Årets besvikelser

Det är snart dags att utse årets tio bästa skivor, men först är det på sin plats att gå igenom skivor som inte nådde ända fram. Skivor där artisterna inte riktigt nådde upp till höga förväntningar.

Skivåret 2016 har inte alls varit lika starkt som fjolåret - se genomgången av 2015 här - så därför kan någon av nedan nämnda skivor ändå klara sig upp på tio i topp, även om förväntningarna var högre.

John K. Samsons album Winter Wheat hade jag fullständigt orimligt höga förväntningar på, inser jag nu. Men faktum är att de två "singelsläppen" Post Doc Blues och Alpha Adept var de överlägset bästa låtarna. Så förväntningarna trissades upp, på grund av detta samt naturligtvis på Samsons tidigare stordåd både solo och i The Weakerthans. Helheten är på sin höjd en stark treplussare.

PJ Harvey har en tendens att bli omotiverat uppskriven, men Let England Shake var mycket bra och värd lovord. Årets The Hope Six Demolition Project har sina stunder, men är i mina ögon i bästa fall en blek kopia.

Will av Julianna Barwick hade jag höga förhoppningar på, att hon skulle hitta tillbaka till den magiska stämningen på 2013 års Nepenthe. Men Will känns anonym, utan låtar som sätter sig.

Ace Frehleys coverskiva Origins Vol. 1 är det kanske ogint att vara besviken på. Coverskivor är trots allt ett hopplöst projekt. Men när Ace dessutom saboterar tidigare Kissklassiker som Parasite och Cold Gin med dundrigt trumljud och olyssningsbara gästgitarrsolon, då blir jag besviken.

Jenny Lewis nya band Nice As Fuck släppte sin debutskiva. Minimalistiska synthiga, trummaskiniga arrangemang. Men inga låtar värda att minnas. Jag älskar ju verkligen Jenny Lewis skiva Rabbit Fur Coat, liksom flera av Rilo Kileys skivor, men nu är det ett tag sedan Lewis släppte ifrån sig något riktigt bra.