Steve Earle släpper nytt album 18 februari

18 februari släpps Steve Earles nya album Terraplane, hans 16:e studioalbum i karriären.

Via länken ovan kan du provlyssna på You're The Best Lover That I Ever Had.

I en intervju med Rolling Stone medger Steve Earle att en stor del av texterna har hämtat inspiration direkt och indirekt från skilsmässan från Earles sjunde (!) fru, Allison Moorer.

Två smakprov från The Waterboys nya

21 januari släpps The Waterboys nya skiva Modern Blues. Det är Mike Scotts och kompmusikers första skiva med helt eget material sedan 2007 års Book of Lightning. (2011 kom tonsatta Yeatsdikter, An Appointment With Mr. Yeats.)

Den enda recension jag hittills läst av Modern Blues var förödande usel. Jag tror det var svenska musiktidningen Sonic som stod för den. Låt oss hoppas att de har fel.

Via videorna ovan får ni smakprov på två av låtarna, Destinies Entwined och November Tale. Jag är inte så förtjust i Destinies Entwined, men November Tale låter trevligt, med lite snygga ELO-stråkar.

Årets bästa skivor: 1. Gnista+Gas, Alina Devecerski

Det finns bara ett fel med Gnista+Gas, Alina Devecerskis uppföljare till debuten Maraton.

Det felet är givetvis att Gnista+Gas bara är en sex låtar kort EP. Jag hade tyckt att en trippel-LP varit för lite. Så beroendeframkallande är Devecerskis musik.

Sedan Maraton kom ut 2012 har hon släppt singeln Gå för långt, Ebba Grön-covern 800 grader, på hyllningsskivan Tyst för fan, samt Mina vänner med vapen på trippelskivan som släpptes till förmån för Feministiskt initiativ inför valet.

Vi får Mina vänner med vapen, i en annan version, även på Gnista+Gas. Det gör endast fem helt nya låtar, vilket kanske frestar på fansens behov av ny musik. Det hindrar inte att Gnista+Gas är den skiva jag lyssnat överlägset mest på under 2014.

Balladerna är hårda, mörka och snygga - titellåten och Gråt. Det är där hon har sin riktiga styrka, precis som på Maraton, där Det e dark nu och Krigar precis som du var de bästa numren.

De poppigare låtarna har fått kritik från vissa recensenter för att antingen vara tröttsamma och/eller Britney Spears-plagiat. Det senare vet jag väldigt lite om, men jag gillar när Devecerski dundrar på, som i singeln Armé eller avslutande Frälsaren. Popkrokarna sitter där de ska, så det känns aldrig enformigt.

Armé och Mina vänner med vapen (om Husbyupproren) gör att Gnista+Gas känns ännu mer politisk än föregångaren, och något säger mig att Devecerski kommer att fortsätta i den riktningen.

Jag tycker att det som skiljer Alina Devecerski från det mesta annan svensk popmusik som kommer ut är ett personligt uttryck som är ganska omedelbart. Hon kan gå från det gapigt tonårsaktiga till de stilla, hjärteskärande balladerna i ett litet nafs, hela tiden med en akut förmåga att beskriva Sverige av i dag, ibland konkret, ibland abstrakt.

Kan vi hoppas på den där trippel-LPn till nästa år?

Årets bästa skivor: 2. All Love's Legal, Planningtorock
Årets bästa skivor: 3. Cellomusik, Aina Myrstener Cello
Årets bästa skivor: 4. Blues Pills, Blues Pills
Årets bästa skivor: 5. Map To The Treasure: Reimagining Laura Nyro, Billy Childs och diverse artister
Årets bästa skivor: 6. Space Invader, Ace Frehley
Årets bästa skivor: 7. Själen vill ha sällskap, Hansson de Wolfe United
Årets bästa skivor: 8. The Both, The Both
Årets bästa skivor: 9. Protestsånger, Mikael Wiehe
Årets bästa skivor: 10. The Caviar Pizza Man Is Back, Anders F Rönnblom

Årets bästa skivor: De som hamnade precis utanför listan

Att välja årets tio bästa skivor kan vara svårt. Det var lite svårt även i år, trots att kvaliteten inte var särdeles hög.

Jag kan i efterhand sura lite över att jag inte lät Nazareth hamna bland årets tio bästa skivor. Deras Rock'n'Roll Telephone är en ytterst vital skiva för att komma från ett band som skivdebuterade 1971. Och flera starka låtar! Titellåten, Boom Boom Bang Bang, Back 2B4, Punch A Hole In The Sky... Sångaren Dan McCafferty har pensionerat sig från turnerande på grund av KOL, men han raspar lika gott som vanligt på Rock'n'Roll Telephone. Ja, det var nog ett misstag att lämna denna utanför tio i topp.

Mycket bra var även Redeemer of Souls, Judas Priests mycket pigga album med gammal hederlig heavy metal som inte känns ett dugg äldre nu jämfört med, säg, 1982. Fast här ska jag säga att jag saknar de där riktigt starka låtarna som biter sig fast. Där har ovan nämnda Nazareth ett försprång.

När vi ändå är inne på metal kan jag även nicka lite åt Accepts Blind Rage. Klassisk heavy metal i fin form, men kanske inte heller där de där självklara låtarna som man minns.

Head Job av AC/DC-trummisen Phil Rudd var oväntat pigg och rolig. Han tappar dock lite tempo på slutet och de tre-fyra sista låtarna låter som karbonkopior på varandra. Ändå oväntat att den ytterst kontroversielle trummisen (som varit i klammeri med rättvisan och verkar ha spelat bort sig från AC/DCs turné nästa år) hade ett så bra soloalbum i sig.

AC/DCs egen Rock or Bust kom först i slutet av november, vilket inte är så bra om man vill hamna på årsbästalistor. Men ärligt talat, känns den ganska trött. 

Sedan har vi avdelningen för dem som gör otvivelaktigt bra skivor, men som inte riktigt förmådde uppfylla de höga förväntningarna.

Hens majestät AK von Malmborg av AK von Malmborg var, precis som Nazareth, mycket nära att hamna på tio i topp. Men det är någonting som saknas i den åtta låtar korta skivan. Inte riktigt samma uppfriskande överraskning som debuten Vår tids rädsla för AK von Malmborg.

Jenny Lewis The Voyager är en skiva som hamnat på många årsbästalistor i musikpressen i USA. Jag tycker också den är helt okej, men faktiskt ganska långt från hennes allra bästa skiva Rabbit Fur Coat, som hon gjorde med assistans av The Watson Twins.

Tied To A Star av J Mascis kunde mycket väl ha hamnat allra högst upp, om den hade motsvarat förväntningarna, men i mina öron är den ruskigt ojämn. Kombinerar två-tre fantastiskt bra spår med ett gäng riktigt trista. Synd på enormt höga förväntningar.

Årets bästa skivor: 2. All Love's Legal, Planningtorock

Jag kom in på Planningtorock via Creep. Jam Rostron har nämligen remixat singellåten You av Creep.

Men medan Creep är ganska drömska i sin musik och mer inriktade på relationer i sina texter så är Planningtorock/Jam Rostron helt klart politisk. All Love's Legal handlar om just detta, "you can't illegalize love". Eller Let's Talk About Gender, Baby, som en av de andra låtarna heter. Misogyny Drop Dead är en annan titel som talar för sig själv.

Men min favorit är Human Drama, där Rostrons könsobestämda röst över ett lågintensivt dramatiskt komp mässar att "gender's just a lie". 

Planningtorock har talangen för att hitta de tankeväckande texterna, med de snärtiga melodierna och de rätta electronicaarrangemangen. Tillsammans skapas en helhet som är stark nog att lova mycket gott inför framtiden.

Årets bästa skivor: 3. Cellomusik, Aina Myrstener Cello
Årets bästa skivor: 4. Blues Pills, Blues Pills
Årets bästa skivor: 5. Map To The Treasure: Reimagining Laura Nyro, Billy Childs och diverse artister
Årets bästa skivor: 6. Space Invader, Ace Frehley
Årets bästa skivor: 7. Själen vill ha sällskap, Hansson de Wolfe United
Årets bästa skivor: 8. The Both, The Both
Årets bästa skivor: 9. Protestsånger, Mikael Wiehe
Årets bästa skivor: 10. The Caviar Pizza Man Is Back, Anders F Rönnblom

Årets bästa skivor: 3. Cellomusik, Aina Myrstener Cello

En instrumental skiva med nästan enbart cello är årets gladaste överraskning i skivhögen.

Jag hade inte hört talas om Aina Myrstener Cello innan hon släppte skivan Cellomusik. Nu har jag lyssnat på den extremt flitigt sedan den släpptes i november.

Visst kan vi hävda att Fläskkvartetten (eller Fleshquartet, som de kallade sig ibland) varit i samma territorium tidigare (lyssna särskilt på den excellenta Love Go), men Aina Myrstener Cello skapar en tydlig egen värld med sin musik.

Titlar som Mikrober och Skogen under skogen ger associationer till musik som är nära naturen. Det här skulle också kunna vara soundtrack till någon ung serieskapares alster eller till någon ny svensk film.

Jag blir lika förhäxad av de ofta repetitiva rytmerna som jag blev när jag upptäckte Julianna Barwicks experiment med synthar och sin loopade röst. 

Cellomusik är inte gamla stråkkvartetter utan i högsta grad modern, nutida musik, tydligt placerad i 2014 utan att för den skull sakna tidlösa kvaliteter.

Nu vill vi höra mer, mycket mer, från Aina Myrstener Cello!

Årets bästa skivor: 4. Blues Pills, Blues Pills
Årets bästa skivor: 5. Map To The Treasure: Reimagining Laura Nyro, Billy Childs och diverse artister
Årets bästa skivor: 6. Space Invader, Ace Frehley
Årets bästa skivor: 7. Själen vill ha sällskap, Hansson de Wolfe United
Årets bästa skivor: 8. The Both, The Both
Årets bästa skivor: 9. Protestsånger, Mikael Wiehe
Årets bästa skivor: 10. The Caviar Pizza Man Is Back, Anders F Rönnblom

Årets bästa skivor: 4. Blues Pills, Blues Pills

Elin Larsson jobbar fortfarande på en krog i Örebro, men sångerskan i Blues Pills torde inom rimlig tid kunna försörja sig på heltid tack vare musiken.

Med en sångerska som Elin Larsson och en gitarrist som franska underbarnet (16 år) Dorian Sorriaux så skulle Blues Pills klara sig rätt långt även med ett ganska medelmåttigt låtmaterial. Blues Pills har som tur är riktigt starka låtar på sitt debutalbum Blues Pills.

Visst är det svår retrovarning på musiken - tänk Janis Joplin möter valfritt bluesbaserat gitarrband från 60-talet - men Blues Pills känns ändå samtida.

Blues Pills har haft relativt sett störst framgång på den stora tyska marknaden, så bandet lär tillbringa en hel del tid på kontinenten även under 2015.

Förhoppningsvis får bandet också en lucka för att spela in en uppföljare till den starka debuten.

Årets bästa skivor: 5. Map To The Treasure: Reimagining Laura Nyro, Billy Childs och diverse artister
Årets bästa skivor: 6. Space Invader, Ace Frehley
Årets bästa skivor: 7. Själen vill ha sällskap, Hansson de Wolfe United
Årets bästa skivor: 8. The Both, The Both
Årets bästa skivor: 9. Protestsånger, Mikael Wiehe
Årets bästa skivor: 10. The Caviar Pizza Man Is Back, Anders F Rönnblom

Årets bästa skivor: 5. Map To The Treasure: Reimagining Laura Nyro, Billy Childs och diverse artister

Pianisten Billy Childs har samlat ihop en rad fantastiska sångerskor - Renée Fleming, Rickie Lee Jones, Shawn Colvin, Lisa Fischer, Esperanza Spalding och Becca Stevens, för att bara nämna några.

Sedan har han tagit Laura Nyros mest kända låtar och gjort nytolkningar av dem. Men det är nytolkningar med respekt, och det finns en röd tråd i arrangemangen som gör att Map To The Treasure: Reimagining Laura Nyro känns som en oerhört stark helhet, vilket inte alltid är fallet när en artist ska hyllas för sitt livsverk. Då kan det snarare bli lapptäcke av stilar och arrangemang.

Tonen sätts redan i inledande New York Tendaberry, som görs till ett riktigt musikalnummer, med Renée Flemings rika sopran och Yo-Yo Mas uttrycksfulla cello i förgrunden.

Skivan känns högklassig, lyxig utan att för den skull vara trist eller vulgär. Samma arrangemang med ett annat låtmaterial kunde ha riskerat att fastna i muzakfällan, men Laura Nyros kompositioner är helt enkelt för rika och utmanande.

Likväl är det kanske perfektionen som gör att jag inte fullt ut tar den här skivan till mitt hjärta. Den här skivan är imponerande, men släpper inte alltid lyssnaren in på livet.

Årets bästa skivor: 6. Space Invader, Ace Frehley
Årets bästa skivor: 7. Själen vill ha sällskap, Hansson de Wolfe United
Årets bästa skivor: 8. The Both, The Both
Årets bästa skivor: 9. Protestsånger, Mikael Wiehe
Årets bästa skivor: 10. The Caviar Pizza Man Is Back, Anders F Rönnblom

Årets bästa skivor: 6. Space Invader, Ace Frehley

Bland Kissfans finns två läger: de som är lojala med originalmedlemmarna och de som tycker det är helt okej att Tommy Thayer numera bär Ace Frehleys makeup, medan Peter Criss makeup bärs av Eric Singer.

Ace Frehley har tämligen öppet fiskat efter möjligheten att än en gång få spela med Gene Simmons och Paul Stanley men tills vidare är det solokarriären som gäller.

Frehley kan också trösta sig med att han med Space Invader gjort det bästa Kissrelaterade albumet sedan... ja, kanske sedan Creatures of The Night.

Space Invader är klart vitalare än Kiss bägge senaste alster Sonic Boom och Monster. Ace hittar riffen och melodierna och till skillnad från förra albumet Anomaly så har Space Invader inga direkt svaga spår. Jag kan tycka att covern på Steve Millers The Joker är onödig, men den är inte dålig. Instrumentalen Spaceship är helt okej, men tillhör också de spår som kunde ha lämnats på studiogolvet utan att det hade märkts.

Bäst är titellåten, Gimme A Feelin', I Wanna Hold You, What Every Girl Wants, Immortal Pleasures, Inside The Vortex och Past The Milky Way, och det är ingen dålig rad riktigt bra låtar.

Årets bästa skivor: 7. Själen vill ha sällskap, Hansson de Wolfe United
Årets bästa skivor: 8. The Both, The Both
Årets bästa skivor: 9. Protestsånger, Mikael Wiehe
Årets bästa skivor: 10. The Caviar Pizza Man Is Back, Anders F Rönnblom

Årets bästa skivor: 7. Själen vill ha sällskap, Hansson de Wolfe United

Visst finns det något provocerande i Hansson de Wolfe Uniteds polerade popmusik? Eller rättare sagt, visst kan jag förstå att den upplevdes provocerande när bandet slog igenom med sin debutskiva Iskalla killen (full av mänsklig värme) mitt i punkens och new wavens 1979.

Nu för tiden är vi vana vid så många olika typer av musikaliska uttryck att Lorne de Wolfes snälla popdängor inte gör någon upprörd.

Själen vill ha sällskap avviker inte ett dugg från det recept vi lärt känna ända sedan 1979. Finurliga melodier som sätter sig rätt snabbt, rätt yxiga texter om vi ska vara riktigt ärliga, men som ett samlat paket så håller det.

Det som framför allt imponerar med detta album är jämnheten. Kanske inga spektakulära toppar men heller inga svaga spår.

Låt oss hoppas att Hansson de Wolfe United åtminstone får fira 40-årsjubileum 2019. 

Årets bästa skivor: 8. The Both, The Both
Årets bästa skivor: 9. Protestsånger, Mikael Wiehe
Årets bästa skivor: 10. The Caviar Pizza Man Is Back, Anders F Rönnblom

Årets bästa skivor: 8. The Both, The Both

The Both släppte sin debutskiva i år, men bandmedlemmarna Aimee Mann och Ted Leo är inga dunungar, snarare veteraner.

Aimee Mann, som är mest känd, har ägnat sig åt sin vemodiga poprock i mer än 30 år. Ted Leo har visserligen seglat mer under radarn, men har också varit med länge.

The Both har med andra ord inte så mycket att bevisa. Desto roligare att de hittar en vägvinnande formel från början - vuxen, lagom smart poprock med knyckiga melodier och en lagom dos Gibson SG-gitarr.

Kanske är det snäppet lättviktigare än vad Aimee Mann brukar syssla med på sina soloskivor, men samtidigt ganska kul.

The Boths skiva finns tyvärr inte tillgänglig i Europa via vare sig Itunes eller Spotify, så du får vända dig till https://store.aimeemann.com

Årets bästa skivor: 9. Protestsånger, Mikael Wiehe
Årets bästa skivor: 10. The Caviar Pizza Man Is Back, Anders F Rönnblom

Årets bästa skivor: 9. Protestsånger, Mikael Wiehe

Mikael Wiehe har samma utmaning som alla andra artister som varit aktiva i 40-50 år - hur får du musiklyssnarnas uppmärksamhet för ännu en skiva, ännu en turné, ännu en konsert?

Kanske var det därför Wiehe helt sonika döpte 2014 års album till Protestsånger. Han har själv sagt att han vill ta tillbaka begreppet från dem som använder det i förklenande syfte.

Titeln till trots är det inget endimensionellt album med plakatpolitik i texterna och marschtakt i musiken. Tvärtom är det ett mycket varierat album och, tycker jag, Wiehes bästa skiva under den senaste femårsperioden.

Här samsas tydligt politiska sånger (Den brända jorden, En tärande elit) med tonsatta Karin Boye-dikter (I rörelse), Tom Waits-covers (I vårt kvarter, i original In The Neighborhood) och vackra ballader om jordnära vardagsarbete för förändring (Vem om inte vi?).

Wiehe är en oerhört gedigen låthantverkare, hans kompositioner är ramstarka. Han håller en betydligt högre lägstanivå än de flesta av hans genre- och generationskamrater. Min enda invändning kan vara att det ibland blir lite för välputsat, lite för kontrollerat. Skulle vi inte alla vilja att Wiehe... ballade ur lite ibland?

Jag tror det helt enkelt bara är Wiehes yrkesetik som lyser igenom. Det som ska göras, ska göras ordentligt. En mycket sympatisk egenskap.

Årets bästa skivor: 10. The Caviar Pizza Man Is Back, Anders F Rönnblom

Dylans nya skiva släpps 2 februari

Bob Dylans nya skiva Shadows In The Night har varit känd ett tag nu, men releasedatum har saknats.

Nu är det klart att skivan släpps 2 februari.

Skivan består enbart av covers av sånger som Frank Sinatra tidigare har sjungit in.

Enligt Dylan själv består skivan av låtar som från början var arrangerade för 30-personsorkestrar, men Dylan och hans band har skalat ned dem för att passa ett band på fem personer.

"Kanske en eller två tagningar. Inga pålägg. Inga röstbås. Inga hörlurar", säger Dylan i ett pressmeddelande.

Låtlistan:

I'm A Fool To Want You
The Night We Called It A Day
Stay With Me
Autumn Leaves
Why Try To Change Me Now
Some Enchanted Evening
Full Moon and Empty Arms
Where Are You
What I'll Do
That Lucky Old Son

Årets bästa skivor: 10. The Caviar Pizza Man Is Back, Anders F Rönnblom

Dags att summera 2014 års tio bästa skivor. Jag kan inte säga att 2014 har varit något märkesår för musiken, men likväl finns ett gäng intressanta skivor och några få riktigt starka nummer.

Anders F Rönnbloms 22:a studioalbum The Caviar Pizza Man Is Back är ett välkommet formbesked och hans bästa skiva sedan 2004 års Dom automatiska undrens tid är förbi.

Alla vi som följt Rönnblom under hela hans karriär kan sakna de lite mer lättsinniga popdängorna som han strösslade sina 70- och 80-talsskivor med. Sentida Rönnblom kör det mesta i ballad- eller midtempo. Vilket i sig inte är något problem så länge materialet är så koncentrerat och starkt som på denna skiva.

Och fortfarande har Rönnblom sinne för humor, lyssna exempelvis på samtidssatiren OMG Take A Picture. 

The Caviar Pizza Man Is Back är del ett i en trilogi som fortsätter i januari med The Cosmopolitan Cupcake Conspiracy.

Europes tionde album släpps 11 mars

Europes tionde studioalbum har fått namnet War of Kings och släpps 11 mars. 

Dave Cobb har producerat skivan som spelats in i PanGaiastudion i Stockholm.

Europe har imponerande nog lyckats komma tillbaka efter ett elva år långt uppehåll mellan 1992 och 2003. Bandet har blivit bättre och bättre för varje skiva efter comebacken Start from The Dark 2004. 2012 års Bag of Bones var en av det årets bästa skivor. 

War of Kings har följande låtlista:

War of Kings
Hole In My Pocket
The Second Day
Praise You
Nothin' To Ya
California 405
Days of Rock'n'Roll
Children of The Mind
Rainbow Bridge
Angels (With Broken Hearts)
Light It Up
Vasastan (instrumentalt bonusspår på digitala utgåvor samt Japanutgåvor)

Issa tillbaka i februari med nytt album

Isabell Oversveen - eller Issa som hon är mer känd som - återvänder 18 februari med nya albumet Crossfire.

Det är norskans första nya skiva sedan 2012 års mycket starka Can't Stop som var fylld av lite mer udda AOR-covers. En av det årets tio starkaste skivor.

Att döma av ljudspåren på videon ovan saknas det inte allsångsrefränger och melodiösa AOR-arrangemang på den här skivan heller...