Det är 17 år sedan Buffy Sainte-Maries senaste studioalbum med originalmaterial släpptes. Då hade det gått 16 år sedan skivan dessförinnan...
67-åriga Sainte-Marie (hon fyller 68 den 2 augusti) har naturligtvis inte legat på latsidan, hon har tusen engagemang utanför musiken. Inte minst kampen för Nordamerikas ursprungsbefolkning. Det är ändå högst välkommet att hon bryter tystnaden med Running For The Drum, som släpptes i USA i fjol och får europeisk distribution i år.
Skivan är en extraordinär provkarta av Buffy Sainte-Maries låtskrivartalanger. I stället för att begränsa sig, så visar hon prov på sin mångsidighet. Det är trots allt så att hon skrivit mycket mer än bara Universal Soldier och Soldier Blue. Running For The Drum är ett mästarprov: Professionellt uti fingerspetsarna samtidigt som det låter lekfullt och lätt.
No No Keshagesh handlar om männen som vill ta marken från ursprungsbefolkningen:
"Got Mother Nature on a luncheon date
They carve it up and call it real estate
Want all the resources and all of the land
They make a war over it; blow up things for it"
Ballader som Too Much Is Never Enough och Easy Like The Snow Falls Down påminner om att Buffy Sainte-Marie vann en Oscar för Up Where We Belong (som Jennifer Warnes och Joe Cocker sjöng på soundtracket till En officer och en gentleman). Fanns det någon rättvisa i världen skulle Too Much Is Never Enough vara nästa evergreen som plockas upp av coversångare över hela världen.
Utan att det blir spretigt adderar hon en jazzballad (When I Had You), en bluesgungare (I Bet My Heart On You, med Taj Mahal på piano) och ett riktigt rocknummer (Blue Sunday). En egen tolkning av America The Beautiful är kronan på verket.
I sin recension skrev Metro i London att "Buffy Sainte-Marie still kicks ass". Jag kunde inte summerat det bättre själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar