Mikael Wiehe har samma utmaning som alla andra artister som varit aktiva i 40-50 år - hur får du musiklyssnarnas uppmärksamhet för ännu en skiva, ännu en turné, ännu en konsert?
Kanske var det därför Wiehe helt sonika döpte 2014 års album till Protestsånger. Han har själv sagt att han vill ta tillbaka begreppet från dem som använder det i förklenande syfte.
Titeln till trots är det inget endimensionellt album med plakatpolitik i texterna och marschtakt i musiken. Tvärtom är det ett mycket varierat album och, tycker jag, Wiehes bästa skiva under den senaste femårsperioden.
Här samsas tydligt politiska sånger (Den brända jorden, En tärande elit) med tonsatta Karin Boye-dikter (I rörelse), Tom Waits-covers (I vårt kvarter, i original In The Neighborhood) och vackra ballader om jordnära vardagsarbete för förändring (Vem om inte vi?).
Wiehe är en oerhört gedigen låthantverkare, hans kompositioner är ramstarka. Han håller en betydligt högre lägstanivå än de flesta av hans genre- och generationskamrater. Min enda invändning kan vara att det ibland blir lite för välputsat, lite för kontrollerat. Skulle vi inte alla vilja att Wiehe... ballade ur lite ibland?
Jag tror det helt enkelt bara är Wiehes yrkesetik som lyser igenom. Det som ska göras, ska göras ordentligt. En mycket sympatisk egenskap.
Årets bästa skivor: 10. The Caviar Pizza Man Is Back, Anders F Rönnblom
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar