Jag har haft svårt för Ann Heberlein som debattör. Jag har i princip aldrig hållit med henne om någonting.Jag läste några intervjuer inför boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Nu har jag också läst själva boken. Den känns extremt ärlig. Det är inget smickrande självporträtt.
Bitvis får jag en flashback till Lars Noréns dagbok när Ann Heberlein beskriver sina kläder, sina medieframträdanden, sina föreläsningar, alla sina uppdrag. Heberlein tillhör den framgångsrika tjattrande jetsetklassen i Sverige, som har tillträde till alla de fina talarstolarna och intervjumikrofonerna. Samtidigt mår hon så dåligt att döden verkar vara enda utvägen bort.
Hennes bipolära sjukdom yttrar sig i hypomani ("världskrig i hjärnan") och sedan depression ("det svarta, bottenlösa").
Flera gånger när jag läser kommer jag på mig med att tänka: Herregud, som hon flänger och far och sliter sig själv itu med tusen saker, inte undra på att hon blir sjuk. Krav från alla håll, men också en stark egen vilja att vara överallt hela tiden. Det blir splittrat, sjukt splittrat.
Boken är lättläst, men för den skull är inte texten njutbar. (Och det är naturligtvis inte meningen heller.) Bitvis är det oerhört pratigt, vilket jag tolkar som en metod för att beskriva sjukdomen.
