Jag har precis läst första delen av Kjell Östbergs biografi om Olof Palme, I takt med tiden 1927-1969, och är mitt inne i del två, När vinden vände 1969-1986.Därför blir jag intresserad när jag i Svenska Dagbladets bilaga Scenhöst 09 läser att Carolina Frände skrivit pjäsen Palme som har premiär på Uppsala stadsteater på fredag, 25 september.
– Det som förundrat oss mest är att man kunde göra starka politiska uttalanden, kalla sig socialist. Politiker i dag är ängsligare och mer medietränade - som hela samhället, säger Carolina Frände i SvD.
Det är precis samma tanke jag haft när jag läst Östbergs böcker. På Palmes tid talade man om politik. Man ställde alternativ mot varandra. Partierna hade visioner om hur ett samhälle skulle formas. Nu är allting så uttvättat och strömlinjeformat att jag har stora problem att skilja de etablerade partierna åt.
Eller är det en synvilla? Kanske språkbruket var annorlunda på 70-talet, men praktiken var lika grådaskigt pragmatisk som 00-talet? Nej, jag tror ändå inte det. I dag har vi ett mediesamhälle som ser helt annorlunda ut, som pressar politikerna att mala ned sin egenart. Som gör dem rädda att säga något som över huvud taget kan väcka känslor.
Olof Palme och Gösta Bohman tilläts (är det rätt ord?) vara människor med - åtskilliga - fel och brister. Det är inte många förunnat i dagens politiska tillvaro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar