Visst finns det något provocerande i Hansson de Wolfe Uniteds polerade popmusik? Eller rättare sagt, visst kan jag förstå att den upplevdes provocerande när bandet slog igenom med sin debutskiva Iskalla killen (full av mänsklig värme) mitt i punkens och new wavens 1979.
Nu för tiden är vi vana vid så många olika typer av musikaliska uttryck att Lorne de Wolfes snälla popdängor inte gör någon upprörd.
Själen vill ha sällskap avviker inte ett dugg från det recept vi lärt känna ända sedan 1979. Finurliga melodier som sätter sig rätt snabbt, rätt yxiga texter om vi ska vara riktigt ärliga, men som ett samlat paket så håller det.
Det som framför allt imponerar med detta album är jämnheten. Kanske inga spektakulära toppar men heller inga svaga spår.
Låt oss hoppas att Hansson de Wolfe United åtminstone får fira 40-årsjubileum 2019.
Årets bästa skivor: 8. The Both, The Both
Årets bästa skivor: 9. Protestsånger, Mikael Wiehe
Årets bästa skivor: 10. The Caviar Pizza Man Is Back, Anders F Rönnblom
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar