Ace till Sverige

Nu är det officiellt: Ace Frehley kommer till Sverige för tre konserter. Stockholm, Malmö och Göteborg får besök 30 november, 4 respektive 6 december.

Konserten i Stockholm äger rum på Debaser Medis, en rätt liten lokal, tycker jag. Frehley borde kunna fylla åtminstone Annexet. Biljetterna släpps redan i morgon, 1 oktober, utom för Stockholmskonserten som släpps fredag 2 oktober.

Frehleys senaste skiva Anomaly, tycker jag så här om.

En stor roman

Alison Bechdels serieroman Fun Home: A Family Tragicomic har just kommit ut på svenska under namnet Husfrid - en tragikomisk familjeberättelse.

Historien om Bechdels familj är till en del den vanliga dysfunktionell-familj-historien, med två föräldrar som - åtminstone inte synbart - älskar varandra, utan håller ihop endast för barnens skull. Naturligtvis tar det ände med förskräckelse när mamman begär skilsmässa.

Men det är också historien om samspelet mellan Alison Bechdel och hennes far Bruce. Alison skriver i boken att hon ville kompensera för hans feminitet och han ville kompensera för hennes maskulinitet. Hon hatade klänningar och ville inte ha hårspännen utan hellre klippa håret riktigt kort och gå i byxor. Han odlade blommor och dekorerade hemmet intill perfektion.

Det är en etablerad sanning vid det här laget att serierna vuxit upp, och att en serieroman kan vara ett lika stort litterärt verk som en vanlig roman. Det är Fun Home ett bra bevis för. (Fun Home var förresten familjens eget namn på den affärsverksamhet som gick i arv: begravningsbyrån = funeral home).

Wiehes försenade 80-tal

Många artister förstörde stora delar av sitt material när de skulle flirta med "en modern ljudbild" på 80-talet. Trummorna dånade, syntharna swischade och gitarrerna kved. De stackars sångerna försvann under all bråte.

Mikael Wiehe gjorde visserligen Dylancoverskivan De ensligas allé med Greg Fitzpatricks alla synthblipp, men det kändes snarare som en pre-80-talsskiva när den släpptes 1982. Wiehes värsta ljudsynder kom i stället på 1991 års Allt är förändrat och 1992 års Det ligger döda kameler i min swimmingpool.

På 1994 års Trollkarlen var Wiehe tillbaka i tidlösa folkrockarrangemang, med lätt anstrykning av hans egen jazzbakgrund.

De skivor som "borde" ha låtit värst var i stället smakfullt arrangerade, 1985 års Hemingwayland och 1988 års Basin Street Blues, med sina väl avvägda blåsarrangemang som höjdpunkt.

Mysigt värre

Studierektor Jan Bertilsson är numera "upptaget på annat håll", men Tomas Arvidssons nyutkomna tolfte deckare Den poetiska hunden är naturligtvis ändå en högtidsstund för oss fans. John F Gary Svenne Mattsson är ju med, och Kenneth Lind. Försäkringsutredaren, fd polisen Karolina Jonsson är som vanligt hack i hälarna på Mattsson och Lind.

Arvidssons böcker är verklighetsflykt av bästa sort. Böckerna om Jan Bertilsson och doktor Gunnar Stenson kunde ha stråk av allvar, med resonemang om medelålders livsleda, ångest och utanförskap, men nu har Arvidsson nästan helt gått över till mys. Mig gör det ingenting, så länge han gör det så skickligt.

Men Arvidsson var också ärligt talat roligare förr. Jag gapskrattade flera gånger när jag läste Enkelstöten och Dubbelstöten, för att nämna några av de tidiga böckerna. Nu blir det mest att man sitter och småfnissar inombords.

Kiss återförenas i Rock and Roll Hall of Fame?

Medan vi tittar på den här nytagna promotionbilden på Kiss så kan vi fundera över exakt hur konfunderad Gene Simmons är över att bandet äntligen (?) har nominerats till Rock And Roll Hall of Fame.

Simmons har varit usel på att dölja att han är jättesur över att Kiss inte förärats en plats i den Clevelandbaserade institutionen. (Bandet har varit kvalificerat att bli invalt sedan 1999, 25 år efter debutskivan.) Simmons har påpekat att ingen annan amerikansk grupp har lika många guldskivor.

Paul Stanley har sagt att han inte är säker på vilka medlemmar av Kiss som förtjänar att bli invalda. Nu behöver han inte fundera på det, för Rock and Roll Hall of Fame har nominerat de fyra originalmedlemmarna, det vill säga Simmons, Stanley, Peter Criss och Ace Frehley.

Med tanke på den dåliga stämning som rått mellan bandet och Rock And Roll Hall of Fame så vore det en stor sensation om Kiss verkligen inte blir invalda, nu när de är nominerade. Om de blir invalda kan det innebära att vi får se original-Kiss återförenat, om än bara för en enda kväll.

Vad är det som har förändrats?

Jag har precis läst första delen av Kjell Östbergs biografi om Olof Palme, I takt med tiden 1927-1969, och är mitt inne i del två, När vinden vände 1969-1986.

Därför blir jag intresserad när jag i Svenska Dagbladets bilaga Scenhöst 09 läser att Carolina Frände skrivit pjäsen Palme som har premiär på Uppsala stadsteater på fredag, 25 september.

– Det som förundrat oss mest är att man kunde göra starka politiska uttalanden, kalla sig socialist. Politiker i dag är ängsligare och mer medietränade - som hela samhället, säger Carolina Frände i SvD.

Det är precis samma tanke jag haft när jag läst Östbergs böcker. På Palmes tid talade man om politik. Man ställde alternativ mot varandra. Partierna hade visioner om hur ett samhälle skulle formas. Nu är allting så uttvättat och strömlinjeformat att jag har stora problem att skilja de etablerade partierna åt.

Eller är det en synvilla? Kanske språkbruket var annorlunda på 70-talet, men praktiken var lika grådaskigt pragmatisk som 00-talet? Nej, jag tror ändå inte det. I dag har vi ett mediesamhälle som ser helt annorlunda ut, som pressar politikerna att mala ned sin egenart. Som gör dem rädda att säga något som över huvud taget kan väcka känslor.

Olof Palme och Gösta Bohman tilläts (är det rätt ord?) vara människor med - åtskilliga - fel och brister. Det är inte många förunnat i dagens politiska tillvaro.

Originalet bättre än hyllningen

SvD uppmärksammade i dagens tidning den kommande hyllningsskivan till Judee Sill, betitlad Crayon Angel - A Tribute To The Music of Judee Sill.

Jag har själv svårt att se något mer poänglöst. Här har vi - för en gångs skull - en särpräglad artist med ett eget uttryck; varför ska vi då plågas med coverversioner när originalet är så mycket bättre?

Ok, den goda viljan och gesten är trevlig, men som lyssnare bör man veta att nobody sings Judee Sill like Judee Sill.

Alla jämförelser med andra artister är futila, Judee Sill gör country-cult-baroque som ingen annan.

Länk till Itunes, första skivan: Judee Sill
Länk till Itunes, andra skivan: Heart Food
Länk till Itunes, tredje postumt utgivna skivan: Dreams Come True
Länk till Itunes, postumt utgivna liveskivan: Live In London

Feelgood movie

Jag har några favoritfilmer som jag kan se i princip hur många gånger som helst. Arthur och Arthur 2: On The Rocks med Dudley Moore och Liza Minnelli hör till dem.

Allt är perfekt. Dudley Moore är hysteriskt rolig, Liza Minnelli är streetsmart och charmig, titelmelodin sjungs av Christopher Cross. Arthur's Theme (The Best That You Can Do) vann en Oscar för bästa melodi. Den mästerlige John Gielgud vann en Oscar för bästa biroll, som betjänten Hobson.

Dessutom spelar Barney Martin ("Morty Seinfeld", Jerrys pappa i serien) Liza Minnellis pappa.

Smakprov från Rickie Lee Jones nya

Rickie Lee Jones nya album Balm in Gilead släpps den 3 november. På Youtube finns två sånger utlagda, i form av amatörinspelningar från en konsert. Dels Wild Girl In A Red Dress som syns ovan, dels Bonfires In Hell.

Omslaget till Nellies nya

Skivbolaget Verve har offentliggjort omslaget till Nellie McKays fjärde album, Normal As Blueberry Pie - A Tribute To Doris Day. Skivbolaget är i övrigt knapphändiga med information om skivan.

Låtlistan, med tolv covers, och ett original, finns i ett tidigare inlägg här.

Det är Nellies första skiva för Verve, men som vi alla vet skaldade hon ju redan på sin första skiva Get Away From Me: "should have signed with Verve instead of Sony". Sedan blev det mycket riktigt skilsmässa och sura miner.

Normal As Blueberry Pie - A Tribute To Doris Day släpps 13 oktober.

Nytt album av Melissa Horn

Melissa Horn fick något slags genombrott med sitt debutalbum Långa nätter. Inte genombrott på Idolnivå, men ändå vissa framgångar, så som nomineringar till Grammis och Rockbjörnen.

Jag gläds åt framgångar för alla som vågar göra något annorlunda. Inte för att Melissa Horn är särskilt musikaliskt äventyrlig, snarare anknyter hon till en svensk vispoptradition med rötter i 60- och 70-tal. Ja, något så mjukt och ofarligt kan också vara utmanande i en tid när svensk musik känns fullständigt identitetslös och alla försöker låta som Jason Timberlake, Gwen Stefani och Black Eyed Peas. Denna äckliga blandning av pop, soul och R&B, där alla detaljer som sticker ut mals ned och överproduceras till en totalt olyssningsbar sörja.

Nu kommer Melissa Horns uppföljare till debuten. Den 14 oktober släpps Säg ingenting till mig. Inspelad live i Atlantisstudion så sent som i augusti, om jag tolkar en notering på Melissa Horns Myspacesida korrekt.

Det ska bli intressant att höra om hon tagit ett steg vidare sedan debuten. Kanske vågar hon ta ut svängarna lite mer, debuten blev lite väl vek och försiktig. Och dessutom gjorde hon ett duett med Lars Winnerbäck. Varför måste ALLA kvinnliga svenska artister göra en duett med Winnerbäck? Hallå, ha lite fantasi och välj NÅGON ANNAN.

Imponerande comeback

Det är i dag exakt tre år sedan Ace Frehley valde att bli nykter. Det är 19 år och 11 månader sedan hans förra soloskiva, Trouble Walkin'.

Under de två decennierna kom saker ständigt ivägen för Frehleys egen musik. Var det inte spriten, så var det återförening med Kiss eller hundra andra saker. Det viktigaste är att han behövde bli nykter för att prestera en skiva som överträffade hans första soloskiva från 1978.

Ace Frehley har inte tappat sina fans eller sin status under bortovaron. Tvärtom har han hyllats av allt fler som en förebild och inspirationskälla. Vi som var i Globen 1996 när Kiss kom på återföreningsturné minns att Ace hälsades med stort jubel, den ende av medlemmarna som fick en egen talkör, vad jag kan minnas.

Det är också uppenbart att Kiss dragit på sig mycket missnöje från fansen när de låtit Tommy Thayer ta över Spaceman-sminkningen och göra en "budget-Ace". Kiss är "half a cover band" i dag, har Ace Frehley sagt.

Frehleys nya soloskiva Anomaly släpps via Itunes i dag och i cd-format på fredag. Efter några lyssningar står det klart att Frehley har lyckats. Skivan känns gedigen, genomarbetad och sammanhållen. De tolv sångerna (13, om du köper Itunesversionen) spänner från hård rock till poppigare tongångar och det bekanta instrumentalkoncept som Frehley jobbat med i hela sin karriär.

Jag hittar egentligen inget svagt spår, det finns desto fler höjdpunkter: standardrockarna Foxy & Free (kraftig blinkning till Jimi Hendrix i titeln), Outer Space och Pain In The Neck inleder stabilt.

Covern på Sweets Fox On The Run är kul och funkar som ett humörmässigt lyft. Sedan följer kraftigt Led Zeppelin-influerade Genghis Khan. Jag tycker låten funkar i albumsammanhanget, men jag lär inte lyssna på den separat.

Too Many Faces och Change The World är rockiga, men med melodiösa, lite Beatlesaktiga refränger. Space Bear är en rockig instrumental, återigen lite Zeppelinkänsla. A Little Below The Angels är skivans sockersötaste stund och det närmaste vi kommer en mjukballad, komplett med barnkörer och allt. Sister är en bekant rockare som funnits med i många år, bland annat live.

It's A Great Life är poppig, med lite småfunkig kompgitarr i verserna. Skivan avslutas med instrumentalen Fractured Quantum, med flera snygga gitarrslingor. Faktiskt kanske den bästa instrumentalen i Fractured-serien.

Ace Frehley har slängt upp ett riktigt äss på bordet med Anomaly. Återstår att se om hans gamla kamrater i Kiss kan kontra när de i oktober släpper Sonic Boom, bandets första skiva sedan 1998 års Psycho Circus.

Hemliga SAP

Jag är hopplös när det gäller böcker. Jag läser recensioner, blir jätteinspirerad och köper böckerna. Sedan står de i bokhyllan och blir inte lästa.

Det händer häpnadsväckande ofta, inte minst när det gäller facklitteratur. Jag köpte Anders Isakssons bok Ebbe - mannen som blev affär när den kom ut för två år sedan, men har inte läst den förrän nu.

För den som sett Karin af Klintbergs och Jane Magnussons film Ebbe - the movie är boken en bra komplettering. Eller tvärtom, Isakssons bok kom trots allt först.

Jag och de flesta som läser boken ställer naturligtvis den självklara frågan: Kan det hända igen? Skulle en bokförläggare kunna komma in i ett stort mordfall och agera privatspanare och i praktiken driva polis, åklagare och politiker framför sig? (Och fälla en justitieminister, en rikspolischef och en Säpochef?)

Jag har inte svaret. Mina insikter i rättsväsende och politik är för bristfälliga för det. Men jag vill ju hoppas att någonting har hänt åtminstone med Socialdemokraterna, ett parti där dubbelspel, spioneri och sammanblandning med staten tidigare var legio. IB-affären och Ebbe-affären är samma andas barn. Kanske har det ändå hänt något med det statsbärande partiet sedan dess?

Inget att välja på om ett år

Det är ett år kvar till valet och den rödgröna oppositionen leder, enligt senaste Sifomätningen. Jobbigast på den borgerliga sidan har Kristdemokraterna som riskerar åka ur riksdagen; 3,7 procent i denna mätning.

För oss utan sympatier åt något håll - men som gärna skulle vilja ha ett vettigt alternativ att rösta på - är scenariot deprimerande. Jag är inte sugen på att behålla Reinfeldts sälj-ut-hela-skiten & sänk-skatterna-oavsett-vad-det-innebär-politik. Alla Moderaternas allianskollegor utvecklas också åt det sämre hållet hela tiden.

Samtidigt vill jag inte ha Socialdemokraterna i regeringen. Det där gamla korrumperade maktpartiet behöver förändras totalt för att ha något berättigande.

Jag kan känna viss sympati för Miljöpartiet. De verkar vara de enda som inser att vi måste bryta med det gamla koldioxidsamhället. Men rösta på dem? Nä.

PS: Ett tecken på hur inavlad den svenska politiska kulturen är: DN har bjudit in fyra skribenter för att skriva om sin politiska vision. I dag: Niklas Ekdal, som för bara några månader sedan var chef för ledarsidan på DN. Fräscht. Nytänkande. DS

Helt otroligt

Jag gissade alltså rätt i inlägget nedan. Mikael Persbrandt är den första gästen i Här är ditt liv. Pinsamt. Jag tror det är ett tecken på att det var en förfelad idé att återuppliva programmet.

Dagens kändisar är sämre

"Kändisar, var på er vakt", står det på SVT:s hemsida. I kväll börjar intervjuserien Här är ditt liv. Ingvar Oldsberg ska försöka upprepa Lasse Holmqvists succéprogram från 80-talet. Det är näst intill som om att försöka återuppta Hylands Hörna utan Lennart Hyland.

Men okej, Ingvar Oldsberg är väl ändå det folkkäraste som SVT har. Men jag frågar mig om han har Lasse Holmqvists oerhörda fokus på uppgiften. Risken är väl att vi får usla vitsar om konversationen med gästen kör fast.

Fast det verkligt stora problemet blir nog gästerna. Bland gästerna hos Holmqvist fanns Tage Danielsson, Viveca Lindfors, Lill-Babs, Sven Tumba, Jan Malmsjö och Birgit Nilsson.

Vilka gäster kan vi vänta oss nu, i nådens år 2009? Laila Bagge? Mikael Persbrandt? Björn Gustafsson den yngre? Kändisarna var helt enkelt bättre förr.

Åsikter på nätet

Debattsajten Newsmill är en bra utgångspunkt om du vill scanna av vilka åsikter som är dominerande på nätet. Jag skulle vilja summera nätåsikterna så här:

Bra: Israel, lägre skatter, hårdare straff samt försämringar för sjuka, arbetslösa och invandrare
Dåligt: Mångkultur, svensk integrationspolitik, klimatpolitiken, feminism, Anna Odell och Maria Wetterstrand

Inflytelserik doldis

Stry Terrarie, Stry Kanarie eller rätt och slätt Stry är en av de där inflytelserika doldisarna i svenskt musikliv. Hans storhetstid ligger förvisso 25-30 år tillbaka i tiden, men att ha grundat band som Kriminella Gitarrer, Garbochock och Babylon Blues väger tungt. Liksom hans (tämligen kortvariga) medlemskap i Ebba Grön, Rymdimperiet och Imperiet.

Anders Sjöholm, som Stry döptes till, är en unik artist värd att uppmärksammas. Därför är det bra att MNW i sin serie Klassiker nu kommit till Stry. Dubbel-cd:n samlar ett smakprov av det bästa från hela hans karriär. Det finns gott om medelålders gubbar som hyllar Kriminella Gitarrers första singel Vårdad klädsel, men det är utan tvekan ett av de bästa spåren på den här samlingen.

Babylon Blues Har vi inte grävt för många hål är en av de bästa låtarna från den svenska postpunkvågen.

Även det senare solomaterialet är om inte direkt lysande, så i alla fall alltid intressant.

Högklassig underhållning

Jay McInerney är fortfarande fascinerad av pengar, sex och status. Men ett visst mått av om inte tvivel, så i alla fall eftertänksamhet har smugit sig in i hans skrivande. Det kan bero på åldern, det kan bero på 11 september, som var temat för hans senaste roman, The Good Life, från 2006.

Novellsamlingen The Last Bachelor är en slags pendang till The Good Life. 11 september finns med i flera av novellerna. Vi möter till och med ett par av huvudpersonerna från romanen i en novell som utspelar sig under en anti-krigsmarsch.

Annars är det svårigheterna med tvåsamheten som tycks vara viktigast att skildra denna gång. Pengarna och statusen finns också där, men mer som markörer för att sätta miljön. Vi möter en bunt otrogna män och även - tro det eller ej - en och annan otrogen kvinna.

Jag får samma känsla av att läsa Jay McInerney som att se en riktigt välgjord Hollywoodfilm som lyckas nå både publik och kritiker. Det är underhållning för stunden, men högkvalitativ sådan.

Ingen ljudnörd

På onsdag släpps de remastrade (vidrigt ord egentligen, men vad heter det på svenska?) versionerna av Beatles skivor.

Jag har förstått att de cd-versioner som jag själv äger - från 1987 - är ett hån mot allt vad ljudförfining heter. Jag är så dum att jag tycker att de låter fantastiskt. Om/när jag hör de nya versionerna kommer jag säkert tycka likadant.

Jag är nämligen helt obildbar vad gäller ljudnörderi. När vänner demonstrerar sina nya stereoanläggningar brukar jag stå som ett fån och säga "det låter bra", när jag i själva verket starkt misstänker att jag skulle tycka att musiken låter lika bra ur en transistorradio från 1972.

Inget fel att ha tråkigt

Småtråkiga skivor är underskattade. Som flera av Mark Knopflers skivor. En av hans allra bästa skivor är soloskivan Shangri-La, som kom ut 2004. Den är så vardagstråkig att den blir fängslande.

Mark Knopflers senaste skiva, Get Lucky, som släpps 16 september, är stillsamt tråkig, i sina värsta stunder Chris Rea-tråkig.

Get Lucky är en perfekt skiva när höstmörkret faller, sångerna är så tillbakalutade att de inte stör. En skiva för oss som förlikat oss med tanken på att vi varken orkar eller vill ha det roligare än så här.

Ovärderligt arv från John Holm

Mig veterligen finns inte boxen Främmande natt 1967-1997 med John Holm tillgänglig längre, annat än via skivbörsar och auktionssajter.

Det är naturligtvis inget annat än skandal. John Holm har för evigt satt avtryck i den svenska rockhistorien med sina 70-talsskivor Sordin, Lagt kort ligger och Veckans affärer. Därtill de två comebackskivorna Verklighetens Afton från 1988 och Vägen till Californien från 1999.

Av Holms utgivning finns i dag endast samlingsskivan Guldkorn samt originalalbumen Veckans affärer och Lagt kort ligger tillgängliga via normal kommersiell distribution.

Holm etablerade ett helt eget uttryck, vid sidan av proggen, popen och den bredbenta gubbrocken. Han gjorde visor som Ted Gärdestad kunde ha sjungit. Han rockade som Pugh. Han skrev texter som Cornelis. Och ändå var - och är - John Holm bara sin egen.

Främmande natt 1967-1997 innehåller det mesta från John Holms originalskivor fram till Verklighetens afton. Dessutom ingår (lysande, ovärderliga) liveinspelningar från radio och en del alternativa tagningar och demos.

The difficult third novel

Efter strålande succé med debuten A Short History of Tractors in Ukrainian och hygglig framgång med bok nummer två, Two Caravans, så är det många som har förväntningar på Marina Lewyckas tredje roman, We Are All Made of Glue.

Tredje boken känns inte lika helgjuten som de två första. We Are All Made of Glue är inte en dålig bok, den är rätt underhållande. Men Lewycka håller inte ihop historien på ett trovärdigt sätt. Bokens allvarliga budskap om etnicitet, ursprung och vänskap över generationsgränserna har piffats upp med något som liknar en detektivhistoria. Till det kommer några riktigt usla passager om huvudpersonen Georgie Sinclairs romans med en sexig fastighetsmäklare. Det blir lite pyttipanna.

Det är svårt att tycka illa om något Marina Lewycka skriver, även om We Are All Made of Glue är hennes lättviktigaste insats hittills.

Daily Telegraph har intervjuat Marina Lewycka här.

Augusti månads mest spelade

De här låtarna lyssnade jag mest på i min Ipod under augusti månad:

1. Go Easy Little Doves, I'll Be Fine, Brooke Waggoner
2. Up Against The Wall, Tom Robinson Band
3. Letter of Resignation, The Weakerthans
4. It's A Bitch To Grow Up, Alanis Morissette
5. Anyway The Wind Blows, J.J. Cale
6. A Few Words In Defense of Our Country, Randy Newman
7. Inga gränser, Anders F Rönnblom
8. No No Keshagesh, Buffy Sainte-Marie
9. The Big Guns, Jenny Lewis
10. Oversure, Nellie McKay