Starts, Once Bitten Twice Shy och When I'm President. Men även bandet låter lite halvvingligt.

Sedan tar sig kvällen på Nalen. Hunter låter säkrare och säkrare, bandet börjar hitta den perfekta blandningen av tajt och svängigt. Någonstans i höjd med 23 A Swan Hill så står det klart att spelningen är en succé, även om måndagskvällar i ett mörkt och regnigt novemberstockholm måste vara en utmaning.

Det är kul att de nya låtarna, som Bowiehyllningen Dandy, sitter som en smäck bredvid de gamla favoriterna All The Young Dudes, Roll Away The Stone och All The Way From Memphis.

Och i kväll får vi Cleveland Rocks och All American Alien Boy och Michael Picasso och, ja, i princip varje obligatoriskt nummer, och ändå spelar Hunter en dryg handfull låtar från sin senaste och näst senaste skiva.

En i ordets bästa bemärkelse generös kväll.

Årets besvikelser

Det är snart dags att utse årets tio bästa skivor, men först är det på sin plats att gå igenom skivor som inte nådde ända fram. Skivor där artisterna inte riktigt nådde upp till höga förväntningar.

Skivåret 2016 har inte alls varit lika starkt som fjolåret - se genomgången av 2015 här - så därför kan någon av nedan nämnda skivor ändå klara sig upp på tio i topp, även om förväntningarna var högre.

John K. Samsons album Winter Wheat hade jag fullständigt orimligt höga förväntningar på, inser jag nu. Men faktum är att de två "singelsläppen" Post Doc Blues och Alpha Adept var de överlägset bästa låtarna. Så förväntningarna trissades upp, på grund av detta samt naturligtvis på Samsons tidigare stordåd både solo och i The Weakerthans. Helheten är på sin höjd en stark treplussare.

PJ Harvey har en tendens att bli omotiverat uppskriven, men Let England Shake var mycket bra och värd lovord. Årets The Hope Six Demolition Project har sina stunder, men är i mina ögon i bästa fall en blek kopia.

Will av Julianna Barwick hade jag höga förhoppningar på, att hon skulle hitta tillbaka till den magiska stämningen på 2013 års Nepenthe. Men Will känns anonym, utan låtar som sätter sig.

Ace Frehleys coverskiva Origins Vol. 1 är det kanske ogint att vara besviken på. Coverskivor är trots allt ett hopplöst projekt. Men när Ace dessutom saboterar tidigare Kissklassiker som Parasite och Cold Gin med dundrigt trumljud och olyssningsbara gästgitarrsolon, då blir jag besviken.

Jenny Lewis nya band Nice As Fuck släppte sin debutskiva. Minimalistiska synthiga, trummaskiniga arrangemang. Men inga låtar värda att minnas. Jag älskar ju verkligen Jenny Lewis skiva Rabbit Fur Coat, liksom flera av Rilo Kileys skivor, men nu är det ett tag sedan Lewis släppte ifrån sig något riktigt bra.

Wiehe i god form

70-årige Mikael Wiehe turnerar nu med stråkkvartett, keyboardist och gitarrist. Arrangemangen av gamla slitna örhängen som Flickan och kråkan och Titanic (Andraklasspassagerarens sång) ger sångerna nytt liv.

På Rival på onsdagskvällen ger Wiehe och bandet en prickfri föreställning. Låtmaterialet är oklanderligt, det finns inte många svenska artister som kan presentera en lika stark katalog. Personligen blir jag gladast över Lindansaren från Wiehes underskattade 80-tal. Ja, även han gick bananas med synthar under de åren.

Det riktiga styrkebeskedet med Wiehe är att han kan sjunga 20 bra låtar under en konsert, och du saknar minst 20 till som du hade velat höra.

Vi får naturligtvis en Dylanlåt, den senaste han har översatt - Ring i alla klockor (Ring Them Bells). Vi får en Cohenlåt som jag personligen aldrig har hört förut, men som låter småtrevlig.

Och efter knappa två timmar tror jag alla i publiken hoppas att Wiehe håller liv i sin karriär minst lika länge som Leonard Cohen gjorde.

Rayna Gellert släpper nytt album

Releasedatum för 2017 års nya skivor börjar så smått droppa in.

Hittills inga besked som direkt får jorden att skälva. Den bästa nyheten är väl att Randy Newman släpper sitt nya album 2017, även om något exakt datum ännu inte finns. Aimee Manns nya album Mental Illness har inte heller fått något releasedatum, men är också en god nyhet.

Lite trevligt är också att violinisten Rayna Gellert återkommer med Workin's Too Hard. 2015 släppte hon Rayna Gellert & The Brothers K, en småtrevlig skiva som dock hade något av ihopslängd bagatell över sig.

Jag har en känsla av att nya skivan är lite mer genomarbetad, även om jag inte har några konkreta bevis. 

Workin's Too Hard släpps 27 januari.

Småtrevligt med Sting

Redan i augusti kom beskedet - Sting ska släppa ett rockalbum.

Nu kan vi debattera hur mycket "rock" Sting någonsin varit, men okej - vi förstår grejen. Jag har ju personligen aldrig varit djupare inne i Stings solokarriär, utan tänker fortfarande nostalgiskt tillbaka på The Police.

Och 57th & 9th är hyfsat nära The Police vad gäller sound, om än inte i temperament (Andy Summers och Stewart Copeland tillförde alltid nervös, rastlös energi - det saknas här).

2-3 lyssningar in, så kan jag bara konstatera att det låter småtrevligt. En och annan melodi börjar fästa. Inget att klaga på, så här långt.

Leonard Cohen 1934-2016

Det album med Leonard Cohen-sånger som jag lyssnat mest på är Jennifer Warnes Famous Blue Raincoat från 1987.

Jag tror det säger något om mitt tvehågsna förhållande till den kanadensiske sångpoeten och hans verk. Och nu är Leonard Cohen borta, död vid 82 års ålder.

Medan Jennifer Warnes stämma var klar som en bäck, så sjöng Cohen med en mörk, nasal och bitvis nästan falsk pratsång. Produktionen på de tidiga skivorna lät som om Cohen satt instängd i en garderob och plinkade på sin akustiska gitarr.

Det var först med I'm Your Man från 1988 som Cohen på allvar började ta till sig en mer modern ljudbild.

Cohen fick något av en nystart under de sista fyra åren av sitt liv. Han gav ut tre studioalbum och två livealbum 2012-2016.

På de tre sista studioalbumen - Old Ideas, Popular Problems och årets You Want It Darker - var arrangemangen sparsmakade men mycket eleganta. Leonard Cohens röst långt fram i mixen, hans visdomar ännu mer pregnanta.

Vila i frid.

Robbie Robertson släpper memoarer och samlingsskiva

Det är fem år sedan Robbie Robertson släppte en skiva, den ganska ljumma och ointressanta How To Be Clairvoyant. Jag antar att han tappat det.

Nu kommer i stället memoarer och en samlingsskiva, med samma namn, Testimony.

Ett tag plöjde jag musikmemoarer och musikböcker men i takt med att utgivningen ökat explosionsartat har jag känt mig lite mätt. Böckerna tenderar att vara väldigt lika, och så intresserad är jag sällan av en artist att jag vill veta varje liten detalj om deras uppväxt.

Robertsons bok verkar dock riktigt intressant, inte minst naturligtvis eftersom han sannolikt bjuder på bitar om Bob Dylan som få andra känner till. The Band och Dylan kuskade ju runt flera varv på 60- och 70-talen.

Både boken och skivan släpps i veckan.

Läs om boken i New York Times.

Tempests poesi ett nedslag i Europa

Poeten, pjäsförfattaren m.m. Kate Tempest har även en skivkarriär som precis resulterat i hennes andra album, Let Them Eat Chaos, som släpptes i oktober.

Skivan har fått mest uppmärksamhet för Europe Is Lost, möjligtvis för att folk tolkar in Brexit i titeln. Egentligen handlar väl vare sig den låten eller skivan i stort om detta, utan mer om alla människor som lever i det nutida Storbritannien och Europa.

Ett omkväde i flera av låtarna är "4.18 A.M.". Människorna i sångerna vaknar mitt i natten, av olika anledningar, och upplever den sena nattens och den tidiga morgonens ångest. 

Let Them Eat Chaos är ett mycket lyhört verk, som beskriver 2016 mer precist än någon annan skiva jag hört i år.

Snart dags att summera 2016 - hur var det nu med 2015?

Det är alldeles strax dags att summera skivåret 2016. Bara några få relevanta skivor återstår att släppas.

Men om vi kastar ett öga i backspegeln och granskar tio-i-topp-listan för 2015, hur relevant var den? 2015 var ett mycket starkt skivår. Det är många skivor som jag tror kommer ha en lång livslängd.

1:a var Bad Magic av Motörhead, och jag har fortsatt att lyssna lika flitigt i år. Vilket till dels naturligtvis hade med Lemmys bortgång 28 december i fjol att göra. Det var fullständigt overkligt att se honom på scenen på Hovet 4 december, och 24 dagar senare så var han borta. Hur som haver; skivan håller väldigt väl och bekräftar att Motörhead hade en tämligen enastående karriäravslutning, med en handfull riktigt starka album.

2:a på listan var At Least for Now av Benjamin Clementine - en sanslöst stark skivdebut som också vann Mercurypriset i Storbritannien.

3:a - The Park Avenue Sobriety Test av Joel Plaskett. Även denna har jag fortsatt lyssna mycket på. Plasketts melodirika poprock är lättkonsumerad utan att kännas lättviktig.

4:a - Pretend av Seinabo Sey - ännu en av de där urstarka debutskivorna. Enda skälet till att skivan kom först på fjärde plats var att sju av låtarna redan tidigare fanns utgivna på EP eller singel.

5:a - What The World Needs Now... av Public Image Ltd. John Lydon och hans kompisar i PIL har ingen tanke på nostalgi utan fortsätter att göra relevant postpunk som om det inte fanns någon morgondag.

6:a - Power In The Blood av Buffy Sainte-Marie. Ännu en prisvinnare, av det kanadensiska Polarispriset, och Sainte-Marie är en värdig vinnare. En legendar som visar att hon fortsätter att utvecklas, även i senare delen av en lång karriär.

7:a - The Epic av Kamasi Washington. Dessa debutskivor! Här en trippel-CD med friformsjazz! Kunde blivit outhärdligt, men är en fenomenal resa genom tidlös saxofondriven jazz.

8:a - Sometimes I Sit And Think, And Sometimes I Just Sit av Courtney Barnett. Alla andra år så hade denna skiva konkurrerat om förstaplatsen på listan. Nu är den bara mycket bra, och hamnar på åttonde plats. Barnett kan grungelarma ena sekunden (Pedestrian at Best) och göra känslig gitarrpop (Depreston) nästa.

9:a - One Lost Day, Indigo Girls. Det är först här som vi börjar komma till skivor som inte är helt fantastiska. Men One Lost Day är ännu ett stabilt album av Indigo Girls. Ingenting att klaga på, men heller inga fenomenala toppar.

10:a - My Fairy Tales av Nneka. Nigerianska Nneka sjunger om kvinnlig frigörelse och Boko Haram och gör det till ett ganska behagligt popreggaegung. En bra skiva som indikerar att det finns potential till stordåd. Kanske nästa skiva?

Richard Lindgren släpper nytt album

Jag har bara hört ett enda album med Richard Lindgren, 2008 års A Man You Can Hate.

Jag blev nyfiken på att en svensk artist valde att göra en dubbel-cd med 18 låtar på engelska. A Man You Can Hate var en på många sätt ambitiös och bra skiva i den hederliga singer-songwriter-traditionen.

Men kanske var den lite för mastig eftersom jag sedan tappade Richard Lindgren ur sikte.

I morgon, 4 november, släpper han sitt åttonde (om jag räknat rätt) album, med den lustiga titeln Malmostoso.

Tydligen är malmostoso en italiensk fras som betecknar en gnällig person. Jag misstänker att Lindgren valt ordet på grund av likheten med namnet på hemstaden.