Att välja årets tio bästa skivor kan vara svårt. Det var lite svårt även i år, trots att kvaliteten inte var särdeles hög.
Jag kan i efterhand sura lite över att jag inte lät Nazareth hamna bland årets tio bästa skivor. Deras Rock'n'Roll Telephone är en ytterst vital skiva för att komma från ett band som skivdebuterade 1971. Och flera starka låtar! Titellåten, Boom Boom Bang Bang, Back 2B4, Punch A Hole In The Sky... Sångaren Dan McCafferty har pensionerat sig från turnerande på grund av KOL, men han raspar lika gott som vanligt på Rock'n'Roll Telephone. Ja, det var nog ett misstag att lämna denna utanför tio i topp.
Mycket bra var även Redeemer of Souls, Judas Priests mycket pigga album med gammal hederlig heavy metal som inte känns ett dugg äldre nu jämfört med, säg, 1982. Fast här ska jag säga att jag saknar de där riktigt starka låtarna som biter sig fast. Där har ovan nämnda Nazareth ett försprång.
När vi ändå är inne på metal kan jag även nicka lite åt Accepts Blind Rage. Klassisk heavy metal i fin form, men kanske inte heller där de där självklara låtarna som man minns.
Head Job av AC/DC-trummisen Phil Rudd var oväntat pigg och rolig. Han tappar dock lite tempo på slutet och de tre-fyra sista låtarna låter som karbonkopior på varandra. Ändå oväntat att den ytterst kontroversielle trummisen (som varit i klammeri med rättvisan och verkar ha spelat bort sig från AC/DCs turné nästa år) hade ett så bra soloalbum i sig.
AC/DCs egen Rock or Bust kom först i slutet av november, vilket inte är så bra om man vill hamna på årsbästalistor. Men ärligt talat, känns den ganska trött.
Sedan har vi avdelningen för dem som gör otvivelaktigt bra skivor, men som inte riktigt förmådde uppfylla de höga förväntningarna.
Hens majestät AK von Malmborg av AK von Malmborg var, precis som Nazareth, mycket nära att hamna på tio i topp. Men det är någonting som saknas i den åtta låtar korta skivan. Inte riktigt samma uppfriskande överraskning som debuten Vår tids rädsla för AK von Malmborg.
Jenny Lewis The Voyager är en skiva som hamnat på många årsbästalistor i musikpressen i USA. Jag tycker också den är helt okej, men faktiskt ganska långt från hennes allra bästa skiva Rabbit Fur Coat, som hon gjorde med assistans av The Watson Twins.
Tied To A Star av J Mascis kunde mycket väl ha hamnat allra högst upp, om den hade motsvarat förväntningarna, men i mina öron är den ruskigt ojämn. Kombinerar två-tre fantastiskt bra spår med ett gäng riktigt trista. Synd på enormt höga förväntningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar