Det är alldeles strax dags att summera skivåret 2016. Bara några få relevanta skivor återstår att släppas.
Men om vi kastar ett öga i backspegeln och granskar tio-i-topp-listan för 2015, hur relevant var den? 2015 var ett mycket starkt skivår. Det är många skivor som jag tror kommer ha en lång livslängd.
1:a var Bad Magic av Motörhead, och jag har fortsatt att lyssna lika flitigt i år. Vilket till dels naturligtvis hade med Lemmys bortgång 28 december i fjol att göra. Det var fullständigt overkligt att se honom på scenen på Hovet 4 december, och 24 dagar senare så var han borta. Hur som haver; skivan håller väldigt väl och bekräftar att Motörhead hade en tämligen enastående karriäravslutning, med en handfull riktigt starka album.
2:a på listan var At Least for Now av Benjamin Clementine - en sanslöst stark skivdebut som också vann Mercurypriset i Storbritannien.
3:a - The Park Avenue Sobriety Test av Joel Plaskett. Även denna har jag fortsatt lyssna mycket på. Plasketts melodirika poprock är lättkonsumerad utan att kännas lättviktig.
4:a - Pretend av Seinabo Sey - ännu en av de där urstarka debutskivorna. Enda skälet till att skivan kom först på fjärde plats var att sju av låtarna redan tidigare fanns utgivna på EP eller singel.
5:a - What The World Needs Now... av Public Image Ltd. John Lydon och hans kompisar i PIL har ingen tanke på nostalgi utan fortsätter att göra relevant postpunk som om det inte fanns någon morgondag.
6:a - Power In The Blood av Buffy Sainte-Marie. Ännu en prisvinnare, av det kanadensiska Polarispriset, och Sainte-Marie är en värdig vinnare. En legendar som visar att hon fortsätter att utvecklas, även i senare delen av en lång karriär.
7:a - The Epic av Kamasi Washington. Dessa debutskivor! Här en trippel-CD med friformsjazz! Kunde blivit outhärdligt, men är en fenomenal resa genom tidlös saxofondriven jazz.
8:a - Sometimes I Sit And Think, And Sometimes I Just Sit av Courtney Barnett. Alla andra år så hade denna skiva konkurrerat om förstaplatsen på listan. Nu är den bara mycket bra, och hamnar på åttonde plats. Barnett kan grungelarma ena sekunden (Pedestrian at Best) och göra känslig gitarrpop (Depreston) nästa.
9:a - One Lost Day, Indigo Girls. Det är först här som vi börjar komma till skivor som inte är helt fantastiska. Men One Lost Day är ännu ett stabilt album av Indigo Girls. Ingenting att klaga på, men heller inga fenomenala toppar.
10:a - My Fairy Tales av Nneka. Nigerianska Nneka sjunger om kvinnlig frigörelse och Boko Haram och gör det till ett ganska behagligt popreggaegung. En bra skiva som indikerar att det finns potential till stordåd. Kanske nästa skiva?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar